Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Intervju med Pendulum

by

Pendulum är det australienska bandet som lyckats blanda drum and bass med rock. De är aktuella med sin tredje skiva Immersion och gör succé med singeln Watercolour som klättrar på listor över hela världen.

I samband med Pier Pressure gjorde Pendulum sin första spelning på svensk mark. Kulturbloggen fick träffa Rob Swire och Gareth McGrillen som var med och grundade bandet.

Det började 2002 som en produktionstrio. Ett år senare, när marknaden för drum and bass inte var tillräckligt stor i hemstaden Perth, flyttade de till London.

Deras vision har alltid varit att göra elektronisk musik utan att använda sig av playback. Nu är de ett hyllat liveband som spelar helt utan förinspelningar.

När Pendulum förbereder sig för en turné skiljer de sig från många andra band. Det handlar inte så mycket om att repa för att lära sig låtarna som att mixa och ställa in för att få det rätta soundet.

Även om de till en början producerade drum and bass har de blivit mer öppna för nya musikaliska infallsvinklar.

De är influerade av såväl AC/DC och Led Zeppelin som elektroniska akter som Ed Rush & Optical, Bad Company och Konflict.

På låten Self vs Self (från senaste skivan) samarbetade de till exempel med svenska In Flames. Det var första gången de samarbetade med ett metalband överhuvudtaget.

Trots att de länge varit fans hade aldrig träffat In Flames innan de skulle spela in låten i en studio i London. Ett annat svenskt band de gillar är Soilwork.

Om debutskivan Hold Your Colour var renodlad drum and bass och uppföljaren In SIlico präglades av rockinfluenser så beskriver de Immersion som något däremellan. De har tagit det bästa från båda stilarna. De går tillbaka till sina rötter samtidigt som de rör sig framåt.

Resten av sommaren ägnar de åt att turnera runt i Storbritannien och spela på olika festivaler.

Intervju med Paramore

by

Under Göteborgsfestivalen Pier Pressure fick Kulturbloggen träffa bröderna Josh (gitarrist och låtskrivare) och Zach (trummis) Farro från det populära bandet Paramore. De berättade bland annat om golfbilar och deras kärlek till Kent.

Det är tydligt att Josh är den drivande personen och det är även han som svarar på de flesta av frågorna medan Zach kommer med inlägg då och då.

Hur känns det att vara tillbaka i Sverige?
Fantastiskt. Sverige är ett av våra favoritländer. Kulturen här är så annorlunda från resten av Europa. Alla vi träffar här är så vänliga och har så individuella stilar.

Hur bildades Paramore?
Vi har alltid spelat i olika band med våra vänner men när vi gick i gymnasiet lärde Zach känna Hayley. Vårat band letade efter en sångare och Hayley kunde både sjunga och spela gitarr så vi frågade henne om hon ville gå med i bandet.

Vilka roller har ni i bandet?
Det är Hayley och jag som är ledarna, så alla vänder sig till oss om det är något. Zach och Taylor skämtar mycket och Jeremy är ganska lättsam av sig. Men de är viktiga i bandet för de bidrar med ett roligt element.

Vilka är era musikaliska förebilder?
Vi gillade verkligen The Nationals nya skiva och Jimmy Eat World är ett av våra favoritband. Bland svenska band älskar vi Kent och Kadawatha som ska vara förband åt oss på vår USA-turné.

Vad inspirerar er att skriva musik?
Det brukar vara jag som skriver det mesta av musiken. Sedan ger jag det till Hayley som kommer på något ämne att skriva om. Hon skriver väl mest om personliga erfarenheter. Hennes texter är ärliga och sårbara.

Vilken av era låtar tycker ni bäst om?
Let the Flames Begin. Den handlar om glädjen efter att ha gått igenom någonting svårt men vi gillar den framför allt eftersom den är rolig att spela live.

Paramore har blivit gigantiska de senaste åren. Trodde ni att ni skulle bli så här stora när ni började spela ihop?
Nej, verkligen inte. Vi spelade ju bara i band för att det var roligt. I början spelade vi mest i kyrkor och skoltävlingar men det har gått fort. Plötsligt var vi signade, började turnera över hela världen och nu är vi här.

Vad skulle ni säga var ert stora genombrott?
Det var nog när vi släppte vårt andra album Riot!. Det var då vår musik började spelas på radion och spreds till Europa. Nu är vi nästan större här än vad vi är i USA.

Kan ni berätta lite om er nya skiva Brand New Eyes?
Det är den första skivan vi spelat in med Rob Cavallo (som tidigare producerat Paramores låt Decode som var med på soundtracket till den första Twilight-filmen). Det är även den första skivan vi skrivit hela i ett och samma rum. Till skillnad från våra tidigare skivor så låter den mer som det är meningen att vi ska låta live.

Ni har konserter i stort sätt året om. Vad gör ni för att fördriva tiden när ni är på turné?
För det mesta tar vi det bara lugnt. Vanligtvis spelar vi på festivaler mitt i ingenstans men när vi spelar i städer försöker vi ge oss ut på upptäcktsfärd.

Vilket är ert bästa turnéminne?
Det var nog en natt på ett hotel i Kalifornien. Väktarna var fans till oss så de lät oss låna deras golfbilar. Vi åkte runt i åttor under månskenet. Det var fantastiskt.

Den sista frågan. Vad har ni för planer för framtiden?
Vi turnerar året ut. Sedan ska vi spela in en ny skiva och turnera med den. Så länge vi kan leva på det här kommer vi att fortsätta.

Möte med Svante Thuresson

by


”Sakta vi gå genom stan” är en skön sång med klassisk jazzkänsla. Det var avslutande sången när Svante Thuresson spelade på Kungsträdgårdens scen på lördagsförmiddagen. Men det hängde regntunga moln över Stockholm och rätt höstlika kyliga vindar så rutinerade jazzmannen Thuresson lade till:
– Texten till den underbara sång är skriven av Beppe Wolgers. Men vi får anpassa oss efter vädret och göra den i lite raskare takt.

Trots kylan och den tidiga förmiddagen hade Svante Thuresson och TV4:s livesändning lockat hyggligt stor publik och applåderna visade att Sveriges främste jazzsångare är populär.

Visst måste Svante Thuresson vara den största svenska jazzsångaren idag? Har för sig med sådan pondus på scenen, det märks att han tillbringat mycket tid på scen. Han har varit artist i mer än 50 år.

Kulturbloggen fickprata en stund med honom backstage i logen efter spelningen.

TV4:s sändningar på Kungsträdgården är en del i LOVE Stockholm, då staden i två veckor fylls av arrangemang inför kronprinsessans bröllop och lördagen gick lite extra i tecken av Stockholm. Svante Thuresson är då ett utmärkt val, han måste vara en av få ur-stockholmare. Han är född i Vasastan i Stockholm och har i stort sett bott i Stockholm det mesta av sitt nu 73-åriga liv.

– Jo, jag är väl lite av ur-stockholmare, säger han. Både mina morföräldrar och mina farföräldrar är från Stockholm. Stockholm har alltid varit utgångspunkten i mitt liv.

Fast han har bott en del perioder på andra platser, som i Göteborg. Dessutom reser han i sitt jobb väldigt mycket. Det är spelningar på festivaler och konserter hela tiden. Han har fyllt pensionsålder men har inga planer på att sluta turnera eller sluta med musik.

– Det är det roligaste jobbet man kan ha, säger han. Jag har inte en tanke på att pensionera mig. Jag får göra det bästa jag vet, reser jämt och träffar musiker och lär mig alltid något nytt.

Han började som trummis. Redan som 17-åring hade han sitt första proffsjobb som musiker, då han reste på turné med ett showband med jazzmusik i botten, med den danske kapellmästaren Sören Kristensen.

Att det blev trummor var lite av en slump.

– Jag började spela i band med kompisar och så råkade det väl behövas någon som tog trummorna, säger han.

Sedan dess har Svante Thuresson spelat och sjungit i många olika sammanhang: med Gals and Pals, varit med i många TV- och revyframträdanden i bland annat AB Svenska Ords produktioner och i Povel Ramels Knäppupp-revyer. Han har medverkat i flera melodifestivaler, bland annat då han tillsammans med Lill Lindfors Sverige blev tvåa i Eurovision Song Contest 1966 med låten Nygammal vals.
Under flera år skrev han flera låtar som låg på Svensktoppen under slutet av 1960-talet samtidigt som han parallellt spelade in material av mer ”seriös” karaktär inom soul- och jazzfacket.

Han har många minnen från sitt rika artistliv och pratar med stor värme om samarbetet med Hasse & Tage.

– Hasse & Tage var de bästa arbetsgivarna man kan ha, säger han. De såg till att vi hade kul och de hade kul själva. De överraskade oss med positiva grejer hela tiden.

Han tar upp ett exempel:
– Som när vi hade dubbelföreställningar på lördagar. Alla som haft det vet hur segt det kan vara att tända om till den andra föreställningar. När vi kom ut i pausen kunde vi mötas av att de plötsligt hade dukat fram i samlingsrummet.

”Du ser en man” är en av de många sångerna han skrivit. Jag frågar vilken av sina sånger han själv gillar mest.

Om han skulle plocka fram sina topp 3-vilka skulle det bli?
– Nej, det går inte, svarar Svante Thuresson. Det beror på dagsformen. Det är olika faser i livet och olika skeenden.

Jag frågar vad han idag, mer än 40 år senare, tycker om ”Nygammal vals”, den sång han och Lill Lindfors blev tvåa med på Eurovision Song Contest.

– Det är en bra sång, en annorlunda låt. Det var den redan då och det är den fortfarande.

För den som vill höra mer från Svante Thuresson är det säkert en bra nyhet att höra att han är på väg in i studion för att spela in ett nytt album. Senast var för två år sedan då han gav ut ett album med duetter. Nu blir det svensk musik.

– Vi har inte bestämt allt, men vi vet vad vi vill få fram, säger han.

Svante Thuresson finns rätt utförligt beskriven på Wikipedia, fast det visste han inte. Ingen får lägga in uppgifter om sig själv i Wikipedia. Däremot har han inga hemsida. Den som vill höra honom live får hålla utkik i sin lokala tidning efter annonser.

– Min publik brukar hitta mig ändå, säger han.

Enligt Wikipedia har han gått från jazz till svensktopp och sedan tillbaka till jazz och sedan tillbaka till mer svensktoppsstil. Men det han spelade i Kungsträdgården var mer jazz.

– Jazzen finns alltid kvar i botten, säger Svante Thuresson. För mig är det enda bästa musiken. Det är den som görs precis i det ögon den görs. Jazz är så direkt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intervju med Lena Åberg Frisk, festivalgeneral, om att skapa ett nytt festivalformat och krocken med bröllopet

by


Det tar tid att skapa en ny jazzfestival eller rättare sagt ett annat format. Årets festival är en kompromiss, julidatumet har inte fungerat och den tid man ville ha, krockade med kungabröllopet. Lena Åberg Frisk, festivalgeneralska för årets Jazzfestival tillika VD för Fasching, är ändå relativt nöjd.

-Jazzfestivalen är för stockholmarna och i juli är de borta. Nästa år läggs festivalen veckan innan midsommar. Det är olyckligt i år, det medger jag.

Skolavslutningar, Love Stockholm.
Hon tror ändå att den publik som besöker festivalen inte lockas av de andra arrangemangen, jazzfestivalpubliken är speciell.

Det nya i årets festival och som skall byggas vidare på är familjesatsningen. Hela familjen ska kunna gå på jazzfestival och barnen ha sin egen vrå på området. Det är viktigt att kunna gå tillsammans och att det finns utrymme för barnen, tycker Lena som själv är småbarnsförälder.

Försöket att flytta datum väckte diskussioner bland dem som jobbat på festivalen i flera år liksom en del besökare, ingen tror riktigt på att det handlar om att locka stockholmare som är orsaken. Lena vidhåller att det faktiskt kommit önskemål från just stockholmare på semesterflykt om att ändra datum.

Tja det handlar ju inte om att ändra ett vinnande koncept direkt, festivalen har problem att gå runt ekonomiskt och publiksiffrorna har varit ungefär desamma genom åren. Och det senare, oberoende vilka artister som festivalen haft.

Ekonomin är troligen en större stötesten än vad festivalarrangörerna vill medge, det var inte bara jag som talade om no budgetfestival och på frågan om hur många biljetter som sålts svävade Lena på målet och sa att det är för tidigt att tala om detta. Konceptet bygger på stegring. Torsdag kväll uppvärmning och lite mjukstart, fredag lite mer och lördag grande final med bland annat Missy Elliott.
?Vi jobbar med en realistbudget?, säger Lena.

Fyra dagar har krympts till tre, men det innebär inte färre artister än tidigare enligt arrangörerna, det motsvarar ungefär 2008 års festival. Att antalet dagar minskat hör ihop med att programmet blivit tajtare.

Två huvudscener bredvid varandra, tar bort döda minuter mellan de olika banden, på en festival måste det hända saker, det måste vara festivalstämning, säger Lena.

Så kommer vi in på artisterna, hur pass publikdragande är de egentligen. Saknas det inte namn och musik som kan locka bredare publik.

Lena skakar på huvudet och säger det tycker du väl ändå inte. Vi har faktiskt en väldig bredd, Tensta Gospel Choir med Jenny Wilsson är väl breda och Kool&The Gang, de spelar ju allt och många ungdomar lyssnar på dem. Miss Elliott. Michael Ruff ringde själv och ville vara med på festivalen, så jag tycker nog att vi har bredd. Därtill nämns Courtny Pine, Avishai Cohen, som har sin publik men för den som inte har musik och jazz som det enda intresset räcker det inte, oberoende hur bra den än är.

Stockholm Jazzfestival får, sett till övriga Skandinavien inga bidrag alls. Stockholm Stad bidrar i år med 600 000 kronor. Ändå påstås kulturborgarrådet älska musik. Det skall jämföras med Köpenhamn där det handlar om miljoner i bidrag. Flera tunga Sponsorer hoppade av i år och återfinns på Love Stockholm. De nya ägarna av Jazzfestivalen lägger enligt Lena Åberg Frisk in mer pengar än Stockholms Kommun och Landstinget tillsammans.

Årets festival har valt att sänka biljettpriserna, infört ungdomsrabatter och fri entre för barn upp till 11 år.

– Biljetterna har varit för dyra tidigare, säger Lena, området erbjuder så mycket mer inte minst kulinariska händelser och det måste finnas pengar över för att kunna njuta också av maten om man så vill.

Festivalledningen är öppna för alla önskemål det som hindrar är pengar. Melody Gardot hade kunnat varit given, men det hade kostat den största delen av de pengar som finns till artister. Jeff Beck är ett annat namn där är det inte pengar utan snarare tajming. Om Lena Åberg Frisk fick en miljon, skulle de oavkortat gå till artisterna för att höja nivån men behålla så låga biljettintäkter som möjligt.

Stockholm Jazzfestival är en omtyckt scen för musikerna, men Stockholm slåss inte bara med den egna ekonomi utan också i konkurrens från andra festivaler där det kanske finns mer pengar.

Jazzfestivalen kämpar för överlevad, årets festival betraktas som en omstart i kombination kompromiss. – Jag vill bygga festvalen sten för sten, säger Lena Åberg Frisk, vi måste våga prova nya metoder.
Lena tycker en önskelåda, vilka artister besökarna vill se på Skeppsholmen, är bra. Facebooksidan kan komma att bli en del av detta önskanden.

– Vi tar emot önskemål, sedan återstår att se vad som kan realiseras.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

ViVi om att släppa sin första singel och om att hitta det stora i det lilla

by


ViVi firade släppet av debutsingeln La La La Yeah med en konsert på Café Opera den 27 maj. Hon är också aktuell med albumet Around the Block som kommer i höst. Kulturbloggen har fått ställa henne några frågor.

Hur började du skriva musik? 

Det har gått ganska fort och det var flera tillfälligheter som gjorde det helt naturligt för cirka fyra år sedan. Min arbetsplats, som dansare på Balettakademien, kryllar av musiker och jag har ända sedan tonåren haft en mycket stark relation till musik och umgåtts med vänner som spelade i band. Vi gick jämnt på konserter under den tiden när jag samtidigt började dansa.

Jag skrev lite text till Lennie Sjögrens jazz/funk/pop kompositioner för några år sedan. Vi var kollegor på Balettakademien och han ackompanjerade när jag undervisade balett samtidigt som han skapade musik själv. Sedan jammade jag med hans jazztrio på rep och mindre gig.

Musikerna var fantastiska och uppmuntrade mig och fick mig att känna mig bra. Jag dammade av mina gitarrfingrar från tonåren och det blev plötsligt så otroligt roligt att hålla på. Jag blev som besatt och kunde sitta i dagar och fila på en speciell harmoni eller rytmik.

Det var först för två år sedan som jag började samarbeta med producenten och musikern Jan Fretman Destner som också dök upp på Balettakademien som tekniker i dansföreställningar jag producerade. Han gillade mina låtar och röst och nu producerar vi ihop.  

Under många år var det mest dans, utbildningsledarskap och familj som gällde. Dottern Emma hade hunnit bli 17 och plötsligt insåg jag hur mycket regler baletten och undervisningen hade och hur starkt behov jag har av kaos, och av att göra mitt eget. Lite obstinat kanske. Jag har alltid haft en experimentell om än poppig smak i musik, så det blev en ganska vild utforskningsresa först och mycket är kasserat. Att det är så kul att skriva text är verkligen en bonus. Humor, poesi och filosofi är favorituttrycken. 

Kan du berätta lite om din skiva Around the Block? 

Det är mitt debutalbum och ska släppas sent i höst är det tänkt. Jan och jag har hittat ett guldsamarbete och vi har helt olika förmågor som vi stökar och busar oss fram med – på ett mycket inspirerande sätt. Det är 11 låtar som är ganska olika men det lite skitiga gitarrbaserade soundet och rösten knyter ihop.

Själva namnet Around the Block har flera bottnar för mig. Det handlar om att vandra runt på en plats man varit ofta förut och ändå hitta nya saker att bli överraskad av varje gång. Andra perspektiv är att vandringen går inombords, eller kanske rentav genom hela universum. Det handlar om att hålla alla sinnen öppna. Som dansare behöver man väldigt enformiga rutiner för att klara sig och då gäller det kanske extra mycket att kunna se det stora i det lilla för att hitta mening. 

Alla låtar på albumet har anknytning på ett eller annat sätt.

Debutsingeln La La La Yeah som släpptes förra veckan skrev jag för att sluta känna mig skyldig som Jante predikar att man ska. Det är en sorts bråkig, utmanande bruksanvisning i att agera och reagera och ett manifest över att acceptera varandras behov och olikheter på ett rakare sätt. Att vara beredd och nyfiken på det oväntade och agera utifrån det och inte gå runt och tycka att det är fel bara för att det inte stämde in i den egna planen. 

Hur var det att jobba med Lee Levin och David Thoener som tidigare arbetat med världsstjärnor som John Lennon, Bruce Springsteen och Shakira? 

Det känns nästan overkligt men jag känner mig så otroligt lyckligt lottad. Det är slående hur skönt och enkelt det är att jobba ihop och hur enormt lyhörda och skickliga dom är. Jag förstår verkligen varför dem vunnit Grammys och andra priser.

Man får känslan av att dom båda kan tankeläsning när låtar jag skickar för trummpålägg eller mixning kommer tillbaka precis som man tänkt med den enda skillnaden att det låter snyggare och bättre än jag kunnat drömma om. Kontrasten blir total när jag sitter i mitt lilla vardagsrum, plinkar på gitarren och tänker på alla stora som dom har jobbat med: Aerosmith, Jason Mraz, Pink, Nelly Furtado, Christina Aguillera och många fler.

Kanske ger det samma känsla som att titta ut över Grand Canyon, en viss svindel. När jag fick höra att de båda gillar mina låtar fick jag lust att hoppa ut i solen och dansa genom stan. Att få det erkännandet var starkt för mig.  

Vilka är dina musikaliska influenser? 

Lite allt möjligt men framför allt är det roligt med musik som är gränsöverskridande och uppfinningsrik. Stora grabbar som Sting och Peter Gabriel har alltid lyckats blanda en massa stilar och ändå behållit sin prägel. Det gillar jag och så håller dom i längden.

Eller så blir jag inspirerad av dom som bara gör sin egen grej rakt av på ett sätt så man verkligen tror på dom. Kate Bush, Imogen Heap, Tori Amos, Regina Spector och Erykah Bado. Jag gillar verkligen stilikoner som David Bowie, Brian Ferry och Prince också. Dom ränderna går aldrig ur tror jag.

Vad ska du göra i sommar?

Jag har valt att inte fokusera för mycket på livespelningar ännu. Det kommer i höst när albumet ska släppas. Jag brukar ta tid på mig att hitta rätt i varje låt så det kommer att bli mycket studiojobb.

Jag ska i alla fall spela på H2H-festivalen i Strömstad 2-3 juli som jag gjorde förra året. Alla pengar går till Barnhemsbarn och deras utbildning i Rumänien så det känns extra bra och viktigt! Annars blir det nog några gig med mindre sättning här i stan och i skärgården. I vanliga fall är vi åtta på scenen men jag kör gärna duo och trio också.