Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Elis Monteverde Burrau • 6 juni och solen

by

6 juni och solen
Författare Elis Monteverde Burrau
Utgivningsdatum 2021-03-30
Förlag Modernista
ISBN 978-91-7893-786-8 [kart]

Jag har tänkt mycket på det här med poesi på senaste tiden. Jag såg att en poet på instagram fick mycket negativa kommentarer kring en av sina dikter. Den som skrev kommentaren sade någonting i stil med att dikten var vacker men saknade mening. Därmed tyckte personen i fråga att dikten var värdelös. Den där lilla incidenten fick mig att tänka på vad poesi är, och inte är, för den delen. Måste en dikt ha någon mening? Måste det finnas någon sorts historia bakom det hela? Är en dikt bättre om den beskriver samhällets orättvisor än om den bara innehåller vackra ord? Finns det bättre dikter och sämre dikter? Vad får mig att känna att en dikt är bättre eller sämre? Jag har inga klara svar på dessa frågor. Inte heller tror jag att jag objektivt kan svara på någon av dessa frågor. Någonting jag däremot är mycket säker på (rent subjektivt) är att jag inte alltid förstår innebörden i en dikt, men jag kan fortfarande älska den. Varför? Främstadels för att en dikt kan få mig att känna någonting, och det är inte alltid någonting positivt eller ens vackert men vissa dikter får mig att känna så pass djupt att jag minns dem länge efter att ha läst dem.

På sätt och vis är det mycket lättare att säga vad jag tycker om en roman. Trots att det jag tycker om romanen inte är objektivt i sig heller går det att säga någorlunda i fall karaktärerna är trovärdiga, handlingen är logisk, om det finns spänning, om språket är poetiskt  och så vidare. När det gäller poesi blir det däremot svårare att kommentera. Särskilt i det fall poesin inte överensstämmer med ens känslotillstånd för tillfället. Poesi kan ha mening, poesi kan vara vacker, logisk, ha bra struktur och så vidare. Poesi kan vara mycket, och vissa dikter kan framstå som bättre vid vissa tillfällen än andra. För mig är det dock det viktigaste inom poesi att den får mig att känna någonting. Ibland kommer jag att känna mig närmare poeten som skrivit dikten, ibland kommer jag inte alls att känna mig nära poeten; men så länge en dikt får mig att känna kan jag säga att jag tycker om den, eller i alla fall att den är minnesvärd.

När jag väl tycker om en viss dikt blir det lättare att kommentera på den. Jag kan säga att dikten är vacker, skarp, makaber, hemsk, tankeväckande och så vidare. Det är lite som att titta på en målning. Målningen behöver inte ens vara vacker, men om den får mig att känna någonting så kan jag säga att jag tycker om den, och jag har lätt för mig att beskriva vad det är den får mig att känna.

Problemet uppstår dock när jag absolut inte känner någonting för viss poesi, vilket tyvärr har varit fallet med denna diktsamling. Jag varken förstod eller kände någonting överhuvudtaget när jag läste ”6 juni och solen”. Av ungefär 300 sidor av dikter var det ett tiotal jag tyckte om, för att de väckte känslor inom mig, för att jag kände igen mig i dem. Egentligen räcker det. Att kunna läsa en dikt och känna igen sig i den, att känna sig varm inombords när man läser den dikten – det räcker. Jag är nöjd. Jag är någorlunda nöjd. Resten av dikterna fick mig inte att känna någonting överhuvudtaget. Kanske öppnar jag denna bok någon annan gång, flera år senare, och känner någonting; men inte idag. De fåtal dikter jag verkligen tyckte om, de har jag tagit bild på, sparat dem på min mobil. När jag läser om dem igen får de mig att le. De är ärliga, enkla, öppna och en aning bittersötta.

Bokrecension: Den fredlösa av David Ericsson – rolig, underhållande, realistisk och får mig att fundera

by

Den fredlösa
Författare David Ericsson
Utgivningsdatum 2022-01-25
Förlag Ordfront förlag
ISBN 9789177751922

En slags omvänd deckare där vi från början möter den person som begått ett brott. Annie som dödat en man som våldtagit henne flera gånger. Vi får följa hennes flykt för att slippa ställas inför rätta och hamna i fängelse. Det är också en kärleksberättelse och en skildring av livet bland papperslösa människor, men till skillnad från de som idag brukar sorteras under begreppet papperslösa handlar det här om Skandinavien och andra europeer under 1980-talet.

En av romanens stora styrkor är hur den utspelar sig bland människor som måste arbeta för att försörja sig och oftast människor vars arbetskraft utnyttjas å det grövsta. Trots att de flesta av oss måste arbeta för att ha mat och någonstans att bo skildrar majoriteten av kulturen människor som inte behöver oroa sig för ekonomin. Det är rätt konstigt egentligen att det är så få romaner som skildrar människor som måste arbeta.

Handlingen utspelar sig under 1980-talet och det är rätt befriande att läsa en berättelse som utspelar sig före den tid då alla bar på mobiltelefon och uppdaterar Facebook och instagram ständigt.

Annie är kriminell. Hon har dödat en man och även om det kan ha varit i självförsvar så tog hon troligen i mer än nöden kräver då hon använde ett järnrör. Hon har en nära vän, Sven, eller kanske är han hennes pojkvän, fast hon har svårt att visa det. Sven är starkts fäst vid henne och ger aldrig upp henne och är reda att följa med henne på hennes flykt från svensk polis. Deras flykt tar dem först till Köpenhamn där de lever nära våldsamma motorcykelgäng och sedan går färden vidare ut i Europa.

Sven är lastbilschaufför men har haft ett uppdrag att översätta en deckare. Nu drömmer han om att kunna leva som översättare, att kunna bo i ett land där det är varmt och han kan sitta med i en solstol med fötterna i sanden och översätta. Det är ett litet sidospår i romanen men som berättar en hel del om vad drömmar kan göra med oss och hur drömmar både kan föra oss vidare men också lura oss. Och att verkligheten aldrig blir lika ljus och skön som drömmen.

Författaren David Ericsson är en av de svenska nutida stora arbetarförfattarna. Hans romaner utspelar sig alltid bland människor som tillhör arbetarklass. Han skildrar detta genuint och trovärdigt. Han är både författare och lastbilschaufför och det märks att han vet vad han skriver om.

Det är lite kul att jämföra David Ericssons författarskap med Jan Guillous, som väl på sitt sätt också vill placeras på vänstra sidan av politiken. Men till skillnad från David Ericsson handlar Guillous romaner alltid om människor som är så rika att de står utanför lagen. För mig blir det aldrig möjligt att på något sätt associera min verklighet och mina upplevelser med det som händer i Jan Guillous romaner. Det blir bara ren underhållande verklighetsflykt att läsa dem, för mig. David Ericsson har i Den fredlösa också flyt i berättandet, precis som Jan Guillou har i sina romaner. Men David Ericsson skildrar människor från miljöer jag kan känna igen mig i och med erfarenheter jag kan förstå. Den fredlösa är spännande, underhållande men samtidigt säger den mig något om livet.

Den fredlösa sätter igång många funderingar. Skulle det gå att hålla sig undan på det sättet som Annie gör i dagens Sverige? Personnummer hade vi redan då under 1980-talet men jag har en känsla av att vi är ännu mer övervakade idag. Annie och Sven tar sig fram genom att lifta. Jag är osäker på hur utbrett liftande är idag. Hade de varit tvingade att få in ännu mer pengar för att kunna köpa tågbiljetter? Romanen sätter självklart också igång funderingar kring rättsväsendet och brott och straff. Andra funderingar rör sig kring alkohol och droger och om de alltid måste vara så sammanbundna med de som lever i samhällets botten. För mig är det viktigt att bra romaner får mig att fundera vidare. Det är grunden för bra kvalitet att jag får söka min svar och inte blir pådyvlad svar av författaren.

En intervju med David Ericsson i AiP.

Bokrecension: Cykelbudet av Anders Teglund – hoppas många läser boken

by

Cykelbudet
Författare Anders Teglund
Utgivningsdatum 2021-09-14
Förlag Teg Publishing
ISBN 9789188035622

Vilka är de rosa buden som svischar förbi i staden? Ni vet de som cyklar hem till dig med dina matbeställningar? Kulturarbetaren Anders Teglund var en av många som drabbades hårt när pandemin gjorde att kulturevenemang ställdes in. För att försörja sig till Anders Teglund jobb som cykelbud på Foodora. Han skrev en slags dagbok kring jobbet, från anställningsintervjun till hur jobbet går till, hur dessa bud blir bemötta och deras ganska usla och osäkra anställningsförhållanden.

Dessa cykelbud måste hålla sig med cykel själv, eller bil om de kör ut med bil. Många blir bestulna på sina cyklar eller får cyklarna förstörda, men företagen ger dem inte stöd genom försäkringar och de får inte heller något tryggt område där de kan ställa in cykeln. De anställs bara för korta perioder och de övervakas hela tiden av den app som känner av precis vart de cyklar eller kör.

Det händer att jag beställer mat som körs ut via Über Eats som är ett liknande företag som Foodora. När maten anlänt skJag upplever att detta betygsättande vi hela tiden ska hålla på med när vi anlitar företag idag har gått för långt. Hela tiden ska människor betygsättas. Jag kan förstå att det är ett sätt för företag att kommunicera med kunder och ge möjlighet för kunder att ge feedback, men som det utvecklats idag tycker jag det gått lite för långt. Unga människor, för det är väl framför allt de unga som får dessa jobb, utsätts för en ständig betyghets.

Teglund upptäcker mer och mer om Foodora och han hittar också de som försöka mobilisera fackligt arbete. Ju fler bud han träffar som delar med sig av sin historia, desto viktigare blir det att fortsätta cykla och att fortsätta skriva.

Företag som Foodora och Ûber Eats och liknande ”gig-ekonomi-företag” bygger på att varje enskild arbetare är ensam och inte får några kollektivavtal och de ställs till stor del utanför de trygghetssystem som fackföreningar kämpat för. Dessa företag tar ett stort steg tillbaka för de som arbetar. En film som tar upp detta mycket starkt är Sorry We Missed You: av den brittiska regissören Ken Loach. Här kan du läsa Kulturbloggens recension av Sorry We Missed You.

Jag hoppas många läser Cykelbudet och speciellt de som arbetar inom politik och facket, för det som sker nu med dessa gig-företag är en nedmontering av den trygghet och rättvisa vi byggt upp i Sverige för arbetare.

Fakta om författaren:
Anders Teglund föddes 1983 i Gällivare och är bosatt i Kungsbacka. Han är kulturarbetare, pianist och förläggare. Han driver Teg Publishing tillsammans med brodern Jonas. Cykelbudet är Teglunds debutbok.

Bokrecension: Den som dödade helvetets änglar av Jan Guillou

by

Den som dödade helvetets änglar
Författare Jan Guillou
Serie Firma Hamilton & Ponti (del 1)
Utgivningsdatum 2022-01-19
Förlag Piratförlaget
ISBN 9789164207746
Ebok

I Jan Guillou nya serie möts två av hans bokserie-hjältar, Carl Hamilton och journalist Erik Ponti och samarbetar. Båda är grånade herrar med käpp. Hamilton är hjälten från spionserien medan Erik Ponti är en ofta återkommande person i andra av Jan Guillous romaner. Han är huvudperson i romanen Ondskan, där han går på en internatskola där pennalismen frodas. Ponti är på något sätt Jan Guillous alterego.

Som thriller eller deckare är Den som dödade helvetets änglar inte något mästerverk. Däremot är det ganska komisk. Den är rolig att läsa. Vi får följa Erik Ponti som under pandemin slagit sig ner på sin gård på Österlen och han funderar kring allt möjligt. Det är tydligt att det är en förtäckt berättelse om hur Guillou själv tänker om olika fenomen och personer. För min del är det dessa tankar som är romanens stora behållning.

En annan behållning är tankarna kring åldrandet som inte kan vara en tuff resa för män som vill vara karlakarlar.

Det är ganska lustigt, eller ironiskt kanske, att Jan Guillou vill vara en kämpa på vänstersidan i politiken. Vänstern som vill kämpa för de fattigare, de utsatta, de svagare – men samtidigt är hans hjältar i hans romaner stenrika. Det går inte att känna någon samhörighet med dem eller att identifiera sig med dem. Deras liv är så väsenskilt från det liv vi andra lever, vi som hela våra liv måste se att få inkomst nog för mat och hyra och eventuellt får över lite så vi kan skaffa hund eller åka på semester.

Det finns ingen ifrågasättande i Guillous romaner av det kapitalistiska samhälle som idag styr världen och som gör att vi måste ha en ny modell av mobiltelefon och surfplattor vartannat åt för att de alls ska kunna fungera. Batterierna håller sällan längre än så och operativsystemen förädlas i en rasande fart. Detta skulle givetvis varit intressant om han tog upp. Men å andra sidan är det förmodligen ingenting som berör den som är så stenrik.

Men även om hans hjältar och hans själv lever i en helt annan värld än vi som tillhör genuin arbetarklass så tycker jag om hans sätt att berätta. Han kan få flyt i en berättelse. Denna är framför allt rolig att läsa och den får mig förstås att fundera över vad som är rätt och fel. Är det rätt att en massmördare går fri då de som mördats var onda?

2034 Meritokratins uppgång och fall av Michael Young

by

2034 Meritokratins uppgång och fall
Utgivningsdatum 2021-08-26
Förlag Atlas
Översättare Britta Dancy
Originaltitel The Rise of the Meritocracy 1870+2033. An essay on Education and Equality
ISBN 9789173899109

Den stora skillnaden mellan det gamla brittiska klasssamhället och det nya meritokratiska Storbritannien är att den meritokratiska eliten är fullständigt övertygad om att den har förtjänat sina privilegier, skriver Michael Young. Tydliga beskrivelser av denna övertygade attityd kan man hitta i relativt nypublicerade böcker såsom Michael Sandels ”The Tyranny of Merit” (2020) eller Daniel Markovits ”The Meritocracy Trap: America´s Foundational Myth Feeds Inequality, Dismantles the Middle Class, and Devours the Elite” (2020). Bägge böckerna visar meritokratin i ett mörkare ljus vilket man kan säga har varit en trend på sistone. En trend som i och för sig också mött på kritik i exempelvis Adrian Wooldridges ”The Aristocracy of Talent: How Meritocracy Made the Modern World” som syftar på att det finns mycket som det moderna samhället kan tacka meritokratin för. Vare sig bilden av meritokratin är positiv eller negativ så har själva ordet varit ett hett ämne på sistone. Inte undra på att Michael Youngs blivit nyutgiven på svenska.

Meritokrati är ett relativt nytt begrepp. Ordet består av den grekiska delen meritus(förtjänst) och kratus(stryrka, kraft) och användes för första gången i just denna bok vars originaltitel på engelska är ”The Rise of the Meritocracy 1870-2033. An essay on education and equality.” som först kom ut 1958. Den svenska första gåvan kom ut som ”Intellegensen som överklass – Meritokratins utveckling 1870-2033” två år efter att originalet kommit ut.

Nu tänker jag vara ärlig. Denna bok är en lång och inte en särskilt spännande resa. Den är skriven som en sorts rapport av en fiktiv sociolog som drar med läsaren på en resa som börjar före Michael Youngs tid och slutar långt efter bokens publicering. Meritokratin beskrivs på ett postivt sätt (vilket har lett till att de som inte läser boken noggrant får för sig att meritokratin målas i ett positivt ljus) men det är lätt att märka den dystopiska skuggan bakom det positiva i förgrunden. Boken har citerats av bland annat Tony Blair som i samband med det använt ordet meritokrati i positiv mening, men faktum är att detta verk är en varning, en satir och på sätt och vis en dystopi över Youngs oro för det som kunde skett. Olikt ”1984” eller ”Du sköna nya värld” är detta verk odramtiskt, men de dystopiska dragen är tydliga.

Mycket av Youngs oro kan valideras om man tittar på många samhällen idag. Det är som sagt ingen undra på att boken har blivit nyutgiven – mycket av det Young ´rapporterar´ om i boken har skett i samhället vi lever i dag. I en artikel från 2001 i The Guardian utrycker Young sin besvikelse för hur hans bok missuppfattats under åren som gått. Det många förespråkare OCH kritiker av meritokratin håller med om är att meritokratin skulle leda till någonting bra, men medförde en hel del komplikationer. Den växande arbetslösheten (´civilisationen hade blivit för invecklad för många, på grund av bristande intellegens kunde de inte infogas i den normala ekonomiska strukturen´), den ökande ojämlikheten, ett ökande missnöje i samhället är ett par av de ämnena som Young tar upp i sin bok. Meritokratin i Youngs bok är inte mycket annat än dyster.

Idén av ett samhälle där den som har flest meriter fortjänar en högre position, där den som meritmässigt är lämpligast för en position också får den positionen är inte en dålig idé. Dessutom är det någonting mycket uppenbart i dagens samhälle. Men dessvärre finns det en mörk sida till detta system – någonting som framstår tydligt i denna bok. Däremot är det svårt att tänka sig ett annat system. Michael Sandel och Daniel Markovits kommer med ett par förslag, men tyvärr framstår dessa förslag som en aning vaga; och det är svårt att tänka sig att de skulle lösa alla problem. Dessutom behöver det inte heller vara så att alla dagens problem ska länkas ihop med meritokratin. Någonting som är tydligt är att meritokratin har en mörk sida och att ordets ursprung inte på något sätt var positivt. Michael Young hade inte rätt i allt (han spådde trots allt inte framtiden) men det finns mycket att ta till sig när det gäller denna bok, och trots att verket inte är det mest spännande är det i alla fall en mycket tankeväckande resa för läsaren. Jag vet fortfarande inte vad jag själv tycker om meritokrati, men boken har fått mig att inse hur ett system som kan verka rättvist kan praktiskt tagit vara motsatsen.