Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Martin Kellermans Rocky, volym 20

by

2010 fick Martin Kellerman Lidmanpriset för att han i över tio år har gett Sverige underhållning med sin ”vasstungade och nästan hänsynslöst öppenhjärtiga dagboksserie” Rocky. Så står det på baksidan av Rocky #20 och jag måste säga att efter att ha läst boken, tycker jag att Kellerman förtjänar det priset.

Jag är ingen stor serieläsare. Jag tycker om stora tjocka böcker med liten text och inga bilder, så för mig var det lite svårt att läsa en 129 sidor lång seriebok. Typsnittet i pratbubblorna störde mina ovana ögon och till en början glömde jag bort att titta på bilderna. Men när jag kom in i boken, lärde jag mig att titta på bilderna samtidigt som jag läste texten. Då kunde jag uppskatta de fina detaljerna Kellerman har smugit in i de små bildrutorna, till exempel hur karaktärerna sitter rakare med aktivt intresserade ögon i början av diskussionen och hur de subtilt glider längre ner i stolen, vilar ena benet över det andra, med trötta ögon senare i konversationen. Väldigt realistiskt.

Det jag fastnade för var Kellermans blixtsnabba och råa humor. Flera gånger log jag och några gånger skrattade jag till och med högt.

En av mina favoriter är på sida 52 när Rocky ska pröva på pistolskytte. Instruktören berättar för honom hur man ska ta det lugnt och fint och riktigt glömma bort omgivningen. Istället för att lyssna på vad instruktören säger, skjuter Rocky argt iväg alla sina fem kulor på en gång. Efteråt är han helt skakig och när han vänder sig till instruktören för att ge honom sin pistol säger instruktören, ”Jobbar du också på SL…?” Rocky svarar, ”Nydumpad…”

Det som gör Rockyserien så populär är att det är en rå satir på det verkliga livet. Språket är grovt och Rocky tänker sig inte för innan han pratar. Läsaren känner igen sig i serien från Rockys tjejproblem, när han sitter och tar en öl med kompisarna, när han hälsar på mormor på sjukhuset, slösar bort det mesta av sin dag genom att spela på mobilen när han egentligen borde jobba på sina serier. Att Kellerman har baserat serien på sitt eget liv ger den en särskild känsla som man inte alltid hittar i andra serier. Det är just det som gör Rocky så lyckad. Om man har läst Rocky från början så har man följt med honom genom olika stadium i hans liv. Man har växt tillsammans med Rocky och det ligger någonting speciellt i det.

Rocky, volym 20
Författare: Martin Kellerman
Kartago Förlag
ISBN: 978-91-86003-74-6

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Den onödige mannen av Erik Helmerson

by

Det handlar om makt och vanmakt, om överordning och underordning i mer eller mindre uttalade hierarkier – om människor, kort sagt. Huvudmänniskan i romanen ”Den onödiga mannen” heter Peter Håkansson och det är hans upplevelse av att dras allt längre ner i maktlöshetens träsk som skildras.

Dialogen är exakt, liv trovärdigt återgett av någon med utvecklat gehör. Det ger romanen dess allmängiltighet, väcker intresset för människorna och de frågor som de brottas med, bortom den konkreta verklighet som är bokens. Och det väcker igenkännandet, all attraktions grund men också förmåga att skapa obehag och rädsla.

Journalisten Peter Håkansson är lite drygt 40 år, finner sitt yrke allt mer ofritt och sin karriär allt mindre framgångsrik, äktenskapet är livlöst, fotbollskvällarna ger inte längre samma gemenskap heller, dottern glider längre och längre bort i sitt ointresse.

Det är den yttre ramen och den fungerar kanske för att författaren valt en miljö han själv känner väl till och inte studerat in, som läsare blir den snart osynlig som det självklara – för historien lika betydelsefull som om Peter bott i Bromma i stället för Enskede eller någon annan trevlig närförort till huvudstaden.

Han är en man som inte kan skydda sin dotter från övergrepp simhallen, som efteråt duckar för förövarna, som misslyckas med att fixa jobbet när han äntligen får chansen att göra ”nåt stort”, som knappt vågar närma sig sin fru. Undergångskänslan växer sig allt starkare, kontakten med dem han älskar allt mer frusen. Med allt större kraft kommer däremot tankarna på att han saknar existensberättigande, att han är en onödig man.

Som den moderna roman det här är försöker Peter i den faktiskt tala om problemen och sin rädsla, först med sin nära kompis Carl (i samband med en fotbollsmatch). Men försöken att tala med dem som står honom nära, eller tidigare gjort det, kommer främst att tydliggöra hur olika människor utvecklas och hur lätt det blir att tala förbi varandra. Det blir stelt och konstigt – eller än värre, totalt obegripligt – som för de andra föräldrarna på föräldramötet där Peter, efter en maratondiskussion om farlig trafik utanför skolan, ironiskt föreslår att de ska kasta några bomber.

Vägen ur förstelningen kommer oväntad, troligen också för huvudpersonen själv. Befrielsen från ett ok betyder inte alltid att det blir rätt eller ens bättre, men det blir annorlunda. Som ofta på riktigt.

Lilly Hallberg

Bok: Den onödige mannen
Erik Helmerson
Förslag: Norstedts
ISBN 978-91-1-302826-2

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Horn av Joe Hill – recension

by


Ibland så nästan vet man innan man öppnar att en bok att man kommer att gilla den. Det händer inte ofta och det slutar för det mesta med en viss känsla av besvikelse. Men Joe Hills Horn tillhör faktiskt en av de få böcker som jag hade höga förväntningar på OCH som jag gillade från första bladet. Vanligtvis så är det dumt att ha höga förväntningar på både film och böcker eftersom man oftast då blir besviken. Man skapar sig liksom en ouppnåelig bild som verkligenheten inte kan mäta sig med. Men hursomhelst, nu till Horn:

Handlingen tar plats i den lilla New Hampshire staden Gideon. Huvudpersonen är Ignatius ”Ig” Perrish som förlorade sin flickvän Merrin ett år tidigare på det mest fruktansvärda sättet. Hon återfanns våldtagen och mördad ute i skogen och efter det blev Ig en utstött person i samhället. Alla tog för givet att han var den skyldige trots att inga bevis finns och han aldrig blir arresterad för dådet. Och Ig har inte mördat Merrin. Morgonen efter årsdagen av hennes mord vaknar Ig upp och upptäcker att två horn har växt ut ur hans panna. Som om detta bisarra faktum inte vore nog så börjar folk bete sig märkligt runt Ig. De avslöjar sina mörkaste hemligheter för honom. Allt som är smutsigt, mörkt och fult bubblar upp till ytan och det är Ig som får höra deras märkliga bikter. Det tar inte heller lång tid innan Ig får reda på vem det var som mördade och våldtog Merrin.

Jag skulle vilja säga att upplägget är rätt så absurt, nästan lite likt Kafkas Förvandlingen. För er som är inte är helt bekant med den så kan jag berätta att huvudpersonen i den vaknar upp och upptäcker att han blivit förvandlad till en sorts insekt under natten. Nåja, det är väl snäppet värre än ett par horn men just overklighetskänslan är densamma. Det blir en tvär kontrast eftersom den övriga miljön är väldigt naturalistisk. Hornen är inte en metafor eller något som bara finns i Igs egna huvud- nä, de är ett verkligt faktum för honom. Hans nya talang att frambringa mörka bikter är inte heller något som fungerar för Igs fördel. Han får höra hur besvikna hans föräldrar är på honom, hur de önskar att han bara skulle försvinna. Han blir målet för mycket hätska känslor.

Handlingen är uppbyggd med en ganska splittrad tidsföljd. Vi har nutiden, då Ig har sina horn, och vi får följa med i olika återblickar. Allt för att vi ska förstå den djupa kärleken mellan Ig och Merrin och för att vi ska begripa vad som egentligen hände. Även om det är berättat ur en tredje persons perspektiv så får vi se saker och ting ur en del av de olika karaktärernas egna perspektiv vilket gör det hela mycket intressant och spännande. Vi får uppleva hur snedvridet en viss situation kan uppfattas eftersom den spelas upp ur olika personers perspektiv.

Även om handlingen är ganska snävt uppbyggd så bjuder den på många överraskningar. Jag tänker inte avslöja dem och förstöra er läsning dock. Men vi förstår ju ändå att i stora drag så handlar det om Igs uppgörelse med Merrins mördare. Det som är intressant är ju det som försiggår där emellan. Ig får ju horn, han lockar fram ondskan i människor men på något sätt så är han inte ond. Han är en god människa som fått gå genom helvetet. Han ställs emot den verkliga ondskan och genom sitt fall från mänskligheten så återuppstår han i en demonisk form. Men trots detta, trots hornen och likheten med en djävul så väcker han djup sympati. Joe Hill väcker frågor om Gud och Djävulen- vem som egentligen var (eller ÄR?) ond och inte och det är mycket intressanta filosofiska spörsmål.

Jag rekommenderar Horn till varje person som vill få sig en läsupplevelse. Det går inte att säga att det är renodlad skräck eftersom handlingen egentligen är väldigt melankolisk och ledsam bort emellan. Skräcken kommer med hornen, antar jag. Det lite övernaturliga inslaget. Jag tycker egentligen inte om att betygsätta böcker eftersom läsupplevelsen skiljer sig så från person till person. Men denna skulle få toppbetyg. Om jag alltså betygsatte.

Originaltitel: Horns
Författare: Joe Hill
Översättare: Gabriel Setterborg
Förlag: Norstedts
ISBN: 978-91-1-303216-0

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Låt de gamla drömmarna dö av John Ajvide Lindqvist

by


Det är alltid trist när man verkligen vill skriva något positivt om en författare eftersom man verkligen gillar det som de tidigare skrivit. Tyvärr är detta fallet med Låt de gamla drömmarna dö.

Låt de gamla drömmarna dö är en samling olika texter från John Ajvide Lindqvists egna arkiv. Det är radioprogram, korta berättelser, manuskript från tv serier och andra texter. Dessvärre så är det få som är läsvärda, de flesta försvinner ur mitt minne så fort jag vänt blad och en del av novellerna hade jag svårt att ens hålla fokus på medan jag läste. Men istället för att skriva ned hela boken så ska jag nämna de stycken jag faktiskt tyckte om och som faktiskt är riktigt bra.

Det går inte att nämna Låt de gamla drömmarna dö utan att nämna novellen med samma namn. Det är nämligen en sorts fortsättning av Låt den rätte komma in. Även om Oskar och Eli bara är skuggfigurer och det inte handlar direkt om den. De rör sig i periferin bara. Men trots det så tycker jag att denna novell ger ett bra avslut. Jag tror de flesta som läst Låt den rätte komma in har fantiserat ihop ödet för Eli och Oskar. Vad hände efter de steg av den där tågstationen egentligen? Här får du svaret. På sätt och vis. Även om själva historien är berättad ur en äldre mans (inte Oskars) perspektiv.

Den andra novellen jag blev förtjust i är Ansiktsburk. Jag antar att det är en absurd titel men själva berättelsen är också absurd så det passar bra. Det är en så kallad ”metaberättelse”. Det är en dokumentärfilmare som berättar om John Ajvide Lindqvist långsamma fall mot vansinnet under en filmfestival. Roy Andersson spelar en viss roll i berättelsen. En ganska oväntad sådan. Jag gillar den i alla fall och jag tänker inte avslöja för mycket för då försvinner själva ”knorren”. Om inte annat så kan ni söka efter ”Ansiktsburk” på youtube. Det ger inga svar men det ökar kanske förståelsen.

Den tredje och sista texten jag gillar är Alla översättares blodiga natt. Förmodligen för att själva ämnet med översätteri ligger mig varmt om hjärtat. Men det är ingen berättelse, det handlar inte om en översättare som bärsärk med en yxa en natt. Nä, det är en recension faktiskt och den tar upp en ganska viktig sak; nämligen översättarens ansvar för texten den arbetar med. Oavsett originalspråket så litar ju både vi som läsare, och författaren själv, att översättaren gör sitt bästa för att föra över originalberättelsen till ett nytt språk. Vi tar för givet att alla scener är med, att intrigen är densamma oavsett om det står på japanska, engelska, serbiska eller svenska. Men vad händer då när översättaren faktiskt inte sköter sitt jobb? John Ajvide Lindqvist tar upp ett bra exempel. Som en älskare av J.R.R. Tolkiens sagovärld så kan jag omnämna ett till exempel- nämligen Åke Ohlmarks översättning av Ringen trilogin.

Fler recensioner: Svenska Dagbladet och Göteborgsposten och Expressen.

Låt de gamla drömmarna dö av John Ajvide Lindqvist
Ordfront förlag
ISBN: 9789170375910

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

I huvudet på en seriemördare – obligatorisk läsning för deckarförfattare

by

Hur blir man seriemördare? Vad är det som gör att en människa kan begå bestialiska mord om och om igen? Det finns inget enkelt svar på dessa frågor. Sven Å Christianson, professor i psykologi vid Stockholms universitet, har under de senaste två decennierna medverkat som sakkunnig i en mängd uppmärksammade mord- och våldtäktsfall i Sverige. Författaren är rättspsykolog och har under många timmar intervjuat några av Sveriges mest kända seriemördareoch forskat i material från andra länder kring seriemördare och sexförbrytare.

Sven Å Christianson menar att en sak är gemensam för alla som blir seriemördare: de har vuxit upp i en omgivning där de känt sig åsidosatta. Att ingen av deras föräldrar sett dem eller brytt sig om dem. Detta har i sin tur lett till att de inte kunnat utveckla normala kontakter med andra människor. Alla dessa seriemördare berättar om hur de i sin har perverterade sexuella fantasier som till och med kan börja ta sig olika uttryck redan i fem–tioårsåldern.
Tidiga tecken kan ofta vara djurplågeri och fascination för eld.

Överraskande är att alla de intervjuade sexförbrytarna säger att pornografi kan trigga dem till att utföra sexbrott. Våldsporr kan få dem att känna att de inte är ensamma om sin böjelse och de kan uppleva att det trots allt är rätt OK att begå sexbrott. I diskussion kring våldsporr har framförts argumentet att tillgång till pornografi skulle kunna vara ett substitut för att begå våldsbrotten. Den slutsatsen drar dock ingen av de intervjuade våldsmännen.

Recensenten i SVD skriver:

Christianson kliver så djupt in i seriemördarnas tankevärld genom att på hundratals sidor illustrera deras perversioner och moraliska och psykologiska förfall, att han snarare skapar distans än förståelse. Själv lägger jag därför ifrån mig ”I huvudet på en seriemördare” med en känsla av vämjelse.

Frågan är dock vad syftet med boken är. Jag tror det är oerhört svårt att fånga upp sådant här tidigt. Det finns ju många barn som växer upp med föräldrar som överger dem, utan att barnen utvecklas till våldspersoner. Det finns barn som kan vissa upp sadistiska tendenser när de är barn men sedan kan hamna rätt ändå i livet.

Det som var bokens behållning för mig var framför allt de långa inblicken i seriemördarnas tankevärld. Jag har skrivit en deckare som jag ska skriva om, och så har jag skrivit en tredjedel på uppföljaren. Att verklighetens mördares sätt att agera, tänka och känna stämmer med deckarens mördare – det gör litteraturen trovärdig.

I huvudet på en seriemördare
Författare: Sven Å Christianson
ISBN: 978-91-1-302556-8
Förlag: Norstedts

Relaterat:
Sydsvenskan och pressmeddelande i Newsdesk.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,