Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bengt Ohlsson: Rekviem för John Cummings – suger in mig i hans tankar

by

Titel: Rekviem för John Cummings
Författare: Bengt Ohlsson
Formgivare: Lotta Kühlhorn
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201108
ISBN10: 9100126373
ISBN13: 9789100126377

Bengt Ohlsson berättar om John Cummings, gitarristen i Ramones, artistnamn Johnny Ramone.

Boken är ingen biografi utan roman men ändå har Bengt Ohlsson förstås samlat in fakta och bygger på verkligheten men låtit fantasin vidareutveckla och fördjupa berättelsen. Det är skickligt, fascinerande. Bengt Ohlsson berättar i jag-form och han träffar så rätt att jag upplever det som att det är Johnny Ramone som berättar, att jag är inne i hans tankar.

Bengt Ohlsson bryter totalt med rockmyten och börjar berättelsen flera år efter att John lämnat Ramones, bandet är i princip nedlagt och av en ren slump gör han en läkarundersökning som visar att han har prostatacancer. Vi får följa honom under sjukdomen och hans minnen, han gör ett slags bokslut över sitt liv, försonas med sina tillkortakommanden och ser igenom sin barndom, ungdom och tiden som stjärna.

Han gillade president Reagan, armén och ville ha amerikanska baser utomlands. Han verkar rejält egocentrerad och relationen med hans flickvän Linda tycks helt ske på hans villkor och allt kretsar kring honom. Han är långt ifrån någon sympatisk person.

Ramones var ett amerikanskt punkrockband bildat i Queens, New York i mars 1974, och som räknades till ett av de tidigare punkrocksbanden. Alla medlemmar i originaluppsättningen ändrade sitt efternamn till Ramone (ett smeknamn som ibland använts av Paul McCartney för att undvika uppmärksamhet vid resande).

För mig betydde Ramones inget särskilt, när de var som störst lyssnade jag på helt andra band. Men att gilla Ramones är ingen förutsättning för att ta till sig boken. Det spelar ingen roll om läsaren någonsin lyssnat på en enda låt med Ramones. Romanen handlar om livet och dess villkor. Kanske det är en fördel att inte vara ett Ramones-fan och därför se berättelsen som en roman som hämtat inspiration från en verklig person.

Det är en stark fängslande berättelse och alla som i sin närhet haft någon som tynat bort i aggresiv cancer känner igen mycket.

Genom att berätta om hur John Cummings i och med insikten om sin kommande död betraktar världen genom ett särskilt filter har romanen något att säga om allas våra liv

Den var nominerad till Augustpriset, vilket jag tycker den var väl värd. Den har ett flyt i språket och drar in mig i hans tankevärld, känslor och minnen.

Kanske är det så att vi som inte är fans av Ramones uppskattar romanen mycket mer. Martin Aagård som recenserat den för DN är betydligt mer kritisk än jag, han är till och med bitvis riktigt arg i sin recension (Martin Aagård skriver annars i Aftonbladet men eftersom författaren Bengt Ohlsson brukar medverka i DN måste recensionen göras av någon utanför redaktionen):
Bengt Ohlssons roman är hursomhelst ingen Ramoneslåt, om någon hoppats på det. Här finns inga euforiska utbrott eller koncentrerade cynismer.
”Rekviem för John Cummings” påminner snarare om The Dictators, ett annat New York-band som påstår sig ha uppfunnit punken. Det är bitvis tungt, men alltför osvängigt, fantasilöst och långsamt.
Men precis som The Dictators milt uttryckt självgode sångare ”Handsome Dick” Manitoba kan Bengt Ohlson från och med nu skryta om att han var först.

Det kan ingen ta ifrån honom. Han har skrivit den första romanen om punkgenerationens definitiva död.

Johan Hilton i Expressen är mer inne på samma linje som jag:

Jag kan inte påminna mig om en roman som på ett liknande sätt lagt sig så nära den bedövande långtråkigheten i en långsam och nyckfull död, men som ändå varit så oupphörligt fängslande.
Ohlssons svala och utvädrade, nästan kyliga, prosa befinner sig miltals ifrån både Ramones brötighet och desperationen i vetskapen om att snart inte längre vara en del av den här världen, och skapar just därför en osäkerhet i romanen, en spänning och förtvivlad smärta, som sätter sig som en kniv i hjärtat.

Fler recensioner:
Svenska Dagbladet och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Liza Marklund: Du gamla, du fria – verkar vara ett farväl till Annika Bengtzon

by

Titel: Du gamla, du fria
Författare: Liza Marklund
Förlag: Piratförlaget
Utgiven: 2011-11-30
ISBN 978-91-642-0334-2

Liza Marklund är tillbaka med en slags spänningsroman om journalisten Annika Bengtzon. ”Du gamla du fria” skiljer sig från övriga i serien, det är inte någon deckargåta som ska lösas. Det är mer som om det är ett farväl till figuren Annika Bengtzon.

Annika Bengtzon är tillbaka på Kvällspressens redaktion efter att några år ha varit utskickad som tidningens korrespondent i Washington. Den nye chefredaktören Anders Schyman har problem med de pressetiska reglerna, ägarna och de nya yngre nyanställda struntar helt i de gamla reglerna och Schyman står som en åsna mellan två hötappar. Liza Marklunds beskrivning av hur arbetet går till på redaktionen vittnar om att Marklund gett upp hoppet om en god journalistik. Hon beskriver hur journalisterna ägnar dagarna åt att redigera web-tv och knycka notiser från skvallersajter på nätet.

Annika Bengtzon har svårt att känna någon entusiasm för jobbet. Hon har flyttat ihop med sin före detta man Thomas igen, han jobbar på utrikesdepartementet och skickar på en konferens i Nairobi och kidnappas där.

Annika Bengtzon verkar trött på det mesta: på jobbet och på sin man. Hon är fullt medveten om att hennes man är otrogen så fort han får chansen.

Detta kunde förstås ha blivit en spännande berättelse. Men Liza Marklund verkar ha gett upp sina ambitioner inom konsten att skriva spännande böcker utan använder händelserna för att beskriva orättvisorna i världen och i samhället. Inget dåligt syfte men det är fel format för att det ska fungera i en Bengtzon-deckare.

Liza Marklund har i och för sig alltid haft ett samhällsengagemang, men nu verkar de fått ta över helt, vilket inte blir ett helt lyckat slutresultat. Ett skäl till att det inte fungerar är nog att det är för många olika ämnen: journalistikens ytlighet, globaliseringen, orättvisor i världen, relationer …

Jag hoppas för min del att Liza Marklund i nästa bok helt släpper spänningsromanen och kastar sig in i det samhällspolitiska skrivandet helhjärtat, istället. Ingen mer Annika Bengtzon, säger jag. Jag är rätt irriterad på henne nu. Hon blir allt klumpigare och envis på gränsen till dum.

Har Liza Marklund tröttnat på sin Annika Bengtzon eller är det journalistiken som hon tröttnat på? Eller är det deckarformatet hon nu säger adjö till?

Bokbutiken beskriver boken så här:

En ung småbarnsmamma hittas död. Hon är det fjärde offret på kort tid.

På Kvällspressen anar man en seriemördare, något som Annika Bengtzon avfärdar som vilda fantasier. Hennes man Thomas blir under en konferens i Nairobi kidnappad tillsammans med sex personer från olika delar av Europa.

Samtidigt som kvinnomorden blir allt fler, och misstankarna om en seriemördare börjar ta form även hos polisen, dras Annika in i ett våldsamt kidnappningsdrama som skakar både Europa och Östafrika.

Det är lite av bluff. Det låter som om det är en spänningsroman. Det är det inte. Däremot är det en total avklädning av kvällstidningarnas journalistiska etik/heder.

Ulrika Kärnborg är i Aftonbladet kritisk både till den nya romanen och till deckargenren:
En gång i tiden var jag en rätt hängiven deckarläsare, men nu början ledan häfta vid boksidorna och det är inte bara Liza Marklunds fel. Genren känns trött, söndertröskad, vi känner igen allt sedan förut.
Det finns knappt något att utvinna längre, varken förtäckt samhällskritik eller smart spänning.

Lacrimosa av Eva-Marie Liffner, värd sin Augustprisnominering

by

Titel: Lacrimosa
Författare: Eva-Marie Liffner
Formgivare: Sara Acedo
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 201108
ISBN10: 912712729X
ISBN13: 9789127127296

Lacrimosa av Eva-Marie Liffner är en välskriven fascinerande historia. Berättelsen kretsar kring Carl Jonas Love Almqvist och ett vilt barn han hittar när han är informator i Finland. Almqvist tar hand om barnet, uppfostrar det i i Rousseaus anda. Barnet är ett flickebarn men lever under största delen av sitt liv som en man. Det är detta barn som omväxlande kallas Ros, Rose och herr Ross som romanen kretsar kring. Gestalten utgår från en av den svenska litteraturens mest fascinerande gestalter, Tintomara.

Ros är berättaren och vi följer hennes liv i en väv mellan olika tidpunkter. Som en väv, ett poetiskt drama, får vi följa en olöst kriminalgåta men framför allt är det en betraktelse över könens olika villkor. Som Ros berättar om när hon som 24-åring började leva ett tag i kvinnokläder:

Jag märkte snart att även annat skiljde man och kvinna åt – de karaktärsdag som tidigare setts som fasthet, mod och klokskap, räknades nu för påstridighet, vasshet och snusförnuft – trots att jag var en och samma mänska, blott klädd i kjolar.
…
Dessutom ägde en man utsikter medan en kvinna hade förpliktelser och saknade hon egna hus-sysslor räknades hon för olycklig, då ett hem utan make och barn var gjort av glas – allt detta erfor jag under loppet av fyra månader, likt en blind som plötsligt kan se bara för att upptäcka att världen består av enkelt målade kulisser.

Språket och berättelsen grep tag i mig från första raden, men mot slutet kroknar jag som läsare, tröttnar och får tvinga mig att fortsätta läsa. Författaren fastnar i sitt språk och i alla språkliga krumbukter. Språkakrobatiken blir viktigare än berättelsen som därmed tappar fart, det blir till och med ointressant att följa handlingen.

Eva-Marie Liffner låter sina karaktärer i ord och tankar använda gammelfranska uttryck. Avsikten är väl både poetiskt rytmiskt och för att förmedla tidsandan och attityder. Det blir dock överutnyttjad, det stänger ute läsare som inte kan franska språket.

Den som använder svordomar på scen behöver ofta bara låta skådespelaren som ska svära göra det några få gånger, den som ser föreställningen kommer ändå att uppleva karaktären som en svärande person. Det borde fungera likadant med karaktärer i litteratur som ska använda ett särskilt språk, det borde inte vara nödvändigt att detta upprepas boken igenom.

Bokbutiken skriver bland annat om Lacrimosa:
Lacrimosa är historien om:
– hur Ros följer Carl Jonas Almqvist till Stockholm och kvarteren i Klara
– hur Ros lär känna mamsell Emilie Högqvist, möter kärleken och hamnar vid den Kungliga Teatern
– hur Ros till slut återfinner sig själv vid en kust långt borta
men det är också en berättelse om tårar, arsenik och en olöst 1800-talsgåta.

Lacrimosa är en suggestiv roman där Tintomara från Almqvists ”Drottningens juvelsmycke” får berätta sin historia, ur sin synvinkel. Berättelsens ram är en liten italiensk bergsby där Ros som numer är en medelålders man som kallas herr Ross lever med en tjänstekvinna Sofia och hennes son Nino, som är en slags spegling av Ros. Nino är också en varelse som skrider över gränser, som är både djur och människa, barn och vuxen.

Herr Ross får ett besök som sätter igång alla minnen och ett besök som tvingar honom att använda sömnmedel för att få iväg en person som kan avslöja för mycket. Det är många dubbelbottnar, flera lager i berättelsen och Eva-Marie Liffner måste vara en av de nu levande svenska författare som skickligast behärskar ett poetiskt mångfacetterat språk. Litteraturen blir i hennes roman doft, rytm, färger och känslor som förmedlas på flera plan. Jag tror att den framför allt ska läsas som ett poetiskt verk, som DN:s recensent menar:

I kanten av ett diktarliv. Eva-Maria Liffners bok är fylld av livskraft och raffinerade inslag, men är för undanglidande för att växa till en roman. Maria Schottenius i DN läser den i stället som episk dikt och fram träder ett rikt verk.

Författaren Eva-Marie Liffne är född 1957 i Göteborg och debuterade 2001 med romanen Camera som belönades med både Polonipriset och Flintyxan. Hennes andra roman Imago nominerades till Augustpriset 2003. Lacrimosa nominerades till Augustpriset 2011. Lacrimosa av Eva-Marie Liffner är helt klart värd sin Augustprisnominering.

Fler recensioner av Lacrimosa:
Göteborgsposten, Svenska Dagbladet och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Paul Auster slår till igen i Sunset Park

by

Titel: Sunset Park
Författare: Paul Auster
Översättare: Ulla Roseen
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN10: 9100125970
ISBN13: 9789100125974

Sunset Park är en typisk Paul Auster-roman. Några människor, på olika sätt stukade av livet, möts och genom att spegla deras liv skildrar Auster dagens USA.

I Sunset Park skildras händelserna ut ett par olika personers synvinklar, ett skickligt sätt att kunna berätta väldigt mycket. Att få höra samma händelse via en persons tankar och sedan åter i en annans tankevärld fördjupar berättelsen.

Paul Auster skriver lätt, så naturligt, det flyter som en bäck utan stopp, mjukt och målmedvetet. Det är bara mästare som kan skriva så, att det känns som om det är helt utan ansträngning. Det brukar betyda att det är skickligt och genomarbetat.

Berättelsen i Sunset Park kretsar kring Miles Heller som är 27 år. För sju år sedan flydde han från sin pappa och styvmor och från college. Han har hankat sig fram på småjobb och till slut hamnat i Florida där han träffat en ung tonårsflicka som han blivit djupt förälskad i.

Miles arbetar med att tömma bostäder efter människor som blivit vräkta. Hans arbetskamrater passar på att roffa åt sig saker i lägenheterna, där kan finnas en hel del av värde: tv-apparater, fina brödrostar och allt möjligt som människors tvingas överge. Miles vägrar roffa åt sig, däremot är han hängiven fotograf och tar bilder på allt detta som människor måste överge. Han samlar på sig bilder av saker som berättar om människorna som levde där en gång.

Den enda vän han hållit kontakt med under de sju åren är Bing som bor kvar i New York, i Brooklyn. Bing har ockuperat ett hus i Brooklyn. Miles blir tvungen att ge sig av i all hast från Florida och då hamnar han i det ockuperade huset tillsammans med Bing och två unga kvinnor: Ellen, den melankoliska illustratören, samt Alice, den uttråkade doktoranden.

I New York finns också Miles pappa, Morris Heller, en bokförläggare som förtvivlat försöker rädda både sitt förlag och sitt äktenskap, samtidigt som han hoppas på en återförening med sonen. Finanskrisen har drabbat bokförlaget och idiotiskt nog har han varit otrogen mot sin fru. Han vet att sonen återvänt till New York, vill inget hellre än att återse honom men är för stolt för att själv ta första steget.

Auster skildrar så mycket i sin roman. Han skildrar motståndet mot miljöförändringar, motstånd mot kommersialismen men han skildrar också människors relationer, hur tillkrånglade de blir utan att någon vill det. Han skildrar hur svårt det är att vara ärlig mot varandra, hur svårt det är att visa sin kärlek och hur också vanliga hyggliga människor som inte menar illa ändå gör varandra riktigt illa och hur ställer till det för varandra.

Yttrandefriheten kommer också upp som ett sidospår då han skildrar bikaraktären Alice som arbetar på den amerikanska avdelningen för PEN.

Som de flesta böcker av Paul Auster är den lättläst med flera lager. Det enda negativa är egentligen mot slutet, där jag tycker att han rafsade ihop några trådar till väl lyckliga slut. Som upplagt för att göra Hollywoodfilm av.

Martina Lowden i DN är inte lite på samma sak:
Amerikanska romankaraktärers fackförening är säkert nöjda med den här utvecklingen, men det är inte jag. Efter tvångsanslutningen till deras kollektivavtal har den konkurshotade Auster fått anlita svart arbetskraft för att alls få boken klar. Dessa underkvalificerade arbetare har bidragit till boken med stilbrytande referat av bland annat nekrologer över baseballspelare och artiklar från PEN-klubbens hemsida. Visst finns det briljanta stycken i ”Sunset Park”, och som vanligt vimlar det av intrikata dubbel­gångarteman och dolda litterära referenser, men boken är roligare att analysera än att läsa.

Dagens bok skriver i sin recension:
Sidoberättelserna tar över ibland så att ramberättelsen försvinner i mängden av olika berättelser. Auster fortsätter på den säkra bana han tidigare följt och utmanar läsaren. Boken är ett inlägg i den samtida debatten om miljön och den ekonomiska krisen. Jag blir inte besviken när jag läser Austers senaste bok.

Fler recensioner av Sunset Park:
Svenska Dagbladet, Göteborgsposten och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Sören Bondeson: En kubikmeter jord (En m3 jord) – skildras mänskligheten genom mull och gråsuggor

by

En m3 jord
Författare: Sören Bondeson
Förlag: Bokförlaget Lejd
ISBN10: 9185725161
ISBN13: 9789185725168

Sören Bondeson gräver sig ner genom en kubikmeter jord, lager för lager, under tonerna av tidegärdens samlingar: Laudes, Prim, Ters, Sext, Non, Vesper och Completorium, som är de tider då munkar och nunnor samlar för bön och andakt.

Diktcykeln av Sören Bondeson är ett tunn häfte men där varje strof är späckad av djup.

En kubikmeter jord av Sören Bondeson har nominerats till Augustpriset i år, 2011. Hur stor chans ett tunt dikthäfte har mot tjocka romaner, vet jag inte. Men ett vet jag, genom att skärskåda innehållet i en kubikmeter mull, lager för laget har Sören Bondeson berättat om världen, om mänskligheten.

Som det står på bokförlagets hemsida:

Gråsuggor, kvalster och hoppstjärtar är våra jämlikar, de speglar de större sammanhang vi lever i, drömmer om och strävar efter. Sören Bondeson har med en m³ jord fångat ett fullfjädrat mikrokosmos. Med imponerande poetisk precision visar han hur avståndet mellan de mikroskopiska iakttagelserna och de stora visionerna är mindre än man tror.

Sören Bondeson har skrivit både poesi, romaner och deckare tidigare. Han är en duktig författare, säker skribent och har också varit lärare i många år på författarkurser.

Svenska Dagbladet hyllar diktcykeln och skriver:

Detta hans nya diktverk är inte bara elegant och innebördsdigert i själva sin struktur. Det innehåller även mycket högklassig poesi, en poesi som handlar både om livet och om döden, om att existera och om att omvandlas till mull eller helt enkelt ”bli bröd åt skiftande matsmältningssystem”. I en sext räknar poeten med att han finner bland annat följande organismer i en kubikmeter förna: ”9 myror, 11 spindlar, 18 gråsuggor, 211 daggmaskar, 220 mångfotingar, 176 mygg- och fluglarver, 25459 hjuldjur, 40044 hoppstjärtar, 19374 kvalster…” och så vidare, i en lång uppräkning.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,