• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Mandalorian och Grogu blir biofilm

10 januari, 2024 by Redaktionen

TV-serien The Mandalorian med Pedro Pascal i huvudrollen har utan tvekan gjort succé. Resan och äventyret där han tar han om Grogu, en liten baby-yoda ska nu också göras för bio-salongen. Den svensk kompositören Ludwig Göransson som gjort musiken till serien har också uppdraget att skapa musiken till filmen. Ludwig Göransson fick nyligen en Golden Globe för musiken till Oppenheimer och han har också fått en Oscar för musiken till Black Panther.

När Mandalorian och Grogu nu ger sig ut på ett nytt äventyr – till biografer regisseras den av Jon Favreau och producerar av Favreau, Kathleen Kennedy och Dave Filoni-

Filmen ska börja produceras 2024.

Jon Favreau säger i ett pressmeddelande:
– Jag har älskat att berätta historier som utspelar sig i den rika värld som George Lucas skapade. Utsikten att ta med Mandalorian och hans lärling Grogu till bioduken är oerhört spännande.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt Taggad som: Mandalorian

En lång rad av nya svenska filmer på Göteborgs filmfestival 2024

9 januari, 2024 by Redaktionen

Medsols fr v: Hypnosen, Madame Luna, Skärvor och Bröderna Andersson. Foto: TriArt / Momento Film / Alma Film / Minka Jakerson

Pärlband av nya svenska filmer på Göteborgs filmfestival, berättar ett pressmeddelande från festivalen:
Inte mindre än 14 svenska långfilmer får premiär på festivalen, bland annat nytt från Daniel Espinosa, Sara Broos, Ernst De Geer och Ellen Fiske.

Sverigepremiärer i Nordic Competition:
Madame Luna – Daniel Espinosas nya film om en eritreansk flykting som hamnar i Italien och snabbt klättrar inom de illegala nätverk som exploaterar andra flyktingar. Daniel Espinosa har de senaste åren verkat i Hollywood; detta är hans första svenska film sedan 2010 års Snabba cash. Filmen är också klar för Rotterdams internationella filmfestival.

Hypnosen – Ernst De Geers långfilmsdebut skildrar entreprenörsparet André och Vera (spelade av Herbert Nordrum och Asta Kamma August) som ska pitcha sin app för kvinnohälsa på en prestigefylld tävling. Innan de åker dit testar Vera hypnos för att sluta röka, och plötsligt släpper alla hennes hämningar. Filmen blev prisbelönt på festivalen i Karlovy Vary förra sommaren.

I Nordic Competition tävlar också flera svenska samproduktioner: My Wonderful Stranger av Johanna Pyykkö, Kalak av Isabella Eklöf, Mother, Couch av Niclas Larsson, Bastarden av Nikolaj Arcel och Hanteringen av odöda av Thea Hvistendahl.

Världspremiärer i Nordic Documentary Competition:
Bröderna Andersson – Johanna Bernhardsons film är ett ömsint porträtt av fyra bröder som glidit ifrån varandra; en av dem är regissören Roy Andersson och en annan är regissörens egen pappa.

Skärvor av Sara Broos – en personlig resa i tid och rum, genom ljus och mörker, på tåg och i drömmar. Om desorientering och längtan efter mening och hemkomst i en splittrad värld.

Leaving Jesus – Ellen Fiskes nya film skildrar en grupp före detta kristna fundamentalister som samlas på ett retreat center i San Francisco för att lära sig att navigera i världen på nytt. Hur kan vi förstå livet när vi inte längre har Gud som gör det åt oss?

Femton noll tre nittonde januari två tusen sexton av Petra Bauer och Marius Dybwad Brandrud – ett mångbottnat porträtt av Carolina Sinisalos liv efter att två av hennes barn fallit offer för gängvåldet.

Nya filmer i sektionen Nordic Light:
Düsseldorf, Skåne av Patrik Blomberg Book
Under trottoaren – stranden av Henrik Hellström
XXL av Kim Ekberg och Sawandi Groskind
Bye Bye Boredom av Elina Sahlin
Det omätbara av Nils Petter Löfstedt
Filmen om Kal P Dal av Stefan Källstigen och Dag Ösgård
Barnen från Camp Ashraf av Sara Moein
Om alla bara drar av Karin Wegsjö och Nazira Abzalova
Painkiller (tv-serie) av Gabriela Pichler

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmfestival, GFF2024, GFF24, Göteborg Filmfestival, Göteborg Filmfestivsl, Svenska filmer

Filmrecension: The Animal Kingdom – går inte att se oberörd

8 januari, 2024 by Rosemari Södergren

The Animal Kingdom
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 januari 2024
Regi Thomas Cailley

Tankeväckande, sätter igång känslor och funderingar. En film som inte riktigt kan placeras i en kategori. Det är en psykologisk thriller, en form av fantasy och samtidigt en högst realistisk skildring av människors reaktioner inför det som är annorlunda. En unik, annorlunda berättelse som det är svårt att hitta någon liknande att jämföra med och den går inte att se oberörd.

I centrum står 16-årige Émile Marindaze och hans pappa François Marindaze. Världen har drabbats av en sjukdom eller mutering som gör att människor långsamt förvandlas till djur, fåglar och fiskar. Émiles mamma Lana är en av de som drabbats och som sakta förvandlas till en björnliknande varelse och mer och mer tappar sin mänskliga skepnad och förmågan att tala.

Familjen Marindaze lever i Frankrike. Där har myndigheterna bestämt att muteringen är en form av sjukdom och den som drabbas läggs in på låsta avdelningar och sjukvårdspersonalen försöker korrigera muteringarna, till exempel genom att klippa bort klor, raka bort päls. Det gör att de muterade blir funktionshindrade, de blir fullständiga djur och har tappat sin mänskliga skepnad.

Myndigheterna har bestämt att Lana och de andra som är inlagda på regionens kliniker ska förflyttas till ett särskilt större sjukvårds-center i södra Frankrike, vid nationalparken Landes de Gascogne Regional Natural Park. François kämpar för att hålla ihop familjen och att ha kvar kontakten med sin fru Lana. Han besöker henne ofta och tvingar med sonen. När hon nu ska flyttas till södra Frankrike skaffar han sig ett jobb där och en bostad och tvingar Émile att följa. Émile är inte alls intresserad av att flytta eller hålla kontakt med sin mamma. Han är tonåring och vill umgås med vänner och träffa tjejer.

En olycka inträffar under transporten av de muterade och de kan ta sig ut i skogarna i området runt om. François ger sig ut för att söka efter Lana. Människor är rädda för de muterade och militären kallas in för att jaga de muterade. François vill rädda Lana från att bli dödad av soldater. Även om hon muterar är hon ändå innerst inne Lana, menar han. Mitt i detta händer något som gör att tillvaron för François och sonen blir ännu mer mardrömslik.

I Frankrike förmedlar myndigheterna en rädsla för de muterade, en skräck för de annorlunda. I förbifarten får vi höra berättas om att i Norge lever människorna och de muterade sida vid sida och accepterar varandras olikheter. Denna berättelse är drabbande och kan tolkas på många olika sätt. Människors och myndigheters hat mot allt som är annorlunda är en av många sätt att tolka denna berättelse. Det handlar också om att kunna släppa saker, att låta någon gå vidare. Det finns paralleller till vad som händer med miljö och klimat. Ja det finns mycket att tänka på och att prata om kring filmen.

Specialeffekterna får ett stort plus. Det är imponerande att hur filmskaparna med specialeffekter får mig som tittare att känna in djurmänniskornas lidanden. Paul Kircher som spelar Émile får högsta betyg. Han är så trovärdig och helt enastående.

När jag först läste om filmen hade ganska låga förväntningar och tänkte att det var en form av katastroffilm. Men detta är något helt annat och den är trots att lutar åt fantasy med muterade djurmänniskor är den ändå realistisk i skildringar av mänskliga beteenden. Det är ingen actionfilm utan mer en psykologisk fantasy och en far och en son i en tid där världen står i brand.

Ett pressmeddelande om filmen berättar att vid den franska premiären av The Animal Kingdom blev den hyllad i pressen och fick betyg 4,3 av 5 av den franska kritikerkåren. The Animal Kingdom har gjort publiksuccé med över 1 miljon besökare i Frankrike.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, The Animal Kingdom

Filmrecension: Perfect Days – en pärla, ett mästerverk, den här filmen är Zen

8 januari, 2024 by Rosemari Södergren

Perfect Days
Betyg 5
Svensk biopremiär 12 januari 2024
Regi Wim Wenders
Manus Wim Wenders och Takuma Takasaki

En vacker, lysande hyllning till det stora undren i de små detaljerna. Japans Oscarbidrag är poesi, filosofi, skönhet, utspelas i  Tokyo och berättar om en man som städar toaletter och är en sällsam Zen-mästare. Utan att han själv tänker på det och utan att någon i omgivningen förstår det är denna medelålders man, Hirayama, principen bakom Zen förkroppsligad. Den är den vackraste film jag sett på länge.

Hirayama är en medelålders man som lever ett enkel liv som toalettstädare i Tokyo. Allt han gör, utför han lugnt, metodiskt, utan stress och med fullt fokus. När han städar toaletterna gör han det perfekt. När han lyssnar på musik gör han det fullt ut. När han ler, då ler han. När han lyssnar, då lyssnar han. Han äter sin lunch i en park, under ett träd. Han älskar träd och kan sitta och bara titta på trädets krona. Ofta fotograferar han träd. Självklart gör han inte det med en kamera i en mobiltelefon. Han fotograferar med en liten kompakt kamera och lämnar in filmerna till framkallning.

Han lever ensam men är inte isolerad. Han har arbetskamrater, han möter människor genom jobbet och han går ofta till ett japanskt bad och han har sina favoritkrogar där han tar en drink eller två. Han är nöjd med sin tillvaro, han är harmonisk. Varje kväll läser han ett kapitel ur en William Faulkner-novell. Men vi ska inte låta oss luras och tro att det är grått eller tråkigt på något vis. Det händer saker hela tiden och vi får sakta veta saker om hans förflutna, vilket gör att Hirayama blir ännu mer fascinerande.

Filmen bjuder på underbara miljöer från Tokyo och ett extra stor plus för den fantastiska musiker från de kassettband som Hirayama lyssnar på. Det är en nostalgiresa till musik av Lou Reed, Van Morrison och Kinks med flera.

Koji Yakusho som har rollen som Hirayama är fantastisk. Han fick också pris för bästa manliga huvudroll på filmfestivalen i Cannes och det är verkligen välförtjänt.

Den som tror att film måste ha biljakten och annan action borde utmana sig själv. Våga sitta still och låta sig hänföras över livets oändliga skönhet. Det händer saker under ytan när vi öppnar ögonen för storheten i vardagen. Denna filmiska resa är en resa i nu:et.

Perfect days är vacker, ett mästerverk, som öppnar ögonen för skönheten i de små vardagsbestyren. Om att se och känna ett träds närvaro. Om att kunna betrakta ett träd och inte förvänta sig något mer än att bara vad där. Om skönheten i livet. Om att livet inte behöver handla om att bli världsberömd, att lyckan finns i våra egna sinnen och hur vi ser, hör, känner, smakar och luktar det som är precis där vi är. Om att göra det vi gör fokuserat. Den här pärlan, det här mästerverket, har allt som gör en film ska ha för att säga något av det viktigaste en film kan säga: Nu är nu.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Wim Wenders, zen

Filmrecension: Power Alley

5 januari, 2024 by Elis Holmström

Power Alley
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 januari 2024
Regi Lillah Halla

Den omtalade och enligt mig rejält överskattade Paradiset Brinner har nu fått ett brasilianskt syskon. Likt ett eko får vi ännu en gång följa ett gäng sammansvetsade unga kvinnor som befinner sig på samhällets lägsta trappsteg. Konsten att överleva, hoppas och kämpa för överlevnad står i det dramaturgiska centrumet även här. Men till skillnad mot den svenska – och hopplösa, motparten är Power Alley en solid, genomtänkt och betydligt mer trovärdig berättelse om kampen mot ett samhälle som vänt kvinnor ryggen.

Att vi har att göra med avskalad, spartansk och ofiltrerad diskbänksrealism råder det inget tvivel om. Hela Power Alley känns som om den är skapad med en vass täljkniv, utmejslad i hårt och svårarbetat trä. Utseendet är utan tillstymmelse till elegans, istället är det påträngande närgånget med närmast klaustrofobiska närbilder på avklädda och svettiga kroppar. Musiken är pulserande, kinetisk och närmast kaotisk, allt för att skapa intimitet kontra någon form av musikalsikt behag. Berättelsen är lika rak som horisonten och innehåller i princip inga exkursioner, all energi och tid läggs på den rudimentära berättelsen och avviker inte en millimeter ifrån den.

Regissören Lillah Halla är inte ute efter att bryta mallen för hur desperata och utmärglade människoöden kan presenteras på film. Istället är det som att hon designat hela sin film likt en målarbok. Varenda penseldrag läggs med precision inom linjerna, avvikelse är detsamma som allvarligt tabu och om det finns ett recept för hopplöshet följer Halla det till punkt och pricka. Det finns fördelar med denna strikta struktur. Framförallt medför det en målmedvetenhet som envetet tågar framåt. Genom att vara en så pass rak och kompromisslös finns det en tydlig drivkraft som ger flera sekvenser energi och värme, något som helt saknades i Paradiset Brinner. Denna drivkraft gör att det svåra och plågsamma blir hanterligt då det kantas av genuin gemenskap, där misären kan mildras genom vänskap och fantastiska föräldrafigurer. Power Alley innehåller ett antal mycket solida rolltolkningar från hela ensemblen där flera är debutanter. Detta kombineras med oväntat finstämd personregi och det är märkbart hur pass engagerad Halla är vad gäller sina karaktärer. Diskbänksrealism är dock inte komplett utan en bitande och påtaglig samhällskritik som pekar på vad som lett till de förkastliga förhållandena karaktärerna och publiken tvingas uppleva, respektive bevittna. Genom att belysa Brasiliens oerhört drakoniska och hänsynslösa abortlagstiftning skapas också en skrämmande parallell till ett antal västerländska nationer som successivt arbetar för att göra kvinnor till andra klassens medborgare. Samhällskritiken blir därmed oerhört aktuell och även påträngande – i en positiv mening.

Men samtidigt som målmedvetenheten att nå en specifik destination skapar nämnda fördelar innebär den också att filmen många gånger känns tunn. Segment som kunde varit avgrundsdjupa förblir ytliga och flera av de dramatiska hindren som karaktärerna möter känns alltför bekanta, ibland närmast artificiella. Mest problematiskt blir upplösningen som ter sig oerhört slarvig. Istället för att vara koncis och direkt – som resten av filmen, rör sig allt mot ett banalt klimax som trivialiserar mycket av det allvar som presenterats innan.

Power Alley må inte vara perfekt men det är en oväntat kompetent studie i hopplöshet men också vänskap och mänsklig motståndskraft.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 128
  • Sida 129
  • Sida 130
  • Sida 131
  • Sida 132
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 635
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Genom natten – En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

Betyg 4 (5) Det är Genom Natten som … Läs mer om Genom natten – En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

vecka 45 2-6/11 2026 Göteborgs … Läs mer om Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Betyg 3 (5) Det är alltid lite extra … Läs mer om Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Sveriges första musikvideofestival

I Lund arrangeras en musikvideofestival … Läs mer om Sveriges första musikvideofestival

Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Forever Young kommer att vara temat som … Läs mer om Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

I den brittiska kriminalserien Skulden … Läs mer om Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

A busstop in Vasco da Gama Av Dan … Läs mer om Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

Strålande utförda aktioner centrerade kring lysande vokaljazz – In One Breath av Peter Asplund Aspiration

Peter Asplund Aspiration In One … Läs mer om Strålande utförda aktioner centrerade kring lysande vokaljazz – In One Breath av Peter Asplund Aspiration

Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

Wicker Betyg 5 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

En vacker och lekfull fullträff – Bobo Stenson trio i Lerum

1/11 2026 Dergårdsteatern i Lerum … Läs mer om En vacker och lekfull fullträff – Bobo Stenson trio i Lerum

Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

Godzilla Minus Zero Betyg 4 Svensk … Läs mer om Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in