Film

Ruva
Betyg 4
Svensk biopremiär våren 2022
Visas på Göteborgs filmfestival
Regi Hanna Bergholm

En ovanligt intelligent berättad skräckfilm från Finland. Filmen är både en slags coming-of-age-film och skräckfilm. En film om att leva på lögner och att sanningen alltid finns i vårt innersta, även om den rör sig långt ner i den omedvetna som kommer den ändå fram eller påverkar oss.

Handlingen kretsar kring tolvåriga Tinja som är en duktig gymnast. Hennes mamma är en influencer som videobloggar om hur fantastiskt fina, lyckliga, perfekta och vackra de fyra i familjen är. Familjen består av mamma, pappa, Tinja och lillebror Matias. Mammans blogg förmedlar en förljugen berättelse där allt som inte är perfekt photoshoppas bort.

Karaktärerna, i synnerhet mamman, framställs något överdrivna. Det fungerar bra. För det känns som hämtat från verkligheten trots att personligheterna är karikatyr-skissade. Vi har väl alla mött sådana människor som mamman, personer som håller upp en yta inför andra att allt är så fint och perfekt. Det räcker ofta att följa en del personer på Facebook för att hitta exempel på dessa personer som låtsas att deras liv är helt perfekt. Det sorgliga med dessa människor är att det får många följder. Alla som speglar sina liv mot det perfekta kan känna sig nedvärderade. Men framför allt blir det en fruktansvärt tung börda för de som står denna ”perfekta” person nära.

Tinja är nog den i familjen som mamman har allra mest förväntningar och krav på. Tinja tränar och tävlar i gymnastik och vi ser hur mager hon är. Helt klart tvingas hon träna mycket mer än vad som är sunt och kosten lär vara på gränsen till anorektisk. Som de flesta barn vill Tinja ha sin mammas kärlek och det enda sättet för henne att vara älskad är att vara perfekt. Och när det gäller gymnastiken närmar sig en stor tävling och mammans krav är tydliga: Tinja måste vinna.

I filmens början förvillar sig en vild fågel in i deras perfekta hus med alla dyra glas och kristallkronor. Denna fågel flyger vilt och drar ner flera dyra prylar som går sönder. Mamman ser till att fågeln blir dödad. Där sätter regissören en tydlig stämpel på mammans karaktär. Som djurälskare kan jag förstås inte känna annat än förakt för en sådan människa – vilket förstås är regissörens syfte.

Strax därefter hittar Tinja ett ägg som hon tar med sig hem. Hon gömmer ägget och håller varmt. När det kläcks är det inte en liten fågel utan ett fågelliknande väsen i människostorlek. Tinja och denna varelse tycker om varandra – men var är detta för varelse? Det är rätt tydligt vad varelsen symboliserar, men jag ska inte avslöja för mycket.

Tinja spelas oerhört bra av den unga Siiri Solalinna. Alla skådespelarna är duktiga och passar bra i sina rollen. Ruva är regissörens debutfilm. Jag ser fram emot att se fler filmer av henne.

Även om filmens handling delvis är förutsägbar är den ändå fylld av överraskande vändningar. Det är en slags skräckfilm som kan fungera också för något yngre tonåringar än de flesta andra skräckfilmer, speciellt om filmen följs upp av samtal kring dess ämnen. Den är fascinerande och intelligent, vilket jag inte tycker så många skräckfilmer är annars.

Filmrecension: Så jävla easy going
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 februari 2022
Öppningsfilm på Göteborgs filmfestival 2022
Regi Christoffer Sandler

På ett sätt är detta en coming to age-film men den är mycket mer än så. Den handlar om att leva med sorg, om att tyngas av skam och inte våga berätta hur illa ställt man har det. Om att våga möta någon, att våga öppna sig för att möta kärlek. Den bygger på roman av den prisbelönade och hyllade författaren Jenny Jägerfeld. 18-åriga Joannas hjärna är som en blinkande nöjespark under högsäsong och för att funka normalt behöver hon ADHD-medicin. Men då hennes senaste uttag av medicinen inte betalt vägrar apoteket att ge henne mer medicin. Joanna har inga pengar, hon går ju i skolan och hennes pappa är helt utslagen av sorg sedan Joannas mamma dött. Pappan klarar inte att jobba och klarar inte att betala räkningar. Det blir till och med så illa att elen stängs av då han inte betalar el-räkningen.

Delas av familjen känns på djupet. Jag blir ledsen ända in i märgen när jag ser hur hennes pappa sitter helt orkeslös i soffan. Det är sådant en del barn och ungdomar får uppleva, ibland när en familj drabbas av svår sorg eller då föräldrar har svåra sjukdomar. Att samhället och myndigheter inte reagerar och hjälper Joanna att få sin medicin är sorgligt, bedrövligt och tyvärr en verklighet för en del drabbade. Barn som får bli föräldrar åt sina föräldrar har skildrats starkt i en del andra filmer också.

Filmen har imponerande skådespelarinsatser av det tre unga huvudkaraktärerna, Nikki Hanseblad som Joanna, Emil Algpeus som Matheus och Melina Benett Paukkonen är så duktig och stark som Audrey. Melina Benett Paukkonen kommer vi självklart att se i fler filmer och i tv-serier, det är jag övertygad om – och också de andra två, Emil och Nikki. Shanti Roney som Joannes pappa är som alltid bra. Jag tror inte jag någonsin sett Shanti Roney göra en dålig roll.

Filmen kommer säkert att bli en publikfavorit och säkert också bli en film som får nomineringar till Guldbaggen. Den är absolut sevärd. Men anledningen till att den inte får ännu högre betyg beror på flera saker. Dels tycker jag att den spretar för mycket. Den handlar både om två tjejer som blir förälskade och om att leva med djup sorg och om barn som måste bli föräldrar åt sina föräldrar och om adhd och hur myndigheter och vuxenvärlden blundar för när ett ungdom behöver sin medicin. Det är för mycket som ska packas in i berättelsen. I tv-serie-format hade de olika ämnena kunnat utvecklats på ett annat sätt, i filmens format blir det spretigt och förenklat. Det är synd på så engagerande och viktiga ämnen.

En liten detalj som störde mig lite grann var hur de flesta och speciellt Joanne och hennes pappa hela tiden pratade ryckigt och med halva meningar. Ja det är realistiskt, många människor pratar utan att säga ut vad de egentligen vill säga, med halva meningar. Men det behövs inte att de gör så i hela filmen. Jag minns när jag gick en teaterutbildning. Då såg vi statistik på att om en rollkaraktär använder svordom två eller tre gånger i början av en pjäs då räcker det för att publiken ska uppfatta det som att den personen svär oerhört mycket. På samma sätt skulle Joanne och hennes pappa kunnat tala normalt en bit in i filmen, vi hade ändå uppfattat det som att de är personer som har svårt att säga vad de vill säga.

Passion
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 februari 2022
Visas på Göteborgs Filmfestival
Regi Maja Borg

En dookumentär av och om Maja Borg som kommer ut som kristen och anhängare av BDSM-ritualer. En stark dokumentär där jag imponeras av både regissören och övriga deltagare som lämnar ut så mycket av sig själva.

Efter att ha lämnat ett destruktivt förhållande utforskar filmkonstnären Maja Borg två rituella metoder: kristendom och BDSM. Vid en första anblick kan dessa två se ut att vara väsensskilda, men Maja Borg upplever att det finns en likhet mellan hur dessa två påverkar henne. Hon menar att de båda är helande krafter.

I ett pressutskick berättar Maja Borg:
– Jag var på en plats i livet där jag behövde förstå makt och längtan på helt nya sätt för att förstå någonting alls. För mig innebar det att träda in i två, för många motsatta och för mig ganska okända världar – BDSM och kristendom.

Jag är full av beundran av hur Maja Borg och övriga i filmen öppnar upp och bjuder in till deras värld. Men det vi får en inblick i är hur dessa människor hanterar BDSM. Någon förklaring på djupet om på vilket sätt det finns parallella drag mellan BDSM och kristendom tas inte upp, Inte särskilt tydlig, i alla fall. Jag tänker att regissören vill lämna över åt oss själva att dra slutsatser, men som tittare vill jag också förstå hur regissören menar att det finns likheter. De flesta av oss har en uppfattning om eller erfarenhet av kristendom och har sitt förhållande till vad det är att vara kristen, eller inte vara kristen. Men vad är det inom det kristna budskapet som, enligt Maja Borg, är liknande vad det är att vara master eller slav i ett BDSM-förhållande? Det är högst oklart.

Kristendom är, liksom alla religioner, inte en enda religion/filosofi/ideologi. En kristen från Livets ord ser troligen helt annorlunda på ganska mycket än en rysk ortodox kristen. Maja Borg verkar, som filmen visar i alla fall, hittat sin kristendom inom Svenska kyrkan. För många är Svenska kyrkan ett sammelsurium av idéer – och ett samfund som inte är tydligt med vad som är deras lära. Det mesta tycks kunna paketeras inom Svenska kyrkan, enligt en del jag känner som är aktiva inom andra samfund.

Min behållning av denna dokumentär är hur aktiva inom BDSM visar upp sina ritualer och berättar om hur de upplever dessa och vad det ger dem. Det är en ögonöppnare. Samtidigt är jag införstådd med att det är deras berättelse. Liksom det finns många olika sätt att vara kristen på finns det säkert många olika sätt att hänge sig åt BDSM.

Stilistiskt är denna dokumentär ren och oerhört vacker, då det mesta är filmat i svart och vitt och med Nuttalls sakrala musik. Det är en vacker upplevelse. Jag tror att filmen ger tittaren en hel del att fundera kring, vilket alltid är ett plus när en film sätter igång tankar.

Intressant är att filmen Passion kommer att ha visningar varje söndag fram till påsk. På tolv utvalda biografer kommer söndagsvisningarna att följas av samtal med Maja Borg, inbjudna gäster och publiken.

Bakgrundsfakta om Maja Borg:
Maja Borg är konstnär och filmare. Hens filmer och installationer som visas internationellt både på biografer och konstgallerier utforskar den mänskliga upplevelsen av kollektiva system och kategoriseringar såsom ekonomi, religion, sexualitet, kön och språk.