• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Amari och nattbröderna av B.B. Alston

26 juli, 2021 by Rosemari Södergren

Amari och nattbröderna
Författare B. B. Alston
Serie Amari (del 1)
Läsålder 9-12 år
Antal sidor
Utgivningsdatum 2021-04-30
Förlag B Wahlströms
Översättare Anna Thuresson
Originaltitel Amari and the Nightbrothers
ISBN 9789132211928

En variant av Harry Potter-berättelserna. Huvudpersonen Amari är en flick med mörk hy som växer upp i ett fattigt och utsatt område med en ensamstående mamma. När Amaris älskade storebror Quinton försvinner blir allt jobbigt och förvirrat. Amari som redan har problem med att hon är mobbad i skolan av de rikare flickorna råkar i ännu värre knipa till hennes mammas förtvivlan. Då blir Amari inbjuden till en mystisk skola för barn med övernaturliga förmågor. Så vi känner igen konceptet från Harry Potter med den enda skillnaden att huvudpersonen är en färgad flick istället för en vit pojke.

På skolan för barn med övernaturliga förmågor finns talande hissar och en mängd fantastiska företeelser och varelser. Amari får reda på att hennes bror gått på den skolan och försvunnit under ett hemligt agentuppdrag för skolan och dess ledning. Allt kring skolan är förstås hemligt för vanliga människor som inte får veta att dessa personer med förmågor och alla övernaturliga varelser existerar. Vi känner igen grundidén från Harry Potter. Amari får vänner men självklart också ovänner och fiender bland de andra barnen. En av de rikaste och förnäma barnen leder mobbningen av Amari. Det visar sig alltså att livet på den magiska skolan är lika fylld av elakhet som det vanliga livet.

Amari inser dock att hon måste stanna på skolan för att kunna forska efter sin försvunna bror.

Boken har tagits emot med öppna armar inom bokförlag och filmindustrin. Boken som är den första av en serie av tre böcker har sålts till 25 länder och filmrättigheterna har köpts av Universal Pictures, så vi kan förvänta oss Amari på film. Detta visar att det finns ett stort hål att fylla efter Harry Potter-böckerna. J.K. Rowlings fantasyromaner om Harry Potter började ges ut 1997 och avslutades 2007. Rowling har skrivit några berättelser om vad som hände före Harry Potter och en pjäs om livet för Harry Potter som vuxen, men grundberättelsen bör betraktas som avslutad. Så det finns ett hål att fylla, förstås.

Jag tycker B. B. Alston har spännande fantasi, det är fantasi-eggande miljöer han målar upp i boken och berättelsen är ganska spännande. Eftersom målgruppen är nio- till tolvåringar kan den fungera. Men den når inte upp till samma nivå som Harry Potter-serien. Harry Potter tilltalade utan tvekan också vuxna. Det är jag tveksam till att Amari-serien kommer att göra. För de yngre som inte upplevt den stora Harry Potter-flugan kan Amari fungera men det blir aldrig den hajp som det var kring Harry Potter. Jag minns när vi köade på natten utanför bokbutiken i Gamla stan som skulle släppa en ny bok i serien, för att våra barn, och vi själva också, ville ha boken så snabbt som möjligt.

Det är intressant att det finns ett sådant behov av böcker som visar att livet och existensen är mer och större än vad vi kan se med våra ögon. Boken om Amari kommer säkert att tilltala en hel del barn. Den är godkänd men inte något mästerverk, tänker jag.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Stillsamt möte i ”Senseis portfölj” av Hiromi Kawakami

18 juli, 2021 by Anastasia Bark

Senseis portfölj
Utgivningsdatum 2021
Förlag Tranan   
Författare Lars Vargö
ISBN 9789189175266

Det är inte särskilt mycket som händer i ”Senseis portfölj”, på både gott och ont. En dag träffar Tsukiko en av sina gymnasielärare, vars ämne (japanska) hon aldrig riktigt varit särskilt intresserad av. Trots att läraren har ett namn kan Tsukiko inte förmå sig för att använda sig av det, därför fortsätter hon helt enkelt att kalla honom för ”Sensei” resten av boken. Vad som följer är en stillsam och lugn skildring om ett möte mellan vad som framstår som två någorlunda ensamma personer. I alla fall är det så att det inte är särskilt många andra karaktärer som kommer i fokus. Tsukiko och hennes gamla lärare möts först och främst på en bar där de njuter av varandras sällskap framför sake, öl och olika sorters japanska maträtter. Då och då går de någon annanstans för att ta en promenad eller äta någonting annat på ett annat matställe. 

Rent händelsemässigt  är det inte mycket mer än det redan nämnda som händer i denna roman. Som i ett töcken träffas Tsukiko och Sensei. De dricker och samtalar. Vid tillfällen dricker de i tystnad. Här och där slutar de att träffas under en längre period, men det går över och så sitter de på den där baren igen, och fortsätter att samtala, fortsätter att dricka. Tsukiko och Sensei kommer varandra nära, men det är alltid ett påtagligt avstånd mellan dessa två karaktärer. Kanske är det åldern, kanske är det någonting annat också. Hursomhelst är det inte ett obekvämt avstånd. Lars Vargö i sin översättning av denna bok har lyckats mycket väl med att få fram detta avstånd, med tanke på att det svenska språket inte använder sig av samma hedersbeteckningar som japanskan. Avståndet, maten, språket – allting framstår som mycket naturligt. 

Om det finns någonting som är en aning störande i denna bok så är det att sensei ofta påpekar att Tsukiko inte får göra eller säga någonting eftersom hon är kvinna, vilket är värt att himla med ögonen åt. De mängder alkohol som dricks kan också vara en aning förvånande för vissa läsare, kan det tänkas sig. Men i överlag är ”Senseis portfölj” någorlunda fri från störande faktorer. Dessutom är sättet denna roman är skriven på inte bara lugnt i sig men även lugnande. ”Senseis potfölj” är en enkelt skriven, harmonisk text, ackompanjerad av en lika enkel och harmonisk, stillsam handling. Därutöver (med tanke på de detaljrika matbeskrivningarna) kan man lätt bli sugen på den mat som Tsukiko och hennes före detta japanska lärare unnar sig.  

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Hiromi Kawakami, Senseis portfölj

Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt av Tobias Hübinette

26 juni, 2021 by Anastasia Bark

Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt
Författare Tobias Hübinette
Utgivningsdatum 2021-03-17
Förlag Verbal Förlag
ISBN danskt band 978-91-89155-25-1 
ISBN ebok: 978-91-89155-26-8 

Mycket av det som sker idag är ett resultat av det förflutna. Frågan är hur långt tillbaka man ska gå i tiden för att länken mellan nu och då ska framstå som klar. Vissa länkar är mer långsökta än andra, vissa är mer tvivelaktiga än andra. Länkarna mellan då och nu i ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” lyckas väl med att göra tydliga länkar genom att knyta ihop adoptionsfrågan med rasfrågan. Inte bara det. Denna bok lyckas även väl med att demonstrera hur debatten kring ras rörde sig framåt en gång i tiden, och hur den till slut ledde till dit vi är nu. I denna bok har Hübinette valt att avgränsa sig till rasdebatten och därmed även debatten kring adoption under 60-talet samt 70-talet för att en stor del av den debatt som ägde rum under denna period går att anknyta till det sätt adoption och ras uppfattas i dagens Sverige. 

Som grund till detta verk står ett stort och mycket varierat – i sitt innehåll – antal källor ur främst tidningsartiklar men även annan media. Faktum är att många av de citat ur tidningar och annan media från sextio och sjutiotalet som Hübinette använder sig av kan framstås som mycket chockerande idag, främst på grund av språkbruket men även när det kommer till den direktheten som rasfrågor diskuterades i. En stor del av det språkbruk som användes inom ras och adoptionsdebatten är språkbruk som idag är otänkbart (kanske till och med bisarrt) att man skulle använda sig av. En del citat blir nästan skrattretande störande. För någon som har varit med från och med sextio och sjuttiotalet fram tills nu blir det möjligtvis mindre otänkbart, men för någon som inte har varit med blir det underligt att läsa en stor del av innehållet, särskilt om man jämför med hur rasfrågor diskuteras (eller snarare inte diskuteras) idag. Till och med själva ordet ´ras´ är tabubelagt i dagens ´färgblinda´ samhälle (jag lånar mig av Hübinettes ordbruk här). Kontrasten mellan då och nu är ungefär som kontrasten mellan svart och vitt, kanske med ett par grå nyanser här och där. Denna bok demonstrerar tydligt hur dessa kontraster är länkade, och i och med detta bidrar boken till djup förståelse för det skett, och det som håller på att ske nu.

Adoption har under den senaste tiden varit aktuellt inom media, och det är många sorgliga historier som dykt  upp till ytan i och med de utredningar som gjorts. Det var därför extra lärorikt (särskilt för någon som inte tog del av sextio och sjuttiotalsdebatten kring adoption) att få kunna se hur debatten kunde ha sett ut tidigare och hur den (eller ett frånvarande av en debatt) kom dit den är nu. Dock tror jag att det är ännu viktigare att läsa andra verk inom detta ämne – både av Tobias Hübinette men även av andra forskare – för att få grepp om den stora bilden och det större sammanhanget. Jag hoppas därför att de som tar sig an denna bok även väljer att gå vidare och läsa på mer inom detta ämne med tanke på att det är mycket viktigt som behöver sägas, diskuteras och undersökas.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: adopterad, adoption, Tobias Hübinette

Bokrecension: Senare av Stephen King

22 juni, 2021 by Rosemari Södergren

Senare
Författare Stephen King
Utgivningsdatum 2021-04-30
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare John-Henri Holmberg
Originaltitel Later
ISBN 9789100188535

Att Stephen King kan skriva så texten flyter på och vi fångas in i handlingen – det är fastslaget många gånger i hans imponerande värv. Speciellt när han skriver om lite mystiska, paranormala fenomen är han en av de stora mästarna. I fokus i denna nya King-produktion är Jamie Conklin, en son till en ensamstående, hårt arbetande mor, vill bara ha en vanlig och normal barndom. Men han är inte en vanlig pojke. Han har en förmåga att se och tala med avlidna. Han är vad många skulle kalla ett medium.

Hela berättelsen skildras med Jamies ord, det är han som berättar. Och det fungerar bra. Det är trovärdigt, det är berättat med en ung mans sätt att tala.

Givetvis har en författare rätt att bestämma över sitt skapade imperium. Den värld som skildras i en författares verk bestämmer författaren regler och gränser för. Men då jag känner många som är utbildade inom mediumskap och jag känner några av de som rankas som världens främsta medium vet jag att det oftast inte fungerar så som det beskrivs i ”Senare”. Jamie säger att de avlidna måste gå omkring i sin spöklika ande-existens i de kläder och med de sår som de fått vid sin död. Så fungerar det inte alls om du bestämmer ett möte med någon som arbetar som medium. När jag vet att en så viktig del i berättelsen inte stämmer med hur det fungerar, då tappar jag lite engagemanget för berättelsen. Ja jag vet, den som inte tror att det alls går att kommunicera med andevärlden (de avlidnas andar) kanske helt struntar i hur de som jobbar med sådant anser att det går till.

Jamies mamma försöker hålla Jamies förmåga hemlig, men en polis lyckas ändå få reda på det och därmed blir Jamies problem stora då han tvingas hjälpa till att jaga mördare med hjälp av andar eller spöken. Att kunna tala med en avliden kan ju vara till hjälp på många sätt för en polis, speciellt om det är en korrumperad polis och den avlidne har gömt en skatt någonstans.

Senare är lättläst och har en del att säga om hur vuxna utnyttjar barn – och spännande i vissa delar. För den som gillar Stephen King är den en bra bok att ta med på semestern och läsa under skuggan av ett träd. Det är inte Kings största mästerverk, men den har flyt i berättelsen och är underhållande och ger några tankar också. Om jag skulle sätta betyg skulle det blir 3 av 5. Fast nu sätter vi inte betyg på böcker här i kulturbloggen.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Recension av tv-serie: Katla

14 juni, 2021 by Rosemari Södergren

Katla
Betyg 4
Premiär på Netflix 14 juni 2021
Regi Baltasar Kormákur
I rollerna syns bland annat svenska Aliette Opheim och Valter Skarsgård

En av årets bästa mystiska, magiska tv-serier från fascinerande Island. Serien som har åtta avsnitt utspelar sig på Island, i området kring den subglaciala vulkanen Katla som haft utbrott under ett helt år. Händelser som inte går att förklara med den kända vetenskapen förbryllar och skakar om de få människor som bor kvar i området. Serien har många styrkor: snyggt foto och klipp, ljud och musik och duktiga skådespelare och en handling och dialoger som går att tolka på flera sätt och på olika nivåer. Var och en som ser denna serie kommer att se den på sitt sätt och tolka händelserna efter sin syn på vad livet och vetenskap och sanning och realism är.

En extra knorr i handlingen är att människorna måste gå ut med munskydd för att skydda sig mot askan från vulkanen. Det blir som en parallell till dagens pandemi-präglade värld, även om just svenskar väl varit världens mest motsträviga folk till att skydda sig med munskydd.

Handlingen kretsar kring några olika personer. En av huvudkaraktärerna är Grima, en kvinna som är någonstans mellan 25 till 30 år. Hennes storasyster försvann samma dag som utbrotten startade. Grima och hennes far och alla andra på orten har letat och letat men inte kunnat hitta systern, varken vid liv eller död. En dag dyker en kvinna upp, helt inbäddad i aska och hon säger att hon är systern. Men något är konstigt. Grima som varit djupt deprimerad sedan systern försvann kan inte enbart glädjas åt att systern är tillbaka. Systern kan inte ge något svar på var hon varit under året hon varit försvunnen. Dessutom verkar systern ha blivit en bättre version av sig själv.

Grima är inte den enda av invånarna på orten som får konstiga besök av varelser som verkar komma från vulkanen. De olika karaktärerna agerar på olika sätt, några försöker hålla varelserna hemliga, andra tar dem till ortens läkare. Och frågorna är många. Hur kan varelser som ser precis ut som människor och har samma minnen som människor de säger sig vara kunna komma från vulkanen och glaciären? Seriens skapare presenterar gåtorna på öppet sätt som ger oss möjligheten att ha vår egen tolkning. Det fungerar oerhört bra.

I serien finns en kvinna som sköter om ortens hotell. Kvinnan är en slags sierska och spår i kaffesump och lägger tarotkort. Hon har också koll på gamla myter och folksägner. Jag tycker serien kunde använt detta mer genomgripande. Nu blev hennes roll med tarot och siande mer för att göra det lite mystiskt. Här kunde regissören utnyttjat vad hennes kort säger på ett mer genomtänkt sätt. Då kunde serien blivit en fullpoängare med betyg 5. Men betyg 4 säger att det är en serie av hög kvalite som är fascinerande tankeväckande.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 25
  • Sida 26
  • Sida 27
  • Sida 28
  • Sida 29
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 203
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in