• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: En äkta man av Dennis Lehane – jag skulle inte bli förvånad om den blir en bra film också

1 februari, 2018 by Rosemari Södergren

En äkta man
Författare: Dennis Lehane
Utgiven: 2018-01
Översättare: Johan Nilsson
ISBN: 9789100167257
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Dennis Lehane vet hur en psykologiskt spännande historia vävs ihop. Han fick internationellt genombrott med de två fristående romanerna Mystic River (Rött regn) och Shutter Island (Patient 67) som båda också blev framgångsrika filmer. En äkta man är liksom dessa en spänningsroman som överrumplar mig och den är verkligen uppslukande. Jag bara måste läsa vidare.

Huvudpersonen, Rachel Childs, kommer att som 35-åring skjuta ihjäl sin make på en båt och han trillar överbord. Det är inledningen. Vi får sedan följa vad som ledde fram till skottet på båten och vad som hände efteråt. Vi får lära känna Rachel under hennes uppväxt med sin ensamstående mamma. Mamman är en väldigt speciell karaktär som skrivit en bok när hon var ung om hur ett förhållande kan klara sig från fallgropar. Det är bara det att trots att boken blev en succé är mamman själv oförmögen att ha ett bra förhållande. Rachels pappa övergav dem när hon var liten. Rachel vet bara att han hade ett fint leende och heter James.

Att hitta sin pappa blir en fixering hos Rachel. Hon vill till varje pris få tag på sin pappa. Hennes mamma vägrar att berätta var han finns. När mamman dör fortsätter Rachel att leta efter pappan, bland annat anlitar hon privatdetektiver.

Karriärmässigt går det bra för Rachel. Hon blir en framgångsrik journalist och träffar en man som också jobbar i mediebranschen. De lever ett liv som många säkert skulle avundas dem, med ett fint hus och ständigt inbjudna på evenemang med andra framstående kända personer. Rachel är på väg att få jobb i New York och får därför ett tungt uppdrag: att bevaka katastrofen i Haiti. Där möter hon tragedier som sätter igång saker i hennes inre och hon börjar må allt sämre till hon klappar ihop totalt och får ett sammanbrott i direktsändning. Rachel isolerar sig, undviker människor och går inte ur ut lägenheten om hon inte behöver. Allt rasar samman.

Jag tänker inte fortsätta berätta handlingen som är både spännande och, som jag redan nämnt, uppslukande. Ytterligare ett plus är Dennis Lehanes enorma förmåga att berätta. Hans miljöbeskrivningar är så fullproppade med skarpa, exakta detaljer som beskriver vår tid och vår värld.

Jag har några små kritiska funderingar. Det finns några ologiska kullerbyttor i slutkapitlen som inte riktigt stämmer och delvis är historien lite överdriven. Men den är sammanfattningsvis ändå en bra psykologisk thriller – och jag skulle inte bli förvånad om den blir en bra film också.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bokrecension, Deckare, Litteraturkritik, Recension, Thriller

Litteraturkritik: Tanker om Lars Noréns Fragment

29 januari, 2018 by Rosemari Södergren

Fragment II
Författare: Lars Norén
Förlag: Bonniers
ISBN: 9789100173777

Fragment II är en vacker bok med små korta texter, tankar på sidor tryckta i tjockare, fin kvalité. Dess kvadratiska form och tyngden (den har inga sidnumreringar och är uppskattningsvis drygt femhundra sidor, den är tjock och väger 921 gram. Framgent II är tung i många bemärkelser.

Lars Norén är en av de största svenska dramatikerna, inte vara i nutiden utan också genom tiderna. Hans dramer har flera nivåer och som alla de största dramatikerna är han en enastående lyriker och hans verk har gått igenom flera olika faser.

Så det är med både respekt och stor förväntan jag sätter mig tillrätta och börjar ta till mig fragmenten.
Fragment II är precis som Fragment som kom 2015 en samling av textfragment som är filosofiska funderingar, utsagor om språk, om liv och död, om konst, om frånvaron av gud.

Han är ofta väldigt säker, i alla fall när han uttalar sig om metafysiska och andliga/religiösa angelägenheter. Där är han nästintill fundamentalistisk. Ja fundamentalistisk ateist. Som när han häver ur sig: Religion är fascism, fascism är religion.

Där är han så där besserwissig som den värsta bilden av kulturmannen. Den där gubben som vet allt bäst och mest. Vad är religion? Religion är ett förhållningssätt till liv och död och de existentiella frågorna. Religon har med frågor om kärlek, sanning och solidaritet att göra. Religon är inte samma sak som kyrkor. Och alla kyrkor är inte heller fascistiska. Det finns kyrkor som kämpar för de utsatta. Och ja, det finns kyrkor som förtrycker kvinnor och som gör onda saker. Men det finns massor av organisationer och sammanhang där människor gör onda saker utan att det har den minsta anknytning till någon religion.

Men låt mig inte fastna vid det som stör läsningen. Denna kub av tankar rymmer så mycket. Varje fragment är i sin kortform och enkelhet mästerliga, ibland. En del är svindlande, andra svårgenomträngliga, en del alldeles för självklara.

Redan titeln Fragment är en programförklaring. Vad är allt som skrivs, all litteratur, alla dramer, alla filmer, all konst – om inte just fragment av den verklighet vi aldrig kan greppa, aldrig kan veta exakt vad det är – dessutom flyter allt hela tiden. Inget är ju beständigt. Norén uttrycker det:
Verkligheten, så som vi förmår uppfatta den, är vansinnets
instrument, det logiska skiktet i vilket vi ställer in upplösningen
till klarhet

Liv och död och åldrandet är en av linjerna i denna omfångsrika kub, vackert uttryckt:
De sista timmarna sitter hon på
sängen hos sin döende mot som
ser sin egen döda mot närma sig

Vad språk är eller inte är – en annan linje. Tankar om skådespel och teater, hör dit också. AV och till funderar han på och samtalar med filosofer och författare som Nietzsche, Heidegger, Paul Celan och Simone Weil.

Nutiden finns med på flera sätt som här:
Den romska kvinnan som sitter och sträcker ut sin hand
mot mig, hon skänker mig sin utsatthet – hur skall jag ta emot den
vet jag itne – som en av de få som förvandlar den till en poetisk tanke

Men allra bäst tycker jag Fragment II är i de stycken som är som zenkoan, som gåtor som är motstridiga och tar tid att sjunka in och som jag förstår med känslorna och inte med tankarna.
Jag söker det som gör mig blind när jag ser det

Lars Hermansson i Kulturnytt funderar kring formatet: Fragment II innehåller mycket, är tung och stor, som en maximalist, men samtidigt är varje fragment noga minimalistiskt utmejslad:
Men sentenserna tycks inte vilja slå fast några sanningar, utan bara fortsätta säga sida upp och sida ned. Det är själva den massiva ansamlingen av halvbra sentenser som till slut får kvantitet att övergå i kvalitet. Det hela blir så rörande i sin, tja mänskliga skröplighet. Det går inte slå fast vad livet ytterst handlar om, och det går inte att sluta försöka …

Jesper Olsson i Svenska Dagbladet skriver i sin recension:
En återkommande figur i dessa är, som tidigare antyddes, modern. Även barnet och fadern träder fram på ett par ställen. Men det är inte livets början, utan dess slut och bortom som främst kastar sitt ljus över texterna. Noréns skrivande i dödens närhet präglas av öppenhet och ett slags stoiskhet, som inte saknar galghumoristiska inslag: ”Det finns bara två sorters människor – de som är döda och de som snart skall dö”.

Nina Lekander i Expressen är den kritiker som är minst imponerad av Fragment II, tror jag:
Emellertid skulle jag gärna stryka droppandet av en förmodad politisk konsistens. Vad är exempelvis ”den borgerliga narcissismen”? Och varför har ingen avrått en av våra främsta författare från följande snömos:
”Den totalitära människans politik är både ett uttryck för och en reaktion på de värderingar som dör i liberalismens sjukdom – som består i ett val mellan tyranni och fattigdom”.

Fragment II är Lars Noréns nya samling av textfragment. Den första kom 2015. Senast har han gett ut diktsamlingen Stoft och dagboksvolymen En dramatikers dagbok 20132015 (2016) samt prosaverket Efterlämnat (2017)

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bok, Bokrecension, Litteraturkritik, Lyrik, Recension

Bokrecension: Peking – Den hopfällbara staden av Hao Jingfang

22 januari, 2018 by Rosemari Södergren

Peking – Den hopfällbara staden
Författare: Jingfang Hao
Utgiven: 2018-01
Översättare: Mikael Wiberg
ISBN: 9789188227256
Förlag: Chin Lit

En både vacker och skrämmande framtidsroman av den kinesiske författaren Hao Jingfang. Den lilla romanen belönades med Hugo Award i konkurrens med bland andra Stephen King.

Lao Dao är sopsorterare i Utrymme 3 i Peking i en framtidsskildring. För att alla 80 miljoner invånare ska kunna få plats har stadens byggts om till tre delar som lever under skilda tider på dygnet, de är indelade i tre olika dimensioner. Medan den ena delen är uppfälld och människorna lever där är de andra två delarna nedfällda och sover. Givetvis är det också stora klasskillnader i hur människor lever i de tre utrymmena. Utrymme 1 är finast, lyxigast, bekvämast och där bor färre människor än i de andra två. Utrymme 3 rymmer flest och där är det uslast.

Det är förbjudet att ta sig mellan dessa tre dimensioner utan tillstånd. Den som bryter mot det riskerar att dömas till fängelse. Lao Dao hittar en flaskpost som är skickat från en person i Utrymme 2 som ber om hjälp att smuggla en skriftligt meddelande till en person i Utrymme 1. Om Lao Dao utför uppdraget får han mycket bra betalt och dessa pengar skulle han ha stor användning för att kunna betala en bra förskola åt sin dotter.

Lao Dao beslutar sig att göra ett försök.

Romanen är inte så lång och det är ett stort plus, varje ord är som vägt på guldvåg. Det är en spännande berättelse som jag inte kunde slita mig ifrån. Den är både pessimistisk och optimistisk. Kina skulle vara ett socialistiskt land där inga fattiga skulle finnas, ett jämlikt och jämställt land, en nation utan orättvisor. Det var väl ändå visionen en gång. I det moderna Kina idag är det stora klyftor mellan olika grupper eller klasser. Författaren Hao Jingfang har nog inte hopp om att klyftorna kommer att minska i framtiden. Mitt i denna ganska hemska framtidsvision finns det ändå en form av solidaritet och mänsklighet mellan enskilda. Det gör denna roman både hoppfull och desillusionerad.

Hugopriset, på engelska The Hugo Award eller Science Fiction Achievement Award, pris inom science fiction-litteraturen, utdelat första gången 1953. Namnet kommer från Hugo Gernsback, grundaren av science fiction-novelltidningen Amazing Stories.

Boken är utgiven av förlaget Chin Lit som översätter och ger ut kinesisk skönlitteratur på svenska. Det publiceras 500.000 böcker av 600 förlag i Kina varje år och Kinas population utgör en femtedel av hela världens befolkning, ändå vet vi inte särskilt mycket om vad som skrivs och läses där för det är bara någon enstaka promille, eller kanske inte ens det, av litteraturen vi i västvärlden läser som är skriven av en kines. Tack vare Chin Lit har vi chansen att åtminstone få smaka på en bråkdel av det.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bok, Bokrecension, ChinLit, Kina, Recension, SciFi

Bokrecension: Den stumme profeten av Joseph Roth

20 januari, 2018 by Redaktionen

Den stumme profeten
Författare: Joseph Roth
Utgiven: 2017
ISBN: 9789188241078
Förlag: Ruin

”…en revolution skulle göra oss gott.”

Romanen inleds i ett rökfyllt rum – ”som i en rysk roman” – och samtalet de närvarande männen emellan leder in på en falnad revolutionär. Vi befinner oss i 20-talets Tyskland, kriget är över och den revolutionära stämningen som under en tid rådde i delar av Europa och Ryssland har, kan vi väl anta, mattats en aning. Samtalsenergin stegras alltså och väldresserade kraftord utstöts efter att någon fört på tal denna förargelseväckande men inte närvarande figur. Mannen kring vilket samtalet kretsar och berättelsens medelpunkt heter Friedrich Kargan.

Friedrich, en utomäktenskapling som blev, kanske man kan säga, förvisad från hemmet och kom istället att växa upp hos en förmögen köpman i Trieste. Detta var en herre som, vid insikten av att Friedrichs intellektuella kvalitéer vida översteg hans biologiska barns, förtörnades en aning. Som vilken annan god förälder som helst kom han helt sonika att hindra Friedrich från att genom högre studier förkovra sig i vad teoretiska områden som nu hade väntat. Det gäller att tänka på sina barns självkänsla. Friedrich växte som ni märker upp i en alltigenom borgerlig miljö, men föredrog hälsosamt nog ”umgänge med tjänstefolket, av vilka han lärde sig kärlekens fröjder och misstron mot herrskapet.”

Just förvisandet och misstron mot herrskapet-borgerligheten följer honom sedan genom livet. Innan det hela är över har han lyckats med konststycket att två gånger förpassas till Sibirien. Just Sibirien slår han något oväntat sedermera ned sig i för att ”aldrig mer återvända till civiliserade delen av världen, åtminstone inte självmant.”

Friedrich befinner sig innan den slutliga självförvisningen i ett Europa statt under en så omvälvande rörelse att vi kanske inte förmår föreställa oss den. Imperier – det habsburgska och tsarryska – bryts av olika krafter ned och krigets skönhet förbyts mot sorg; den romantiska bilden över det krig man tänkte sig skulle bli en kort liten tur ut på fälten skiftar över till en rå och slafsig målning föreställande anonym, lerig och blodig död.

Den stumme profeten av Joseph Roth är emellertid inte en skyttegravsskildring. Kriget befinner sig i bakgrunden men berättelsens fokus är snarare de revolutionära rörelserna och motrörelserna. Falska pass, gränskontroller, landsförvisningar, karaktärerna S. som i Stalin och L. som i Lenin. Verket färdigställdes aldrig av Joseph själv, utan det har legat i eftervärldens knä att forma färdigt materialet till något boktrycksvänligt. Min upplevelse är ändå oaktat att detta är en väl sammansatt bok, men där vissa partier inte har några tydliga övergångar. Den har ett språk som i brist på bättre förklaring kan beskrivas som mjukt och vissa miljö- och händelsebeskrivningar är påtagligt färgrika. Det tog en stund men till slut förstod jag hur utomordentligt rolig boken är. Inte Švejk-rolig men då skiljer sig ju Švejk och Friedrich också åt även om det lurar något revolutionärt i hur Švejk driver gäck med hela Första världskriget. Om han nu ändå inte är lite sinnessvag.

Nå, nog med utvikningarna.

Den rena, autentiska och kanske utopiska revolutionen går om intet. Djupt rotade samhällsstrukturer- och hierarkier låter sig inte grävas upp och grävas ned så lätt. Kanske stämmer det att han var ”naiv, ty han var revolutionär”. Parallellt med de stora strömningarna löper också en kärlekshistoria. Det är en komplicerad sådan som utspelar sig mellan Friedrich och en Hilde. Hilde för å sin sida en egen kamp för kvinnors emancipation men hennes förhoppningar och ideal försvinner iväg med barnafödandet. Vad värre är, är att hon snärjs in i ett äktenskap med en von Derschatta som ”åtnjöt protektion” och undslapp de mest motbjudande skyttegravarna och hemförlovades efter en mindre blessyr. Släkten kom ”ursprungligen från Mähren och hade i generationer frambragt idel höga ämbetsmän, statsråd och officerare; endast en enda von Derschatta hade någonsin uppvisat begåvning och blivit skådespelare…”. Han var snarstucken och missunnsam och kunde inte annat än att irriteras när Hilde var vid god sinnesstämning. Han skulle nog allt få ”henne på dåligt humör”.

Är det en bok om ett enda stort misslyckande? Sibirien kanske inte är så illa ändå? Litteraturvetare anser möjligtvis att detta inte är ett av Roths mest framstående verk, men eftersom jag varken läst Kapucinerkryptan eller Radetzkymarschen tänker jag inte tro mig kunna något i denna fråga. Däremot vet jag att Den stumme profeten är en njutning att läsa – även om jag inte riktigt förstår varför. Det kanske är just mjukheten, de underfundiga spetsigheterna och det intressanta och för mig nya perspektivet.

Vad som skulle kunna vara en prolog:

Den gamla vännen – och den gemensamma bitterheten som närde denna vänskap liksom den gemensamma idealismen en gång gjort. Och ändå gick de båda där som stumma profeter – stolta, sorgsna – och med sin osynliga skrift noterade de symptomen på en framtid som var lika omänsklig som den var tekniskt fulländad – en framtid vars symboler var flygplanet och fotbollen och inte hammaren och skäran.

Som det kan gå till här i världen! Vänder mig som så många gånger förr till Kågedals-morfar som skall ha uttryckt det såhär:

Att kolla på en fotbollsmatch ä ungefär som å leva. Man måst vara borta för att de ska kännas bra. Hur de än gå finns de bara förlorare. Finesser å mål ä numer lika sällsynt som fantasi eller mod…Men ha de väl satt igång rulla de på, de ä bara så, fasta alla ä besvikna…

Så är det nog.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension

Bokrecension: Visselblåsaren av John Grisham

17 januari, 2018 by Rosemari Södergren

Visselblåsaren
Författare: John Grisham
Utgiven: 2017-11
Översättare: Kjell Waltman
Formgivare: Sofia Scheutz
ISBN: 9789100167189
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Ännu en spännande roman av John Grisham om den lilla människan som vågar stå upp mot förtryck. Den här gången är det till skillnad från många av Grishams tidigare deckare inte myndigheter som står för hänsynslösheten utan en domare som gått i allians med organiserad brottslighet. Tvärtom är det Vanliga människor, inga polishjältar, som vågar stå emot. Vanliga människor som inte går omkring med vapen och som inte vill möta organiserad brottslighet.

Huvudpersonen är advokaten Lacy Stoltz som arbetar som utredare för justitienämnden, en myndighet i Florida som undersöker juridisk brottslighet. Hennes arbete består ofta i att undersöka om misstag begåtts inom domstolssystemet. En dag blir hon kontaktad av en person som inte vill säga vem han är, men han har ett märkligt tips om att en av Floridas oantastliga domare tar emot mutor. När Lacy och hennes kollegor börjar gräva upptäcker de att domaren inte vara tar emot mutor utan är tätt lierad med grov organiserad brottslighet.

Den kriminella verksamheten visar sig vara gigantisk och berör casinoverksamhet, husbyggen, olaglig arbetskraft, mord och hot – allt skyddat av den mutade kvinnliga domaren. Samhället blir blåst på flera miljarder dollar av verksamheten.

Bokens spänning ligger inte i rafflande action utan det ligger på ett helt annat plan. Lacy och de andra som vågar försöka avslöja och sätta dit domaren och hennes gangster-kumpaner är vanliga människor som inte är vana att försvara sig med våld. På så sätt kryper spänningen nära mig som läsare, jag kan känna igen mig i dem. Det är modigt, oerhört modigt att våga stå emot de förtryckande brottslingarna. Vapnen som Lacy och hennes kollegor andra hon samarbetar med är att skaffa ordentligt med fakta och bevis, att vara noggrann och tänka sig för.

Det är intressant att läsa boken också för att jämföra med det svenska systemet. Visselblåsare som anmäler korruption av detta slag kan få stor ersättning av de amerikanska myndigheterna. En brottsling kan få ett avtal med polis och domstolar om mildare dom och vittnesskydd om de vittnar och ger bevis som sätter dit de ledarna för den kriminella gruppen.

Foto: David Burnett
Boken är lite trög i början. De är en del underlag att sätta sig in i och förstå sammanhangen men efter ett tag blir det väldigt spännande, just för att det är vanliga människor, den lilla människan, som försöker få rättvisa när lagens företrädare gått samman med maffia.

Fakta om John Grisham från förlagets hemsida:
John Grisham, bosatt i amerikanska södern och med ett förflutet som advokat, debuterade 1988 med Juryn och fick sitt genombrott tre år senare med Firman. Sedan dess har han skrivit ett trettiotal böcker, som utspelar sig i den juridiska sfären, bland advokater, åklagare och domare, den lilla människans kamp mot hänsynslösa myndigheter. Han har blivit en av världens mest lästa författare och hans böcker har översatts till mer än trettio språk.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bok, Bokrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 52
  • Sida 53
  • Sida 54
  • Sida 55
  • Sida 56
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 203
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in