Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Krönikor

En stor bugg i Försäkringskassan

by

Att svårt sjuka människor riskerar att kastas ut från Försäkringskassan är ovärdigt ett modernt samhälle. Men det finns flera andra stora buggar i det nya systemet för Försäkringskassan. Experter på sjukförsäkringen pekar på några av de grövsta misstagen i systemet, i en debattartikel i DN.

Det tar upp hur Försäkringskassans regler delar in människor i ett A-lag och ett B-lag bland de sjuka. Eftersom riktlinjerna inte accepterar individuell bedömning utan har slagit fast vilka sjukdomar som ska anses vara svårare än andra öppnar det givetvis för en mängd felaktiga bedömningar. Det är inte sjukdomen i sig som avgör hur svårt drabbad en människa är, utan hur den har drabbat personen som är sjuk. Men det tas inte hänsyn till i Försäkringskassans riktlinjer.

Men det kanske allra sjukaste är regeln att en svårt sjuk människa som varit sjuk i ett år ska testat utifrån hela arbetsmarknaden. Om en människa har en sjukdom som gör att han/hon inte kan stå upp utan måste sitta i rullstol och han/hon jobbar inom långvården kan Försäkringskassan ändå bestämma att personen inte ska få sjukpeng. Han/hon skulle ju kunna jobba som vakt på högskoleprov där han/hon kan sitta ner.

Experterna skriver i debattartikeln:

Hur arbetsmarknaden faktiskt ser ut eller vilka krav som ställs på arbetsmarknaden har inte berörts i lagstiftningen. Inte heller framgår om den enskilde ska kunna försörja sig på arbetet eller om bedömningen kan göras mot tillfälliga arbeten, som till exempel att vara skrivvakt på universitetet. Det som däremot framgår av lagstiftningen är att de arbeten mot vilka rätten till ersättning bedöms, inte behöver finnas tillgängliga för den enskilde. Det räcker att ett sådant arbete kan finnas. Så frågan är: Hur fiktiva får arbeten vara innan de inte längre finns på den reguljära arbetsmarknaden?

Ett arbete består av en mängd olika arbetsuppgifter och hur dessa arbetsuppgifter sätts samman varierar över tid, även inom ett och samma företag. Inom företag finns i många fall arbeten som anpassats för en redan anställd som drabbats av långvarig sjukdom, till exempel vissa typer av lagerarbeten. Dessa arbeten finns inte tillgängliga för personer utanför företaget och frågan är om dessa arbeten ska anses som ”reguljära”.

Försäkringskassan kan alltså bedöma att en svårt sjuk skulle kunna utföra någon form av arbete någonstans, trots att det är hur orealistiskt som helst att den sjuke skulle bli anställd.

Det är en stor bugg i Försäkringskassan.

Eller så är lagstiftarna så okänsliga för hur människor drabbas och har total brist på empati och medkänsla.

Martin Moberg har också bloggat om detta, liksom Ett hjärta rött och Röda Malmö och Feel in the blog.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tack alla som röstade på oss i den tokiga tävlingen hos MTV

by


Inte många som följer Kulturbloggen, här och i Facebook och Twitter, lär ha missat att Kulturbloggens Jonatan var en av finalisterna som hade chans att bli framröstad till att få åka till MTV-galan i Madrid.
Vi blev trea och vann därmed inte. Det är förstås jättetråkigt. Vi på Kulturbloggen är övertygade om att Jonatan skulle göra ett pangjobb där nere. Han skulle blogga bättre än någon annan.

Först vill vi tacka alla som idogt röstade och röstade på oss. Ni var många. Jättemånga.
Det var bara det att två andra lyckades samla ännu fler klick.

För det andra vill vi förstås gratulera bloggtjejen som vann. Hon måste ha varit suverän på att få folk att rösta.
Ja vi är lite avundsjuka: jag tycker förresten inte att det är fel att vara avundsjuk.
Däremot är missunnsam något annat.

MTV:s regler för omröstning är rätt tokiga. Man fick alltså rösta hur mycket som helst. Man fick klicka tusen gånger om dagen på samma blogg. Ja tvåtusen gånger, tretusen gånger.
Jag vet att vi på Kulturbloggen hade många, många som röstade på oss och många röstade också ganska mycket. Men få av våra supportrar har dit att ägna hela dagarna åt att klicka och klicka och klicka.
Ja sanningen är att vi inte ens vill be våra supportrar att ägna hela dagarna åt att rösta på oss.

Jo, vi kämpade och vi skickade meddelanden med mail, via Facebook, Twitter, ringde folk och pratade med folk: och vi fick många, många röster och hängde med i toppen bra ända till de sista dagarna då hon som vann bara sköt iväg i toppen. Hon har gjort ett imponerande jobb med att samla röster.

Nu kan väl jag lite småsur sitta och tänka att är det förmågan att samla så många som tokröstar som möjligt som ska vara den kompetens som behövs för att blogga bäst från en stor musikgala? Ja, för MTV är det uppenbarligen det. Kanske det är helt rätt. Den publik som har tid och lust att klicka tusen gånger per dag är kanske precis den målgrupp de har.

Det betyder ju inte att hon som var så duktig på att samla röster inte kommer att göra ett bra bloggjobb. Det har jag ingen aning om. Hon vann under de förutsättningar och de regler som fanns: och det är bara att gratulera.

Och tusen miljoner tack alla ni som röstade på oss och som stod ut med allt vårt tjat.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Kan Socialdemokraterna bli ett statsbärande parti och hur ska de bli det?

by

Kan Socialdemokraterna bli ett statsbärande parti och hur ska de bli det?
En fråga jag fick idag. Det är en högst relevant fråga till en person som är med i Öppna Kriskommissionen. Fast jag haft häcken full av annat och inte hunnit tillföra så mycket än.

Det är väl till den frågan som alla kriskommissioners arbete så småningom ska mynna ut i. När valet analyserats, när vi fått en bild av varför så många valde att inte rösta på S, då måste det vara dags att på allvar tänka igenom hur Socialdemokraterna ska kunna bli det största partiet – och dit hör frågan om S kan bli det igen. En variant på det är: i så fall varför? Varför är kanske den första frågan som måste besvaras..

Om S är det parti som bäst utjämnar klyftor – då är det den väg för ett samhälle som är bäst för alla, tror jag. Som boken Jämlikhetsanden tar upp:

Det har alltid funnits de som intuitivt förstått att ojäm­likhet är socialt nedbrytande. Men det är först på senare år som man i detalj har kunnat mäta dess effekter. Den bild som då fram­träder är både chockerande och överraskande.
Chockerande eftersom skadeverkningarna visar sig vara långt större än vad man hade trott. Ojämlik­heten är en avgörande ­faktor bakom en rad centrala sociala och hälso­relaterade problem.

Överraskande eftersom ojämlikheten visar sig drabba inte bara de fattiga utan alla. Även de rika får betala ett högt pris i form av sämre hälsa och kortare liv.

Jämlikhetsanden presenterar en omfattande forskning och ­statistik från 21 rika länder – däribland Sverige – som visar hur graden av ojämlikhet i ett samhälle påverkar hur vi mår både fysiskt och psykiskt; hur länge vi lever; hur vi lyckas med våra studier; hur vanliga tonårsfödslar är; hur utbredd fetman är; hur mycket kriminalitet och våld som finns; hur stor den sociala rörligheten är, med mera.

Två tredjedelar i samhället idag har fasta jobb och känner tillhörighet till samhället, en tredjedel hamnar mer och mer utanför. Även om den tredjedelen engagerade sig politiskt skulle det inte räcka för att bli samhällsbärande. Medelklassen måste med på vagnen.

Jag skräms av den ideologi som tar över många politiska diskussioner idag: att allt handlar om var och ens egna vinning. Som Moderatledaren Fredrik Reinfeldt sade om och om igen under valrörelsen: ”Jag tror att den där femhundringen extra i plånboken är viktig.”

Ja, 500 kronor betyder mycket för alla oss som inte tillhör de välbeställda. Men det måste finnas ännu viktigare bevekelsegrunder för synen på politiken och samhället. Allas möjligheter till ett bra liv. Ett samhälle där det alla oavsett bakgrund kan utbilda sig, kan få bostad, kan få jobb, kan byta jobb, kan ha något skapande att syssla med på fritiden, kan hitta jobb de trivs med, ha bra arbetsmiljö, ha få bra vård vid sjukdom, bra omsorg när de blir äldre, ha tid för nära och vänner …

Jag vägrar att tro att en politik som bygger på att den ekonomiska vinningen är det centrala kan skapa goda samhällen. Vad jag vill åt: en ny syn, att ideologierna, att diskussionerna om meningen med samhället, ja till och med att politiken har plats för de existentiella frågorna. Vad är det för mening med arbetslinjen om det inte ger lyckliga liv?
För mig har det som klassiskt kallats arbetarrörelsen, med både dess politiska gren, dess fackliga gren och folkbildningen varit verktyg för att förverkliga ett sådant samhälle, med mer jämlikhet och fler möjligheter.
Men det är långt kvar. Vem tjänar fortfarande mest på arbetet och vem bestämmer fortfarande mest och vem har störst frihet och vem har fortfarande bäst arbetsmiljö? Inte är det människor inom det som klassiskt kallas LO-yrken.

Det har till och med skett en urholkning av människors arbetsrätt där alltfler arbetar inom bemanningsföretag av olika slag, telemarketingföretag och små privata hemtjänstföretag utan fast anställning, utan fast lön och där de kan sparkas på dagen.

S måste fånga in dessa människor, få dem med i processen att forma politiken. Om något ska S vara ett parti för alla de som hamnar nederst i makthierarkin.
Samtidigt måste de som tagit sig högre upp i maktstrukturen känna och inse att mindre klyftor det är i ett samhälle, desto bättre för alla.

Hur komma dit? Hur få ideologierna att komma tillbaka istället för att diskutera plånboksfrågor?

Jag tror att ett verktyg är kultur – på många sätt och vis. Ju fler som kan delta i samhällsdebatten, ju fler kan göra sina röster hörda och tränga igenom den starka över medelklass som idag äger rätten att formulera samhällsproblemen.

Folkbildningen måste satsas på: mycket.

I veckan kom en rapport som visade att 50 procent av medborgarna känner att de står utanför informationssamhället. Det är allvarligt.

Kan Socialdemokraterna bli ett statsbärande parti och hur ska de bli det?
Det är en gigantisk fråga och jag har bara skissat lite kring vad jag tänker.

Martin Moberg har varit inne lite på vad han tänker:
S ) ska inte apa efter nyliberalt gallimattias …
Rebellabloggen har också tagit upp detta.

Nu lämnar jag över de här frågorna till er.
Jag skulle vilja se många fundera kring detta och svara på i sina bloggar.
Kan Socialdemokraterna bli ett statsbärande parti och hur ska de bli det?

Läs även andra bloggares åsikter om

Sverige: ett mörkt land med korrumperade politiker på högsta nivå, ett sopland helt enkelt

by


”Vänliga Malmö har en svart baksida.” Skriver brittiska tidningen Guardian med anledning av skottdåden i Malmö.
Skadeglädjen lyser väl igenom lite. Bilden av Sverige som ett land där vi tar hand om varandra börjar flagna bort.

Inte blir det bättre av att den politiska företrädaren för regeringspartiet Moderaterna som lägger hade ansvaret för miljöfrågorna visar sig ha låtit sig bli bjuden på en mutresa av ett bensinbolag. Aftonbladet berättar:

Aftonbladet berättar:Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten fick en resa betald till Sydfrankrike.
Det var oljejätten Shell som stod för flygbiljetter, hotell och middag.
Nu ska åklagare granska bjudresan.

I det här läget är det väl bara att säga ja tack och ta första steget till att bli världens sopstation. Eller? Också från Aftonbladet:

I italienska Neapel är situationen desperat. Staden kan inte hantera sina sopor och nu ska frågan lösas genom att avfallet skickas utomlands.

– Vi skickade ut en förfrågan och fick positivt svar från Sverige, säger talespersonen Alessandro Bratti.

Sverige har blivit ett mörkt land med korrumperade politiker på högsta nivå, ett sopland helt enkelt.

Visst finns det människor som kan bli korrumperade och maktgalna inom alla möjliga grupperingar. Fast ett parti som bygger sin valrörelse på att människans främsta drivkrafter är en femhundring mer i plånboken efter skatt har nog ändå större dragning på de som kan låta sitt samvete köpas. Fast jag ska inte kasta sten i glashus. Det kunde säkert ha hänt inom andra partier också. Människor är svaga ibland. Det ursäktar dock inte Arkelstens resa. En person på en så hög politisk position måste se till att inte vara mutbar.

Bloggen Rebella har tidigare skrivit om Arkelstens problematiska förhållningssätt till lobbyister. Hon och König Jernmyr höll en utbildning, nej förlåt, ett
informellt möte, för lobbyister i hur man bäst påverkar politiker.

Johan W på Mitt i steget har också bloggat om Arkelsten liksom Alliansfritt, Högberg, Johansson, Moberg, Alliansfritt igen.


Relaterat:
Dagens Nyheter 1, DN 2, DN2, Ab, SvD, Expressen,

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Från premiären på Andrea Chénier – opera också för den som inte är operavan

by


En lång rad matta var utvirad ända ut på gatan och blixtrarna från fotograferna bländade i ögonen. Ljusblixtrarna for iväg ofta, det var många celebriteter som klev uppför trapporna in i Operan i Stockholm på fredagskvällen, den 22 oktober. Det var premiär för ”Andrea Chénier”, en opera där handlingen utspelar sig under franska revolutionen, som Mogens berättat om i Kulturbloggen.

Jag som verklige inte är operavan erkänner att jag var lite skeptisk till om jag skulle gilla det hela. Fyra akter lång också. Men det visade sig att akterna inte ens var 45 minuter, så det blev som en vanlig teaterföreställning i längd, men en längre paus där vi kunde ta något att dricka. Det gick väldigt fort och sanningen är att jag hade så kul att jag lugnt hade klarat att se ett par akter till.

Handlingen, om bakgrunden till varför människor gjorde uppror och slängde ut en förtryckande överklass, är väl tyvärr aktuell på sitt sätt fortfarande. Usla villkor har människor världen över. Vi kanske skulle behöva en fransk revolution, fast mindre blodig. Men revolutionen löste inte allt. Nya makthavare spionerade på meningsmotståndare och inte bara det, korrupta makthavare såg till att få bort fiender eller kärlekskonkurrenter genom att beskylla dem för att vara fiender till revolutionen och staten.

Scenografin är helt enorm, den får allra högsta betyg av mig. Kläderna var roliga, ja helt fantastiska och en enorm färggrann prakt. Det är en hel del komedi och humor i föreställningen också, utan att den tappar allvaret i ämnet.

Sånginsatserna ur operaperspektiv kan jag inte uttala mig om. Jag som inte ens kan skilja på en baryton och en tenor. Men det var bra musik och publiken applåderade och ropade ”Bravvo” med jämna mellanrum. Det är väl så det går till på opera.

Mitt råd är: om du funderat på att gå på opera men inte är operavan: gå på Andrea Chénier, det är en opera också för den som inte är operavan.

Kändisar jag såg där? Horace Engdahl, ledamot av Svenska Akademien och tidigare dess ständige sekreterare, var där tillsammans med sin fru Ebba Witt-Brattström.
Arne Weise såg jag ila ner får trappan efteråt, jag såg moderaternas finansborgarråd.

Om Andrea Chénier, Opera i fyra akter, från Operans hemsida:

Giordanos opera, som inte synts på Operan sedan 1909, är en bred fresk över franska revolutionen, dess hopp och fasor, skildrade i starka, livfulla bilder med ett galleri av fängslande bifigurer. Skalden Chénier kämpar för frihet, kärlek och poesi, betjänten Gérard blir revolutionsledare för att hämnas förtryck och orättvisor. Båda älskar Madeleine, en bortskämd aristokrat. Hennes liv förändras när hon kastas ut i ”terrorns” Paris och får erfara såväl mänsklig lumpenhet som offervilja. Revolutionen äter sina egna barn och kärleksparet går till giljotinen med höga C.

Musik: Umberto Giordano
Text: Luigi Illica
Scenografi: Hartmut Schörghofer
Kostym: Corinna Crome
Ljus: Hans-Åke Sjöquist
Koreografi: Edvald Smirnoff
Regi: Dmitri Bertman

Framförs på italienska med svensk översättning på textmaskin.

Foto: Carl Thorborg

Läs även andra bloggares åsikter om ,