Film

Skådespelarna
Betyg 2
Svensk biopremiär 31 maj 2024
Regi Valeria Bruni Tedeschi

I och med den oerhört utdragna och omskrivna strejken i Hollywood i fjol framkom flera saker som filmindustrin sällan velat belysa medialt, än mindre på vita duken. De kanske mest upplysande utsagorna var från de skådespelare som inte ens de mest belästa eller kunniga kunde nämna. De aktörer som nu fick komma till tals var de som tjänar så lite att de inte ens når upp till den minimilön Screen Actors Guild instiftat för att kunna ha tillgång till sjukvård. Därför kunde inget varit mer passande än en sober inblick i det som så sällan associeras med skådespelaryrket.

Skådespelarna, regisserad av Valeria Bruni Tedeschi, vill vara vara en film i samma anda som Ronnie Sandahls Tigrar, en studie som sliter bort ridån och ger en jordnära, smutsig och hämningslös inblick i ett yrke som samhället beundrar men också avundas. Och i inledningen ges vi en effektiv sekvens där skådespelaryrkets bisarra sidor visas genom en rad tragikomiska provspelningar. Här lyckas Bruni Tedeschi visa hur genuint makabert yrket kan vara, en plats där desperation, hysteri och enorma mängder egoism blandas ihop till en absurd brygd som få vill veta av. Visuellt påminner det hela också om klassisk brittisk diskbänksrealism, med ett grynigt och färglöst foto som får precis allt att se tråkigt, livlöst och monotont ut.

Än så länge är det inga moln på horisonten men desto längre allt löper, desto klarare blir det att Valeria Bruni Tedeschi inte har en aning om vad hon håller på med, varken som regissör eller berättare. För när allting väl börjar ta form blir det uppenbart att detta inte är någon unik och vågad inblick i varken den kreativa processen som skådespelare eller ett uppriktigt porträtt av naiv ungdom. Bruni Tedeschi är i grund och botten skådespelare och menar att filmen – delvis, bygger på personliga erfarenheter, hennes CV är imponerande med över etthundra olika projekt som berör det mesta, alltifrån TV-serier till musikvideos. Detta är inte heller en regidebut utan hennes sjunde projekt som regissör. Dock verkar denna långa karriär inte ha resulterat i förmågan att faktiskt delge en berättelse. För berättartekniken som demonstreras här är som bäst amatörmässig, som sämst lika outhärdlig som en otvättad armhåla.

Karaktärsgalleriet är minst lika ointressant/kaputt som den faktiska berättelsen. Personerna vi får – missnöjet, att möta är en bunt ihåliga karikatyrer som är lika tråkiga som de är klyschiga. Vi får en hopplös drömmare med drogproblem, excentriska galningar som saknar alla hämningar samt bindgalna teaterregissörer som älskar att terrorisera och förödmjuka. Och nej, det är inte den senaste av säsongen av Robinson som beskrivs, utan vad publiken tvingas bevittna i två timmar.

Men mer än något annat vill Bruni Tedeschi att filmen skall maximera sina dramatiska kvalitéer. För kompetenta filmskapare innebär detta en lång och noggrann film som gör sig förtjänt av publikens engagemang, där de dramatiska sekvenserna faktiskt har en inverkan på tittaren. Bruni Tedeschi är istället övertygad om att ett rent bombardemang av emotionella vulkanutbrott, hysteri och allt annat mellan himmel och jord borde göra susen. Resultatet blir dock inte den medryckande och djupt emotionella saga hon febrilt försöker förmedla, istället framträder en film som är ett rent och skärt kaos. Istället för att vara återhållsam med den emotionella sprängkraften väljer Bruni Tedeschi att skapa en sorts tondöv bombmatta där precis allting kastas på publiken. Missbruk, livskriser, våld, ångest, könssjukdomar, vandalism, plötsliga dödsfall. Till slut frågar man sig om det inte också skulle förekomma ett gisslandrama, en massiv terroristattack samt en utomjordisk invasion?

Det sätt filmen konstant kräver sympati och uppmärksamhet är inte bara tröttsamt utan genuint provokativt. Som kronan på verket är personregin en total katastrof, hela ensemblen har bara kapacitet att vara hysteriska och gallskrika. Filmens mest skrattretande sekvens blir dock när den fiktiva demonregissören, spelad av Louis Garrel, har en lång och pretentiös utläggning om hur en pjäs bör ageras och utföras, det skall vara engagerande, exakt och levande. Man kan inget annat än gapskratta då det som utspelar sig framför en är antitesen till dessa påståenden.

En del av dig
Betyg 2
Premiär på Netflix 31 maj 2024
Regi Sigge Eklund

En film som gör mig kluven. Netflix beskriver den så här:
En del av dig är en berättelse på liv och död om hur det är att vara 17 år och känna hur man går sönder av längtan.

Det låter som om det är en typisk film om att vara tonåring, om att växa upp, en coming-to-age-film. Njae. Den är inte så typisk för den genren. Det är en mycket mer än film om sorgbearbetning. Som det står i beskrivning: en berättelse om liv och död. I den genren är den starkt berörande, svår att skaka av sig. Sorglig och ger mycket att prata om och fundera kring.

Huvudperson Agnes (spelas av Felicia Maxime) är 17 år och går i gymnasiet. Hon är en försiktig ung tjej. Hennes storasyster Julia (spelas av Zara Larsson) är precis tvärtom. Julia är livlig, tar för sig och ganska vild. Julia är en tjej som syns och som många ser upp till, åtminstone är det vad Agnes tror. Julia är ihop med Noel (spelas av Edvin Ryding), en av skolans snyggaste och mest populära killar. På fester är Julia en naturlig mittpunkt, en person det händer mycket kring och de unga flockas runt henne. Agnes skulle så gärna vilja vara mer som Julia.

Plötsligt händer något och Agnes är på väg att bli som Julia. Eller är hon? Är det verkligen lyckan att vara som Julia?

Agnes lär sig något om livet och om sig själv, filmen skildras hennes personliga utveckling, en resa mot att bli mer vuxen men samtidigt är dess huvudtema inte bara om att bli mer vuxen. Också de vuxna måste lära sig saker i livet och speciellt när en stor tragedi inträffar. Skildringarna är spretiga och handlar om flera olika sätt att reagera på och det känns som att manusförfattaren och regissören vill ha med lite för mycket olika saker. Filmen är skriven av manusförfattaren Michaela Hamilton och regisserad av författaren och podcastprofilen Sigge Eklund.

Jag tror filmen hade vunnit på att klippas om en gång till och att våga låta den handla mest om sorgbearbetning. En del av karaktärerna sätt att reagera är svårt att begripa och det skulle behövas lite mer bakgrund för att kunna sympatisera med deras reaktioner. Filmen ger absolut saker att tänka på och att prata om, vilket är bra men den känns inte helt färdigproducerad.