Film

I väntan på Jan Myrdals död
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 oktober 2021

En dokumentär om de sista åren i livet för en av de mest kontroversiella svenska debattörerna och författarna, Jan Myrdal, och en skildring av åldrandet och en berättelse om flytten av hans välfyllda bibliotek för att bokskatten ska bevaras åt eftervärlden.

Kan någon förhålla sig neutral till Jan Myrdal? Han var en förgrundsgestalt, en slags idol, för många på vänsterkanten under 1960-talet men när han senare vägrade inse vilka grymheter Pol Pot-diktaturen stod för tappade han en stor del av sina fans.

Jan Myrdal är utan tvekan en fascinerande och udda karaktär. Han var maoistisk vänsterradikal och menade sig stå på arbetarklassens sida i alla lägen men samtidigt föddes han i en övre medelklass, hans föräldrar var välbärgade och berömda: Gunnar och Alva Myrdal, som både fick Nobelpriset. Jan Myrdal kunde redan tidigt försörja sig genom sitt skrivande, något som självklart var mycket lättare att göra för någon som liksom han kommer från en välbärgad bakgrund. Arbetarklassens barn har betydligt fler utmaningar att besegra för att kunna ha sin försörjning som skribent.

Filmen har ett par olika spår. Ett av spåren handlar om Jan Myrdal och ålderdomen. Han säger vid flera tillfällen att det enda som ger livet mening enligt honom är erotiken och arbetet. Han skrev också långt upp i åren. Men när han inte längre kunde arbeta eller ha sex då tänkte han ta livet av sig. Han säger i filmen: Om du varken har kärleken eller arbetet, vad fan har du då? Sitta och snurra tummarna och titta på TV?
Nu visade det sig att när han försökte göra det så kunde han inte. Instinkten att leva var så stark.

Ett annat spår i filmen är flytten av hans bibliotek. Lasse Diding är hotellägare och miljonär, cirka tjugo år yngre än Myrdal. Han tar ansvar för och ser till att flytta Myrdals bibliotek från sju små väderhotade stugor till en ombonad lokal i Varberg för att räddas. Diding är den andra karaktär vi får följa i filmen. Det finns en stor poäng med det. Myrdal var länge en stor idol och inspiration för Diding, framför allt då Diding var ung och stred på barrikaderna för FNL och vänstern. Men genom åren lärde han känna människan Myrdal och då föll glorian på Myrdal. Och det är väl precis så det är: ingen människa är en gud. Om vi kommer nära våra idoler lär vi alla upptäcka att de bara är människor, med både brister och fördelar.

Ett tredje spår är förstås berättelsen om Jan Myrdal som gammal och en återblick på en del av hans liv.

Ett litet extra plus till Franska trion som gör unika, väldigt speciella tolkningar av välkända sånger från vänstern som Internationalen med flera sånger.

Filmen sticker ut och sätter säkert igång diskussioner. Den är retsam på ett sätt som passar perfekt tillsammans med en skildring av Jan Myrdal. Diding ligger och röker cigarr i sitt lyxiga bad, vi får se både honom om Myrdal i kalsonger och sovkläder och vi får höra dem tjafsa och bråka, samtidigt som de ändå hänger ihop och genomför sitt gemensamma projekt. Det är rätt roligt, som ett äldre åldrat par. Att han som nittioåring har en kvinna anställd som kan se till att får de ostar och den mat han vill ha och som städar och häller fräscht säger en del om skillnaden mellan ideal och verklighet, och att den som är född med silversked i mun må vara hur mycket vänster som helst, men det är ändå bakgrunden som avgör hur ålderdomen blir.

Egentligen kan jag tycka att filmen spretat år olika håll men samtidigt är berättelsen en grund för att tänka och fundera vidare och diskutera.

Vår i Paris
Betyg 3
Svensk premiär 17 september 2021
Regi Suzanne Lindon

Vår i Paris är filmen om den första förälskelsen. Ett inte allt för ovanligt tema i romantiska filmer. Att huvudpersonen blir kär i en vuxen person när hon själv är tonåring gör historien lite mer speciell. Men här berättas historien med lätt anslag och ingen kan komma på paralleller till Metoo.

Suzanne (Suzanne Lindon), en lite egen tonåring börjar spana på den 35 årige skådespelaren Raphael (Arnaud Valois) på väg till och från skolan. Långsamt börjar han upptäcka henne och de etablerar kontakt. Hon är både blyg och framåt och hans känslor för henne väcks. Men det är inte helt okomplicerat att bli kär i en vuxen.

Filmen innehåller inga sexscener men är ändå erotiskt laddad när paret dansar till
operamusik och andra drömska scener. Historien är väldigt lätt och romantisk men
ändå grips man av Suzannes lycka och vånda. Suzanne Lindon som har både skrivit
manus, regisserat och spelar huvudrollen är underbar som den lite kantiga och osäkra 16 åring hon spelar.

Franskt familjeliv verkar skilja sig från svenskt med väluppfostrade tonåringar och förstående föräldrar och inga bataljer runt middagsbordet. Att inga tonåringar går runt med mobiler i handen känns udda. Om klassisk musik på första träffen bidrar till den
känsla av fantasi filmen har så finns realismen också där. När Suzanne gråtande
bekänner : Jag har blivit kär i en vuxen! Och han är förälskad i mig.

Hur det går i framtiden kan ingen veta. En film som skildrar nuet när man är kär för första gången på ett både lättsamt och allvarligt sätt.

The Seventeen
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 september 2021
Regi Celina Escher

En stark film som ingen borde kunna se utan att bli fylld av en ilska mot detta övergrepp som sker mot kvinnor som sätts i fängelse för att de förlorar sitt barn.

El Salvador har totalförbud mot abort och denna lag tolkas vanvettigt strängt. Kvinnor döms till minst trettio års fängelse om de råkar ut för missfall och olyckor under graviditeten som gör att barnet dör. Regissören Celina Escher har under flera års tid följt flera av dessa kvinnor som dömts till fängelse och hon skildrar deras kamp för rättvisa. Om en kvinna blir våldtagen måste hon ändå föda barnet. Till och med om det är en ung flicka som våldtagits. Om kvinnans liv är i fara måste hon ändå föda barnet. Men det allra mest vansinniga är att kvinnor som får missfall trots att de längtar efter barnet och vill föda barnet kan dömas till långvariga fängelsestraff om barnet dör under gravideten eller under födelsen.

Dessa kvinnofängelser är hemska anstalter. En av kvinnorna berättar i filmen att de är mer än 3.000 kvinnor där och de ska dela på sex toaletter. En del kvinnor i fängelset måste sova på golvet för de har varken någon säng eller ens en filt.

Det är svårt att betygsätta dokumentärer, tycker jag. Speciellt dokumentärer som denna, som är mer en journalistisk djupdykning i ett viktigt ämne än en traditionell film. Det är ett ämne som innehåller många utmaningar för en filmskapare. Det tog tid innan regissören fick tillåtelse att ha kameran med när hon träffade de dömda kvinnorna i fängelset. Men då filmen är så engagerande och väcker många tankar och känslor ger jag den ett högt betyg.

Den kvinna filmen kretsar mest kring är Teodora Vásquez som var 24 år och levde i El Salvador med sina föräldrar och en tre-årig son då hon var gravid i nionde månaden. Hon föll hon ihop på jobbet med svåra värkar. Teodora ringde fem gånger till polisen för att få hjälp, men ingen kom. Hon födde barnet där hon stod och blödde kraftigt och svimmade. När hon vaknade upp på sjukhuset anklagades hon för att ha dödat sitt barn och dömdes till ett 30-årigt fängelsestraff. Hon förlorade det barn hon längtat efter och dömdes till trettio år i fängelse och förlorade därmed också möjligheten att se sin son växa upp.

I filmen får vi följa Teodora och flera andra kvinnor som dömts till långa fängelsestraff för att de förlorat sitt barn.

Vi får höra en politiker tala för varför han anser det är rätt att döma kvinnor till fängelse för missfall. Det är självklart oerhört upprörande att se en man tala på det sättet. Det känns så hopplöst att kvinnor är så utsatta. Varför gör världens länder inte mer för att tvinga El Salvadors politiker att ändra lagen som tolkas så vidrigt strängt? Det är obegripligt. Politikern försvarar lagen med att majoriteten av El Salvadors befolkning är katoliker och de vill ha denna lag. Varför säger katolska kyrkan och dess överhuvud påven ingenting? Det tas i alla fall inte upp i denna dokumentär.

Minst lika skrämmande som det är att höra hur politikern försvarar detta kvinnoförtryck är det att se demonstrationer med både män och kvinnor som stöder antiabortlagarna. Vi får både se demonstrationer emot abortlagarna och för abortlagarna.

Det går inte att värja sig. Den som kan se den här filmen utan att bli berörd och utan att vilja vara med och förändra dessa orättvisor som finns i världen mot kvinnor, den måste ha ett hjärta av sten. Jag blir så ledsen över att det inte hörs mer om detta och varför gör inte demokratiska länder mer för att påverka makthavare i El Salvador?

Bakgrundsfakta om dokumentären:
Regissören Celina Escher är uppvuxen i El Salvador och Schweiz, filmutbildad på Kuba och bor för närvarande i Sverige. Beslutet att göra film om Teodora Vásquez och situationen i El Salvador fattade hon innan hon blev utexaminerad från filmskolan, och hon reste dit så fort hon var klar med sin utbildning. Att få tillgång till fängelset och möjlighet att intervjua Teodora och de andra kvinnorna var inte självklart och till en början tilläts hon bara komma in, men inte filma. Efter många månader släpptes hon in i besöksrummet med en kamera och kunde börja intervjua, två timmar i taget. Det tog två år att filma i fängelset och sen ytterligare två år att producera och även besöka familjerna utanför fängelset.