Film

Amatörer
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 mars 2018
Regi Gabriela Pichler

En svensk film med manus av Jonas Hassan Khemeri och Gabriela Pichler tillsammans. Gabriela som gjorde den omtalade filmen Äta, sova, dö 2012 har regisserat.

När det lilla samhället Lafors får chansen att i tävlan med Alingsås få en tysk stormarknad till sig gläds kommunfullmäktige. I ett samhälle där många jobb i textil och skinnindustrin har försvunnit utomlands behövs nya arbetstillfällen. Man behöver en säljande kommunfilm men problemet är att kulturpengarna är slut. Då Musse (Fredrik Dahl), en ledamot i fullmäktige, kommer på att låta ungdomarna skapa en film med sina mobilkameror tycker alla att det är en utmärkt idé. Gratis, demokratiskt och nytänkande. Och film blir det, men inte så som kommunfullmäktige hade tänkt sig.

När tjejerna Aida ( Zahraa Adoujaili) och Dana (Yara Aliadotter) sätter igång att filma blir det en helt annan film än den fullmäktige hade önskat sig.

Den film vi får se på bio om filmandet och samhället med alla dess innevånare känns genuint äkta. Visst retar man upp sig på de där jobbiga tjejerna som är för mycket ibland och
driver saker för långt men de visar verkligheten.

Här finns mycket som man sällan får se på spelfilm. Ett välordnat litet samhälle där centrum är fontänen och skulpturen av en älg, där industrin har dominerat och där merparten är arbetarklass. Där G Ett samhälle där det finns många invandrare och många gamla ortsbor. Här är invandrarna beskrivna som alla andra människor, inte som problem eller exotiska inslag. Många har bott länge i samhället, är rädd om sitt jobb och trivs för att det lugnt. Att integrering kanske fungerar bättre i ett litet samhälle där folk kommer närmare varandra.

Filmen betonar mer klassperspektivet, att villkoren ser olika ut beroende på ekonomi och utbildning. När kommunens städerska är rädd om sitt jobb och diskuterar med paret som äger bageriet betonas de ekonomiska villkoren inte etniciteten. När folk som handlar förklarar att de inte har råd att handla rättvist.
Men visst kan språk vara ett hinder. När Musse inte kan tala med sin gamla mamma på ålderdomshemmet är det tragiskt.

Att skådespelarna är amatörer är ett medvetet val av Pichler. Hon tycker om amatörer för deras lust och energi. Musse är även i verkligheten kommunalanställd men det är inte sig själv han spelar. Han betonar att det är en roll han gör i filmen. Den alltid leende, lite äldre singeln som håller på Elfsborg och är kompis med alla men ändå ganska anonym.

Jag tycker att man skall se den här filmen för att det är en värme och respekt för människor i den. Att det är en äkta skildring av ett samhälle någonstans i Sverige.

Toppen av ingenting
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 16 mars 2018
Regi: Måns Månsson och Axel Petersen

Svenska Toppen av ingenting, som tävlade om en guldbjörn på filmfestivalen i Berlin, handlar om Nojet, en kvinna i övre sextioårsåldern, som rycks ur sin tjugoåriga ”svenneexil” i Spanien när hennes far, en rik fastighetsägare, går bort närmare hundra år gammal. Livet vänds plötsligt upp och ned och dödsfallet tvingar henne in i sitt månatliga underhålls smutsiga backstage. Väl hemma ärver hon det sjuvåningshus som hennes pappa ägde, och hon står nu inför valet att sälja fastigheten eller fortsätta driften.

Fastigheten har under den senaste tiden i praktiken tagits om hand om Nojets bror, en skum man med talsvårigheter och dennes son; en snart medelålders odåga till ungkarl som spenderar sina dagar drickandes Bloody Marys i sin nedgångna lägenhet. Det visar sig snart att hela fastigheten är i mycket dåligt skick och att hela sjunde våningen hyrs ut svart, till personer som hyr i tredje hand och i nästan alla fall saknar kontrakt. Genom att agera mellanhand har Nojets bror och hans son tjänat stora summor pengar och försatt de boende i högst osäkra situationer. Med andra ord skildrar filmen de värsta sidorna av den närmast absurt hårda bostadsmarknad som råder i Stockholm.

Snart inleder en maktkamp mellan Nojet och hennes skumma familjemedlemmar, där hon står inför stora utmaningar – att sälja fastigheten är mycket svårt på grund av dess dåliga skick och alla svartkontrakt – och om hon inte säljer den fortsätter hela soppan med den olagliga aktiviteten och det dåliga underhållet – dessutom finns risken att de boende bildar en bostadsrättsförening som skulle vara en verklig käpp i hjulet. Snart blir hon även hotad och misshandlad av sin brorson som inte vill att hon ska sälja, eftersom det skulle sätta stopp för hans olagliga inkomstkälla. Nojet tvingas fly iväg med sin framlidne fars advokat Lex, till hans lantställe där hon kan fundera på sitt nästa drag.

Toppen av ingenting är en mörk film. Huvudpersonen rör sig i ständiga underjordiska white trash-miljöer och genomgår olika bisarrerier, som när hennes framlidne fars advokat håller på och regisserar koreografin till en välgörenhetsgala för hemlösa eller när hon själv frenetiskt rockar rockring på gymmet med ett närmast besatt ansiktsuttryck. Vissa av dessa scener är väldigt roliga och får mig att brista i skratt. Det är intressant att se en äldre kvinna i en huvudroll som varken är skör eller moderlig; publiken tas med på intima sexscener när Nojet sitter naken i ansiktet på en mäktig investerare eller bränner iväg skottsalvor med en k-pist. Men det blir tyvärr aldrig tillräckligt för att fånga mig.

Jag blir aldrig riktigt medryckt i handlingen, och ingen av karaktärerna är lätt att sympatisera med. På ena sidan av planen står den skumma brorsan och brorsonen – som inte lyfter ett finger för hyresgästerna utan endast kramar dem på slantar – och på andra sidan står Nojet själv: som levt sitt liv i en bubbla och som själv inte heller verkar känna någon sympati för hyresgästerna. Hon verkar inte känna någon sympati för så många andra i filmen heller för den delen; utan är rätt otrevligt mot vem som än står framför henne. All white trash blir till slut groteskt, belysningen är dålig, dialogen utmynnar sällan i något konstruktivt och kameran är ständigt inzoomad på saker man helst vill slippa se. Handlingen är snårig och tråcklig och känns till slut vara på väg mot ett avgörande, men när filmen är slut har jag en dålig smak i munnen. Smaken av antiklimax och moraliskt förfall.

Tomb Raider
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 mars 2018
Regi Roar Uthaug

Alicia Vikander är imponerande och helt suverän som Lara Croft. En riktig actionhjälte. Men filmen i övrigt är haltande med svag handling, förutsägbar och vi har sett en lång rad liknande äventyrsberättelser i Indiana Jones-kategorin, de flesta mycket bättre. Det är en klassisk underhållningsfilm med välkända ingrediens som dolda skatter, en exotisk värld, otäcka mysterier och onda skurkar som vill förgöra världen.

Alicia Vikander har axlat Angelina Jolies mantel som Lara Croft är hjältinnan och huvudfiguren i datorspelsserien Tomb Raider. Angelina Jolie spelade Lara Croft i två filmer, Lara Croft: Tomb Raider och Lara Croft Tomb Raider: The Cradle of Life. Alicia Vikander gör det med stor framgång. Hon är en modig skådespelare som vågar bredda sitt register och visar nu att hon både kan spela karaktärsroller där hon får Oscarsstatyetten, en maskin/robot (i ExMachina) och nu actionhjälte.

I Tomb Raider spelar hon en vilsen ung Lara Croft vars stenrika pappa försvann för sju år sedan och hon har vägrat skriva under dödsförklaringen. Om hon skriver under blir hon stenrik arvtagerska men hon föredrar att ta sig fram som fattigt cykelbud och på fritiden tränar hon MMA. Hon hittar hemliga papper från sin försvunna pappa som visar vart han gav sig av då han försvann. Hon ger sig av till denna mystiska plats, en hemlig ö utanför Japan.

Att filmen har massor av ingredienser och scener från tv-spel är väntat, förstås. Skeppsbrott och storm, golv som försvinner i grottan, onda män som har slavar, låsta dörrar som kräver en smart hjälte för att komma på hur de öppnas, bomber och vapen, ja allt finns med. Att det aldrig blir riktigt spännande hur otäckt det än är, det hör väl till själva genren.

Hennes pappa (som spelas av Dominic West, känd från tv-serierna The Affair och The Wire och från Ruben Östlunds Oscarsnominerade film The Square) gav sig av för att leta efter den plats där ondskans drottning Himiko blivit levande begravd. Här finns en av filmens haltande logik. Vi får under filmens lopp veta att när Laras mamma dog blev hennes pappa fixerad vid att hitta bevis på liv efter döden och paranormal verksamhet. Varför blev han då samtidigt så engagerad i att hitta den ondskefulla drottningens grav? Det saknar logik.

Jag har sett sämre äventyrsfilmer men också bättre. Det är Alicia Vikander som är filmens största behållning. Hon är en tuff actionhjälte som både kan skjuta pilbåge, slåss och kasta sig över stup men har samtidigt en mänsklig karaktär som visar medkänsla och solidaritet.