Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Britt-Marie var här – lite för tillrättalagd

by

Britt-Marie var här
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 januari 2019
Regi Tuva Novotny

När Britt-Marie efter 40 års äktenskap står ansikte mot ansikte med makens älskarinna tar hon av sig ringen och går. I alla år har hon tvättat hans parfymdoftande skjortor utan att säga något trots att hon själv inte använder parfym. Hennes liv har bestått av städning, tvätt och ett väl inrutat hemmafruliv. Nu söker hon vid 63-års ålder jobb på arbetsförmedlingen och hamnar som fotbollstränare i Borg, ett litet samhälle på avveckling. Där fortsätter hon med ordning och reda i sin omutliga stil i en helt ny omgivning. Det påverkar alla, inte minst henne själv. Så småningom öppnar hon upp sig för alla nya situationer.

Det här är en film efter Fredrik Backmans succébok med samma namn. Likt sin manliga föregångare i filmen ”En man som heter Ove” är hon fyrkantig och håller på sitt. Men är samtidigt noga med att allt ska vara rättvist och rätt. Med ideliga återblickar till barndomen och systern som hade alla drömmar trummas orsaken till Britt-Maries liv in. Och devisen ”En dag till, Britt-Marie”.

Pernilla August gör rollen som Britt-Marie bra. Det är mer hennes roll som inte är trovärdig. Vem går efter 40 års äktenskap utan att fälla en tår. Åtminstone borde hon gråta av oro för hur hennes liv ska bli. I övriga roller medverkar några av Sveriges bästa skådespelare. Peter Haber som ångestfylld make , Olle Sarri som kommunpolitiker och Anders Mossling som polis. Ett gäng ungdomar som är precis så struliga och kaxiga som i de kan vara i verkligheten är helt naturliga i sina roller.

Filmen är rolig men lite för tillrättalagd. Man förstår redan vid ankomsten till Borg hur det skall gå. Även en feelgoodfilm behöver lite överraskningsmoment. Inte heller har man samma igenkänningseffekt som i filmen om Ove. Alla har ju haft en riktig surgubbe som granne men en sådan som Britt-Marie märks mindre. Kanske kvinnor som Britt-Marie är ett utdöende släkte nu när de flesta kvinnor arbetar. Men tanken i filmen känns bra och kanske det är dags för äldre kvinnors revansch. Det är aldrig för sent att ändra sitt liv även om det kanske blir med större vånda än här. Se filmen som en ny vår för äldre kvinnor. De där som inte syns men som alltid finns och behövs.

Filmrecension: The Mule – inte Clint Eastwoods bästa film direkt

by

The Mule 2018
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 januari 2019
Regi Clint Eastwood
Författare:
Sam Dolnick
Stjärnor:
Clint Eastwood, Bradley Cooper, Laurence Fishburne, Diane Wiest, Taisa Farmiga, Andy Garcia och Alison Eastwood.

En nittioårig trädgårdsodlare och krigsveteran, Earl Stone, tvingas att transportera kokain genom Illinois för en mexikansk drogkartell för att rädda sin trädgård och sitt hus. Clint Eastwoods nya film är en en otroligt historia och dessutom sann, publicerad i New York Times. Nyhetsartikeln inspirerade Sam Dolnick till att skriva filmens manus.

I filmen följer Eastwood sina vanliga teman: ånger, förlåtelse och den oundvikliga döden. Berättelsen skulle kunna vara tillräcklig för att göra en bra film, men tyvärr blir det inte så. Om ni förväntar er ännu mästerverk från Eastwood, i klass med Changeling, Mystic River och Million Dollar baby, blir ni beskivna. The Mule är en lång, långsam film utan drama och spänning.

Uppdelningen av det onda och det goda (mexikanska narkotikahandlare mot vita agenter och polisen), en lång rad passiva kvinnor sänker filmen och de stora stjärnorna som Cooper, Fishburne och Wiest lyser inte som de brukar och inte heller Eastwood har någon imponerande tolkning av sin trötta roll.

Det är svårt att ha tålamod och att blunda för de många rasistiska och homofobiska dialogerna. Jo visst kan det vara sådant som en nittioåring gammal man från Illonois kan släppa ur sig men det första steget i att göra manus är att kunna stryka när det blir för mycket sådant.

Filmen blir gradvis mer och mer rasistisk och det verkar som den är gjord för att ge stöd åt Donald Trump bygge av mur mellan Mexico och USA.

Alla mexikanerna som Earl arbetar med är stereotyper med rakade huvud, skrämmande brottslingar som vill ta med droger till Amerika.
Och det sista och det värsta är figuren, Laton (Andy Garcia), kartellägaren med sin herrgård full av nakna unga kvinnor som är desperata för de vill ha sex med 90 år gammal Earl. Mycket onödigt och överdrivet.

Clint Eastwood har varit aktiv i 63 år i Hollywood och han har släppt två filmer under 2018, ”The Mule” och ”The 15:17 till Paris”. Det är imponerande av en regissör i hans ålder, men The Mule är inte hans bästa jobb.

Filmrecension: Ploey – ett vinteräventyr

by

Ploey – ett vinteräventyr
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 januari 2019

En animerad vacker film för hela familjen om mod. Om att vara liten och övergiven men att inte ge upp utan kämpa för att överleva och för att återse sina nära och kära.

Huvudpersonerna är fåglar som skildras med mänskliga tankar och beteenden. Ploey är en liten fågelunge av arten strandpiparna.

Filmen utspelas på Island och börjar med att en mängd strandpipare kommer flygande i luften för att bosätta sig på sitt vanliga ställe, dit de flyger i samlad trupp varje år när vintern tagit slut.

Ploey är ännu inte född men hans föräldrar flyger i ledningen för fåglarna, hans blivande pappa är fåglarnas ledare. Redan från början ser vi att det finns en stor fara, en farlig fågel kallad Skuggan håller till på toppen av ett torn. Skuggan har som mål att äta upp så många strandpipare som möjligt och helst också hindra att de parar sig och förökar sig. Där har en av berättelsen små misstag. Om Skuggan lyckas med att hindra den stora fågelflocken att föröka sig: vad ska han då äta? I och för sig finns det andra fåglar och kanske andra smådjur han kan fånga och äta, men att helt utrota strandpiparna är inte så troligt att det ligger i hans intresse.

Däremot får vi redan från start höra några av de året-runt-boende fåglarna gnälla och klaga över att flyttfåglarna är på ingång. Det är kanske tänkt om en liten parallell till främlingsfientlighet, ett sätt att visa den misstänksamhet mot de som är annorlunda än en själv som tycks klistra sig fast överallt.

Filmen är mycket snyggt animerad och jag håller med Cinemagazine som i sin recension skrev: Låt dig förundras över det fantastiska isländska landskapet.

Den hemska Skuggan lyckas i alla fall inte hindra Ploeys föräldrar att få ett ägg och Ploey föds. Han är ganska liten och en väldigt söt och snäll liten fågelunge, inte bland de tuffaste. Men han lyckas bli kär och bli bästa vän med en fågelflicka.

Det finns fler farligheter än Skuggan och det händer otäcka saker som gör att Ploey missar avfärden, när det är dags att lämna det isländska landskapet och flyga till varmare breddgrader.

Ploey har hört om en mytomspunnen plats, Paradisdalen, som ska vara en dal där det går att överleva den kalla vintern. Vägen dit är dock farlig och han måste ta sig över islandet. Vad är en vandring på film där hjälten inte får en vapendragare? Inte oväntat får Ploey en vän på vägen, den majestätiska fågeln Giron var ståtliga vingar en gång skadats av Skuggan.

Äventyr och strapatser i en mycket välgjord animerad berättelse för hela familjen. En film som ger hopp om att vintern också här ska få ge sig för sommaren, också i år.

Filmrecension: Beskyddarna

by

Beskyddarna
Betyg 3
Svensk biopremiär den 18 januari 2019
Regissör Xavier Beauvois

Med filmen Gudar och människor gjorde regissören Xavier Beauvois stor succé 2010. Ett drama om existentiella frågor och en film skapad med stor stringens. När han nu gjort filmen Beskyddarna håller han också hårt i tyglarna. Men den här gången utan en så speciell historia att berätta.

Tiden är första världskriget och nästan alla män är vid fronten. Hemma, på den franska landsbygden, finns kvinnorna och barnen. Kvinnor som sköter alla sysslor männen tidigare gjort. Det är mycket hårt arbete men ibland går arbetet och verksamheten bättre än när männen fanns där. På familjen Paradiers gård sliter mor och dotter gemensamt och när de behöver hjälp anställer de Francine. En föräldralös flicka som arbetar idogt och känner att hon har hittat en familj. Men moralen på den franska landsbygden är sträng och allt går inte som hon tänker.

Fotot i filmen är enkelt och klart. Det är en film som visar scen efter scen utan att skynda på. Långa sekvenser då kameran går från ansikte till ansikte ger vackra bilder men bidrar inte till historien. Det blir mer som ett porträttgalleri. Språket i filmen är också enkelt och klart. Man säger det som behövs och inget mer. Det finns inget vänligt småprat eller förklaringar av känslor. Det ljud som hörs är ljud av arbete eller ljud från djuren i jordbruket. Bara nödvändig handling och nödvändig dialog för filmen framåt. Det gör att filmen gestaltar den verklighet som den skildrar. Här består livet av arbete och nödvändiga göromål. Det finns inget utrymme för drömmar och trams. Men när filmen inte visar människornas känslor så blir den väldigt ointressant. Jag tycker att regissören kunde ha gett publiken lite mer av känsloyttringar och gett skådespelarna större spelrum. En allt för konsekvent återhållen linje är estetiskt tilltalande men ger inget liv till historien.

En film som inte engagerar tillräckligt men är som en vacker tavla. Och frågan om vad som hände när männen återvände från kriget och kvinnorna skulle återvända till att sköta hem och barn tycker jag inte behandlas i filmen. Det kunde ge mer liv åt filmen.

Filmrecension: Aniara – stark, vacker, poetisk, berörande, fascinerande

by

Aniara
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi och manus: Pella Kågerman och Hugo Lilja

Att göra film av en bok brukar vara en stor utmaning, i synnerhet om det är en hyllad bok med många läsare som bildat sina inre bilder av karaktärer och miljöer. Att göra film av ett episkt diktverk torde vara nästintill omöjligt om ambitionen är att fånga upp allt det viktiga och stora som dikterna förmedlar.

Pella Kågerman och Hugo Lilja och skrivit manus och regisserat den svenske Nobelpristagaren Harry Martinsons världsberömda diktverk Aniara från 1956. Filmen är bra, mycket bra, och har fångat viktiga delar av eposet Aniara. Men det är långt ifrån hälften av vad Martinsons Aniara berättar på så många nivåer. Men det finns ingen anledning att ens vänta sig samma totalupplevelse av ett enastående diktverk. Filmarna har gjort en fin tolkning som räcker långt. Den är fascinerande, den är stark, den är vacker, den är poetiska och den griper tag i mig.

Många som kommer att se filmen kanske inte ens har läst diktverket. Det ska aldrig vara något som behövs för att se och få ut något av en film. Filmen förmedlar den starka klastrofobiska känslan som griper resenärerna på Aniara.

En stor farhåga jag hade innan jag såg filmen Aniara var att filmen var en underhållningsaction-saga som Star Wars eller ännu värre: en variant av de sämre rymdsagorna som filmatiserats. Men den fällan har filmskaparna inte fallit i. Nu menar jag inte att Star Wars-filmserien är dålig. Inte alls, men det är en helt annan genre. Det vore helgerån att göra en sådan äventyrsfilm av Aniara.

Filmen skildrar människor som går ombord på det gigantiska rymdskeppet Aniara som ska ta dem till Lyrans sjärnbild, eftersom jorden är på väg att bli helt förstörd. En bit iväg ut i rymden kommer rymdskeppet ur kurs och måste visare ut i rymden, mot inget mål, om skeppet inte har tur och möter någon stor planet med så hög gravitation att skeppet kan få kraft att vända sin kurs. Vi får följa människorna på rymdskeppet, hur kaptenen försöker dölja sanningen för passagerare, hur sanningen sakta går upp för alla och hur människorna agerar och försöker leva vidare när de är utan hopp om att komma fram. En del flyr till sex för att glömma, andra griper tag i religion som ett sätt att överleva, andra tar till underhållning. Vad är allt detta annat än vad vi människor gör på jorden idag? Jorden är också på väg ut i rymden, vi är lika fast här som passagerarna är fast på Aniara.

Jag hoppas filmen får en stor publik. Den visades vid Toronto Int. Filmfestival i september 2018 och såldes då direkt till ett av Nordamerikas största distributionsbolag Magnolia.

Aniara tävlade också vid filmfestivalen i franska Les Arcs, där den belönades med fyra priser – bland annat Bästa Kvinnliga huvudroll till Emelie Jonsson i rollen som Mimaroben.

Filmen Aniara får väl godkänt även om det finns många fler aspekter i diktverket, men filmen står bra för sig själv och är väl värd att ses. Jag hoppas att alla som ser filmen och tycker om den och inte har läst Martissons Aniara nu gör det. Och den som har läst den, kanske inser att det kan vara dags att läsa den igen.

Lite fakta om Aniara:
Aniara baseras på Harry Martinsons världsberömda epos om rymdskeppet som lämnar jorden när planeten rämnat.
Aniara: En revy om människan i tid och rum är ett epos av den svenske diktaren Harry Martinson bestående av 103 sånger. Verket bidrog starkt till att Martinson fick nobelpriset i litteratur 1974 (delat med Eyvind Johnson).
Aniara publicerades 1956. Eposet påbörjades dock redan 1953, bland annat till följd av Sovjetunionens första vätebombssprängning. En annan utlösande och omskakande faktor ska ha varit när Martinson med sin kikare en augustinatt studerade stjärnhimlen och fick in den vidunderliga Andromedagalaxen.