Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Pastoralia och andra noveller av George Saunders – det var plågsamt att tvinga sig att läsa

by

Pastoralia
Författare George Saunders
Utgivningsdatum 2021-08-11
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare Niclas Nilsson
ISBN 9789100182342

Det här är nog den bok i år som varit den största besvikelsen. Jag läste om den i Dagens Nyheter att det är en samhällskritisk novellsamling. Jag kanske förväntade mig för mycket. Att klyftorna mellan fattiga och rika, mellan de maktlösa och de mäktiga, ökat världen över i takt med att kapitalismen blivit den allenarådande filosofin/ideologin kan nog alla konstatera som har sinnen att uppfatta världen med. Jag hade inte läst något av George Saunders och hoppades på en slags litteraturens motsvarighet till filmens Ken Loach. Men oj vad jag bedrog mig.

I och för sig förstår jag ju att jag inte borde trott på DN:s skribenter. DN är inte en tidning som står på de utsattas och maktlösas sida. Så om de uppfattar något som samhällskritisk bör vi kanske vara införstådda med att det inte handlar om kritik av den ordning som ställer de fattiga utanför maktens sfär.

Denna novellsamling innehåller på ett urval ur fyra tidigare utgivna samlingar: CivilWarl.and in Bad Decline, Patroralia, I Persuasion Nation och Tenth of December.

På förlagets hemsida står: Novellerna speglar ofta en utflippad men igenkännbar samtid och kan beskrivas som ett sprakande fyrverkeri av genialitet, gnistrande fantasi och svart satir.

Vad som är ett fyrverkeri av genialitet kan diskuteras och är väl mer avhängigt av betraktarens mallar. Gnistrande fantasi – ja det innehåller novellerna och svart satir stämmer också. Men novellerna känns inte som att de skildrar något som är lätt att identifiera mig med som invånare i Sverige eller Europa. Tvättbjörnar och andra amerikanska företeelser skildras. Hur ska jag överföra tvättbjörnar som symbol för livet i Sverige?

Satiren står iväg för samhällskritiken, tycker jag. Det blir mer löjeväckande och som enskilda karaktärer som väcker vårt löje. Det finns inget direkt övergripande analytiskt förhållningssätt gentemot vad som orsakar det löjliga.

Denna novellsamling har fått positiv kritik på många håll. Att svenska litteraturkritikers kår domineras av personer från mer gynnade samhällsklasser är nog lätt att visa på. Det är fortfarande svårt att ta sig in till kulturens finrum för människor från samhällets maktlösa grupper även om vi har ett skolsystem som är gratis. Men det handlar om så mycket mer än att ha bra betyg i skolan för att ta sig fram i svenska redaktioner.

Jo, jag tror att också den som har sina rötter i arbetarklass kan uppskatta denna novellsamling. Jag tror det är individuellt hur texten, orden, satiren, talar till var och en. Detta är min personliga uppfattning av denna novellsamling som inte var ett nöje att plöja igenom, som inte talade till mig. Det var plågsamt att tvinga sig att läsa hela samlingen.

Bokrecension: Tunnel 29 av Helena Merriman

by

Tunnel 29 Den sanna historien om den osannolika flykten under Berlinmuren
Författare Helena Merriman
Utgivningsdatum 2021-08-18
Förlag Bokförlaget Forum
Översättare Åsa Brolin
Originaltitel Tunnel 29
ISBN 9789137158204

En spännande, lättläst och oerhört tankeväckande sann berättelse om Joachim Rudolph och vänner och bekanta till honom som riskerade sina liv för att gräva en tunnel från Västberlin till Östberlin för att ge människor möjlighet att fly från öst. Det är en sann berättelse och flyt i berättandet, men det är klart att det inte är stor litteratur. Men det är inte därför jag väljer att läsa en berättelse som denna.

Joachim Rudolph var 22 år då han ledde projektet att gräva denna tunnel. Helena Merriman har djupintervjuat honom och flera andra och det märks att författaren fått djup insikt i vad som hände. Berättelsen är spännande trots att jag vet gruppen som grävde denna tunnel lyckades. Men det hade stora utmaningar. Det fanns många spioner från Stasi i Östtyskland i Västberlin. Vi får berättat för oss om ett annat tunnelprojekt som misslyckades då en Stasi-spion lyckades nästla sig in i den tunnelgruppen. När människorna samlades i Östberlin vid tunnels mynning greps de av Stasi.

Det är skrämmande vilket förtryck människorna levde under i Östberlin och Östtyskland. Den enorma övervakning som skedde av medborgarna där grannar kunde spionera på varandra. Ändå är detta inte så länge sedan. Muren som skilde Östberlin från Västberlin revs först 1989.

Visst innehåller berättelsen kritik av det östtyska kommunistsystemet, men jag uppfattar detta som en ärlig berättelse som också tar upp att flyktingarna kunde ha problem att finna sig tillrätta i Västberlin och det USA-dominerade kapitalistiska systemet. I Östberlin hade de trots fattigdomen ändå fri sjukvård, exempelvis.

Tunnel 29 är ett stycke viktig nutidshistoria som också är en varning för vår samtid där murar fortfarande byggs mellan människor. Boken bygger på succépodden från BBC Radio med över 5 miljoner nedladdningar.

Bokrecension: En kropp att sörja av Tsitsi Dangarembga

by

En kropp att sörja
Författare Tsitsi Dangarembga
Utgivningsdatum 2021-09-08
Förlag Tranan
ISBN 9789189175488

Jag har lite dåligt samvete för att jag inte tyckte om att läsa den. Jag fick tvinga mig att läsa vidare. Denna roman hade jag höga förväntningar på, då den var väldigt upphaussad före utgivning.
Trettio år efter debuten ”Rotlös”, som blev väldigt hyllad, kom nu den zimbabwiska författaren Tsitsi Dangarembga med en fristående uppföljare: ”En kropp att sörja”.

Huvudpersonen i boken är en medelålders kvinna som haft förmånen att få gå på universitet då en äldre släkting kämpat för att betala studierna. Men nu har denna huvudperson fått sparken från sitt jobb på en reklambyrå, hon är jättefattig och lever på sitt avgångsvederlag. Hon har ingen egen lägenhet utan måste hitta ett rum att hyra. Hon skäms för sin situation och låtsas att hon fortfarande har jobb. Hon äter så billigt det bara går. Det är väldigt sorgligt. Visst, en bok behöver inte vara feelgood eller berätta om lycka, men här är så mörkt hela tiden. Och hon ljuger för sig själv och lurar sig själv och inbillar sig själv att hon ska lösa sin situation på det ena dumma sättet eller det andra dumma sättet.

Ett litterärt grepp i boken är att huvudpersonen hela tiden tilltalas som Du. Det är jag som läsare som det handlar. Du gör si och du tänker så. För mig fungerar inte det sättet att skriva på, det känns mest påklistrat, som ett försök att vara lite originell eller banbrytande. Jag är ledsen att jag inte tycker om boken och fick tvinga mig att läsa vidare. Det är konstigt eftersom jag egentligen uppskattar och gärna läser böcker från andra miljöer än det västerländska, men av någon anledning talar boken inte till mig.

Men att jag inte alls trivdes med att läsa denna roman behöver inte betyda att andra inte gör det. Jag såg att kritikens i Dagens Nyheter prisade boken för dessa många detaljer.

Transparant och kärnfullt om att chefa i TeaterSverige – Slutspel av Ronnie Hallgren

by

foto Alex Tarragüel Rubio från repetition på Göteborgs Stadsteater

Slutspel – En teaterchef checkar ut

Ronnie Hallgren

Utgiven 2021-10-09

ISBN 9789189401020

Bokförlaget Korpen

Ronnie Hallgren har en exceptionell lång karriär bakom sig med konkret ansvar för institutionsteatrar i Västra Götaland. Ansvaret har manifesterats genom yrkesbeteckningarna konstnärlig ledare, chef och vd. Göteborgaren född 1948 har blivit regionen och staden trogen, fast beslutsfattandet inom konstens hägn startade som konstnärlig ledare för Unga Teatern i Malmö, knuten till Malmö Stadsteater. Där verkade Hallgren i egenskap av regissör i tio år efter att ha genomgått regiutbildning på Dramatiska Institutet. Den långa chefsperioden inleds på Landstingets Barn- och ungdomsteater i Älvsborg, det vill säga Älvsborgsteatern i Borås. Fortfarande anställd där rekryteras han till Bohusläns Teater i Uddevalla, när kris och till och med nedläggning föresvävade som reella hot. Hallgren pendlar bokstavligt talat mellan teatrarna. Försöker få dem att fungera och utvecklas under uppkomna problem. Vi får veta mycket om inriktning, anslagsansökningar, omorganisation och kreativa processer. Mest känd är den meriterade teatermannen för att ha varit vd på Göteborgs Stadsteater respektive flaggskeppet GöteborgsOperan. Har dessutom varit professor i scenisk gestaltning vid Högskolan för scen och musik i Göteborg.

Att hans reflektioner i självbiografins form alls blev skrivna beror på hittade anteckningsböcker. Upptäckten gjordes på jakt efter regimanus till Beckets pjäs Slutspel, vars premiär jag närvarade på och recenserade, vilket Hallgren noterat och gillat i sociala medier. Noggranna bearbetningen av sparade anteckningar resulterade i en tillbakablickande, behändig bok på 220 sidor. Ett häftat danskt band som ryms i rockfickan. Språket ringar träffsäkert in hans tankegångar och upplysningar, utan att varken bli knapphändigt eller alltför komprimerat. Istället lika rappt som insiktsfullt skrivet. Ett antal anekdoter i form av oftast smärtsamma minnen från uppväxten, ramar in och sätter i perspektiv. Utgör en gripande relief om en imponerande karriär trots påvra omständigheter. Vikten av att ha haft tillgång till en stöttande mamma framgår med önskvärd tydlighet. För några år sedan såg jag premiären av De ensligas allé , en monolog av Carina M Johansson interfolierad av livemusik skriven av Bob Dylan. Framgår i recensionen att jag blev tagen. Till saken hör att den trasige själ Johansson berättar om, var syskon till både nämnda skådespelare och Ronnie Hallgren. Mamman , hjältinnan, finns med på ett hörn i uppsättningen.

Visst hade det varit intressant att läsa mer om framväxten av olika framgångsrika uppsättningar, på bekostnad av spelet bakom scen. Att framställningen några gånger blir lite intern, mest känns angelägen för kulturbyråkrater och branschkollegor får man ha överseende med. Hallgren och dennes överordnades beslut har ju positivt (eller i värsta fall dess motsats), påtagligt påverkat inriktningen på institutioner ”kulturtanter” och vi andra dras till. En olöslig nackdel med memoarer, är att andras omdömen saknas. Hade varit intressant att som appendix låta en handfull av de personer Hallgren jobbat länge med uttala sig.

Att Hallgren månat om att vara en synlig och lyhörd chef framgår utan tvekan. Men fungerar strategin i praktiken? Hade med mig Slutspel vid besök på Operans restaurang när deras goda lunch inmundigades. Berättade om författarens gärning när notan kom, För den medelålders kvinnan på restaurangen ringde, underligt nog, ingen klocka. Eftersom jag haft nöjet att ofta frekventerat Stadsteatern (recensent, publikombud, intresserad privatperson), har det fallit sig naturligt att ibland utväxla några ord. Har hänt att Hallgren -vid tidpunkt inte längre anställd – i förtroende yppat åsikter om uppsättningar, ett förtroende jag uppskattat mycket. Visar om inte annat att Hallgren är engagerad, utrustad med respektfyllt beteende.

pressfoto – fotograf Mats Bäcker

Läsaren får reda på att teaterchefen brunnit för att introducera dans för målgruppen barn, vilket gett ringar på vattnet. Vidare att kulturutbyten, särskilt med organisationer i Afrika haft ett avgörande inflytande där han varit verksam. Blev många resor till en helt annorlunda miljö, flera berömligt genomförda projekt. Jämställdhet omsatt i praktiken visar sig vara en revolutionerande tankefigur. Det idoga initiativet genomsyrar en chef som varit öppen med sin egen läggning. Sambandet är inte självklart, men kan ha bidragit till hans iver att förändra ingrodda strukturer. I slutet av boken luftas berättigat missmod gentemot trångsynta politiker. Om möjligt ännu mer vrede läggs på byråkraters tröstlösa begär efter evidens, fakta. Man sympatiserar fullt ut med en platschef, vars vardag alltmer kräver redovisningar omvandlade till mätbara, kvantifierbara förhållanden. Styrdokument, måluppfyllelse och mätindikatorer till förbannelse! Inflationen av cirkeldiagram får honom att storkna, slå bakut. Konstnärliga visioner medges inte utrymme i futtig sifferexercis, vars konsekvens, enligt en erfaren teaterchef, i värsta fall blir en snara runt konstens frihet.

Långt in i läsningen fastnar jag för en passus om introspektion. Författaren undrar vem som finns till hands för en chef vars tro på sin förmåga kan vackla, särskilt när konflikter måste lösas. Vem tröstar chefen, en chef vars uppgift det är att lyssna på personalens problem. skriver Hallgren. I backspegeln anser han för det mesta att han agerat klokt. Men vidgår också att några gånger blev det fel, eller förhastade åtgärder.

73-åringen framstår som en person med förunderligt gott minne, även i beaktande av att hågkomsterna kunnat vidimeras av antecknings-/ dagböcker. Underligt att han inte ger uttryck för mer tvivel. Memoarerna är omdömesgilla, någon trätobroder hängs inte ut. Ett undantag skymtar fram. Handlar om en självcentrerad, komplicerad verksamhetsledare för Operans ryktbara danskompani, vars beteende utlöser en svårbotad konflikt. Visst är det lite kittlande att få skeenden beskrivna inifrån av någon som varit med och bestämt inriktning, på högtstående inrättningar besökta i olika funktioner. Ska ånyo understrykas att språket är inbjudande läsvänligt i en intressant redogörelse, vars stoff är förvånansvärt kort hållet. Inte minst med tanke på allt Ronnie Hallgren varit med om. Den remarkabla resan han gjort från en bakgård i Majorna till chefsstolar med makt och inflytande till konstens fromma.

Bokrecension: Innerligt av Margaret Atwood

by

Innerligt
Författare Margaret Atwood
Utgivningsdatum 2021-08-04
Förlag Norstedt
Översättare Inger Johansson
Originaltitel Dearly
ISBN 9789113111728
ISBN ebok: 9789113111735

Om du tänkt att det är svårt att förstå lyrik, svårt att läsa poesi – då är Margaret Atwoods nya disksamling Innerligt en perfekt start att börja ta till sig lyrik. Margaret Atwood är en författare som nått stor internationell framgång med sitt skarpa och drabbande skrivande. Hennes böcker ges ut i mer än tjugofem länder och finns översatta till tjugo språk. Hennes starka romanserie Handmaid’s Tale har engagerat många och nått ut stort i tv-serien.

I inledningen till Innerligt skriver Margaret Atwood: ”Detta är de sena dikterna.” Som i många av hennes alster fokuserar hon på och lyfter de utsatta, de som är svagare, hon beskriver övergrepp på natur och kvinnoliv. Skarpt och ironiskt och av och till förvånad, häpen, sorgsen, rolig och nattsvart.

Att jag menar att denna diktsamling är bra att börja med betyder inte att den är ytlig eller enkel. Den är skriven på ett språk som är lätt att läsa, lätt att ta till sig men den saknar inte djup för att språket är okomplicerat. Den har flera nivåer och dikterna är underbara att läsa om och om igen, du kommer att hitta nya detaljer varje gång, precis som det är med bra lyrik.

Diktsamlingen har teman som ofta återfinns i poeten Atwoods lyrik: naturen under lupp, tvivlet på vår livsstil, möten med zombier, myter och legender och drabbande bilder av kvinnokroppen som slagfält. Varulvar, sirener och drömmar har sin givna plats, liksom djurliv och civilisationskritik. Dikterna tar upp livets gång och livets olika delar, både sex och förlust och sorg och åldrande men också hopp och framtid.

Margaret Atwood började faktiskt sin författarbana som poet och fick sitt genombrott med diktsamlingen The Circle Game som 1966 belönades med Kanadas främsta litterära utmärkelse, the Governor General’s Award. Innerligt är hennes första diktsamling på svenska sedan Dörren (ellerströms, 2014) och Morgon i det brunna huset (Rabén Prisma, 1996).

Fakta om Margaret Atwood från förlagets hemsida:
Margaret Atwood föddes i Ottawa 1939 och växte upp i norra Ontario, Québec och Toronto. Hon tog en BA-examen vid Victoria College, University of Toronto, och avlade MA-examen vid Radcliffe College. Margaret Atwoods författarskap har belönats med en mängd litterära priser, däribland Kanadas främsta litterära utmärkelse, Governor General’s Award för Tjänarinnans berättelse, och hon har mottagit flera hedersdoktorat. År 2000 fick hon emotta Bookerpriset för Den blinde mördaren. Margaret Atwood har publicerat mer än fyrtio böcker inom lyrik, noveller, romaner och essäistik och blev 2012 utnämnd till Companion of Literature av The Royal Society of Literature i England.