Film

Filmrecension: Blir du ledsen om jag dör? Klumpig och nästintill skrattretande melodramatik

17 augusti, 2026 by Elis Holmström

Blir du ledsen om jag dör?
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi Rojda Sekersöz

Det minst sagt njugga betyget ovan berättar – som i alltför många fall, inte allt. Att ta sig an den svenska gängkriminaliteten på film har varit nästan tabu-artat. För ett tag sedan mottog vi Miseria, en film så usel att det kunde vara värt att överväga en ny betygsskala innehållandes negativa betyg. Ämnet är en politiskt het potatis som oftast destillerar till att endast bli retorik för att tävla om maximala strafflängder. De mest drabbade områdena och människorna som bor i dem blir endast till kall statistisk eller en cynisk komponent i ett politiskt argument.

Vad gäller att ge de utsatta områdena ett faktiskt ansikte och samtidigt göra det med värdighet och omtanke så lyckas regissören Rojda Sekersöz till fullo. Där andra som vill skildra förorten, eller för den delen svenska subkulturer och dess många egenheter, presenterar det hela med märkliga pretentioner – i värsta fall rent självgod exhibitionism som i den helt outhärdliga Stammisar, finns är en naturlig och uppenbart bekväm inställning till materialet men också till karaktärerna. Därför blir de olika slangtermerna samt den – avsiktligen, o-eleganta dialogen till en faktiskt tillgång i stället för ett sänke. Huvudrollsinnehavarna Peshang Rad och Rudwan Socdal har dessutom en god kemi som på ett övertygande sätt säljer in den komplexa relationen som alltid är närvarande då det gäller ”ställföreträdande” föräldrar och barn.

Så varför leder dessa uppenbara plus till en film som halkar ned till de låga och inte alls särskilt välkomna betygsnivåerna? Svaret är – tyvärr, lika enkelt som sorgesamt. Trots de goda intentionerna och de många gånger stabila agerandena blir filmen saboterad av klumpig och nästintill skrattretande melodramatik som förvandlar några nyckelscener till outhärdlig pekoral. Ett antal – på pappret, starka scener blir demolerade av påträngande musik som är så pass malplacerad att det blir plågsamt distraherande. Sekersöz hittar inte heller någon balans mellan de lättsamma delarna kontra de kolsvarta där döden står inför dörren. Det är som att se ett jättelikt pussel där individuella bitar är klanderfria men där monteringen är rent monstruös. Att filmen tar inspiration från de mest rudimentära och enkla amerikanska independent-filmer blir också alltför uppenbart då den hela tiden eftersträvar att följa i samma fotspår som den aningen bortglömda – samt överskattade, Half Nelson, där mentorn bär på minst lika mycket svårsmält emotionellt bagage som lärjungen. Det är en klassisk formula som – tyvärr, endast funkar delvis här, då allt kulminerar i att vara hopplöst sentimental. Att filmen också försöker sig på en rad onödiga visuella knep och knåp som ett foto som blandar kraftig mättnad för att senare skifta till något mer avskalat leder inte till något annat än förvirring. Sättet passerad tid förmedlas genom filmen är också i det närmaste katastrofalt. Flera sekvenser är helt beroende av att förlöpt tid förklaras effektivt gentemot tittaren, istället liknar filmens veckor och månader snarare ett par lösryckta dagar.

Mot slutet kollapsar tyvärr alla fördämningar och filmens absolut sämsta sidor tar rodret. Enligt uppgifter produceras 300 000 ton socker i sockerbruket Örtofta i Skåne, det ligger ungefär en timme från Malmö där berättelsen utspelar sig. Tyvärr lär det vara inhemsk sockerbrist det närmsta årtiondet. Slutet nyttjar nämligen varenda sockerbeta som existerar i vårt avlånga land. Att publiken ens har sina tänder kvar efter detta förblir ett mirakel. Från att ha bjudit på ett antal sansade sekvenser med faktisk emotionell häfta blir allting ett sliskigt skämt. Och om inte detta var illa nog basuneras det ut lite Arja Saijonmaa i högtalarna. Då spelar det ingen roll att filmen bjuder på en och annan god scen, just då hörs endast ett vrål efter en akut insulininjektion.

Filmrecension: The Invite – briljant

15 augusti, 2026 by Linou Gertz

The Invite
Regi Olivia Wilde
Nordisk premiär på Way Out West, ordinarie biopremiär 21 augusti 2026
Betyg 4

Efter de vitt skilda Booksmart och Don’t Worry Darling (som jag fortfarande håller som hennes bästa) är skådespelaren Olivia Wilde återigen aktuell med en ny film som regissör – men också som en av huvudrollerna. Det är en liten ensemble, till en början hon (Angela) och Seth Rogen som spelar hennes man Joe, om fyra personer som senare byggs på med deras grannar som bjuds in på middag då de vill visa upp sin nyrenoverade lägenhet som tydligen varit lång och högljudd. För att sträcka fram en fredskvist bjuder de in dem till en liten soaré men kvällen utvecklar sig inte riktigt som de tänkt sig. Brutal ärlighet och snabba frågestunder om varandra sänker snabbt stämningen och bygger en bubbla av osäkerhet och en berg och dalbana av känslor.

Det snabba tempot i dialogen, träffsäkra blickar från främst Olivia själv som talar mer genom sina ansiktsuttryck snarare än ord (även om de också avfyras likt ett maskingevär emellanåt) och allas olika personligheter skapar en enorm humoristisk pärla som är svår att värja sig emot. Biosalongen exploderar ofta av skratt och det är tydligt att detta är en dramakomedi som gör sig bäst på bio med stor publik. Känslan är lite klassisk Woody Allen blandad med Bergmans Scener ur ett äktenskap där mixen kastas in i ett modern setting som bland annat blir talande om när det kommer fram att den stora fina lägenheten är ärvd från Joes föräldrar och ingenting de kunnat ha råd med själva – ett tecken i tiden på hur kapitalistisk spelplan fullständigt förstört den amerikanska bomarknaden med skenande priser som lämnat många med flertalet inneboende i allt trängre boutrymmen och det främsta sättet att få en bra lägenhet genom är arv och därmed en hel del tur.

Manuset, skrivet av Will McCormack och skådespelaren/författaren Rashida Jones, är briljant och det märks att i alla fall Rashida har bred erfarenhet av såväl drama men kanske främst komedi. Det sicksackas friskt mellan de mer komiska delarna som ibland mynnar ut i rena bråk och en del kanske bara andra oväntade lugnare delar. Men allt som oftast tillbaka till det mer öppna varma och skrattretande som ändå är ryggmärgen filmen vilar på. Grannarna, spelade av Edward Norton och Penélope Cruz, har själva varit högljudda (men av helt andra anledningar) och det finns alltid saker som en av grupperna vet men inte den andra eller publiken – ett briljant upplägg för lögner, undanflykter och bortförklaringar som sedan alltid kommer tillbaka för att skära dem som ett svärd i magarna. För det mesta ligger passande musik i bakgrunden och bygger på den aktuella stämningen, men när det ska bli ledsamt slår det tyvärr över och blir mest manipulativt tear-jerkande och hade nog helst fått bära sig självt utan att musiken ska berätta för oss hur vi ska känna i stunden. Men det blir också ett undantag som bekräftar regeln och ingenting som förstör helheten speciellt.

Ingenting varar för evigt, inte ens personliga relationer som byggs upp till att väldigt raskt kanske bli någonting mer, och när allting kraschar byts skratten snabbt ut till allvarsam tystnad – såväl på duken som i salongen. Filmen har oss i sitt järngrepp och det är inte ofta en film lyckas agera dirigent och publiken så villigt spelar med som vi vore dess band. Crescendot är inte alls vad en förväntar sig, liksom väldigt lite i filmen är – vilket ger en känsla av egensinnighet och stark personlighet – och trots det enkla upplägget känns det inte som du redan har sett denna filmen hundra gånger innan. Därmed kommer slutet lite som en chock både för huvudparet men också oss utanför.

Filmrecension: Främlingen – estetiskt tilltalande mästerverk som talar både till huvud och känslor

15 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Främlingen
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi François Ozon

Filmad i svartvitt och estetiskt enormt tilltalande – men samtidigt en tragisk berättelse med flera nivåer som talar både till huvudet och känslorna. En delvis absurd berättelse om en ung man som påstås vara helt oförmögen att visa några djupa känslor. Frågan är dock om han verkligen är det. Filmen ger mycket att både tänka på och rör mycket i känslorna och det undermedvetna. Inte lätt att skaka av sig efteråt.

Filmen bygger på och följer ganska strikt Camus roman Främlingen. Meursault är en ung man som säger sig alltid säga sanningen och samtidigt påstår han att han inte tror på något – han ska symbolisera en nihilist. För mig är det uppenbart att Meursault lurar sig själv, han är en stor bild av att fastna i sin livslögn om sig själv.

Det finns mycket skrivet om Camus roman och många teorier om hur den ska tolkas. Den förmodligen vanligaste förklaringen är att romanen är ett angrepp på nihilismen, på ideologin och tanken att det inte finns något i livet som har djupare mening, att livet saknar en högre mening, att det inte finns några fasta värden, och att moral eller sanning inte har någon objektiv grund. En form av ateism, på sätt och vis, även ateism är ett begrepp som har flera underavdelningar.

Albert Camus skrev romanen Främlingen under andra världskrigets början, mellan 1938 och 1940, och den gavs ut år 1942 i Frankrike. Oavsett om hans huvudskäl till att skriva den skulle vara att skildra faran och konsekvensen med nihilism är det fullt möjligt att tolka in och se mycket annat i både boken och filmen. Meursault gråter inte vid sin mors begravning. Många som tolkar boken menar att han därför straffas inte för sitt brott, utan för att han inte följer samhällets spelregler.

För mig handlar filmen både om livslögner och om grupptryck och rädslan för att tänka utanför gruppens normer och om våldsmonopolets makt, framför allt symboliserad av en rättegångssystemet. Meursault lurar sig själv samtidigt som samhällets företrädare inte tillåter någon att skilja sig från deras förutfattade regler och meningar om hur människor ska agera.

Filmen är konstnärligt stilren i det svartvita formatet med en huvudrollsinnehavare som både spelar med ett näst in till orörligt uttryck i ansiktet, men samtidigt finns det något annat dolt som signaleras med ögonen. Huvudpersonen Meursault säger sig leva helt likgiltig inför samhällets konventioner. Han vägrar att följa de sociala spelregler som kräver att vi spelar teater och ljuger om våra känslor. Men i dagens värld där samhället och läkare och psykologer accepterat att det finns människor med olika så kallade bokstavskombinationer – då kan vi se på Meursault med andra ögon än då romanen gavs ut.

Våldsmonopolet i såväl Sverige som i de flesta länder bygger mycket på polis och rättsväsende, i synnerhet åklagare. Polis och åklagare – ett tätt sammanknutet team, Ett starkt tema i filmen är hur samhället och i synnerhet detta våldsmonopol inte kan acceptera att någon skiljer sig från deras förutfattade meningar om hur människor ska uppfatta livet. Ett tema som förmodligen blivit ännu mer aktuellt efter i vår tid, på olika sätt.

Filmrecension: Tony – når aldrig riktigt högt

14 augusti, 2026 by Linou Gertz

Tony
Regi Matt Johnson
Nordisk premiär på Way Out West, ordinarie biopremiär 18 september 2026
Betyg 3

Efter filmer som The Menu, Bioling Point och tv-serien The Bear har kokkonsten stått högt i kurs såväl på vita duken som våra smart-tv:s. Med intensitet, styrka och ständig vattnande i munnen efter mer har restaurangyrket gestaltats i flera olika skepnader men ändå lämnat rum för mersmak som vi faktiskt hade ätit upp alla de gestaltade minutrarna. Så när den beryktade, men tyvärr avlidna, kändiskocken tillika författaren Anthony Bourdain skulle få en egen A24-film kändes det lika rätt i tiden som ett spännande yrke. Men frågan är verkligen om publiken får den gourmeträtt de förväntar sig? Jag skulle tveka, säga nja, den når aldrig riktigt högt som många andra restaurangskildringar genom åren.

Vad som börjar som en prolog i en bok kommer vi in i filmen när Anthony, som insisterar på att bli kallad Tony (därav filmtiteln), som jagar författarstipendium och beskriver sig som en Jack Kerouac som ska skriva sin debutroman likt en febersjuk neurotiker i ett nafs men trots det inte når ända i mål utan blir bortvald till förmån av en annan student. Ändå snor han pengar från föräldrarnas plånbok för att kunna resa efter en trevlig ung dam (spelad av Emilia Jones) han träffat på en blöt utekväll och blivit förtjust i. När han stöter på henne långt hemifrån förklarar han att han är där för att han fick författarstipendiumet men i själva verket har han blivit rånad och har inte råd med färjan hem igen. Han börjar jobba i kök som diskare och blir nollad av sina kollegor och det märks att det är både en väldigt stressad men också lättsam stämning alla emellan. När hans nyfunna vän får sparken får han snabbt jobb som kock istället.

Det är aldrig riktigt så nervigt eller närgånget ångestfyllt som andra verk i genren (om det ens kan kokas ned till en sådan, pun intended) men det är ändå en humorfylld och charmig soppa som likt den serveras i köket till personalen inte är den bäst smakande, men ändå är värd att lapa i sig och njuta av för stunden och ta det för vad det är. En puttrande komedi som kanske inte lär bli ihågkommen som en kocks främsta bidrag till gourmetköket men ändå ett sökande efter en själ, ett syfte, insikten att målet inte alltid är vad en tror utan finns där gömt i resan på väg någonstans vi inte riktigt vet. Än. Vilket duger rätt gott så mellan alla skratt och allvarligare händelser som tyvärr är svårt att ta på allvar utan mest fladdrar förbi i förbifarten som det är ingenting som spelar roll ändå.

Filmrecension: It Pays to Belong

13 augusti, 2026 by Linou Gertz

¨
Krediteras Is this It?

It Pays to Belong
Dokumentärfilm av Björn Fävremark och John Boisen
Betyg 4
Premiär på Way Out West, sedan begränsad bio i Stockholm, Göteborg och Malmö

Det känns lika logiskt som passande att årets upplaga av Way Out West, som meddelade tidigare att årets festival är helt slutsåld, smygstartar med en musikdokumentär i samarbete med Film i Väst där det tar en titt på den musikscen som föregick festivalen och kanske även inspirerade den. Att det dessutom är festivalens filmprogram som fyller 15 år gör det lite extra speciellt. Men oaktat om det är där en ser filmen, eller på de begränsade biovisningarna i de större städerna, eller på SVT PLAY (30 augusti) eller SVT2 (fredag 4 september 20:00) under K Special, så är det en väldigt varm, humoristisk, personlig och djupdykande titt på ett band som alltid gått sin egen väg och gjort saker på sina villkor och hur ovillkorligt de har omdefinierat sig själva och vad en livespelning är och bör vara i deras format – och hur det mottas av fans och folk som köpt biljetter men inte alltid fått vad de förväntat sig.

Genom intervjuer med popkritiker som Hanna Fahl, Andres Lokko och Fredrik Strage målas personliga åsikter upp om bandet, men också mer långtgående porträtt av bandet men också tiden och kontexten en hel scen växte fram i 2000-talets tidiga Göteborg. HDK Valands konstskola var lika mycket en scen för tankar och idéer som fester och musikframträdanden. Service började som en klubb där olika mindre band kunde möta en publik som vill ha någonting annat än typ U2 men tillsist blev en så stark grogrund för stadens musikaliska framväxt att det växte och blev en musiklabel där Embassy var något av frontfigurer och fadersgestalter. Dåtidens förutsättningar och möjligheter blir också en språngbräda för diskussioner om moderna politiska nedmonteringar av desamma; mindre replokaler och klubbar för nya band att växa upp i och formas kring, mindre pengar och möjligheter att leva på verken. Filmen säger inget av detta rakt ut utan låter tittaren själv bjudas in till reflektion kring vad som varit och vad som är och hur det går baklänges.

Filmen är nominerad till Way Out West Best Music Documentary, vilket inte alls känns konstigt då den så ledigt rör sig mellan det personliga, allmänna och samtidiga historiska som nutida. Liksom bandet själv blir filmen en gränsöverskridande konstbit som exempelvis visar bandet som tittar på och väljer ut fragment med intervjuerna. Regissörerna har tidigare gjort film om exempelvis Håkan Hellström och trion Teddybears men lyckas här ändå att frigöra sig från mallar och styltighet utan låter formen följa bandet och dess starka personligheter och både dess historia och nutid. Att två kapitel fokuserar på London, varav en på grund av hur dess underground musikscen från egentligen 90-talet och framåt även inspirerat den svenska, och en del Paris men också låta det blandas med pubar, festivalspelning som visar sig vara en privatfest med typ två pers och mer lugnande glansiga skärgårdsbilder gör det lika vibrerande som underhållande porträtt som är lika splittrat men sammanhållande och känslomässigt älskvärt och personligt skrattframkallande.

Det egentliga enda minuset jag kan komma att tänka på är att det som beskrivs som av filmskaparna själva är hur de faktiskt har blivit påverkade av dem. Då filmen redan har samma pulserande indie-blod som bandet och dess livsstil vore det inte så dåligt med ytterligare avant gardistiskt breaking the fourth wall-ingång där regissörerna kanske filmar sig själva och samtalar mellan varandra om vad bandet betytt för dem och varför det varit så viktigt att göra denna filmen. Nu lyser det inte riktigt igenom tyvärr. Dock är det inget stort minus men en smal decimal från högre betyg och omdöme. Nästan perfekt passar å andra sidan ändå filmen och bandets anda alldeles perfekt. Det måste få skava lite, precis som Embassys liveframträdanden och musik i helhet.

Film

Footer

Om oss