Tony, Shelly och det magiska ljuset
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 april 2024
Regi Filip Posivac
En animerad vacker, magisk, mystiskt, fantasifull berättelse för hela familjen. Men den har åldersgräns från sju år och är barntillåten i målsmans sällskap. Alla talar svenska i filmen, den har fått svenskt tal, men trots det tycker jag det är viktigt att barn helst ser den i sällskap med en vuxen eller större barn som de kan prata med efteråt. Inte för att den är våldsam, för det är den inte utan för att där finns mystiska och svårbegripliga delar i handlingen. Samtidigt som detta lite mystiska kan vara svårt att förstå är det en del i filmens styrka. Det gör filmen i hög grad intressant för vuxna. Det är en riktig familjefilm just därför.
En annan av filmens styrkor är att inget är bara svart eller vitt, ont eller gott. Det är annars tyvärr alltför vanligt i familjefilmer att det mesta görs så enkelt, karaktärer är antingen onda eller goda. Här kan både barn och vuxna göra dumma saker men ändå vara värda att bry sig om.
Huvudpersonen är elvaårige Tony som sedan födseln är speciell och skiljer sig från mängden. Han lyser nämligen, som om han vore en glödlampa Hans föräldrar vet att omvärlden kan vara grym så de skyddar honom, eller ja de är överbeskyddande. Han är fastbunden med en lång lina hemma så han inte kan gå ut från hyreshuset där familjen bor i en lägenhet. Han undervisas hemma och hela hans liv utspelas i hyreshuset.
Tony känner sig ensam och skulle gärna ha en vän. De finns några barn i huset men de har han ingen kontakt med. Så händer det spännande: en tjej i hans ålder som heter Shelly flyttar in i huset tillsammans med sin mamma, en världsberömd dansare som gått i pension.
Shelly är inte heller en i mängden. Hon har en magisk ficklampa och med den kan hon skapa en fantasivärld som bara hon ser. Med ficklampans ljus skapar hon roliga och fantastiska bilder och världar. Det fantastiska för Shelly och Tony är att också Tony kan se det hennes fantasi skapar.
Det finns något hotfullt i huset. Där finns mörka tussar som tar sig ut ur fastighetsskötarens lägenhet ibland. Dessa tussar sprider rädsla och människor blir elaka när tussarna närmar sig. Ju elakare människorna är desto större blir tussarna. Shelly och Tony bestämmer sig för att ta reda på sanningen bakom dessa mörka tussar.
Tony är överbeskyddad av sina föräldrar och dessutom har hans mamma och pappa sällan tid för honom då de är fullt sysselsatta med hans två babybröder. Shelly måste vara mamma åt sin mamma. Det finns fler barn i huset och alla har de på något sätt jobbigt och har föräldrar som är mer intresserade av sig själva än sina barn. Det känns som att berättelsen skildrar mycket av vår tid. Den är spännande, lite läskig ibland men också rolig, varm och den sprudlar av påhittighet och kreativitet. Det är en helt underbar hyllning till vänskap och fantasi och ger massor av prata om med barnen.
Filmen har fått flera fina priset:
VINNARE – ANNECY INTERNATIONAL ANIMATION FILM FESTIVAL – JURY AWARD
VINNARE – SITGES INTERNATIONAL FILM FESTIVAL – BEST ANIMATED FEATURE FILM
VINNARE – SCHLINGEL INTERNATIONAL FILM FESTIVAL – BEST FEATURE FILM
Att endast dumpa otaliga sekvenser på tittaren, som dessutom saknar övergripande kopplingar – förutom gemensam miljö, är fullkomligt befängt. Trots att flera avsnitt är av oerhört allvarlig natur, exempelvis en abort eller chefer som behandlar sina anställda värre än boskap, är det svårt att dras in eller engageras då Bing hoppar mellan subjekt gång på gång. Tanken är att visa på den allmänna och rent tortyrartade arbetsdagen där repetition och ensidighet är det enda som har rätt att finnas till. Det monotona arbetet förmedlas initialt oerhört väl, de slamrande symaskinerna och de kala och vanvettigt fula betongväggarna blir snart till en pålkran mot hjärnbalken. Den oerhörda tristessen förmedlas mycket effektivt och lyckas delge lite av den outhärdliga arbetssituationen som utspelar sig på bioduken. Om allt hade koncentrerats och framförallt redigerats, hade det hela varit en intensiv och oerhört drabbade inblick i iskall massproduktion. Vad som istället sker är att publiken, efter alltför kort tid, blir utmattad. Det initiala bombardemanget upprepas timme efter timme och till slut så smälter precis allting ihop. Att insupa mer information, personer eller livsöden blir omänskligt även för oss som endast måste se det i en biostol. Bings oerhörda dedikation till att delge lite av allt det som spelats in under ett halvt decennium leder till en film som inte har någon form av manövreringskapacitet. Istället stampar den fram som en vinglig klumpeduns utan tillstymmelse till finess eller bearbetning.
Men tortyren slutar inte med kasst berättande, rutten regi eller ett manuskript som valfri AI hade kunnat springa cirklar omkring. På senare tid har en rad mindre produktionsbolag dykt upp som inte har några problem att dramatisera relativt närliggande händelser. För ett tag sedan släppte det ’’magnifika’’ bolaget Tubi en adaption av rättegången mellan Amber Heard och Johnny Depp. En film som bestod av kulisser som hämtats på en soptipp och skådespelare direkt ”från gatan”. Back To Black lyckas landa i samma helvetiska kategori som nämnda makabra dynga. Rent visuellt är filmen lika frånstötande som berättarmässigt, med ett grått och dött foto som får kraftigt budgeterade julkalendrar att framstå lika episka som Dune Part Two.
Det är fint beskrivit av Sara Broos och visst är filmen meditativ. Men själv föredrar jag att själv meditera. Av en film vill jag ha mer av en dramaturgiskt arbete. Att nå det omedvetna eller det undermedvetna gör jag när jag mediterar själv. En film som vill göra det för mig stör snarare mitt inre flöde eller mitt icke-flöde. Meditation kan för mig lika ofta handla om att stoppa flödet, att vara stilla. Meditation kan hjälpa oss att vara mer närvarande i våra stunder, att uppleva verkligen med alla sinnen istället för att aldrig ha tid att vara i nuet. Att uppleva, lyssna och se och känna och lukta det som är för stunden. För mig är det var meditation hjälper mig att göra, men en film kan inte göra det. För även när det är en så poetisk film som Skärvor är det ändå ett flöde.
Exakt vilka och vem som krigar mot vem och varför blir inte klargjort. Det behövs inte heller. Det handlar inte om ett särskilt krig. Förutom att det tydligt är några rebeller strider mot den amerikanska presidentens styrkor tycks det finns flera olika rebelliska läger och dessutom är olika våldsamma grupper ute på egen hand och dödar. Att ta sig fram genom striderna gör journalisterna med livet som insats.
Civil War är spännande, välgjord och engagerande. Filmtekniskt är den imponerande, den är i en klass för sig men det som gör filmen helt enastående är hur den lyfter två viktiga teman: journalistikens viktiga uppgift i samhället och krigens obevekliga ansikte. När det gäller krigsjournalistiken har jag dock lite svårt att tro på att journalister kommer så nära kriget att de bara befinner sig en meter från allt dödande.