Den stumme profeten
Författare: Joseph Roth
Utgiven: 2017
ISBN: 9789188241078
Förlag: Ruin
”…en revolution skulle göra oss gott.”
Romanen inleds i ett rökfyllt rum – ”som i en rysk roman” – och samtalet de närvarande männen emellan leder in på en falnad revolutionär. Vi befinner oss i 20-talets Tyskland, kriget är över och den revolutionära stämningen som under en tid rådde i delar av Europa och Ryssland har, kan vi väl anta, mattats en aning. Samtalsenergin stegras alltså och väldresserade kraftord utstöts efter att någon fört på tal denna förargelseväckande men inte närvarande figur. Mannen kring vilket samtalet kretsar och berättelsens medelpunkt heter Friedrich Kargan.
Friedrich, en utomäktenskapling som blev, kanske man kan säga, förvisad från hemmet och kom istället att växa upp hos en förmögen köpman i Trieste. Detta var en herre som, vid insikten av att Friedrichs intellektuella kvalitéer vida översteg hans biologiska barns, förtörnades en aning. Som vilken annan god förälder som helst kom han helt sonika att hindra Friedrich från att genom högre studier förkovra sig i vad teoretiska områden som nu hade väntat. Det gäller att tänka på sina barns självkänsla. Friedrich växte som ni märker upp i en alltigenom borgerlig miljö, men föredrog hälsosamt nog ”umgänge med tjänstefolket, av vilka han lärde sig kärlekens fröjder och misstron mot herrskapet.”
Just förvisandet och misstron mot herrskapet-borgerligheten följer honom sedan genom livet. Innan det hela är över har han lyckats med konststycket att två gånger förpassas till Sibirien. Just Sibirien slår han något oväntat sedermera ned sig i för att ”aldrig mer återvända till civiliserade delen av världen, åtminstone inte självmant.”
Friedrich befinner sig innan den slutliga självförvisningen i ett Europa statt under en så omvälvande rörelse att vi kanske inte förmår föreställa oss den. Imperier – det habsburgska och tsarryska – bryts av olika krafter ned och krigets skönhet förbyts mot sorg; den romantiska bilden över det krig man tänkte sig skulle bli en kort liten tur ut på fälten skiftar över till en rå och slafsig målning föreställande anonym, lerig och blodig död.
Den stumme profeten av Joseph Roth är emellertid inte en skyttegravsskildring. Kriget befinner sig i bakgrunden men berättelsens fokus är snarare de revolutionära rörelserna och motrörelserna. Falska pass, gränskontroller, landsförvisningar, karaktärerna S. som i Stalin och L. som i Lenin. Verket färdigställdes aldrig av Joseph själv, utan det har legat i eftervärldens knä att forma färdigt materialet till något boktrycksvänligt. Min upplevelse är ändå oaktat att detta är en väl sammansatt bok, men där vissa partier inte har några tydliga övergångar. Den har ett språk som i brist på bättre förklaring kan beskrivas som mjukt och vissa miljö- och händelsebeskrivningar är påtagligt färgrika. Det tog en stund men till slut förstod jag hur utomordentligt rolig boken är. Inte Švejk-rolig men då skiljer sig ju Švejk och Friedrich också åt även om det lurar något revolutionärt i hur Švejk driver gäck med hela Första världskriget. Om han nu ändå inte är lite sinnessvag.
Nå, nog med utvikningarna.
Den rena, autentiska och kanske utopiska revolutionen går om intet. Djupt rotade samhällsstrukturer- och hierarkier låter sig inte grävas upp och grävas ned så lätt. Kanske stämmer det att han var ”naiv, ty han var revolutionär”. Parallellt med de stora strömningarna löper också en kärlekshistoria. Det är en komplicerad sådan som utspelar sig mellan Friedrich och en Hilde. Hilde för å sin sida en egen kamp för kvinnors emancipation men hennes förhoppningar och ideal försvinner iväg med barnafödandet. Vad värre är, är att hon snärjs in i ett äktenskap med en von Derschatta som ”åtnjöt protektion” och undslapp de mest motbjudande skyttegravarna och hemförlovades efter en mindre blessyr. Släkten kom ”ursprungligen från Mähren och hade i generationer frambragt idel höga ämbetsmän, statsråd och officerare; endast en enda von Derschatta hade någonsin uppvisat begåvning och blivit skådespelare…”. Han var snarstucken och missunnsam och kunde inte annat än att irriteras när Hilde var vid god sinnesstämning. Han skulle nog allt få ”henne på dåligt humör”.
Är det en bok om ett enda stort misslyckande? Sibirien kanske inte är så illa ändå? Litteraturvetare anser möjligtvis att detta inte är ett av Roths mest framstående verk, men eftersom jag varken läst Kapucinerkryptan eller Radetzkymarschen tänker jag inte tro mig kunna något i denna fråga. Däremot vet jag att Den stumme profeten är en njutning att läsa – även om jag inte riktigt förstår varför. Det kanske är just mjukheten, de underfundiga spetsigheterna och det intressanta och för mig nya perspektivet.
Vad som skulle kunna vara en prolog:
Den gamla vännen – och den gemensamma bitterheten som närde denna vänskap liksom den gemensamma idealismen en gång gjort. Och ändå gick de båda där som stumma profeter – stolta, sorgsna – och med sin osynliga skrift noterade de symptomen på en framtid som var lika omänsklig som den var tekniskt fulländad – en framtid vars symboler var flygplanet och fotbollen och inte hammaren och skäran.
Som det kan gå till här i världen! Vänder mig som så många gånger förr till Kågedals-morfar som skall ha uttryckt det såhär:
Att kolla på en fotbollsmatch ä ungefär som å leva. Man måst vara borta för att de ska kännas bra. Hur de än gå finns de bara förlorare. Finesser å mål ä numer lika sällsynt som fantasi eller mod…Men ha de väl satt igång rulla de på, de ä bara så, fasta alla ä besvikna…
Så är det nog.