Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmtips: Menashe

by

Om du gillar att se filmer som öppnar dörrar till kulturer och sammanhang du kanske annars aldrig får uppleva? Då är filmen Menashe något för dig. Den har svensk biopremiär den 8 december 2017.

Synopsis för filmen:
I New Yorks Borough Park finns ett av världens största judiska samhällen. Här är det ultraortodoxa det vardagliga, och bland de långa svarta rockarna finns Menashe – en snäll men olycklig man. Sedan hans fru gått bort anses han inte kunna tillhandahålla ett anständigt hem åt sin son. Menashes tro utmanas av motgångarna, men längtan att hålla ihop den lilla familjen är stark, så han lyckas övertala rabbinen om en chans att få bevisa sin duglighet som förälder. Under förberedelserna inför fruns minnesdag flyttar sonen tillbaka till honom på prov.

Menashe är ett genuint och närgånget porträtt av livet i en exotisk men ändå välbekant miljö, där tro och moral är av högsta vikt. Filmen är helt berättad på jiddisch och har lovordats av kritikerna.

Regissör: Joshua Z Weinstein
Skådespelare: Menashe Lustig, Yoel Falkowitz, Ruben Niborski
Språk: Jiddisch/Engelska

Här är Kulturbloggens recension av Menashe

Filmrecension: Call me by your name – Intensivt och omtumlande om första kärleken

by


Call me by your name
Betyg 5
Regi Luca Guadagnino
Svensk biopremiär 22 december

Årets oscarshype är här och vilken film. Killvarianten av Blå är den varmaste färgen är en varm och hjärtskärande historia om förälskelse och hjärtesorg. I en norditaliensk småstad i en lyxvilla nära havet bor Elio tillsammans med sina föräldrar. Elio är en bortskämd yngling vars fritids fylls med klassisk musik och lyrik. En dag möter Elio Olivier, en kringresande affärsman som rymt från tristessen i New York för att fånga dagen i romantikens land Italien. Han faller pladask för den blonde fotomodellsnygge amerikanen. Men är känslorna besvarade?

I Italiens förlovade land bland vidsträckta palmträd och soldränkta stränder utspelar sig romansen. Här fattar två män tycke för varandra. Två konstnärssjälar binder ett vänskapsband som snabbt utvecklas till något mera.

Call me by your name är en stark kärlekshistoria om två alfahannar som i en tid av begränsande normer vågar följa sitt hjärtas sång. Både skådespel och manus håller toppklass.

Men filmens verkliga styrka är intensiteten. Inte sedan Kechiches Blå är den varmaste färgen har kärleken känts så rå, brutal, ärlig och utan sans. Call me by your name ger en komplex bild av livet som HBTQ-person under 1980-talets Europa. Surfjan Stevens muntra pianospel inramar snyggt den förbjudna romansen.

Filmen är ett drama av mästarklass i nivå med Abdellatif Kechiche och Xavier Dolan, filmskapare med tydligt HBTQ-perspektiv.

Så låt Oscarsstatyetterna regna över regissören Luca Guadagnino. Och låt biograferna flockas av kärlekskranka cinefiler. Call me by your name är en känslornas berg-o-dal-bana vi aldrig vill ska ta slut.

Världspremiär för ”Europas Brasilia” på Svenska Filmstudions festival för dokumentärer

by

Världspremiär för ”Europas Brasilia” på Svenska Filmstudions Dokumentärfilmsfestival (1-4 december, Bio Roy i Göteborg).

Ett pressmeddelande berättar om dokumentärfilmsfestivalen som startar 1 december i Göteborg.

Den 1-4 december 2017 bjuder Svenska Filmstudion in till en retrospektiv för att sammanfatta 10 års dokumentärfilmsproduktion i Göteborg – och premiärvisa den senaste dokumentären “Europas Brasilia”, om den 19-åriga kvinnliga boxaren Sagal Hussein, regisserad av Pontus Hjorthén.

Den 1-4 december visar Svenska Filmstudion en retrospektiv av sin filmkatalog på Bio Roy i Göteborg. Det blir gripande, älskade pärlor ur filmskatten, om bland annat musik och sport – däribland “Fotbollens sista proletärer” som följer IFK Göteborg under 1980-talet och musikfilmerna “Jag är inte beredd att dö än” om Laleh, “Georg Riedel”, “Tinariwen” och “Soundtrack of our Lives möter Göteborgs Symfoniker”.

Världspremiär blir det även för bolagets senaste dokumentär “Europas Brasilia”. Filmen berättar den episka historien om de nordöstra förorterna i Sveriges största industristad Göteborg. Inspirerade av Le Corbusiers idéer om staden som en maskin, och estetiken från Brasiliens nya huvudstad Brasilia, försökte stadsplanerarna i Göteborg bygga en ny stad för 200 000 invånare, mitt ute i skogen. Ingenting blev som de hade planerat. ”Europas Brasilia” handlar om 19-åriga boxaren Sagal Hussein, från Göteborgsförorten Hjällbo, och hennes personliga resa.

Svenska Filmstudion grundades av filmregissörerna Pontus Hjorthén, Martin Jönsson och regissör/producent Kalle Gustafsson Jerneholm och har sedan starten 2009 producerat ett tiotal långfilms- och musikdokumentärer i samarbete med Film i Väst, Sveriges Television och Svenska Filminstitutet. Deras målsättning har varit att producera högkvalitativa dokumentärer för bred distribution. Filmerna har nominerats till och vunnit ett antal internationella priser, och har blivit väl mottagna av både svensk och utländsk press. De har även arbetat med internationella samproduktioner och har representerat Sverige världen över på filmfestivaler samt på den internationella tv-marknaden.

– Med Svenska Filmstudions dokumentärfilmsfestival och premiären av “Europas Brasilia” tar vi in förorten till innerstaden och knyter kontakter mellan Angereds Boxningsklubb, Göteborgs konst- och teatervärld, IFK:s supporterklubb och medlemmar i Svenska Spanienfrivilligas Vänner. Det är en bred repertoar där den röda tråden är samtalet och musiken. Vår förhoppning är att festivalen ska öppna upp för en dialog mellan olika parter i en segregerad stad, och leda till nya samarbeten framöver, säger Pontus Hjorthén, som skrivit manus och regisserat ”Europas Brasilia”.

”Europas Brasilia” handlar om 19-åriga boxaren Sagal Hussein, från Göteborgsförorten Hjällbo, och hennes personliga resa. Hon är filmens huvudkaraktär och berättarröst. Filmen börjar med att hon tar studenten och följer hennes väg ut i livet. Samtidigt berättar hon historien om platsen där hon är uppvuxen och som hon älskar. Premiären av “Europas Brasilia” följs av mingel i foajén med Sagal Hussein.

Övriga titlar som visas under festivalen är “Fotbollens sista proletärer” som följer IFK Göteborg under 1980- talet, musikfilmerna “Jag är inte beredd att dö än” om Laleh, “Georg Riedel”, “Tinariwen” och “Soundtrack of our Lives möter Göteborgs Symfoniker”, konst- och teaterdokumentärerna “Ett nytt liv” och “Hemligheten”, samt “Mari Carmen España: Tystnadens slut”, en roadmovie om Spaniens mörka historia.
Namnkunniga gäster kommer till festivalen. För att fira 35-årsjubileet av IFK Göteborgs UEFA Cup-vinst kommer Glenn Hysén, Ruben Svensson och Tord Holmgren och pratar om de gamla goda tiderna. Kring “Mari Carmen España” planeras en debatt om Spanien och Katalonien idag med Ingmar Söhrman (professor romanska språk, Göteborgs Universitet), Bodil Valero (EU-parlamentariker, Miljöpartiet) och Astrid Menasanch Tobieson (dramatiker och skribent) med musikalisk underhållning av Matilda Magnusson. Slutligen kommer medlemmar från The Soundtrack of Our Lives att vara på plats i samband med visningen av deras konsertfilm.

Här är Kulturbloggens recension av Europas Brasilia.

Filmrecension: Trollvinter i Mumindalen – helt underbar

by

Trollvinter i Mumindalen
Betyg 4
Regi Jakub Wroński och Ira Carpelan
Svensk biopremiär 1 december 2017

En helt underbar film om mumintrollen som gått i idé inför vintern men blir väckta när Hemulen kommer till Mumindalen och skrämmer upp dem inför den annalkande Julen. Julen kommer, vi måste skaffa en julgran och klä på den, annars blir det farligt. Det är vad mumintrollen uppfattar av Hemulens besked. Vem är Julen? undrar Mumintrollen och hans mamma och pappa.

De bästa familjefilmerna är de som både engagerar barnen och som ger de vuxna något. Muminvärldens karaktärer med Mumintrollet, Muminmamman, Muminpappan, Lilla My, Snusmumriken, Filifjonkan med flera har fascinerat barn och vuxna runt om i världen. Den här versionen av Tove Janssons mästerliga berättelse är nog den som träffar samma ton som originalet. Mina barn växte upp med de japansk-nederländska tecknade tv-serien och filmen – som också var bra men hade mycket av det som annars är typiskt för amerikanska animerade filmer som Disneys och Pixars produktioner och därför tappade något av det magiska, mystiska, mytiska, existentiella och poetiska som finns i Tove Jansson Mumin-berättelser. De japansk-nederlänska versionerna lutar mer åt lättsam och ytliga underhållningsfilmer. Det är inget fel på underhållning, men ibland tappas något av det fördjupade när berättelser blir för underhållande.

Animeringen i Trollvinter i Mumindalen är som en tecknad barnbok som får liv. Stilen bygger på dock-animationer. Känslan när jag ser filmen är precis som om jag satt mig med ett barn i knäet och öppnat en bilderbok och plötsligt börjar alla figurer, löv, sol och träd röra på sig.

Lagom inför julstöket släpps den här fina berättelsen om gästvänlighet, om att vänner är viktiga och familj kan vara både viktig men också bra att inte ha för nära inpå sig.

Som extra bonus har filmens gestalter fått sina röster av några av de bästa svenska skådespelarna som Stina Ekblad, Stellan Skarsgård, Bill Skarsgård och Alicia Vikander.

Tove Janssons böcker om mumintrollen gavs ut under åren 1945-1970. De skrevs (enligt wikipedia) ursprungligen på svenska
och publicerades i Finland på bokförlaget Schildts, och från 2015 på bokförlaget Förlaget. Böckerna finns översatta till över 40 olika språk. Utöver de nio romanerna har Tove Jansson skrivit och illustrerat bilderböcker, tecknade serier tillsammans med sin bror Lars Jansson samt sånger inspirerade av figurerna. Mumintrollen och deras vänner har sedan dess även blivit TV-serier och långfilmer samt fått en egen temapark i Nådendal, kallad Muminvärlden.

En av böckerna styrkor är att de är svåra att placera i ett enda fack eftersom de skiljer sig från bok till bok; en del är äventyrliga och en del är dramatiska. Det har också diskuterats om att böckerna egentligen inte är några barnböcker. Gemensamt för båda parter är dock att böckerna växer med huvudpersonen; de första fyra kan kategoriseras som barnböcker och de senare för äldre läsare.

Den här animerade filmen om muminfamiljens vinterbestyr av Jakub Wroński och Ira Carpelan har fångat precis det mångsidiga och den talar till både barn och vuxna. Där är så många vackra, filosofiska citat om livet och vikten av att det finns saker som är mystiska, att vi inte vet allt, som både Muminpappan och Too-Ticki förmedlar. Och inte minst behöver vi idag budskap om vikten av att inte vara rädd för främlingar och att vara gästvänliga.

Filmrecension: Wonder Wheel

by

Wonder Wheel
Betyg 4
Manus och regi Woody Allen
Svensk biopremiär 22 december 2017

En berörande film om människors livslögner och om hur långt människor kan gå för att slippa att leva ensamma.

Kate Winslet har hyllats av filmkritiker för sin insats i Woody Allens senaste film Wonder Wheel där hon spelar 39-åriga Ginny, en kvinna som är gift med Humpty, sin andra make. Humpty spelas av John Belushi och jag tror att både han och Kate Winslet kommer att kamma hem en och annan nominering för sina roller.

Filmen utspelar sig på 1950-talet på Coney Islands livliga nöjesfält och strand, i Brooklyn i New York. Humpty är karusellskötare och Ginny arbetar som servitris. De träffades när de båda mådde dåligt, Humptys första fru hade nyligen dött och Ginnys första make hade också dött. Humpty var dessutom djupt olycklig för hans älskade dotter hade övergett honom och rymt med en gangster.

Ginny är plågad, hon bär djupa skuldkänslor för hur hon orsakade sin första mans död. Men samtidigt vill hon inte riktigt ta itu med den känslan. Hon är också olycklig för att hon inte längre är skådespelerska. Hon var en ung lovande skådespelerska men fick sparken från teatervärlden när hon började dricka för mycket i samband med sin första mans död.

Ginny och Humpty lever tillsammans i ett olyckligt och fattigt äktenskap, ingen av dem kan ge den andra vad den behöver. Men ingen av dem vågar lämna relationen för att leva ensam. Ginny ger sig in i ett hemligt förhållande med en ung badvakt, Mickey (spelas av Justin Timberlake). Mer och mer bestämmer hon sig för att Mickey ska bli räddningen i hennes liv, de två ska gifta sig. Vem lurar hon? Bara sig själv. Desperat lurar hon sig själv. Och som om inte livet är krångligt nog, hennes son, som verkar vara i tioårsåldern, har börjat tända eld på olika ställen, han har blivit en pyroman och det är bara en tidsfråga när han blir mordbrännare.

Mitt i denna röra dyker Humptys dotter Carolina upp, på flykt från sin make och hans maffiavänner. FBI har gripit henne och tvingat henne att berätta vad hon vet om sin kriminelle make. Om hon inte berättade hotade FBI att sätta henne i fängelse också. Och hon har avslöjat saker om sin kriminelle makes affärer – och nu är hon dödshotad av maffian. Hon kommer för att gömma sig hos sin pappa, Humpty.

Woody Allen har alltid mycket dialoger som är roliga, men han har dämpat detta i den här filmen och det är positivt. Det är mycket som sägs utan att det sägs, det kommer fram i bild, i blickar och i människornas sätt att röra sig. Den här filmen påverkar mig, jag kan inte skaka den av mig efteråt. Det är sorgligt att se hur människor nöjer sig med usla äktenskap för att de är så rädda för att vara ensamma och det är en stark skildring av människors förmåga att lura sig själva.