Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Universalteorin – outhärdligt förvirrad, rörig och tråkig

by

Universalteorin
Betyg 2
Svensk biopremiär: 24 maj 2024
Regi Timm Kröger

Ibland kan starka influenser från klassiska filmer skapa en sorts plattform för relativt oerfarna filmmakare, även om originalitet och innovation helt uteblir. Upgrade från 2018 är ett exempel på detta, filmen var något av en Robocop- och Terminatorklon, ändå lyckades den engagera genom inspirerad regi från Leigh Whannell.

Man kunde därför hoppas att en snarlik effekt skulle framträda för regissören Timm Kröger och hans nya film Universalteorin, som mer än gärna vill hylla och emulera Alfred Hitchcocks mest ikoniska stunder. Otursamt nog – för publiken, är så inte fallet, för trots en fantastiskt vacker yta väntar en film som är outhärdligt förvirrad, rörig och tråkig.

Inspirationskällorna är det sannerligen inte fel på. Förutom Hitchcock finns det starka spår av Steven Soderberghs Kafka som ständigt gör sig påminda under speltiden på två timmar. Det går inte heller att undkomma att Kröger har skapat en av de mer stilsäkra filmer jag sett på länge. Sättet det tyska 1960-talet iscensätts är imponerande, kostym och kuliss är fullkomligt utsökt och lyckas framstå autentiskt och inte det minsta anakronistiskt. Fotot är fullständigt magiskt, med bedårande vackra skuggor och snillrika kontraster mellan ljust och mörker. Någonstans där slutar dock alla former av lovord, för den faktiska filmen är raka motsatsen mot elegant, klassisk eller ens dräglig.

Tanken är att skapa en psykologisk, syrefattig och kryptisk film som leker med logiken. Det hade kunnat vara fantastiskt om det genomförts med någon som helst intelligens eller förmåga att skapa spänning. Berättelsen vill vara förankrad i spekulativ kvantfysik och ställa både en och annan fråga om existens och alternativa världar. Men de många utläggningarna om fysiska formler och parallella universum blir smärtsamt tråkiga och skrattretande flummiga. Med tanke på att Christopher Nolan lyckades göra samtal om atomfysik till en rysare utan dess like i förra årets Oppenheimer, blir detta istället ett exempel på hur det inte skall presenteras på film.

Om nu dialogen och karaktärerna är lika attraktiva som vissnat ogräs återstår bara förhoppningen om att någon form av klassisk nervpirrande spänning kan uppstå. Sekvenser där kampen mot klockan får publiken att svettas eller då insatserna är så höga att varenda tittare tvingas begrava ansiktet i händerna i ren och skär upphetsning. Men det är bara att ursäkta sig å Universalteorins vägnar – framförallt eftersom den inte har hövligheten att göra det själv. Vad som erbjuds är hopplöst och närmast förolämpande enkelt. Spänningsmomenten är sporadiska och utförda med chockerande ointresse.

Som om detta inte vore tillräckligt med salt i såren slutar allting i ett fasansfullt förhastat klimax som känns som en paj riktad rakt i publikens ansikte. Någonstans där har i alla fall mitt tålamod retirerat och rör sig – precis som jag själv, mot biografens utgång med raska steg. Universalteorin må vara fantastisk att se på men det är en klen tröst då filmen har ett inre som endast kan beskrivas som eländigt uselt.

Filmrecension: Sommarljus … Och sen kommer natten, en berättelse om livet på gott och ont

by

Sommarljus … Och sen kommer natten
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 maj 2024
Regi Elfar Adalsteins

Som att sjunka in i en roman, en berättelse som känns större och djupare och får med mer än vad som egentligen är möjligt i en långfilm. Livet och människorna i ett isländsk samhälle på den isländska västkusten.

Om vänskap, kärlek, passion, om personlig utveckling, om att hitta sig själv eller inte hitta sig själv och gå vilse, att inte leva det liv man egentligen vill, om svartsjuka, missunnsamhet och oförmåga att låta andra människor växa, om girighet, om drömmar, om otrohet och trohet – om livet och vardagen och att hitta svaret på de stora frågorna i den enkla vardagens små sysslor. Helt enkelt en film och berättelse om livet som det är på gott och ont. Det är en fascinerande film som jag tänker på länge efteråt.

I pressmeddelandet om filmen står det:
Handlingen utspelar i ett litet samhälle på den isländska västkusten sker de märkligaste ting. En direktör ger upp allt och börjar drömma på latin. Kjartan och Kristin kan inte betvinga sin förbjudna kärlek trots att de lever i varsitt lyckligt äktenskap. Den unge, sköre Jonas tvingas skära ned sin far från repet denne hängt sig i. Bankkrisens Reykjavik och folktrons småtroll ligger lika nära, eller lika långt bort i en film som med ömsinthet, humor och romantik skildrar människorna och deras storslagna lidelser.

Beskrivningen av vad som händer några av människorna i filmen stämmer bra, men däremot kan jag inte hålla med om att folktrons småtroll ligger nära. Berättarrösten som håller ihop filmens många olika berättelser poängterar i filmens inledning att denna lilla ort inte har någon kyrka och ingen kyrkogård. Det väcker förväntningar hos mig om att det är en isländsk film med magi och andlighet, som många isländska filmer och berättelser ofta har.

Berättarrösten fyller en bra, sammanhållande funktion och då skildringarna av de många olika människoödena annars skulle kunna bli röriga. Det är som om filmen låter mig sätta på en vägg som fluga och följa livets gång och följa de olika personerna. Ibland är någon i centrum för handlingen, ibland som en sidofigur. Det är skickligt, fantastiskt väl, ihopklippta och berättat. Det också oerhört engagerande. Ibland vill jag vara med på plats och kunna säga till människorna att de är på väg att ta dumma beslut som de kommer att ångra. Jag vill inte att Jonas ska bli tvingad ta upp sin pappas arbete som polis och släppa sin fantastiska konstnärlighet.

Det är en fim sprakar av livet, med dess ljus och dess mörker. En filmpärla som strålar av alla det som är den jordiska existensen.

Filmrecension: Furiosa: A Mad Max Saga – en vågad, energisk och helt utmattande åktur

by

Furiosa: A Mad Max Saga
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 maj 2024
Regi George Miller

Då Mad Max: Fury Road hade premiär för nästan tio år sedan anlände den – initialt, utan några vidare förväntningar. Mad Max-serien hade legat i ide sedan trettio år tillbaka, den tredje filmen, Beyond Thunderdome, ansågs som ett riktigt lågvattenmärke och George Miller hade ägnat större delen av sin tid till att göra animerad film med dansglada pingviner i Happy Feet 1 och 2. Men vad som framträdde var ett actionmonster, en film som rusade snabbare än någon löpare på planeten och som tog hela filmvärlden med storm, detta genom besinningslös action och ett närmast perfekt hantverk.

Hur medryckande och spektakulär upplevelsen än var fanns det dock vårtor som inte gick att ignorera. Filmens substans var mer eller mindre obefintlig, med en berättelse som bäst kan beskrivas som en bilfärd i två olika riktningar. Personregin var inte heller värt att avfyra salut för. Den omtalade fejden mellan Charlize Theron och Tom Hardy under den kaotiska inspelningen var märkbar i filmen genom urusel kemi. Men allt detta gick att ha överseende med då essensen – den explosiva kärnan, var av sällan skådad kaliber.

Men när det nu blivit dags att återigen ge sig ut i det torra ödelandskapet väljer George Miller en helt annan väg. Tiden som har passerat sedan Fury Road tillåter honom att hitta nya infallsvinklar på en fiktiv värld som vid det här laget borde vara lika berövad på innovation som den snustorra öken som filmerna utspelar sig i är utan vatten eller nåd. Miller väljer istället att göra vad Rian Johnson gjorde med den – onödigt, kontroversiella The Last Jedi, det vill säga bryta mot tidigare strukturer, förväntningar och traditioner.

Även om mycket känns igen är detta en distinkt film som skiljer sig från både Fury Road och de tre andra filmerna i serien. Detta genom att skapa en berättelse som gärna lånar från antika grekiska sagor, bibeln och andra klassiska myter där ett patos är centralt för ineldningen men också klimax. Det faktum att vi nu faktiskt har något av berättarmässig substans skänker filmen en helt annan identitet, även om det inte är det mest originella vi sett vad gäller hämndsagor på film. Men det är uppenbart att Miller vill skapa en klassisk odyssé, där resan hem kantas av hinder, faror, moraliska kval och ständiga uppoffringar vilket går hand i hand med de oerhörda spektakel som målas upp på vita duken.

Denna märkbara utveckling av både tematik och allmän berättarteknik är också en kommentar till Millers eget filmskapande. Från att bara ha sett till att iscensätta några av de mest komplexa actionscenerna i modern filmhistoria i Fury Road vill han denna gång göra en mer genuin djupdykning i den fantasivärld han skapade. Ingen av de tidigare filmerna har tagit sig tid att beundra eller studera sin omgivning, ge karaktärer och platser mer betydelser än att bara vara en storslagen kuliss. Här hungrar istället Miller efter att tydligt skapa en egen mytologi med ikoniska skurkar och hjältar, något han utför med bravur. Det är genuint fantastiskt att bevittna – karaktärer som endast var bihang, framstå legendariska då de gör sin entré, detsamma med platser vi känner till eller klassiska ikoner från tidigare filmer. Anya Taylor-Joy som tagit över efter Charlize Theron är – som alltid, suverän. Denna gång får Taylor-Joy agera med sitt kroppsspråk och ansiktsmimik, framförallt hennes distinkta ögon får kanalisera multum av tankar och känslor. Men den sanna överraskningen är Chris Hemsworth i rollen som filmens antagonist. Hemsworth som alltid haft en känsla för det komiska lyckas väva ihop charm, intensitet, vansinne och obehag i en fantastisk mix som aldrig tangerar det överdrivna.

Som ett rent hantverk spelar Furiosa i en egen klass. Istället för att anamma den följsamma och dansliknande koreografin från actionfilmer som John Wick väljer Miller en betydligt råare – men samtidigt surrealistisk stil, som tillåter extrema händelser utan att de känns malplacerade. Det finns en intensitet och passion här som är fullkomligt berusande. Även om Denis Villeneuve släppte garden och anammade sin inre nörd i Dune Part Two fanns det fortfarande ett visst mått av högdragen pretention. Några sådana tendenser finns inte hos George Miller, det faktum att regissören fyller åttio år i mars nästa år för med sig ett lugn och en självsäkerhet. Det finns inget behov att försöka utmärka sig med högmod, istället är allt presenterat med en otroligt varm hand och en otrolig passion. Det rus som ett flertal fartfyllda scener efterlämnar är obeskrivligt, det sätt som filmen suger in publiken i denna värld av våld, kaos och galenskap är lika förunderligt.

Framförallt är det imponerande hur Miller har valt att helt och hållet skulptera om strukturen för en actionfilm. Vanligtvis inleds det med en mindre explosion, något enastående i mitten och ett avslut som smäller högre än alla fyrverkeri på nyårsafton. Här har Miller istället valt att – likt Rian Johnson, leka med förväntningarna. Den omtalade actionscenen som tog 78 dagar och krävde 200 stuntmän att spela in, är precis så makalös, innovativ och genialisk som vi kunde föreställa oss, men den är placerad i filmens mitt. Avslutet är istället lågmält, återhållsamt och närmast poetiskt i hur det binder ihop bibliska referenser och filmens tematik om menlösheten i hämnd. Det blir ingen galen jakt eller någon storslagen strid, istället en tom och sorgsen final som kommer lämna flera besvikna och undrandes, men som måste ses som ett av de mest vågade besluten i hela filmen.

Dock är alla försök att bryta mot normerna inte lyckade. Introduktionen känns flera gånger haltande, valet att dela in filmen i diverse kapitel sticker i ögonen då det skänker allting en onödigt stelbent struktur.

Furiosa: A Mad Max Saga är en vågad, energisk och helt utmattande åktur. Det är den mest komplexa, modiga och ambitiösa filmen i hela filmserien och en filmupplevelse som spelar i en annan liga.

Filmrecension: Sidonie i Japan – en film som Japanälskare inte får missa

by

Sidonie i Japan
Betyg 3
Svensk biopremiär 24 maj 2024
Regi Élise Girard

En bedårande vacker film från Japan med vyer från Kyoto, Osaka och flera andra platser som är helt förförande för alla Japan-älskare. Samtidigt är berättelsen övertydlig och i många detaljer en förutsägbar kärlekshistoria. Samtidigt är den unik i bildspråket och regissören vågar låta bilderna vara stilla och ge oss tid att känna in människorna, naturen och tankarna.

Filmen visades på Göteborgs filmfestival med huvudrollsinnehavaren Isabelle Huppert på plats och beskrevs av festivalen som en charmant romans med strålande Isabelle Huppert som författare som reser till Japan med sin döda mans spöke och möter en kultur och en man som får henne att leva upp igen.

Isabelle Hupperts spelar Sidonie Perceval, en etablerad fransk författare som bär på en djup sorg efter sin sedan länge avlidne make. Hennes lust att skriva har varit borta i många år. Men trots att hon inte vill egentligen har hon tackat jag till att komma till Japan då hennes första bok ska ges ut på nytt. Hennes japanske förläggare, Kenzo, har bjudit in henne på en turné i Japan för att träffa läsare och journalister.

Det är många fascinerande vackra japanska vyer vi får njuta av under turnén genom landet. Givetvis får vi se många blommande japanska träd och flera tempel. Den som älskar Japan lär få en högtidsstund i biosalongen.

Det är inte bara Sidonie som kommer till Japan. Hennes avlidne make dyker upp. Ja bara för henne, bara hon kan se och höra honom. När hon berättar för Kenzo att hennes avlidne man dyker förklarar Kenzo att i Japan är de öppna för att de som dött ändå finns. De kan se och höra ”spöken” eller andar ofta. Kenzo säger: De osynliga finns sida vid sida med de synliga.

Framför allt handlar filmen om sorgbearbetning och om att kunna gå vidare i livet. Jag är kluven till hur detta skildras. En vanlig uppfattning, ganska felaktig om ni frågar mig, är att sorg är något som kan bearbetas och gå över. Sorg och saknad efter en nära anhörig som gått ur tiden går inte över. Saknaden vandrar sida vid sida av den sörjande resten av livet. Däremot går det att börja ta del i livet igen när smärtan fått rasa den tid den behöver.

En stor del av filmen fokuserar på skillnaden mellan japansk kultur och den västerländska attityden – det stämmer till viss del, förstås. Huvudstaden Tokyo har närmare 14 miljoner invånare men ändå slänger människor inte cigarettfimpar på marken, medan i Sollentuna som vid 2023/2024 hade 76.790 invånare slänger människor fimpar överallt, fast det är förbjudet och både förstör natur och sprider smuts och bakterier. Så visst finns det skillnader mellan den japanska kulturen och den västerländska koden för uppförande. Samtidigt har denna krock mellan Västeuropa och Japan skildras många gånger och känns lite uttjatad.

Lite roligt är besöken från andevärlden av Sidonies man Antoine. Men filmen är inte konsekvent i hur detta tas upp. Kenzo säger att andevärlden och de fysiska människorna lever sida vid sida. Att de avlidnas andar finns nära hela tiden. Ändå säger Antoine, ”spöket”, att han inte kan gå vidare för att Sidonie sörjer för mycket. Att ge sörjande dåligt samvete är lite kluvet. Hur går det ihop: andarna finns nära oss hela tiden och samtidigt kan de inte gå vidare till de dödas rike om vi sörjer för mycket? Det är inte konsekvent berättat.

Det är en stilfull film men många långsamma sekvenser, ofta står kameran helt stilla och en kärleksscen består till och med enbart av av foton. Det är originellt och blir starkt. De två huvudrollerna, Isabelle Huppert som Sidonie och Tsuyoshi Ihara som Kenzo är charmiga och helt underbara. Filmens kvaliteter vilar på deras insats och det makalösa fotot. För den som älskar Japan är filmen ett måste att se. En varm, rolig och romantisk film.

Filmrecension: IF: Låtsaskompisar – sockersöt men charmerande

by

IF: Låtsaskompisar
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 maj 2024
Regi John Krasinski

Efter två intensiva och mörka A Quiet Place-filmer vill regissören och skådespelaren John Krasinski byta genre och göra något diametralt motsatt mot den hårdföra och skräckinjagande kampen på liv och död i ett apokalyptiskt USA. Resultatet blir en sockersöt, simpel men ändå charmerande familjefilm som vill appellera till de allra yngsta i publiken. Den renodlade familjefilmen har många skepnader idag, antingen genom actionfilmer som exempelvis Avengers och Star Wars, men också animerade projekt, som bland annat Pixar länge varit världsledande inom vad gäller att fånga både stora och små.

Därför är det uppmuntrande att Krasinski önskar göra en mer traditionsenlig familjefilm, utan action eller några som helst explosiva inslag. Det hela vill istället anta samma skepnad som de bästa filmerna från Pixar men också Studio Ghibli. Det innebär en film som gärna nyttjar det övernaturliga och där en ung protagonist tvingas inse att världen är betydligt mer komplex än vad denne intalat sig själv. Beståndsdelarna är lika klassiska som de är förutsägbara, något som nödvändigtvis inte är fel. Nämnda Pixar och Ghibli har återanvänt tematik och stämningslägen men lyckas implementera dem i nya och fascinerande kontexter som gör att de inte framstår återvunna eller ointressanta.

Krasinskis starka önskan att emulera samma snillrika dramaturgi och känslomässiga utdelning är aningen för ambitiös för hans – fortfarande, inte helt fläckfria regi. Flera scener ter sig aningen ansträngda och inte naturligt entusiastiska. Det är omöjligt att inte se flera paralleller med den bortglömda – och misslyckade, Till Vildingarnas Land av Spike Jonze, där fantasifulla plyschfigurer spelar en avgörande roll och där barns fantasi står i centrum. Men faktum är att filmen också delar ett antal av de problem som sänkte Jonze ambitiösa projekt, framförallt i och med huvudrollsinnehavaren Cailey Fleming som sadlats med en överlag ointressant roll som gör hennes många gånger starka skådespel lönlöst.

Ensemblen är sannerligen inte befriad från talang, aktörerna som lånat ut sina röster har så mycket stjärnglans att vintergatan bleknar, George Clooney, Bradley Cooper och Awkwafina är bara ett några av dem som förekommer, dock i oerhört korta och mestadels triviala roller. Istället får Ryan Reynolds hålla i taktpinnen, och efter ha rehabiliterat sin karriär med Deadpool och ett antal andra projekt har Reynolds numera statusen som ett charmtroll som inte kan göra något fel… Förutom här. Mycket av Reynolds akt här går på autopilot och känns inte det minsta inspirerad. Överlag saknas en riktigt potent skådespelarinsats som kan förankra filmen och ge den ett genuint lyft, något som hade varit oerhört behjälpligt. Och Steve Carell, som skänker sin stämma till den kramgoa jätten Blue, har haft bättre och mer vakna dagar än här.

Men allt är inte turbulent, för trots att Krasinski saknar fingerfärdigheten för att fullt ut realisera sina visioner är viljan och intentionerna helt befriade från cynism. Där alltför många projekt – som utger sig för att vara familjefilmer, idag går på ren och skär rutin, finns här en tydlig och uppenbar önskan att göra en högkvalitativ film utan en enda ond fiber kroppen. Detta gör att flera av klavertrampen inte blir fullt dödliga, snarare dråpliga.

Och ibland räcker goda intentioner en bra bit, för trots att filmen är sockrad till den grad att både viktväktarna och diabetesförbundet borde ingripa, är det närmast omöjligt att bli upprörd. Det hela är så pass välmenande och uppriktigt att även den sockerchock som är filmens slut går att svälja, även om tänderna ilar efteråt.

IF: Låtsaskompisar trampar fel, slinter och når inte ens halvvägs till att vara en fulländad familjefilm. Men den generösa, välkomnande samt hoppfulla auran som omger filmen skapar ett oväntat välbehag som är ytterst uppskattat i värld som inte bär med sig många – eller ens några, av de ovan nämnda goda attributen.