Gustavs grabb
Författare: Leif GW Persson
ISBN: 9789100126841
Förlag: Albert Bonniers Förlag
”Gustavs grabb” är den kände krimonologen, brottsforskaren och författaren Leif GW Perssons biografi, som han skrivit själv. Många biografier har släppts det här året, men inte så många som är skrivna av den person den handlar om. Kanske är det ett skäl till att den känns väldig ärlig? Det känns som att sitta bredvid Leif GW och höra honom berätta. Han berättar om uppväxten som arbetarbarn i ett område med många medelklassfamiljer, han berättar om sin syn på allt som händer kring Lennart Geijer-skandalen och bordellhärvan, har berättar om sina kvinnor och om sina barn och om kollegor.
Allra mest fascineras jag av första delen av boken där han skildrar sin barndom och skoltid. Han berättar om mamman som alltid pratade om att hon var sjuk, men frågan var om hon var särskilt sjuk eller bara både dåligt, fångad i en hemmafruroll men med kompetens för mycket mer.
Leif GW Perssons trygghet under uppväxten var hans pappa. Han fick följa med sin pappa till jobbet många gånger när mamman inte orkade ha honom hemma. Hans kärlek till sin pappa lyser igenom hela boken.
Jag har aldrig varit särskilt intresserad av Leif GW Persson. Jag har inte roats av hans böcker och jag inser att vi är hur olika som helst: han är en djurmördare, ja ni vet en sådan person som tycker om att gå på jakt och skjuta oskyldiga djur som aldrig gjort honom något. Själv är jag emot dödande i alla former. Jag är vegetarian och buddist. Vi kan inte vara mer olika, egentligen. Han är man och har lyckats med sin klassresa över all förväntan och är ekonomiskt oberoende och han gillar att festa på fina barer. Själv har jag väl inte lyckats särskilt bra ekonomiskt och jag gillar inte att hänga på barrn och är inte särskilt förtjust i alkohol. Men när jag läser biografer fångas jag av den och inspireras och känner igen så mycket, så mycket. Han inleder biografin med följande meningar, som också säger precis vad hela boken handlar om:
Det här är berättelsen om en klassresa, min egen klassresa. Samma klassresa som på ett avgörande sätt har format hela mitt liv. I stort såväl som smått och även när det kommer till rena struntsaker.
Vi som vuxit upp i arbetarfamiljer och brutit släktens mönster och börjat studera har så mycket gemensamt, så många liknande erfarenheter. Det gör att trots att Leif GW Persson och jag är så olika är vi ändå väldigt lika.
Han berättar om skillnaden vid middagsbordet. Hur hans pappa kom hem, trött och sliten efter en dag på bygget och mamman ofta stod kvar vid spisen medan de åt. De åt under tystnad. När han var gäst hos medelklass- och överklassfamiljerna samtalade alla under maten, diskuterade dagen som varit och diskuterar böcker och film.
Leif GW Perssons berättelse är hans, javisst, men vi är många som kan känna igen oss i de situationer han berättar om, fast vi inte lyckats bli ekonomiskt oberoende som han blivit. Hans biografi är inspirerande, den förmedlar känslan att det går, att inget är omöjligt och samtidigt är det skönt att känna igen saker jag själv upplevt och inse att det är så krocken mellan samhällsklasserna ser ut i ett barns eller en ungdoms ögon.
Jag har väl gjort som han fast utan att lyckas skulle man kunna uttrycka det.
Jag kommer också från arbetarklassbakgrund, min pappa var också duktig med händerna och han arbetade på byggen. Min mamma var hemmafru många år men jobbade sedan på kexfabriken på kvällarna för att vi skulle få råd att köpa ett eget hus och flytta från lägenheten. Jag var den första i släkten som studerade vidare efter gymnasiet. Ja redan att gå gymnasiet och ta studenten var ett stort steg i en släkt där alla varit arbetare i flera generationer.
Det har gått ekonomiskt bra för Leif GW, han är ekonomiskt oberoende och kan göra vad han vill resten av sitt liv. Han skulle kunna sluta att arbeta. Han återkommer ofta till detta, nästan lite skrytigt. Det är rätt kul, för han är så medveten om det själv. Det är roligt att han gör så, det är liksom principen ”alltid retar det någon”. Det är uppstickarens kaxighet.
En stort svart hål i bröstet, skriver han om, och skildrar den ångest som ibland tar greppet om honom. Jag blir nästan arg när han skriver om det. Han som är ekonomiskt oberoende och inte är beroende av någon arbetsgivarens godtycke. Det han skildrar är nog den vilsenhet som sitter inne i alla oss som kommer från det som kallas arbetarklass och som utbildar oss och kommer in i kretsar där deras förmåner är självklara.
På AdLibris hemsida ser jag att ”Gustavs grabb” fått högt betyg av kunder som läst boken. Det förstår jag. Jag håller med. Om vi hade gett betyg åt böcker här på Kulturbloggen ade den fått högt betyg här också. Det är flyt i språket. Det är inte Nobelprislitteratur och inte något poetiskt djupt språk, det är rakt, enkelt och känns ärligt, avskalat. Det är säkert inte den objektiva sanningen om allt, om det nu finns någon objektiv verklighet överhuvudtaget, det är Leif GW Perssons upplevelse av sitt liv – och det är inte många som lyckas förmedla en sådan berättelse på ett sätt som upplevs så utan krusiduller.
Dagens Nyheter skrev om ”Gustavs grabb”:
Hymlandet har ingen plats i ”Gustavs grabb”. Leif GW Persson berättar ibland plågsamt öppet om sina egna tillkortakommanden, om den ångest han kämpat mot sedan barnsben, om sitt alkoholmissbruk och om hur han efter Geijeraffären bestämde sig för att begå självmord – men inte klarade av att genomföra det.
Ångesten beskriver han som ett svart hål som öppnar sig i bröstet, ett hål som lättast dövas med hårt arbete eller alkohol. Vart den kommer ifrån? Leif GW Persson vet inte säkert, men tror att det har med hans dysfunktionella relation till sin mamma att göra. Barnaåren präglades av moderns känslomässiga frånvaro och – mer eller mindre inbillade – sjukdomar.
Leif GW Persson är utan tvekan en smart människa av den iakttagande typen. Förmodligen hade han mått risigt även utan klassresan. Det finns dessutom en annan händelse som formar honom, arbetsolyckan som pappa Gustav är med om och som lika gärna kunde ha dödat honom. Tryggheten försvinner. När som helst kan vad som helst hända.
Och i slutändan: kanske är alla de här funderingarna irrelevanta. Persson upplever klassresan som otroligt definierande, och berättelsen är ju hans. Kanske ska den bara få vara just det.
Både SVD och DN är lite inne på att det svarta hålet i hans bröst skulle finnas även om Leif GW inte hade varit från arbetarklassen, att också människor från välbärgade familjer kan ha ångest. Det är förstås samt, men ändå är det så typiskt av recensenter från borgerliga tidningar att sopa problem på grund av klassklyftor under mattan. Det är som om de vill säga: ”Bli vid din läst, för ångest får du ändå”. Eller den gamla klyschan att pengar inte ger lycka. Nej det gör pengar kanske inte, men den som har ekonomiskt oberoende slipper ändå att sova dåligt på natten av oro för att inte kunna betala räkningar. Det är självklart att ekonomin påverkar en människas liv.
Det där med att komma från arbetarklass och göra en klassresa har inte bara med ekonomin att göra, det har lika mycket att göra en känsla inom sig att inte riktigt räcka till, att inte veta hur man ska uppföra sig och att känna sig som en klumpig gris i en porslinsfabrik.
En rolig detalj i Leif GW:s biografi är att han berättar helt öppet att den första boken han skrev, deckaren om en justitieminister som sprang till prostituerade kom till genom hämnd. Hämnd på alla de som behandlade Leif GW Persson illa i samband med DN:s avslöjande om Geijer affären. Det är skönt med någon som öppet berättar om sina hämndkänslor och visar hur sådana så kallade sämre sidor kan ge oss energi och kraft.
Leif GW Persson tar också död på myten om att allt som inte dödar oss, det härdar oss. Visst, det härdar oss, men det förändrar oss samtidigt och tar bort tron på det goda krafterna. Vi ser kanske mer realistiskt på livet, men samtidigt förlorar i tron på mycket av det goda.
Läs även andra bloggares åsikter om biografier, bokrecension, Lei GW Persson, Gsutavs grabb