Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Unge Ahmed – en av årets bästa filmer

by

Unge Ahmed
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 oktober 2019
Regi och manus Jean-Pierre Dardenne, Luc Dardenne

Bröderna Dardenne gör filmer som berör. Alltid. Det vet den som sett tidigare filmer av dem som Rosetta, Barnet, Sonen och Pojken med cykeln. Deras enastående förmåga att skildra ett viktigt och aktuellt ämne gör ”Unge Ahmed” till en av årets bästa filmer. En film jag tycker alla borde se. Den skildrar en värld som lever här nära många av oss, sida vid sida, men vi vet så lite om den.

Filmen utspelar sig i Belgien, i nutid och skildrar en ung tonårspojke, Ahmed, som hamnat under inflytande av en radikal imam. Det är så igenkännbart hur unga människor kan följa en idol och bli fantastiska, hur lätt det kan vara för unga människor att falla för ett sätt att dela in världen i svart och vitt.

Filmen berättar inte hur Ahmed hamnade under imamens inflytande. Det tycker jag är en styrka. För jag tror inte det finns enkla förklaringar som gäller alla. Varenda människa är en unik individ. Precis som det inte finns en typ av ungdomar som hamnar i drogberoende finns det inte en slags unga muslimer som blir radikaliserade.

Det är fascinerande för jag uppfattar det som att denna imam egentligen inte själv på allvar vill gå in i det fundamentalistiska. Det verkar mer som en slags jargong från imamens sida, han säger hela tiden att det inte är tid än att göra det.

Filmen har många bottnar och är inte förutsägbar heller. En stor styrka. Vi får se hur hans mamma och syskon lider av Ahmeds fundamentalism. Hur mamman försöker kämpa för att få Ahmed att mjukna och förstå.

På Cannes filmfestival vann filmen priset för bästa regi. Det känns som oerhört välförtjänt. Skådespelarna och i all synnerhet Idir Ben Addi i rollen som Ahmed känns mycket äkta. De är ett signum för filmer av bröderna Dardenne att skådespelare och miljöer och handling känns mycket realistiska, de berättar alltid något om det samhället vi lever i.

Filmrecension: Maleficent 2: Ondskans härskarinna

by

Maleficent 2: Ondskans härskarinna
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 oktober 2019
Tillåten från 11 år
Längd 1 timme och 58 minuter och visas i 3D och 2D med engelskt tal I rollerna: Angelina Jolie, Elle Fanning, Michelle Pfeiffer, Chiwetel Ejiofor, Sam Riley, Harris Dickinson, Imelda Staunton, Lesley Manville, Juno Temple m.fl.

Har du undrat hur det går för karaktärerna i den första Maleficient-filmen får du nu en del svar i en mycket välgjord film, många duktiga skådespelare, grafiken är fantastisk och kostymerna är otroliga. Filmen är vacker och helt oemotståndlig, speciellt om du tycket om féer och sagovärldar.

Maleficent 2: Ondskans härskarinna utspelar sig fem år efter den förra filmen slutade. Aurora är nu drottning över the moore.
När prins Philip kommer för att fria till Aurora firar alla feerna utom en, Maleficient, som Auroras gudmor. Maleficient minns hur hon själv hade blivit sårad av en människa och hon vill inte att Aurora ska få sitt hjärta krossat.

Maleficent övertalar sin gudmor att få följa med Aurora till prins Phillips slott för en middag och träffa hans familj. Allt går snett och Maleficent flyr där i från och blir skadad.

Under sin flykt blir Maleficent hittad av andra mörk-féer, som visar henne hur de har varit tvungna att hålla sig gömda från människorna som det nu ska gå ut i krig mot.

Prins Phillips mor smider dock också planer. Hon vill få bort både Maleficient och alla andra féer.

Vi följer den komplicerade relationen mellan Maleficent och den blivande drottningen Aurora. Tillsammans kämpar de mot nya motståndare för att skydda hedarna och de magiska varelser som bor där. Angelina Jolie och Elle Fanning repriserar sina roller som Maleficent och Aurora när historien fortsätter flera år efter handlingen i den första filmen.

Filmrecension: Tills Frank skiljer oss åt

by

Tills Frank skiljer oss åt
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 oktober 2019
Regi Leif Lindblom
Manusförfattare Peter Magnusson

En rolig, varm, söt, lite fjantig men ändå godkänd svensk komedi. Ni vet hur svenska komedier ofta är: med stereotyper till karaktärer, överdrivna. När det är en bra komedi kan man både skratta hejdlöst och känna igen saker från det verkliga livet, fast i komisk form. I centrum i Tills Frank skiljer oss åt står Vera (spelas av charmiga Liv Mjönes) som är en 30+ kvinna som inte har några problem att hamna i säng med den ena mannen efter den andra men hon lyckas inte få ett fast långvarigt förhållande. Hennes karaktär, lätt förlöjligad, med beslutsångest och svårt att säga ifrån i livet, kan nog ändå många känna igen, antingen i sig själva eller i sin omgivning. På den punkten är filmen godkänd, men hejdlöst skrattade inte så många i den överfyllda biosalongen men en hel del små-mys-skratt bubblade filmen igenom.

Liv Mjönes har sällskap i rollistan med en lång rad duktiga svenska skådespelare: Erik Johansson, Allan Svensson, Peter Magnusson med flera.

Karaktären Vera börjar alltså tröttna på singellivet och längtar efter den stora kärleken. Också för att hennes kompis tjatar om att hon måste hitta någon, likaså hennes livscoach vill övertyga henne om det. Livscoachen förklarar för henne att hon har för höga krav, hon måste sänka kraven och hitta någon som är på samma nivå som hon själv. Livscoachen är en sanslös drift med många av de rådgivar- och livscoach-fenomen som florerar idag. Livscoachen övertalar Vera att ”mållåsa” (ett uttryck från militära sammanhang) en hyfsad kille och på så sätt få ett fast förhållande.

Vera är riktigt kär i en arbetskamrat, Frank. Hon lyckas hyggligt börja ”mållåsa” honom och börjar få lite kontakt med honom men så åker hon på ett rejält bakslag då hon får reda på att han har fast flickvän. I den vevan möter hon Carl-Johan, som verkar vara en riktig drömkille i början: snygg och läkare.

Denna tendens att se allt som i ett förgyllt moln i början av en relation är bra skildrad. Undrar om inte de flesta upplevt något liknande. Hur det går sedan, när sanningen om den man förälskat sig i kommer fram är en annan sak. Jag ska inte avslöja mer ur handlingen.

Jag tycker Liv Mjönes gör en bra rollprestation av denna unga Vera som både kan verka lite blåst och ytlig men samtidigt är tuff under ytan. Hur en vit lögn lätt sätter igång en lång rad av lögner och till slut blir det en lavin utan kontroll – det är också väl berättat i filmen.

Manuset är skrivet av Peter Magnusson, som skrivit och spelat huvudrollen i ”En gång i Phuket” och ”Sommaren med Göran”. Jag tror filmen, oavsett vad svenska filmkritiker kommer att säga, blir en publikframgång. Publiken vill ha något att skratta åt en stund ibland. Detta är inte världens bästa komedi, men absolut inte värsta botten-nappet heller. För min del var det värt att ägna två timmar åt att se den.

Max von Sydow tilldelas Stockholm Lifetime Achievement Award 2019 av Stockholms filmfestival

by

Max von Sydow tilldelas Stockholm Lifetime Achievement Award 2019, berättar ett pressmeddelande:

Max von Sydow är en av världens mest prominenta skådespelare genom tiderna. Han är dessutom Stockholms filmfestivals tidigare hedersordförande. I år tilldelas den 90-åriga skådespelaren Stockholm Lifetime Achievement Award 2019, vars livsverk förändrat filmkonsten genom hans ikoniska och mångfacetterade roller.

Motiveringen lyder: Max von Sydow är en av världens mest prominenta skådespelare genom tiderna vars livsverk förändrat filmkonsten genom hans ikoniska och mångfacetterade roller. Från den återvändande korsriddaren Antonius Block som spelar schack med döden till den utvandrande bonden Karl Oskar Nilsson som söker sig till friheten på andra sidan Atlanten. Från Stockholm till Hollywood har Max von Sydow förfört världspubliken och markerat filmhistorien med dess absolut största auteurer. Regissörer som Ingmar Bergman, Jan Troell, Sydney Pollack, Woody Allen och William Friedkin. Det är med särskild ära som vi presenterar festivalens tidigare hedersordförande Max von Sydow med vårt mest prestigefulla hederspris, för lång och trogen tjänst till filmen.

Filmlegendaren Max von Sydow har en karriär som sträcker sig längre än de flestas. Redan 1944, vid femton års ålder, började han sätta upp pjäser av bland andra Strindberg och Lagerkvist med teatersällskapet Scenia. I år, vid 90 års ålder är han fortfarande verksam skådespelare och aktiv i två produktioner.

Max von Sydow har gjort ikoniska roller i filmer från några av filmhistoriens största auteurer. Han har medverkat i filmer som Det sjunde inseglet (1957), Utvandrarna (1971) och Exorcisten (1973). Redan efter den första upplagan av Stockholms filmfestival kontaktade Max von Sydow festivalen och erbjöd sitt stöd. Sedan dess har han tjänstgjort under flera år som festivalens hedersordförande och beskyddare. Trettio år senare är det en stor ära att utmärka Max von Sydow med festivalens mest prestigefyllda hederspris.

Max närvarar inte på festivalen, men för att hedra filmfestivalens tidigare hedersordförande har Stockholms filmfestival en visning av Utvandrarna, tisdagen den 12 november klockan 17:30 på Bio Mauritz, på Filmhuset i Stockholm.

Stockholm Lifetime Achievement Award tilldelas en inom film verksam person vars livsverk Stockholms filmfestival vill belysa och hedra. Det prestigefyllda priset i form av den 7,3 kilo tunga Bronshästen – världens tyngsta filmpris – är en parafras på den svenska dalahästen och är skapad av formgivaren Fredrik Swärd. Priset har tidigare tilldelats storheter som Claire Denis, Susan Sarandon, David Cronenberg, Lauren Bacall, David Lynch, Mike Leigh och Francis Ford Coppola.

Filmrecension: Fraemling – resultatet sådär

by

Fraemling
Betyg: 2
Svensk biopremiär 11 oktober 2019
Regissör: Mikel Cee Karlsson

Efter att Anna Odell slagit igenom i konstvärlden i och med kontroversen i examensutställningen Okänd kvinna 2009–349701 gav hon sig in på mer traditionell spelfilm med Återträffen – även omvjust formen var allt annat än traditionell. Dokumentära inslag blandades med spelad fiktion och gränsen var ofta oklar. Ännu längre gick hon i sin andra film X&Y där hon med Mikael Persbrandtvoch andra skådisar utforskade sig själva och könsnormer på ett sätt som var lika mystiskt som nyskapande och reaktionärt. Till en början får jag känslan av att samma experiment försökt utförasvhär, för att sudda ut gränsen mellan det dokumentära och det mer gestaltade. Resultatet blir sådär.

Med det inledande citatet ”Ingenting är så svårt som att inte bedra sig själv” av den kända filosofen Ludwig Wittgenstein vet jag inte riktigt om filmen försöker slå ton till kvasi-intellektuella tonåringar som just påbörjat studier vid universitetet eller en mer vuxen publik som kanske ser en eller två filmer om året och därför vill se någonting av vikt när så väl sker. När filmen väl drar igång och en långsam och släpig berättarröst tar ton blir jag inte mycket visare. En slags programförklaring över vad som lett fram till filmen vi ska se, samt en idépitch för huvudrollsinnehavarens föräldrar – och i förlängningen oss i publiken – berättar mer om regissörens förhållningssätt till filmen än filmen faktiskt berättar om dess ämne. Det blir mestadels ofokuserat och sladdrigt.

Faktum är att de första 40-50 minutrarna egentligen är helt överflödiga. ”Show, don’t tell” brukar det heta när filmpedagogik kokas ned i en mening. Det är en lektion i filmskapande Mikel inte verkar ha närvarat vid under sin tid på Valand. Att han träffade producenten Erik Hemmendorf och regissören Ruben Östlund där, och därmed blev en del av Plattform produktion var nog av större vikt för denna films tillkomst. Få andra hade nog satsat så fullt ut på detta projekt annars.

Men som dokumentär kortfilm, i ett mer snävt format där ämnet behandlas mer effektivt utan att hamna i skuggan av sin egen programförklaring, hade den också varit starkare. Likaså om den
struntat i att leka konstprojekt och istället bara varvat dokumentära bilder med gestaltningar och intervjuer. Att sudda ut gränser kan vara effektfullt, men inte när det drar ned på kvaliteten såhär.

Istället är det en annan film, även den från Plattform produktion, som ni bör se. Säsong. Där blandas vackra naturbilder med händelser som utan massa förklaringar och utvecklingar ändå drivs framåt av sin egna dramaturgi. Det gråts inte ut i scener som mest inte tycks ha någon plats i filmen utöver att skapa medömkan. Istället förlitar sig narrativet helt på brinnande bilder. Som det bör vara.