Margaret Atwood – A word after a word after a word is power
Betyg 3
Svensk biopremiär Våren 2020
VIsas på Tempo dokumentärfilmfestival
Regi: Nancy Lang
”Jag planerade aldrig att bli en populär författare men en skicklig sådan”. Margaret Atwood är kanadensaren, den dystopiska sci-fi-författaren som flera gånger om omtalats för nobelpris och som på senare tid i och med filmatiseringen av tv-serien The Handmaid’s tale med Elisabeth Moss i huvudrollen vunnit nya fans och byggt ny mark för sina dystopiska berättelser.
Som barn växer hon upp tillsammans med lilla-syster Ruth och broder Harold. Av en engagerad moder skolas de hårt där hemma. Barnen mer eller mindre tvångsmatas med böcker, som medicin för allt. För vissa biter det lite extra. På universitet är Margaret utstickaren. Hon säger det hon tänker och ber aldrig om ursäkt. Som kvinna är hon förbjuden att vistas i skolans bibliotek där man förvarar verk av de stora manliga poeterna. Hon kommer från en tid då kvinnors rättigheter var högst begränsade och det återkommande mantrat var att kvinnans plats var i hemmet. Som kvinna finns det fem yrken att välja på – sekreterare, hemekonom, sjuksköterska, lärarinna eller textilarbetare. Margaret väljer endera. Hon vill bli författare och få skriva böcker som kan förändra världen. Idag ligger hon bakom storverk som Alias Grace, Oryx och Crake och Tjänarinnans berättelse, böcker som var långt före sin tid, som lyckades spå in i framtiden. I Tjänarinnans berättelse (Boken som The Handsmaid Tale baseras på) beskriver Margaret ett samhälle där kvinnor enbart fungerar som surrogater. Enligt Margaret handlar det inte om sci-fi. Hon hittar aldrig på, utan skriver om det som faktiskt sker runt ikring henne, om Ronald Reagan, Trump och den våg av högerextremism som vi ser svalla över Europa. Feministiska värden har idag åsidosatts, menar hon, med inskränkt aborträtt och HBTQ-personer vars existens ifrågasätts i flera länder världen över.
Idealisering är en farlig sak. I fel händer kunde detta blivit platt fall, en dokumentär som enbart hyllar en legend och plikttroget i kronologisk ordning redovisar för hennes bravader. Men i och med smart regi undviker man de värsta fallgroparna. Framförallt stavas förtjänsten Margaret Atwood. Hon är en älskvärd dam med hundra strängar på lyran. Förutom författarskapet är hon en engagerad aktivist som kämpar för alla kvinnors rättigheter. Hon är komikern som drar roliga anekdoter och som syrligt skrattar åt de morbida sätt flickor behandlades på förr i tiden. En i publiken frågar hur det kommer sig att hon kan tala om allt detta så lättvindigt. “Jag är gammal, säger Margaret. Så här är hon Margaret. Alltid svar på tal och alltid en smart tanke att dela med sig om hur saker och ting hänger samman, en riktig mansplainer, men en älskvärd och omtänksam mansplainer som förtjänar all credd i världen.
Filmiskt är detta inget extraordinärt. Regissören kämpar i bakvatten med ett manus med för många teman och kronologiskt väl redovisande narrativ. Men det är njutningsfullt på alla plan att få lyssna till en av vår tids verkligt stora tänkare, en siare som skänker hopp om att en bättre värld är möjlig och ett måste. Bara motkrafterna är nog bastanta kommer alltid Revolution att vara ett faktum och längst fram i ledet ser vi den snart 82-åriga Margaret. Vem sa att pensionärer inte kaunde kicka ass?!
Manuset är intelligent och där finns flera oväntade vändningar och skruvar.
The Gentlemen är en välgjord actionkomedi. Men jag har ändå svårt för att se filmer där våld och dödande är underhållning. Jag har har svårt för att se någon som hjälte som försörjer sig på droghandel. Det spelar ingen roll att, som Matthew McConaughey karaktär Mickey Pearson säger: ”ingen dör av marijuana”. Han menar därför att han är en bättre person och mer moraliskt hedervärd än kinesen som försörjer sig på heroinhandel. Det må vara sant att ingen dör av marijuana och det är också sant att alla som börjar röka marijuana inte går vidare till starkare droger. Det finns dock tillräckligt många som marijuana är inkörsporten till fler droger och som får sina liv förstörda – för att jag omöjligt ska kunna betrakta kungen över marijuanahandeln som hjälte. Dessutom försvarar denna maffiakung sin plats som kung med mord. Den som har sett någon av tv-serierna Narcos har fått en råare och mer sann skildring av vilka våldsdåd droghandelns kungar är redo att utföra. Så hur välgjord, rolig och överraskande filmen än är har jag svårt att smälta dess budskap. Filmen har fått censurgränsen 15 år och det är bra. Våld som skildras som underhållande bör inte släppas lös till yngre barn.