Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Prövningen – ett drama från Rumänien

by

Prövningen
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 februari 2017

Läkaren Romeo Aldea vill att dottern Eliza skall studera i London efter gymnasiet. Hon måste bara klara slutproven. När hon blir överfallen så kan hon inte prestera på topp. Desperat vill fadern hjälpa henne och han hamnar i ett labyrint med tjänster, gentjänster och mutor.

Jag trodde att filmen skulle handla mycket om korruptionen i det rumänska samhället. Ett samhälle där många just nu protesterar mot oegentligheter. Och visst finns de där som en helt accepterad del av samhällslivet. Ingen verkar egentligen fundera på om det är fel. Men det är också en film om relationer. Fadern som välvillig och dominant är van att bestämma och ordna allt. Ingen kan ifrågasätta hans goda motiv men vad gör det med omgivningen? Han vill absolut att hon skall åka till London. Han har skyddat sin dotter hela livet och nu tror han inte att hon skall klara sig om hon stannar i Rumänien. När han säger ”Hon har aldrig behövt konfronteras med bekymmer. Det viktiga är att hon kommer ut. Jag har tagit hand om allt” så är det mycket filmens tema. Men bakom ligger också besvikelsen i att hans generation inte kunde ändra systemet. Systemet som är uppbyggt med korruption från toppen och nedåt.

Det är en film med många trådar. Överfallet på dottern och Romeos försök att hjälpa henne är filmens huvudspår men sedan spretar den åt olika håll. Romeos relationer till maka och älskarinna visas men vi får aldrig några förklaringar. Tjänstemännen som undersöker korruption. Varför sker fönsterkrossning och sabotage på bilen? Vad har pojkvännen sagt och gjort? Det är frustrerande med dessa trådar och man skulle vilja att regissören Christian Mungiu hade utvecklat dem och knytit ihop filmen. Relationen far och dotter är intressant och den utveckling som sker mellan dem men ingenting går egentligen på djupet. Det gör att filmen känns lite lång. Adrian Titieni är övertygande som den kraftfulle fadern. Det är han som bär fram filmen. Övriga skådespelare är bra men ganska anonyma bredvid Titienis lysande prestation.

När filmen slutar står frågan fortfarande öppen: Hur påverkas individen av det korrumperat samhälle? Vi har istället fått se en film om en far som börjar upptäcka att dottern blivit vuxen.

Filmrecension: Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv

by

Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 februari 2017

Ett drama baserat på den finländska boxaren Olli Mäkis liv. När han 1962 skulle boxas mot Davey Moore om VM-titeln i fjädervikt väntade hela Finland på hans match och förväntade sig en seger. Han skulle bara koncentrera sig på sin träning och gå ner de drygt tre kilo han behövde för att boxas i fjädervikt. Hans tränare Elis Ask, själv gammal boxare skall sköta allt annat. Men runt Olli börjar en cirkus med fotosessioner, filminspelning och sponsormöten. Ju mer hans tränare Elis trivs i rampljuset och pushar Olli att framträda desto sämre mår Olli. Dessutom har han träffat Raija och blivit kär. En skitdålig timing enligt Elis.

Regissören Juha Kuosmanen har gjort en film som är rakt berättad om Ollis vånda inför all uppståndelse och hans längtan till sin kärlek. Filmen är svartvit vilket bidrar till att den nästan blir som en dokumentär. Det är en film om finsk idrottshistoria men mer ändå en film om livet runt boxningsringen. Men små medel visar han vad som är äkta och fasad. Jarkko Lahti som Olli förkroppsligar myten om den finska mannen som fåordig och tillbakadragen, en motvillig hjälte.

Raija (Oona Airola) är hans jordnära flickvän. Elis (Eero Milonoff) som njuter av uppmärksamheten och lever på Olli får själv bocka för sponsorer och överklass.
Det är film som prioriterar karaktärer mer än historien vilket gör att man tappar lite av intresset när man har sett vilka personerna är.

Filmen är nominerad till Jussipriset i många kategorier. Jussipriset är Finlands motsvarighet till Guldbaggen. En pikant detalj är att verklighetens Olli och Raija promenerar hand i hand i en slutsekvens.

Sameblod får prestigefyllt filmpris

by


Sameblod tilldelades årets Dragon Award för bästa nordiska film.

Amanda Kernell fick i lördags motta priset The Dragon Nordic Award för den samiska storfilmen Sameblod. (Läs mina tankar om filmen.) Juryns motivering lyder: Priset tilldelas en film med ett universellt tema som kommuniceras genom en smärtsam aktuell porträttering av en minoritetskamp. Huvudkaraktärens resa, de svåra valen och uppoffringarna hon måste göra är inte bara väldigt väl dramatiskt grundade, men lyckas också med att berätta en gripande historia om identitet i en hård historisk kontext. En imponerande debutfilm med ett kraftfullt framförande i huvudrollen.
Vinnaren inom denna kategori får en prissumma på drygt en miljon. Detta gör The Dragon Award till det största internationella filmpriset.

Obaidah Zytoon  och Andreas Dalsgaard fick ta emot priset Dragon Award Best Nordic Documentary för The War Show, en film som berättar om den arabiska våren och kriget i Syrien sett ur radiojournalisten Zytoons ögon. Årets debutant blev Sandra Wollner som mottog priset The Ingmar Bergman International Debut Award för den personliga The Impossible Picture om en poliosjuk flickas syn på tillvaron.

Övriga prisvinnare:

FIPRESCI-priset: Dome Karukoski, Tom of Finland.
Lorenspriset: Producent Anton Máni Svansson, Lise Orheim Stender, Jesper Morthorst och Gudmundur Arnar Gudmundsson, Heartstone.
Publikens val: Långfilm. Their Finest av Lone Scherfig.
Publikens val: Bästa nordiska film. Dröm vidare av Rojda Sekersöz
Nordic Honorary Dragon Award: Lone Scherfig.
Honorary Dragon Award: Jean-Pierre och Luc Dardenne
Startsladden, årets bästa kortfilm: Min Börda av Niki Lindroth von Bahr.
Angelospriset, Svenska Kyrkans pris: Rojda Sekerzös, Dröm vidare
Göteborgs Stora Filmpris: Skörheten av Ahang Bashi.
Mai Zetterling-stipendiet: Ahang Bashi
Doris Filmgenipris: China Åhlander.
Bonnie-stipendiet: Johanna Pyykkö.
Nordisk Film & TV Fond Prize: Mette M. Bølstad och Stephen Uhlander, Nobel.

 

Göteborg filmfestival: Sann film kräver en unik röst

by

Med Säkerts nya Däggdjur i hörlurarna beger jag mig till Auktionsverket Kulturarena  för att lyssna till ett samtal med Tran Anh Hung, regissören bakom ”En doft av papaya” och ”Cyklo”. Tran är aktuell med en ny film, den franska släktkrönikan ”Eternity” som visas på festivalen. Tillsammans med journalisten och moderatorn Eva af Geijerstam diskuterar han filmkonstens varande. Regissören är svårintervjuad. Han undviker att besvara flera av Evas frågor. Vad innebär Pure cinema för dig personligen frågar hon.
— Den existerar inte. Film handlar om att hitta sin egen unika röst och att i rörlig bild få ge uttryck för denna. Målet med konsten är att sätta ord på de svårdefinierade känslorna, menar Tran.

Genom ett bildspråk som sammanfogar musik, bild och ljud gör han sin röst hörd. Tran sörjer att inte fler utforskar de möjligheter filmen ger.
— Cirka 90 procent av dagens filmer har ett klent filmiska uttryck . För cirka fyrtio år sedan var bildspråket rikare och filmare undersökte och utmanade filmens konventioner.

Att konstant vilja förnya filmens tilltal är viktigt för Tran. En ska inte berätta i bilder vad som redan sagts i ord.
— Den moderna filmen är bara så rakt upp och ned. Ett barn blir sjukt. Familjen tröstar. Hon dör. De sörjer. Kom igen. Det är inte film. Det måste in ett religiöst eller andligt element för att vi ska kunna tala om riktig film.

Känslan i filmen är central för Tran. Eva funderar över de återkommande teman vi ser i hans filmiska verk. Men Tran nappar inte på betet.
— Vad du tar in är upp till dig. Min roll som filmskapare är att ständigt utveckla språket inte att enligt formalia 1A berätta en historia vi sett och hört tusentals gånger förut.

Hur och vilka symboler som används är avgörande för filmens inneboende kvalitet. Det finns en slapphet i hur moderna filmskapare väljer att arbeta med symboler. Korset får vanligtvis representera den kristna tron. Men du är bara lat om du använder den typen av uppenbara symbolvärde, menar Tran.
—För varje film som produceras måste språket vara unikt. Det innebär att metaforer inom den enskilda filmens ramar har viss betydelse enbart  i den kontexten. Fisken i Cyklo har en mening, men som bara fungerar i den specifika filmen. Den sanna filmkonsten kan nås enbart när  målet är att oavbrutet dekonstruera och förnya bildspråket. 

Tran nämner Manifesto som ett bra exempel på film som vill och försöker utveckla bildspråket.  Av en slump ser jag den på drakenbiografen strax efter att Tran mottagit publikens applåder. Cate Blanchette tolkar sexton olika karaktärer. En hemlös, en börsmäklare, en frustrerad fabriksarbetare och en konstnär m.m.  Cate för i olika skepnader en monolog  om konsten. Konsten måste tillåtas att få vara fri, skanderar hon. Fri från etiketter, från religion och politisk ideologi. Fri från genrer och bestämd formula. Allt har redan sagts så sluta försöka vara originell. Sluta spela Gud. Gå ned från din piedestal och inse dina begränsningar. Du når den riktiga konsten när du är trogen ditt unika uttryck. Här går Cate i andlig dialog med Tran, som även han vill komma bort ifrån konventioner och facksortering. Båda tror på idén om att frigöra filmen från sina bojor. Manifesto är precis som titeln antyder ett manifest över konsten såsom den en gång var och så som den borde vara enligt filmskaparen Julian Rosefeldt. Det är ett rop på hjälp i en tid då konsten politiserats och tappat sitt unika uttryck. Kameran svävar över ett sceneri av uppstoppade dockor, övergivna fabrikslokaler, kontorslandskap och konsthallar. Kapitalismen och ideologierna har kvävt konstens spelrum, predikar Cate och vi lyssnar, begeistrade och upplysta. Manifesto är sannerligen en unik film som jag gläds åt ha fått uppleva.

Cate och Tran, dessa två röster ramar in dagens tema, den om filmkonstens fria form och ett utforskande efter äkthet. Jag undrar om de har rätt att modern film ofta saknar den där unika rösten. Om det nu är så är i alla fall en given arena för den typen av film såklart Göteborg filmfestival.
Fortsättning följer..

 

Göteborg filmfestival – Dag ett

by


Jag börjar festivalen med att gå vilse. Jag ska till Biopalatset men hamnar på Bergakungen. Efter ha frågat en snäll dam om vägen får jag i högsta hastighet kuta bort mot Kungsportsplatsen. Jag slinker in i biosalongen precis innan dörrarna slår igen. En miss i schemat onekligen från min sida. Men det hör väl till en festival stor som denna. Idag blir det svensk poetisk dokumentär, biografi om mytoman, en isländsk uppväxthistoria samt årets hype, den samiska ”Sameblod”.

”Shapeshifters” är en svensk dokumentärfilm om identitet, ursprung och om att vara invandrare i Sverige idag. Sophie Vukovic vänder kameran mot sig och berättar sin historia om livet i Sverige och Australien. Vad blir de långsiktiga konsekvenserna av att hens föräldrarna lämnar hemlandet Jugoslavien? Det är ett närgånget porträtt berättat på ett mycket originellt sätt som minner om Mia Engbergs ”Belle Ville Baby”. Det är poetiskt och personligt. Sophie målar sin filmfond med naturbilder. Träd, lövverk, istappar som droppar i den bländande solen och maskar som krälar i mossan. Naturbilderna förstärker känslan av alienation och vilsenhet som vår huvudkaraktär känner i landet Sverige. Det udda valet av musik samt ljudläggning förstärker känslan. Det poetiska språket träffar ofta rätt i beskrivningen av hennes kamp. Filmen balanserar stundtals på vågen mellan briljant och överpretentiöst. Men mestadels är ”Shapeshifters” fängslande. Det är ett en debutfilm som verkligen förtjänar sin publik. Sophie Vukovic, kom ihåg det namnet och minns vart du hörde det först.

”Ingen tid för kärlek” är en spännande biografi om musiklegenden Johnny Bode. Filmskaparna Bo Sjökvist och Bengt Löfgren förknippar honom först och främst med de porriga poplåtar såsom Runka mig med vita handskar på och Vad ska en stackars fattig flicka göra? som skrevs av Bode på 60-talet. Men ju mer de gräver i arkivet desto mer förändras bilden. Nära, arbetskollegor och vänner och familj får berätta om deras relation till den egensinnige mannen. Det här är historien om Bode nazisten, kompositören, kommunisten,provokatören,industrijätten som drog in stora summor pengar för sina musikproduktioner.Det är Bode, mytomanen som bland annat påstår att han varit säkerhetsagent för Säpo. Och det är Bode, party-prisen och alkoholisten, som hällde i sig champagne varje tillfälle han gavs och sedan lämnade sitt sällskap med den saftiga notan. Han är svår att greppa, ändå lyckas filmskaparna att göra en spretig, men ändock fascinerande film om musiklegenden. Via Bodes livshistoria får vi en hel svensk era uppvisad från den svenska synden till andra världskriget till mentalsjukhusens storhetstid. Biografier av denna typ blir lätt platta och i sin gestaltning bara späder på mytomsbilden. Så inte här. Detta tack vare sångerskan Lillemor Dahlqvist, även kallad Bordellmamman. Hon ger ett behövligt mänskligt ansikte till Bode och vi inser att även han var en människa av kött och blod.

”Heartstone” är historien om Thor, en tolvårig grabb som växer upp i en liten isländsk by där inskränkthet och tunnelseende råder. Thor spenderar en stor del av sin tid tillsammans med kompisen Christian. De trivs ihop. Men kompisen vill mer än så men vågar inte visa det. Det är ett starkt drama om tuffa förhållanden på landet. Det fantastiska barnskådespelarna, det suggestiva fotot samt det vackra karga isländska bergslandskapet får denna uppväxtskildring att sticka ut i mängden.

Som sista film för dagen ser jag ytterligare en uppväxtskildring – svenska ”Sameblod” som turnerar runt på världens festivaler. Det är en imponerande debut av Amanda Kernell. Filmen rymmer teman som identitet, kolonialism, samisk kultur, ursprung, rasism och familj. Lene Cecilia Saprroks gör en ypperlig rolltolkning av fjortonåriga Elle Marja som inte vill annat än lämna allt det samiska bakom sig och starta ett nytt liv i Uppsala som “svensk”.
Hon är less på att bli behandlad som ett cirkusdjur och vill slippa mobbning och utsatthet.
Men hon har familjen emot sig. Det blir en tuff kamp. ”Sameblod” berör verkligen. Som debut är detta en stor prestation. Och med detta avrundar jag min första dag. Ses imorgon.