Film

EO
Betyg 5
Svensk biopremiär 24 mars 2023
Regi Jerzy Skolimowski

I ”Min vän Balthazar” (Robert Bresson, 1966) får vi följa en åsnas väg genom livet, från den ena hemska ägaren till den andra, som alla misshandlar och missköter honom på något sätt- där det kommer att handla mer om människans mörka baksida lika mycket som åsnans livsväg. Det är förstås svårt, för att inte säga direkt omöjligt, att inte tänka tillbaka på den odödliga klassikern när en ser EO – även om det inte bara handlar om en rak remake för modern tid heller. De har likheter absolut, men EO står faktiskt på egna ben om ni ursäktar ordvalet.

Här tar handlingen sin avstamp i en cirkus som tvingas lägga ned då samtliga djur konfiskeras av staten då protestanter krävt att misshandeln och djurmissbruket måste upphävas – en tanke som först kan tänkas fin men snart visar sig blott vara symbolpolitik utan vidare ansvarstagande då EO transporteras vidare för att slita på gård. Speciellt mycket bättre i trång stallbox får han det nämligen inte, men ändå slår sig såväl protestanter som kommunpolitiker som klipper band för sitt ”fina engagemang och initiativ för att förbättra för djuren” utan att faktiskt ha en aning om vad som faktiskt händer med de djur som ”befriats” från sin förmodade tyranni. Dessutom slits EO undan från den kvinnliga skötaren som hade närmast relation med honom och tog god hand och verkligen brydde sig om sin åsna. Istället blir han en opersonlig mula i mängden utan något kelande eller vidare fysisk kontakt utan den våldsamma när någon behöver något från honom.

Även om det talas flera språk i filmen, som franska och polska, är det inte genom dialog som historien främst förs vidare i. Istället vilar berättelsen nästan helt på bilder som ofta i meditativt tillstånd lunkar framåt utan att överflödiga förklaringar eller dialogutbyten i onödan. Det är vackert, starkt och gripande. Att den fåordiga berättarstilen gick hem på filmfestivalen i Cannes, med flera andra i efterhand, är inte alls konstigt då den bär på mycket hög konstnärlig nivå som ibland angränsar till mer okonventionell och experimentell avant garde film i några psykedeliska scener.

Om Balthazar mestadels stötte på, och missbrukades, av ganska unkna människor har EO faktiskt lite mer tur och hamnar ibland i händerna på människor som faktiskt inte bara vill honom illa. Ändå finns det de som avspeglar människans mörka sida här också. Värst är nog de fotbollshuliganer som tycks hänge sig åt sporten för att ha en ursäkt för att få använda våld mot andra. Utan att säga för mycket korsas deras vägar och det slutar mycket illa och chockartat. Men det är ändå inte bara EO som utsätts för otäckheter under sin resa utan mänskligheten drabbar som oftast även sig själv också. Likt de flesta djur slåss det även inom gruppen.

En av de roligaste gästspelen görs av Isabelle Huppert som spelar en trött moder vars son dras med stora spelskulder och tvingat henne att sälja av ett gods. Hon är sträv och cynisk. Vilket är lätt att bli med tiden. Ändå är hon enkom ett kort nedslag i resan som snabbt för sig vidare mot nästa destination. Filmen är kort, ganska precis 90 minuter, och varje segment känns välgenomtänkt och välavvägt utan att stanna upp, eller stressa vidare, i onödan. Det betyder att varje person, djur och naturåtergivelse är närmast perfekt gestaltad i exakt rätt mängd för att lyfta fram dess funktion samt mening. Det drar heller inte ut på någonting bara för att. Dessutom har filmen ett perfekt flöde så de olika segmenten känns aldrig som scener som byggs på varandra i rad utan bara en händelse vars tidsflod flyter på och händelser leder oss vidare. Precis som i livet.

Knock At The Cabin
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 februari 2023
Regi M. Night Shyamalan

Att M. Night Shyamalan fortfarande tillåts göra film, efter historiska misslyckanden, är ett större mysterium än någon av hans numera ökänt usla twistar. Det sägs att USA är landet för andra chanser, till och med tredje chanser om det sig så vill. Men M. Night har förbrukat sina nio liv, bränt alla broar och antalet chanser går inte längre att räkna på fingrarna. Trots det tillåts han härja fritt och flera gånger om kränka filmmediet. Sedan megasuccén med Sjätte Sinnet har Shyamalan reducerats till ett tragiskt skämt. Färden mot kalkonens förlovade rike har varit det enda som kan kallas pålitligt vad gäller M. Night.

Även om det funnits en och annan strimma hopp – exempelvis Split, som innehöll en av regissörens smartare vändningar, har dessa ljusglimtar sedan släckts lika fort som de tänts. Glass, som var menad att avsluta berättelsen som började redan år 2000, var ett hopplöst magplask där M. Night nonchalant och oinspirerat slösade bort möjligheten att knyta ihop säcken. När det verkar som att allting är på väg att vända till det bättre verkar Shyamalans instinkt vara att aktivt förstöra sitt filmskapande.

Knock At The Cabin är dock inte ett skamlöst fiasko. Det är en potentiellt intressant och laddad thriller som aldrig når sin fulla potential på grund av katastrofala kreativa beslut och genuint amatörmässig regi från Shyamalans sida.

En heminvasion hör till det mest obehagliga och skräckinjagande som kan föreställas. Det är ett skräckscenario som knappt går att föreställa sig och flera filmskapare har skapat storslagna skapelser runt detta tema. Michael Hanekes Funny Games exemplifierar detta och är fortfarande en rysare utan dess like som bokstavligen torterar biopubliken med sin hänsynslöshet och kompromisslöshet. Den gastkramande tematiken borde vara en enkelbiljett till framgång, även om genomförandet inte skulle vara lika lysande som i Hanekes klassiker. Men inte ens ett gyllene tillfälle som detta lyckas Shyamalan göra någonting av. Även om denna invasion inte är avsedd att fullkomligt paralysera publiken av skräck och obehag saknas all form av spänning och nerv. Flera scener försöker skapa intensitet genom extrema närbilder och krypande musik men Shyamalan verkar regissera allting utan något som helst intresse.

Då det handlat om rena travestier som The Happening eller After Earth har denna slapphänta regi inte spelat någon större roll. För när hela huset står i brand är det faktum att en destruktiv galning slår sönder möblerna i samma hus inte särskilt relevant. Men vad gäller Knock At The Cabin blir denna slöa inställning lika irriterande som en sten i skon under långpromenaden. För det finns nämligen flera inslag som kunde lett till en mångsidig film. Ett antal komponenter som blixtrar förbi hade kunnat ge biopubliken gott om stoff för diskussion.

Men dessa tydliga öppningar för en mer nyanserad och klurig slutprodukt förkastas. Istället för att göra en gedigen och ambitiös anrättning ränner Shyamalan till närmsta snabbköp för fryspizza. Alla intressanta inslag avhandlas med så lite ansträngning som möjligt. Den homosexuella romansen som inledningsvis lovar gott, genom att framstå alldaglig och inte det minsta exhibitionistisk, demoleras av en rad hopplöst melodramatiska tillbakablickar. De inte bara förtar spänningen i den isolerade stugan, utan visar också Shyamalans numera ruinerade personregi och usla dramatik. Att Shyamalan fortfarande inte kan skilja på den fina linjen mellan allvar och pekoral är skrattretande.

En rad scener närmar sig samma komiska proportioner som Saturday Night Live och dess mest ansträngda sketcher, där skådespelare agerar med genuin desperation och hopplöshet, och inte i någon positiv mening. Konstigt nog är den före detta brottaren och MMA-kämpen Dave Bautista den enda aktören som klarar sig med hedern i behåll. Detta genom en roll som lämpar sig utmärkt för hans aningen begränsade skådespelarförmåga.

Knock At The Cabin är den största paradoxen jag sett på bio under de senaste åren. Det är M. Night Shyamalans mest stabila film på länge, därmed är det också hans sämsta då hans icke-fungerade regi förtar ett projekt med god potential. Även om film inte är en enmansshow är det omöjligt att inte lägga skulden på Shyamalan. Särskilt då en lovande premiss, samt en spännande berättelse, massakreras av en regissör som förlorat både förmågan att göra film och sitt sunda förnuft.