Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Quick – filmen om den största svenska rättsskandalen

by

Quick
Betyg 3
Svenks biopremiär 20 september 2019
Regi: Mikael Håfström

En film om Sveriges största rättsskandal.
När Thomas Quick erkänner mord efter mord är polisen nöjd. När han döms för åtta mord kan han betraktas som Sveriges värsta seriemördare. Polis och åklagare har uppfyllt sin uppgift och allmänheten är nöjd, liksom anhöriga till mordoffren. Problemet är bara ett – alla erkännanden är osanna. Fabricerade av polis och utredares tryck och Thomas Quicks vilja att vara till lags. Belöningen för Quick blir ökad tilldelning av de ångestdämpande läkemedel han brukar.

När journalisterna Hannes Råstam och Jenny Kûttim börjar undersöka morden och ta kontakt med Quick visar det sig att hela historien är en stor rättsskandal. Filmen grundar sig på Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare.” Filmen visar den grundliga research som utförs och om hur bevisen kan plockas ner ända till minsta förmodade benbit. Framför allt visar den hur Quick manipuleras att erkänna genom ledande frågor.

Trots många utmärkta skådespelare i alla roller är det ändå David Dencik som Quick som ger ett bestående intryck. Hans lite trevande samtal och artiga kontaktlöshet förklarar mycket. Råstam (Jonas Karlsson) och Kûttim (Alba August) har mer traditionella roller likt utredare i många polisserier.

Filmen är genomarbetad men lite för lång och tappar tempot ibland. En illustration till att all research tar lång tid? Att historien är känd i förväg minskar spänningen och filmen tänder inte.
Alla övertramp som sker i rättsmaskineriet och på Säters sjukhus är precis de man har förstått ska ske. När man ser exteriören från Säters sjukhus ryser man. Men med en sådan otrolig historia kunde det ha blivit en mer spännande film. När verkligheten är så galen önskar man att filmen hade tagit vara på dramatiken. En större rättsskandal är svår att tänka sig och filmen är välgjord men tyvärr alltför nedtonad.

Filmrecension: Rambo: Last Blood – karg och väderbiten hämnare

by

Rambo: Last Blood
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 september 2019
Regi Adrian Grünberg
I rollerna Sylvester Stallone, Paz Vega, Sergio Peris-Mencheta.

Det är nästan fyrtio år sedan den första Rambofilmen kom och tio år sedan den senaste av dessa actionfilmer. Han är sig lik bara mer väderbiten, lika karg och lika stark och tuff.

Något mästerverk är det förstås inte. Men för sin genre är den godkänd: spännande och inte någon långsam stund. Budskapet är: Den som lockar en ung snäll kvinna till Mexico för att göra henne till sexslav går en grym död tillmötes när Rambo är i farten.

Sylvester Stallone som en något åldrad John Rambo måste alltså konfrontera mexikanska maffian som har kidnappat hans brorsdotter, tonåriga Gabrielle (Yvette Monreal),. Hon har lockats till Mexico för att hitta sin pappa. Där blir hon kidnappad. Rambo ger sig då av över gränsen för att följa hennes spår och hämta hem henne.

I detta som sägs vara hans sista uppdrag har det gått tio år sedan den förra filmen som utspelades i Burmas djungler. Rambo lever nu på en ranch och han har en del posttraumatiska ångestattacker som han tampas med genom att släppa lös sin vrede i en massa tunnlar han byggt under sin ranch. Dessa tunnlar blir dödsfällor när han ska hämnas på den mexikanska maffian.

Det är en våldsam och blodig film. Att kidnappa unga kvinnor och göra dem beroende av droger är avskyvärt och när detta har drabbat någon av Rambos närmaste blir hämnden blodig, var beredd på att få se en tortyrscen där han sliter loss nyckelbenet på en skurk.

Action och utstuderad grym hämnd som vi sett i många filmer tidigare, något nyskapande finns det förstås inte i denna Rambo-uppföljare. Men för sin genre är den OK.

Shelter tar oss ut på en virtuell resa till världens flyktingläger – på Tom Tits Experiment i Södertälje

by

Shelter tar oss ut på en virtuell resa till världens flyktingläger. Shelter öppnar på Tom Tits Experiment i Södertälje den 20 september 2019 och visas för allmänheten till den 7 januari 2020.

Ett pressmeddelande:
Arkitekter Utan Gränser presenterar utställningen SHELTER, producerad av Jonas Kellagher och regisserad av konstnären Jesper Wachtmeister med fotograf Kenneth Svedlund Ishii.

Om utställningen
SHELTER är en virtuell resa till flyktingboenden runt om i världen med hjälp av VR-360-videos och Virtual Reality-head-sets, som ger utställningsbesökaren en nära upplevelse av livsvillkoren för de 6,2 miljoner människor som idag bor i nödbostäder av totalt 70,8 miljoner på flykt från krig och naturkatastrofer världen över.

”Vi översköljs av bilder och nyheter om människor på flykt undan världens krig och naturkatastrofer. Samtidigt är det svårt att riktigt förstå hur det faktiskt är att förlora sitt hem och försöka ordna en ny tillvaro för sig själv och sin familj under väldigt osäkra förhållanden. Med hjälp av Virtual Reality och 360-video vill vi med denna utställning försöka ge besökarna en chans att få en djupare inblick och själva kunna utforska hur livet ser ut i flyktinglägren på nära håll”, säger Jesper Wachtmeister.

Besökarna bjuds in i ett tält som tillhandahålls av hjälporganisationen Shelterbox. Här visas även platsspecifika detaljer som hushållsredskap, sovplatser och typiska tillhörigheter som hjälporganisationerna försett flyktingarna med.

Med hjälp av Virtual Reality-head-sets får besökaren en nära upplevelse av hur dessa nödboenden fungerar och de göromål som matlagning, måltider, tvätt och hygien etc. som utgör flyktingfamiljernas dagliga överlevnadsvillkor.

Inspelningar har ägt rum i flyktinglägret Bidibidi i Uganda, jordbävningsdrabbade Lombok i Indonesien och nu senast i februari 2019 i flyktinglägret Za’atari i Jordanien.

Utställningen lyfter även fram frågor kring varför människor är på flykt, flyktingarnas ursprung och demografi samt annan statistik kring flyktingsituationen som världen befinner sig i.

Primärt riktar sig SHELTER till skolungdomar, men kommer även möta andra målgrupper som pedagoger, politiker, föräldrar och den bredare allmänheten.

SHELTER öppnar på Tom Tits Experiment i Södertälje den 20 september 2019 och visas för allmänheten till den 7 januari 2020.

Filmrecension: Josefin & Florin

by

Josefin & Florin
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 september 2019
Regi: Ellen Fiske och Johanna Karlberg

När singelmamman Josefin börjar tala med den unga killen Florin, som sitter utanför mataffären och tigger, anar hon inte vad som skall hända. Åtta månader senare gifter de sig, lyckligt nykära. Trots skillnader i ålder, nationalitet och kultur uppstår kärlek. Livet är romantiskt och båda är lyckliga. Men vardagen kommer med sina krav och kulturskillnader är inte alltid så lätta att överbrygga.
Florin är romsk rumän och hans familj i Rumänien har krav att han skall hjälpa dem med pengar. Familjen antar att han tjänar mycket pengar nu när han bor i Sverige. De förstår inte att han inte har inkomst. Josefin är förstående men inser att det måste bli ett stopp.
Kontakten med det svenska samhället är inte lätt. Florins besök på SFI för att lära sig svenska är ett svårt steg för en kille som arbetat med händerna och aldrig har studerat. När Florins pappa och bröder kommer på besök tar Josefin det mesta med gott humör men när han försvinner till Rumänien blir förhållandet satt på prov.

Filmen är en skildring av ett äktenskap med många utmaningar. Att två personer älskar varandra skildras äkta men att även hur relationen har problem. Josefin är både stark och kär, men också 6-barnsmor och hon mognar under filmen. Omgivningens reaktion på deras förhållande nämns bara i förbigående. Till exempel kallas deras hus
”Lilla Rumänien”. Man hade gärna velat se mer hur de blev bemötta i samhället. När tiggare bara diskuteras som ett kollektivt problem och man glömmer att alla är människor och individer blir det här en viktig film. Eventuella fördomar man har med sig till biosalongen smälter inför Florins sneda leende och hans bekymrade funderingar.

En dokumentär om två personer som möts i kärlek och vågar satsa på den.

Filmrecension: Ad Astra – en yttre och en inre resa

by

Ad Astra
Betyg 4
Regi James Gray
Svensk biopremiär 20 september 2019

En mäktig rymdfilm med Brad Pitt som får beröm av många internationella filmkritiker för sin roll som astronauten Roy McBride som far till solsystemets yttersta gräns för att söka efter sin far, Clifford McBride (spelas mycket bra av Tommy Lee Jones). Clifford McBride skickades ut på uppdrag att leta efter former av intelligent liv i universum men har varit försvunnen i tre årtionden.

Trots det storslagna perspektivet med rymdtemat är det en film som lika mycket handlar om nära relationer, det är en far-son-berättelse, som ibland blir lite för söt. Men att spegla universums storhet och de existentiella frågorna i en nära relation har sina poäng samtidigt.

Trots att Brad Pitt hyllas så för sin roll blir han emellanåt lite för mycket en Rambo i rymden, då han löser problem som uppstår lite för enkelt och lite för snabbt. Världen det utspelade sig i var tankeväckande men Brad Pitt var för mycket av actionhjälte för att det skulle bli riktigt medryckande.

Gillar du science fiction och rymdfilmer som berör frågorna kring existensen kommer du säkert att gilla den här även om den inte kommer upp till samma mästerliga nivå som Interstellar är det en sevärd film som sätter igång funderingar kring vad liv är och vad människor är.

I och för sig är filmen delvis spretig. Den är djupt filosofisk, den är fylld av action, den har vackra rymdbilder, fina närbilder (fotot av den hyllade svenske Hoyte Van Hoytema), den handlar om mänsklig psykologi och far-och-son-förhållandet. Å andra sidan gör det filmen bredare och djupare. Den hade förlorat på att bara vara action eller bara filosofisk. Nu skildrar den både en yttre och en inre resa.

Rymden är i extra fokus i år då det är femtio år sedan de amerikanska astronauterna, Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins, landade på månen med Apollo 11 som var den första bemannade rymdfärden som landade på månen, höjdpunkten i NASA:s Apolloprogram och en milstolpe i rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen. Sedan dess har det skapats flera storfilmer som utspelas i rymden, flera som ligger mer åt äventyrsformatet. Med Ad Astra tar regissören James Gray plats bland de filmskapare som gjort mer än så, som skapat en rymdfilm som handlar om de existentiella frågorna.