Med Säkerts nya Däggdjur i hörlurarna beger jag mig till Auktionsverket Kulturarena för att lyssna till ett samtal med Tran Anh Hung, regissören bakom ”En doft av papaya” och ”Cyklo”. Tran är aktuell med en ny film, den franska släktkrönikan ”Eternity” som visas på festivalen. Tillsammans med journalisten och moderatorn Eva af Geijerstam diskuterar han filmkonstens varande. Regissören är svårintervjuad. Han undviker att besvara flera av Evas frågor. Vad innebär Pure cinema för dig personligen frågar hon.
— Den existerar inte. Film handlar om att hitta sin egen unika röst och att i rörlig bild få ge uttryck för denna. Målet med konsten är att sätta ord på de svårdefinierade känslorna, menar Tran.
Genom ett bildspråk som sammanfogar musik, bild och ljud gör han sin röst hörd. Tran sörjer att inte fler utforskar de möjligheter filmen ger.
— Cirka 90 procent av dagens filmer har ett klent filmiska uttryck . För cirka fyrtio år sedan var bildspråket rikare och filmare undersökte och utmanade filmens konventioner.
Att konstant vilja förnya filmens tilltal är viktigt för Tran. En ska inte berätta i bilder vad som redan sagts i ord.
— Den moderna filmen är bara så rakt upp och ned. Ett barn blir sjukt. Familjen tröstar. Hon dör. De sörjer. Kom igen. Det är inte film. Det måste in ett religiöst eller andligt element för att vi ska kunna tala om riktig film.
Känslan i filmen är central för Tran. Eva funderar över de återkommande teman vi ser i hans filmiska verk. Men Tran nappar inte på betet.
— Vad du tar in är upp till dig. Min roll som filmskapare är att ständigt utveckla språket inte att enligt formalia 1A berätta en historia vi sett och hört tusentals gånger förut.
Hur och vilka symboler som används är avgörande för filmens inneboende kvalitet. Det finns en slapphet i hur moderna filmskapare väljer att arbeta med symboler. Korset får vanligtvis representera den kristna tron. Men du är bara lat om du använder den typen av uppenbara symbolvärde, menar Tran.
—För varje film som produceras måste språket vara unikt. Det innebär att metaforer inom den enskilda filmens ramar har viss betydelse enbart i den kontexten. Fisken i Cyklo har en mening, men som bara fungerar i den specifika filmen. Den sanna filmkonsten kan nås enbart när målet är att oavbrutet dekonstruera och förnya bildspråket.
Tran nämner Manifesto som ett bra exempel på film som vill och försöker utveckla bildspråket. Av en slump ser jag den på drakenbiografen strax efter att Tran mottagit publikens applåder. Cate Blanchette tolkar sexton olika karaktärer. En hemlös, en börsmäklare, en frustrerad fabriksarbetare och en konstnär m.m. Cate för i olika skepnader en monolog om konsten. Konsten måste tillåtas att få vara fri, skanderar hon. Fri från etiketter, från religion och politisk ideologi. Fri från genrer och bestämd formula. Allt har redan sagts så sluta försöka vara originell. Sluta spela Gud. Gå ned från din piedestal och inse dina begränsningar. Du når den riktiga konsten när du är trogen ditt unika uttryck. Här går Cate i andlig dialog med Tran, som även han vill komma bort ifrån konventioner och facksortering. Båda tror på idén om att frigöra filmen från sina bojor. Manifesto är precis som titeln antyder ett manifest över konsten såsom den en gång var och så som den borde vara enligt filmskaparen Julian Rosefeldt. Det är ett rop på hjälp i en tid då konsten politiserats och tappat sitt unika uttryck. Kameran svävar över ett sceneri av uppstoppade dockor, övergivna fabrikslokaler, kontorslandskap och konsthallar. Kapitalismen och ideologierna har kvävt konstens spelrum, predikar Cate och vi lyssnar, begeistrade och upplysta. Manifesto är sannerligen en unik film som jag gläds åt ha fått uppleva.
Cate och Tran, dessa två röster ramar in dagens tema, den om filmkonstens fria form och ett utforskande efter äkthet. Jag undrar om de har rätt att modern film ofta saknar den där unika rösten. Om det nu är så är i alla fall en given arena för den typen av film såklart Göteborg filmfestival.
Fortsättning följer..