Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Släkte av Torbjörn Flygt, ett släkte av losers

by

Torbjörn Flygt

Natur & Kultur

Utgivningsdatum: 2019.08.05

ISBN: 9789127163898

Någonstans gick det fel, riktigt fel, tänker jag gång på gång medan jag läser ”Släkte” av Torbjörn Flygt. Det gick fel någonstans och där står man nu i en återvändsgränd, och trots att det fortfarande går att vända sig och gå tillbaka är man osäker på vart man ens ska ta vägen. Vägen tillbaka ser dunkel ut, särskilt med tanke på att man inte vet var och hur allting gick fel, vänder man sig om och går tillbaka kanske det bara dyker upp flera återvändsgränder. I denna värld som är långt ifrån en skonsam och godhjärtad värld är det nästan troligast att det dyker upp fler återvändsgränder.

Relationsdramat ”Släkte” påminner på sätt och vis om en liknande återvändsgränd, och ju längre in i boken man kommer desto tydligare blir återvändsgrändens vägg, opasserbar. Karaktärerna i boken är alla sammanbundna av en sorts lös suddig släktskap, ”farfar” i boken är överhuvudtaget inte blodsförvant med någon, trots det blir det just han som får stå i centrum för handlingen; men på samma gång finns det ett tydligt band mellan karaktärerna – de är ett släkte, ”ett släkte av losers”, precis som en av karaktärerna kommenterar.

En födelsedagsfest för den dementa Gösta (farfar) ska ordnas, men eftersom saker och ting från början inte stod rätt till går festen långt ifrån smidigt. Huvudkaraktären Jes hämtar Gösta från äldreboendet och kör honom till ett nästintill förfallet hus på den skånska slätten, det är där Gösta ska firas med en minst sagt bristfällig middag och alltför mycket alkohol. Gösta står dock inte för drickandet, det gör Linda som är nära på att bli vräkt och behöva bli tvungen att lämna över sitt barn – Amma – till soc. Bland alla de vaga relationerna mellan ”släktet” blir Jes och Ammas relation den varmaste, den mest hoppfulla och på så vis också den bräckligaste. Det är just i denna relation mellan en vuxen och ett barn som Jes vilja att ta något sorts ansvar för detta släkte, att kunna hitta en väg ut syns som tydligast, men i och med bräckligheten blir denna vilja snart som bortblåst, och där står släktet igen, allt närmare återvändsgränden.

Jag minns inte när jag senast läste en liknande bok. Många böcker som kommer nära genren koncentrerar ofta på anledningen till varför och hur den negativa situationen bröt sig ut, ofta handlar det om psykologiska skildringar till hur det kom sig att karaktärerna hamnade i en olycklig situation, och finns det inga psykologiska skildringar så finns det vissa närvarande faktorer som får stå för sig själva – en utländsk bakgrund eller en sexuell läggning som inte anses vara normen enligt de andra karaktärerna. I Släktet finns det i och för sig vissa skildringar av karaktärernas bakgrund men samtidigt utelämnar boken många liknande detaljer, vilket just i fallet av ”Släkte” bidrar till en stark känsla av nuet. I all denna enkelhet framstår karaktärerna som högst närvarande. De är, här och nu.

Bokrecension: Andra funderingar från utkanten – Ordsmide med humoristisk touch

by

Omslagsmålning Torbjörn Johansson

Torbjörn Johansson

05 – 2019

Utblick Media

ISBN 9789186709952

En till formatet tunn volym som är en uppföljare till Vardagsfunderingar från en utkant (Books on Demand) som kom två år tidigare. Har slukat varje ord i dessa två häften, vars innehåll bjuder på dråpligheter och finstämda betraktelser om vartannat. Torbjörn Johansson utgår från vad han har närmast omkring sig i hemmet med två katter (ingår i ett par dikter), beläget i ett jordbrukslandskap intill havet i Morup norr om Falkenberg. Inte utan att tanken far till Ingmar Bergmans epos Fanny och Alexander och Gustav Adolf Ekdahls jultal om att leva i den lilla världen. Ordknåpande om Almedalen och Trump undantag som bekräftar utsagan. Torbjörn Johansson har jag lärt känna som finurlig och kunnig konferencier på Jazz- och Visdagar i Falkenberg under flera decennier. Vidare har jag sommartid vistats mycket i ett större stugområde med badstrand, i närheten av Johansons Lyngen. Är därför väl förtrogen med den natur, inklusive fåglar och betande boskap, som skildras, med skillnaden att hans granskande öga täcker in samtliga årstider.

Halland har få författare som når utanför provinsen, fått nationellt genomslag. Av aktiva kommer jag på rak arm bara på självklara namn som Björn Hellberg, Sara Beischer och Ingela Strandberg. Torbjörn Johansson har enligt egen utsago brokig bakgrund. Mest känd antagligen som fiolspelande vissångare, vars samarbete med Eva Bartholdsson varit populärt. Har därtill bland annat varit musikkonsulent och lokalradioröst. Numera fylls pensionärstillvaron av flera givande uppdrag, inte minst hos Visans Vänner.

Hans bedrifter inom sin nya bisyssla är värda att uppmärksamma, rent av hylla. Delvis skriver han in sig i en tradition där tungviktarna heter Alf Henriksson, Stig Dagerman och limerick-kungen Hasse Alfredsson. Vissa av alstren företer likheter med dagsversen, då tangerar den halländske spelmannen utövare som mina vänner Viktor Estby och Joel Landberg.

Häftena med vers och lite kortprosa har ofta en dragning åt det absurda. Så som livet kan te sig. Konsten är att fånga dylika situationer med några beskrivande formuleringar och en knorr. Den konsten behärskar Johansson till fullo genom kluriga sammansättningar av rader.. Hittas inga fyndiga rim räds han inte nödvarianten. Helt säker på att läsarna har fördrag med ett par osmidiga, men charmiga vändningar. Han odlar sin slagfärdighet och sin självironi, leker med språkets tvetydighet och kan överraska med en bitsk ton. Läsarna stöter till och med på, föga förvånande med tanke hemvisten i folklore, några ekivokt rimmade rader. Här ett utmärkt prov på underfundig betraktelse:

”Förr var det Jul, Påsk och Pingst/ som med fröjd och förväntningar fyllde vårt sinne./ Nu är det Halloween, Black Friday och kosläpp som är inne.

(från Högtider – ur Vardagsfunderingar från en utkant)

Vi får veta att funderingarna växt fram antingen vid köksbordet eller under bilfärder. Tilltalet är inbjudande och opretentiöst. Innehållet inte helt lätt att ringa in, vilket är en kvalitet i sig .  Ett visst vemod, ett nostalgiskt skimmer kan skönjas. Ändå går det inte att leda i bevis att han anser att det var bättre förr. Johansson vill nog framstå som en pillemarisk klok gubbe, med skarp blick på sig  själv och omvärlden. I så fall en hållning som fungerar, något han definitivt går i land med. Tror naturstudier förekommer fler gånger än mänskliga möten, båda verksamheter ger Johansson rikligt med stoff.  Utblickar mot omväxlande väder och djurs beteende, omvandlas till stillsam skönhet eller lustiga episoder. 

Torbjörn Johansson två sammanlänkade  böcker av tankar och funderingar, reflektioner och iakttagelser;  förtjänar att nå ut i landet. Vi har att göra med en författarröst som inte kan kopieras. Och häftena med dikt och lite kortprosa är praktiskt taget viktlösa,  idealiska att ha med sig som reselektyr.  Hantverket behärskar tveklöst denne man. Han är lika kvick som poetisk.

”Skimrande grön i oktobersols glans,/ Skörden den gick som en finskugrisk dans. (från Om huru det högmekaniserade jordbruket gav mej åter vida vyer västerut – ur Vardagsfunderingar från en utkant)

obs foto på författaren taget under Glommens litteraturfestival 6/7 2019 av CT Karlsson

 

Barnlitteratur: Allt som händer inuti – mycket tänkvärd för alla

by

Allt som händer inuti
Av Reyhaneh Ahangaran
Illustration Annika Lundholm Moberg
Förlag: B Wahlströms Bokförlag (Nordstedts Förlagsgrupp AB)
ISBN 9789132210600

Det här är en viktig bok eftersom den handlar om tankar och känslor från A till Ö. Det är lätt för den vuxne att själv läsa på om man är osäker kring hur man ska prata om visa lätt kniviga saker i ett barns uppväxt, ”inget barn ska behöva lösa jobbiga saker på egen hand”

Dessutom är det lätt som vuxen läsare att med hjälp av alfabetet faktiskt beta av och komma ihåg viktiga saker som man både som förälder, annan vuxen eller pedagog kan behöva vara medveten om att dagens unga funderar kring.

Boken har fantastiska bilder och är rolig, samtidigt som skickligt motiverande för den som ska förklara en känsla eller situation för ett barn.
Man känner sig som vuxen också mycket trygg eftersom författaren av boken är legitimerad psykolog och det märks tydligt att hon är påläst och inte främmande för att diskutera komplicerade utgångspunkter genom ett barnperspektiv

Jag skulle lätt kunna säga att alla vuxna som har med vår nya generation att göra skulle behöva den här boken. Den har redan gett mig professionella uppslag och tankar som jag tänker använda i mitt jobb. Den är också bra för att faktiskt förstå saker som jag jag önskar att någon vuxen hade förklarat för mig när jag var liten. Men bättre sent än aldrig, tänker jag.

Bokrecension: Gileads döttrar av Margaret Atwood

by

Gileads döttrar
Författare Margaret Atwood
Utgivningsdatum 2019-09-10
Förlag Norstedts
Översättare Annika H Löfvendahl, Inger Johansson
Originaltitel The Testaments
ISBN 9789113098838

Det var länge sedan jag läste en bok som helt slukade mig, som jag inte kunde slita mig ifrån och för att vara ärlig, jag satte mig och läste klart den när jag borde suttit med mina uppgifter på universitetet. Det var så spännande och jag bara måste veta hur det gick.

TV-serien Handmaid´s Tale som bygger på Margaret Atwoods roman Tjänarinnans berättelse har fängslat många. Berättelsen är stark, spännande och kryper under huden. Ett starkt skäl till att den är så berörande är att det än idag, i vår så kallade upplysta tid, finns många länder och sammanhang där kvinnor är förtryckta. I denna nyskrivna fortsättning på tjänarens berättelse utspelar sig händelserna femton år efteråt.

Margaret Atwood säger om den nya romanen Gileads döttrar i ett pressmeddelande:
”Kära bokläsare. Allt ni frågat mig om Gilead och hur den världen är uppbyggd har tjänat som inspiration för denna roman. Fast inte bara. Den andra inspirationskällan är den värld vi lever i idag.”

I boken får vi följa tre kvinnor, en äldre och två unga. Den äldre och en av de två unga lever i Gilead och den andra av de yngre bor i Kanada. Ett skrämmande förhållande som kommer fram är att de som arbetar i motståndsrörelsen för att hjälpa människor att fly från Gilead möter motstånd och svårigheter både från de kanadensiska myndigheterna och också från andra länder. Inga länder vill eller våga lägga sig i och störa Gilead, trots det enorma förtryck av kvinnor som råder där. Det är sorgligt att tänka på att det är likadant i världen nu, i verkligheten. Kvinnor är förtrycka i flera länder, som i Saudiarabien, Iran och en del andra rika oljeländer. Om det varit motsvarande förtryck av människor av andra skäl skulle världens nationer säkert lagt sig i och gett stöd åt motståndsrörelser.

Atwood skildrar så träffsäkert hur eliten alltid roffar åt sig och tillåter sig själv att vara korrumperad, oavsett vilken ideologi eller religion som styr. När ideologier eller religioner får styra ett samhälle ger detta utrymme för de mäktiga grupperna att göra vad de vill. Samtidigt lever också de mäktiga farligt, det är konkurrens om de finaste platserna på samhällstoppen.

En spännande del i Gileads döttrar är mötet mellan de två unga kvinnorna från var sin kultur, hur de båda är påverkade av sin uppväxt.

Jag ska inte berätta mer om handlingen för då förstör jag läsupplevelsen. Att läsa denna bok är väl ett måste för alla som älskar tv-serien. Margaret Atwood har ett rappt och mycket lättläst språk, berättelsen är spännande och flyter på.

Bokrecension: Lyktsken av Michael Ondaatje – ett krig som är över, men egentligen inte

by

Lyktsken
Författare: Michael Ondaatje Översättning: Andreas Vesterlund
Förlag: Natur&Kultur
Utgivningsdatum:2019.03.30
ISBN: 978-91-27-15930-3

En magisk upplevelse i barndomen kan lätt uppfattas annorlunda i fall man kommer i kontakt med den vid ett senare skede i livet. Det behöver inte innebära att objektet för ens fascination från barndomen försämras, men ofta får man som äldre en annan sorts insyn när det gäller vissa upplevelser. Att se om en film eller att läsa en bok som man läst i barndomen kan uppfattas mycket annorlunda, ibland förstår man kanske nya skämt som man inte kunde förstå när man var liten, eller så uppfattas ett visst objekt som mer platt, mer svartvitt, utan en gråzon. Mycket under barndomen uppfattas starkt och påverkar vår livssyn senare i livet. Detta kan nog gälla det mesta. Filmer, böcker, människor, föräldrar… Särskilt föräldrar när det gäller ”Lyktsken”.

Om det är någonting som Michael Ondaatje lyckas suveränt med så är det att skapa en kontrast mellan det som är upplevt under barndomen och ens uppfattning av den upplevelsen senare en livet. En sorts insyn, en personlig analys av en upplevelse man påverkats starkt av; och läsaren är hela tiden med i denna resa. Samtidigt tappar Ondaatje inte balansen mellan barndomens magi och de mer analyserande återupplevelserna. På sätt och vis är det nästan som att återuppleva sin egen barndom som vuxen. Känslan är i alla fall densamma.

För huvudkaraktären (Nathaniel) i ”Lyktsken” handlar dessa återupplevelser mycket om att försöka förstå det som helt enkelt inte gick att förstå i barndomen, en process där huvudkaraktären hanterar sina tankar och sina känslor till sin omgivning, och särskilt till sina föräldrar som lämnar London efter kriget för att åka till Singapore. De lämnar Nathaniel och hans syster Rachel i lägenheten tillsammans med en man som Nathaniel och hans syster börjar kalla för Nattfjärilen. Snart dyker det upp flera andra underliga karaktärer i Nathaniel och Rachels omgivning, och det är dessa karaktärer tillsammans med Nathaniels föräldrars ovanliga yrken som lämnar många frågor i Nathaniels huvud. Denna process – att försöka förstå sig själv, sin omgivning och sitt arv – får Nathaniel att framstå som en väldigt realistisk karaktär, lätt att känna igen sig i.

Förutom den uppenbara kontrasten mellan Nathaniels magiska barndom och de tankar han senare får i livet finns det även en stark kontrast mellan det lugna och det stormiga i romanen. Å ena sidan finns det inte mycket tydlig spänning på ytan, men djupt nere någonstans stormar det; för trots att kriget är över är det ändå inte över, i alla fall inte för många av oss. På det sättet har boken flera skikten och ju djupare man kommer ner desto mer stormigt blir det, för trots att striden är över har processen att komma över denna strid bara börjat. Detta gäller inte bara människor som hanterar individuella problem men också länder som hanterar nationella problem. Michael Ondaatje har i flera böcker varit suverän på att balansera mellan magi och realism men när det kommer till ”Lyktsken” är det just denna mänskliga bräcklighet, denna behandling av efterkrigets sår som får boken att stå ut.