Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Stillsamt möte i ”Senseis portfölj” av Hiromi Kawakami

by

Senseis portfölj
Utgivningsdatum 2021
Förlag Tranan   
Författare Lars Vargö
ISBN 9789189175266

Det är inte särskilt mycket som händer i ”Senseis portfölj”, på både gott och ont. En dag träffar Tsukiko en av sina gymnasielärare, vars ämne (japanska) hon aldrig riktigt varit särskilt intresserad av. Trots att läraren har ett namn kan Tsukiko inte förmå sig för att använda sig av det, därför fortsätter hon helt enkelt att kalla honom för ”Sensei” resten av boken. Vad som följer är en stillsam och lugn skildring om ett möte mellan vad som framstår som två någorlunda ensamma personer. I alla fall är det så att det inte är särskilt många andra karaktärer som kommer i fokus. Tsukiko och hennes gamla lärare möts först och främst på en bar där de njuter av varandras sällskap framför sake, öl och olika sorters japanska maträtter. Då och då går de någon annanstans för att ta en promenad eller äta någonting annat på ett annat matställe. 

Rent händelsemässigt  är det inte mycket mer än det redan nämnda som händer i denna roman. Som i ett töcken träffas Tsukiko och Sensei. De dricker och samtalar. Vid tillfällen dricker de i tystnad. Här och där slutar de att träffas under en längre period, men det går över och så sitter de på den där baren igen, och fortsätter att samtala, fortsätter att dricka. Tsukiko och Sensei kommer varandra nära, men det är alltid ett påtagligt avstånd mellan dessa två karaktärer. Kanske är det åldern, kanske är det någonting annat också. Hursomhelst är det inte ett obekvämt avstånd. Lars Vargö i sin översättning av denna bok har lyckats mycket väl med att få fram detta avstånd, med tanke på att det svenska språket inte använder sig av samma hedersbeteckningar som japanskan. Avståndet, maten, språket – allting framstår som mycket naturligt. 

Om det finns någonting som är en aning störande i denna bok så är det att sensei ofta påpekar att Tsukiko inte får göra eller säga någonting eftersom hon är kvinna, vilket är värt att himla med ögonen åt. De mängder alkohol som dricks kan också vara en aning förvånande för vissa läsare, kan det tänkas sig. Men i överlag är ”Senseis portfölj” någorlunda fri från störande faktorer. Dessutom är sättet denna roman är skriven på inte bara lugnt i sig men även lugnande. ”Senseis potfölj” är en enkelt skriven, harmonisk text, ackompanjerad av en lika enkel och harmonisk, stillsam handling. Därutöver (med tanke på de detaljrika matbeskrivningarna) kan man lätt bli sugen på den mat som Tsukiko och hennes före detta japanska lärare unnar sig.  

Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt av Tobias Hübinette

by

Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt
Författare Tobias Hübinette
Utgivningsdatum 2021-03-17
Förlag Verbal Förlag
ISBN danskt band 978-91-89155-25-1 
ISBN ebok: 978-91-89155-26-8 

Mycket av det som sker idag är ett resultat av det förflutna. Frågan är hur långt tillbaka man ska gå i tiden för att länken mellan nu och då ska framstå som klar. Vissa länkar är mer långsökta än andra, vissa är mer tvivelaktiga än andra. Länkarna mellan då och nu i ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” lyckas väl med att göra tydliga länkar genom att knyta ihop adoptionsfrågan med rasfrågan. Inte bara det. Denna bok lyckas även väl med att demonstrera hur debatten kring ras rörde sig framåt en gång i tiden, och hur den till slut ledde till dit vi är nu. I denna bok har Hübinette valt att avgränsa sig till rasdebatten och därmed även debatten kring adoption under 60-talet samt 70-talet för att en stor del av den debatt som ägde rum under denna period går att anknyta till det sätt adoption och ras uppfattas i dagens Sverige. 

Som grund till detta verk står ett stort och mycket varierat – i sitt innehåll – antal källor ur främst tidningsartiklar men även annan media. Faktum är att många av de citat ur tidningar och annan media från sextio och sjutiotalet som Hübinette använder sig av kan framstås som mycket chockerande idag, främst på grund av språkbruket men även när det kommer till den direktheten som rasfrågor diskuterades i. En stor del av det språkbruk som användes inom ras och adoptionsdebatten är språkbruk som idag är otänkbart (kanske till och med bisarrt) att man skulle använda sig av. En del citat blir nästan skrattretande störande. För någon som har varit med från och med sextio och sjuttiotalet fram tills nu blir det möjligtvis mindre otänkbart, men för någon som inte har varit med blir det underligt att läsa en stor del av innehållet, särskilt om man jämför med hur rasfrågor diskuteras (eller snarare inte diskuteras) idag. Till och med själva ordet ´ras´ är tabubelagt i dagens ´färgblinda´ samhälle (jag lånar mig av Hübinettes ordbruk här). Kontrasten mellan då och nu är ungefär som kontrasten mellan svart och vitt, kanske med ett par grå nyanser här och där. Denna bok demonstrerar tydligt hur dessa kontraster är länkade, och i och med detta bidrar boken till djup förståelse för det skett, och det som håller på att ske nu.

Adoption har under den senaste tiden varit aktuellt inom media, och det är många sorgliga historier som dykt  upp till ytan i och med de utredningar som gjorts. Det var därför extra lärorikt (särskilt för någon som inte tog del av sextio och sjuttiotalsdebatten kring adoption) att få kunna se hur debatten kunde ha sett ut tidigare och hur den (eller ett frånvarande av en debatt) kom dit den är nu. Dock tror jag att det är ännu viktigare att läsa andra verk inom detta ämne – både av Tobias Hübinette men även av andra forskare – för att få grepp om den stora bilden och det större sammanhanget. Jag hoppas därför att de som tar sig an denna bok även väljer att gå vidare och läsa på mer inom detta ämne med tanke på att det är mycket viktigt som behöver sägas, diskuteras och undersökas.

Bokrecension: Senare av Stephen King

by

Senare
Författare Stephen King
Utgivningsdatum 2021-04-30
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare John-Henri Holmberg
Originaltitel Later
ISBN 9789100188535

Att Stephen King kan skriva så texten flyter på och vi fångas in i handlingen – det är fastslaget många gånger i hans imponerande värv. Speciellt när han skriver om lite mystiska, paranormala fenomen är han en av de stora mästarna. I fokus i denna nya King-produktion är Jamie Conklin, en son till en ensamstående, hårt arbetande mor, vill bara ha en vanlig och normal barndom. Men han är inte en vanlig pojke. Han har en förmåga att se och tala med avlidna. Han är vad många skulle kalla ett medium.

Hela berättelsen skildras med Jamies ord, det är han som berättar. Och det fungerar bra. Det är trovärdigt, det är berättat med en ung mans sätt att tala.

Givetvis har en författare rätt att bestämma över sitt skapade imperium. Den värld som skildras i en författares verk bestämmer författaren regler och gränser för. Men då jag känner många som är utbildade inom mediumskap och jag känner några av de som rankas som världens främsta medium vet jag att det oftast inte fungerar så som det beskrivs i ”Senare”. Jamie säger att de avlidna måste gå omkring i sin spöklika ande-existens i de kläder och med de sår som de fått vid sin död. Så fungerar det inte alls om du bestämmer ett möte med någon som arbetar som medium. När jag vet att en så viktig del i berättelsen inte stämmer med hur det fungerar, då tappar jag lite engagemanget för berättelsen. Ja jag vet, den som inte tror att det alls går att kommunicera med andevärlden (de avlidnas andar) kanske helt struntar i hur de som jobbar med sådant anser att det går till.

Jamies mamma försöker hålla Jamies förmåga hemlig, men en polis lyckas ändå få reda på det och därmed blir Jamies problem stora då han tvingas hjälpa till att jaga mördare med hjälp av andar eller spöken. Att kunna tala med en avliden kan ju vara till hjälp på många sätt för en polis, speciellt om det är en korrumperad polis och den avlidne har gömt en skatt någonstans.

Senare är lättläst och har en del att säga om hur vuxna utnyttjar barn – och spännande i vissa delar. För den som gillar Stephen King är den en bra bok att ta med på semestern och läsa under skuggan av ett träd. Det är inte Kings största mästerverk, men den har flyt i berättelsen och är underhållande och ger några tankar också. Om jag skulle sätta betyg skulle det blir 3 av 5. Fast nu sätter vi inte betyg på böcker här i kulturbloggen.

Recension av tv-serie: Katla

by

Katla
Betyg 4
Premiär på Netflix 14 juni 2021
Regi Baltasar Kormákur
I rollerna syns bland annat svenska Aliette Opheim och Valter Skarsgård

En av årets bästa mystiska, magiska tv-serier från fascinerande Island. Serien som har åtta avsnitt utspelar sig på Island, i området kring den subglaciala vulkanen Katla som haft utbrott under ett helt år. Händelser som inte går att förklara med den kända vetenskapen förbryllar och skakar om de få människor som bor kvar i området. Serien har många styrkor: snyggt foto och klipp, ljud och musik och duktiga skådespelare och en handling och dialoger som går att tolka på flera sätt och på olika nivåer. Var och en som ser denna serie kommer att se den på sitt sätt och tolka händelserna efter sin syn på vad livet och vetenskap och sanning och realism är.

En extra knorr i handlingen är att människorna måste gå ut med munskydd för att skydda sig mot askan från vulkanen. Det blir som en parallell till dagens pandemi-präglade värld, även om just svenskar väl varit världens mest motsträviga folk till att skydda sig med munskydd.

Handlingen kretsar kring några olika personer. En av huvudkaraktärerna är Grima, en kvinna som är någonstans mellan 25 till 30 år. Hennes storasyster försvann samma dag som utbrotten startade. Grima och hennes far och alla andra på orten har letat och letat men inte kunnat hitta systern, varken vid liv eller död. En dag dyker en kvinna upp, helt inbäddad i aska och hon säger att hon är systern. Men något är konstigt. Grima som varit djupt deprimerad sedan systern försvann kan inte enbart glädjas åt att systern är tillbaka. Systern kan inte ge något svar på var hon varit under året hon varit försvunnen. Dessutom verkar systern ha blivit en bättre version av sig själv.

Grima är inte den enda av invånarna på orten som får konstiga besök av varelser som verkar komma från vulkanen. De olika karaktärerna agerar på olika sätt, några försöker hålla varelserna hemliga, andra tar dem till ortens läkare. Och frågorna är många. Hur kan varelser som ser precis ut som människor och har samma minnen som människor de säger sig vara kunna komma från vulkanen och glaciären? Seriens skapare presenterar gåtorna på öppet sätt som ger oss möjligheten att ha vår egen tolkning. Det fungerar oerhört bra.

I serien finns en kvinna som sköter om ortens hotell. Kvinnan är en slags sierska och spår i kaffesump och lägger tarotkort. Hon har också koll på gamla myter och folksägner. Jag tycker serien kunde använt detta mer genomgripande. Nu blev hennes roll med tarot och siande mer för att göra det lite mystiskt. Här kunde regissören utnyttjat vad hennes kort säger på ett mer genomtänkt sätt. Då kunde serien blivit en fullpoängare med betyg 5. Men betyg 4 säger att det är en serie av hög kvalite som är fascinerande tankeväckande.

Bokrecension: Nordiska gudasagor av Katarina Harrison Lindbergh – våldsamt och poetiskt på samma gång

by

Nordiska gudasagor
Författare Katarina Harrison Lindbergh
Utgivningsdatum 2021-05-03
Förlag Historiska Media
Medarbetare Björk, Cia (form)
ISBN 9789177896470

De nordiska sagorna om Tor, Oden, Loke och Freja och de andra varelserna i de fornnordiska myterna berättas med ett modern språk och får som nytt liv i denna samling av Katarina Harrison Lindbergh.

Intresset för de fornnordiska berättelserna har ökat under senare år, tror jag. Tv-serier som The Vikings och Ragnarök är några exempel på kulturföreteelser som visar hur stort intresset är. Det finns tarotkortlekar med motiv från de nordiska myterna.

Själv har jag läst flera äldre samlingar, bland annat Snorres Edda, där jag läst dessa gamla berättelser. Författaren i Nordiska gudasagor återberättar dessa myter men med ett språk som kan vara lättare att ta till sig för framför allt yngre människor. Hon gör detta utan att ta bort grunden. Hon blåser nytt liv i berättelserna även om jag i och för sig tycker de har mycket must och liv i sig i de äldre samlingarna också. Men jag njöt av att läsa denna samling av Katarina Harrison Lindbergh. Allt finns där.

Snorres Edda, som är en av de mest kända äldre samlingarna av de nordiska myterna. Kararina Harrison Lindbergs samling utgår dels från den men också från den danske historieskrivaren och berättaren Saxo Grammaticus och en del andra källor. Men som bokförlaget skriver så är sagor inte fakta. Ursprunget är muntliga berättelser och är aldrig huggna i sten. En berättad saga är levande, och den utvecklas av och med den som för den vidare.

Bokförlaget skriver om boken: I Katarina Harrison Lindberghs nya bok Nordiska gudasagor får välkända berättelser liv i ny språkdräkt och med fantasifulla utvikningar. Det är tragiskt, underhållande, våldsamt och poetiskt på samma gång.

Jag håller med, det är underhållande och det är precis som det ska vara i mytiska gudasagor: våldsamt och poetiskt på samma gång.