Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Dylan – en kärlekshistoria av Håkan Lahger, tar tid att läsa trots att den inte är särskilt tjock

by

Titel: Dylan – en kärlekshistoria
Författare: Håkan Lahger
Förlag: Norstedts
Utgiven: September 2011
ISBN10: 9113026534
ISBN13: 9789113026534

Dylan – en kärlekshistoria av Håkan Lahger är en fascinerande vandring kring Dylan. Lahger berättar inte i kronologisk ordning om Bob Dylans liv, det är långt ifrån en traditionell biografi. Istället har Lagher träffat olika personer som har Dylan betytt något för, eller tvärtom: de har inte alls uppskattat Dylan. Men oavsett sitt förhållande till Bob Dylan har Dylans musik och texter påverkat de flesta, om inte genom att han i sin tur påverkat andra som påverkat andra …
På så sätt får jag som läsare av biografin ett mycket vidare och djupare förståelse av Dylan.

Trots att boken är väldigt välskriven och har flyt och är jätterolig att läsa är den samtidigt väldigt mastig att läsa, för varje stycke har så mycket information. Jag kan inte skumläsa, jag som annars läser rätt fort har tagit lång tid på mig att läsa denna bok som ändå inte är särskilt tjock.

Bob Dylans text och musik har präglat en generation svenskar. Oavsett om man gillar Dylan eller inte, så är det så. Lahgers bok är mer en reportage- och intervjubok. Den utgår från Bob Dylans liv, möten med ett antal kända och okända svenskar.

Vi möter Jörgen Lindström som spelade denunge pojken i Bergmans film Tystnaden. Han berättar varför han vigt sitt liv åt Dylan. Lindström är en av världens främsta experter på Bob Dylan, en svensk som sett närmare 150 Dylan-konserter världen över.

Andra vi möter i boken:
Izzy Young, som upptäckte Dylan i New York i början av sextiotalet och arrangerade hans första konsert, skildrar en annan tid och ett annat liv
Nikke Ström som var var musikerkompis med Totta Näslund, vår främste Dylantolkare.
Ola Magnell talar om hur han blev så förknippad med Dylan att han till slut inte ville höra talas om mannen. Gunnar Harding som visar på Dylans förmåga att göra andras verk till sina egna.

Svenska Dagbladets recensent är rätt kritisk och skrev:

Lahgers bok om Bob Dylan rymmer alltför mycket strunt på slafsig prosa för att övertyga. Men så lyfter det när han träffar Izzy Young, folkmusikpionjären som arrangerade de första konserterna i Greenwich Village med många av 60-talets folk- och protestsångare, däribland Bob Dylan.

Izzy Young, sedan länge bosatt i Stockholm, har berättat sin historia många gånger, men när Lahger återger den får hans prosa en lust och lyster som även präglar de intryck från dagens Greenwich Village som samtalet med Young övergår i.

Själv är jag inget fan av Bob Dylan. Jag har inget emot honom heller, jag har ett ganska svalt förhållande till honom. Jag kan tänka mig att den som kan sin Dylanhistoria får ut ännu mer än jag av boken, för han eller hon kommer ju att få en fördjupat förståelse och dra egna paralleller till vad de intervjuade berättar. Jag fascinerades av hur en del kan ge sig så hän åt dyrkan av en artist att de reser världen runt och byter kassetband med varandra. Jag tycker rätt synd om den man som fått en sådan ikonstatus – och jag har verkligen fått respekt för Dylans egensinnighet efter att ha läst boken.

Fast jag håller också med Svenska Dagbladets recensent om köttbullsreceptet:

Dessutom undrar jag vad den skicklige Christer Olsson gjort för ont för att tvingas stoltsera med ett matrecept i boken. Hans tomatsås och Dylans köttbullar är lika intressanta som Sten Bromans viskyköttbullar och Jan Myrdals saffranspannkaka.

Fler recensioner av boken: Expressen och Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Felicia Försvann skulle vunnit på ett varv till hos författaren

by

Felicia Försvann
Författare: Felicia Feldt
Förlag: Svante Weyler Bokförlag
Utgiven: 201201
ISBN: 978-91-85849-68-0

När jag fick Felicia Försvann i mina händer hade det redan skrivits spaltmeter om boken och om författarens relation till sin mamma, Anna Wahlgren – kvinnan bakom Barnaboken. Såväl de som har läst som de som inte har läst Felicia Försvann tycks ha bildat sig en uppfattning om den.

Mycket har handlat om hur väl Felicias beskrivning av sin uppväxt och sin mamma stämmer med verkligheten. Det vi får beskrivet för oss, genom korta tillbakablickar, är onekligen något som borde ha fått grannar, vänner, skolpersonal att reagera. Den växande familjen flyttade 19 gånger på 18 år, mellan ställen som Stockholm, Malmö, Jämtland och Egypten. Felicia hade minst fem styvfäder, alkoholen flödade och barnen blev ofta lämnade ensamma. När mamma var närvarande fylldes tillvaron av hot om självmord, våld och utfrysning.

Glimtarna från barndomen varvas med glimtar från Felicias liv på 2000-talet, främst av kantrade relationer med tre av hennes män.

Kanske är allt som Felicia skriver sant eller i alla fall en korrekt beskrivning av hennes egna upplevelser. Det som gör att läsaren får en lätt skeptisk distans till bokens Felicia är nog att vi inte får se något positivt och ingen värme alls. Som Svenska Dagladets recensent skriver:

Modern framstår som helt endimensionell, och då blir det svårt att uppamma något verkligt intresse. Kanske blir det så när det inte finns någon kärlek – men all smärtan då? Den måste ju komma någonstans ifrån. Utan kärlek ingen smärta, men jag ser ingen kärlek någonstans i Feldts bok.

Boken känns som den första delen i ett terapiarbete, där Felicia har fått ösa ur sig alla negativa minnen, all bitterhet och sorg. I nästa steg skulle man hoppas att det leder till något slags försoning, så att Felicia kan gå vidare med sitt liv och bryta en negativ familjespiral.

Även Felicias ena son tar avstånd från sin mamma och vill bo hos sin pappa i stället. I en glimt av klarsyn ser Felicia att ”han försöker rädda sig från generationers påverkan, från aggressiviteten som härskar i alla våra celler. Matriarkatets virus som förgiftat oss alla.”

Boken var säkert viktig att skriva för författaren själv. För att kunna bli betydelsefull även för läsarna tror jag att den skulle ha vunnit på att hon hade lagt den åt sidan och skrivit klart den när hon själv bearbetat sina upplevelser lite mer och kommit lite längre. Som det är nu känns det bara tomt när man lämnar boken med slutorden ”Det här är ditt fel, Felicia. Allt. Allt är ditt fel. ”

Ett par av alla recensioner: Dagens Nyheter, Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Recension av Vit Jazz av James Ellroy i nyutgåva

by

Titel: Vit jazz

Författare: James Ellroy

Utgiven: 2011-10-05

ISBN: 9789186629328

Förlag: Modernista

Svartare än så här blir det inte. Välkommen till 409 sidor svart kriminalroman i James Ellroys karaktäristiska stil.

James Ellroy började skriva böcker efter en period av missbruk, hemlöshet och brottslighet. Hans mamma mördades av en okänd förövare och det är inte svårt att se spåren efter detta i hans skapande. Efter en svår lunginflamation slutade han dricka och började arbeta som caddie på en golfklubb. Jobbet som caddie gav bra inkomster och gjorde att han kunde ägna eftermiddagarna åt skrivande. Enligt James Ellroys Wikipediasida fortsatte han med caddiejobbet ända from till sin femte bok.Vit Jazz är sista boken i Los Angeleskvaretten som börjar med Den svarta dahlian.

Ellroys intresset för mordet på Elizabeth Short (Den svarta dahlian) bottnade sannolikt i det ouppklarade mordet på Ellroys mamma. James Ellroy använde både tid och resurser till att försöka hitta sin mors mördare men gav till slut upp. Hans uppfattning var att andra, mer uppmärksammade mord under samma tid var intressantare för polisen att utreda. Besattheten av  mordet på Elizabeth Short kan lätt ses som surrogat för den misslyckade utredning av mordet på mamman.

Som författare hade James Ellroy tidigt en trogen publik men med Los Angeleskvartetten vann han bredare populäritet. Vit Jazz är den sista i serien och är den bok där James Ellroys säregna staccatostil formas.

James Ellroys förläggare bad honom korta ner romanen från drygt 900 sidor till 350. För att inte ta bort något från historien plockade han sonika bort verb och bindeord. Effekten av detta blir nästan surrealistisk men bidrar till en förtätad stämmning. Det förstärker också effekten av att boken är den första där Ellroy skriver i första person. Känslan av att få ta del av huvudpersonens tanke- och känsloprocesser gör att karaktärerna nästan kryper innanför skinnet.

Det som utmärker James Ellroys romaner är att handlingen är mindre viktig och ofta rörig och slingrande. Det som är intressant är karaktärerna och relationerna dem emellan. Spelet, helt enkelt. Det är särskilt utmärkande i Vit jazz. Karaktärernas moral och motivation är deras egen, var och en lever sitt liv på det sätt  kan. Den som vill ha tydliga gränser mellan gott och ont, rätt och fel bör välja något av Agatha Christie i stället.

Svårläst? På sätt och vis. Historien är som vanligt Los Angeles undre värld med poliser, kriminella,  våld, rasism,  korrumption och alla former av mänsklig svaghet i en het blanding. Som vanligt möter vi en del av tidens kända namn och politiska händelser och de bildar bakgrund till handlingen.

Språket är en blandning av knarkarslang, kriminellas och polisens jargong. Det fungerar bättre på engelska och i svensk översättning blir det lätt för mycket. Ibland kan det vara bättre att inte översätta slang. Å andra sidan kan det inte ha varit en lätt uppgift att översätta denna bok och man får säga att översättaren ändå lyckas förmedla det väsentliga i bokens stämning och handling.

 

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

August Strindberg: En dåres försvarstal, menar han allvar?

by

Titel: En dåres försvarstal
Författare: August Strindberg
Översättare: Hans Levander
Förlag: Norstedts
Bandtyp: Pocket
Språk: Svenska
Utgiven: 201201
ISBN10: 9113040235
ISBN13: 9789113040233

”En dåres försvarstal”, August Strindbergs självbiografiska skildring av vägen till skilsmässa med Siri von Essen har getts ut i behändigt pocketformat lagom till firandet av Strindbergsåret, som firas 2012, till minne av att det var hundra år sedan Strindberg dog.

Det är svårt att ta det Strindberg skriver på allvar. Han tycks övertygad om att kvinnor har lägre intelligens än män. Han upprepar det många gånger i berättelsen. Han delar också in kvinnor i två grupper, de som är fina kvinnor: mödrar, vackra och ganska sexuellt ointresserade. Kvinnor som däremot är kraftigt byggda och som är maskulina har han bara förakt för. Kvinnor som flirtar med män och kvinnor som har intresse för sex ser han som slinkor.

Det är inte konstigt att många ser honom som kvinnohatare, efter att ha läst ”En dåres försvarstal”. Det är lätt att stämpla honom som värsta mansgrisen.

Visst, det går att tänka att han är ett barn av sin tid. Den kvinnosyn har visar upp kanske var allmän då. Fast å andra sidan fanns det män som inte stod för den inställningen, exempelvis Henrik Ibsen (som också får sina slängar av Strindberg i ”En dåres försvarstal”).

Jag läser trots det med stor behållning. Dels är det fascinerande med hur modig han är som visar upp sitt innersta, att han berättar så öppet hur han tänker och hur han upplevde tiden då han blev förälskad och tiden då de var gifta och tiden då de gled isär, med alla bråk och alla försoningar.

Berättelsens styrka är dess fantastiska språk och hur naket hela förhållandet skildras, det är helt enkelt en kärleksroman skildrat utifrån en mans synvinkel. Kanske, som sagt, ett vittnersbörd av hur många män tänkte då.

Till August Strindbergs försvar ska sägas att han troligen skrev en mest för sin egen skull. Han skrev en imponerande nog på franska, 1887–1888. Den översattes och gavs ut på tyska som ”Die Beichte eines Thoren”, ”en dåres bikt”, 1893, för vilket Strindberg blev åtalad i Tyskland.

1895 gavs den ut på franska med titeln ”Le plaidoyer d’un fou”. På svenska gavs den ut först 1914, efter Strinbergs död och i en starkt förmildrad översättning.

Jag hade i alla fall väldigt roligt när jag läste boken. Av och till undrar jag om Strindberg inte tog i och överdrev en del.

Framför allt njöt jag av språket, av Strindbergs (och översättarens) ordrikedom. Men jag kan tänka mig att om Siri von Essen skulle skriva en bok om samma tid och om allt som hände skulle det bli en helt annorlunda version.

Bokhora skrev om den nya pocketupplagan:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jo Nesbøs nya deckare ”Gengångare”: mörkare, dystrare, svartare

by

Gengångare
Författare: Jo Nesbø
Förlag: Piratförlaget
ISBN10: 9164203808
ISBN13: 9789164203809
Släpps i Sverige: 25 januari 2012

Den hårde polismannen Harry Hole är tillbaka. Gengångare är Jo Nesbøs åttonde bok i serien med Harry Hole.
Ja det är den åttonde boken och ändå känns det inte som att det gått slentrian i att berätta om honom.
Verkligen inte. Det är en spännande historia, med action och överraskande vändningar. För älskare av Harry Hole är det en högtidsstund att få sätta händerna på boken och börja läsa. Men jag som egentligen inte är något stor fan av Harry Hole-böckerna fångas ändå in av berättelsen. Jag känner till och med sorg i magen med tanke på de hemska öden som skildras. Den åttonde boken om Harry Hole är nog den mörkaste och dystraste då den skildrar knarkträsket och olika människor som dras in i beroende och det skildras på ett trovärdigt sätt.

Harry Hole återvänder från Hongkong där han försörjt sig som en slags vakt. Han är inte längre polis till yrket och har ett stort ärr på ena sidan av ansiktet och ena fingret är borta och ersatt av ett fingar i titan. Anledningen till att han kommer tillbaka till Oslo är att Oleg, sonen till Harrys stora kärlek Rakel gripits, misstänkt för mord på en ung knarklangare. Oleg är också fast i heroinmissbruk.

En av bokens stora styrkor är hur Jo Nesbø skildrar olika människors väg in i svårt missbruk. Han berättar om olika öden, människor med olika bakgrund. Myten att det bara är ungdomar som kommer från trasig hem och dåliga sociala miljöer som fastnar i drogmissbruk är just bara en myt. En person kan komma från en trygg, bra bakgrund med bra familj och föräldrar som verkligen bryr sig, och ändå kan han eller hon fastna i drogmissbruk. Jo Nesbø skildrar också hur droger som heroin oundvikligen driver missbrukarna utanför samhället. För missbrukaren är drogen en större kärlek än någon annan kärlek, viktigare än sex, mat och viktigare än någon annan människa.

Oleg, som vuxit upp med Harry, är som en son för Harry. Harry kommer hem till Oslo för att granska alla bevis mot Oleg, för Harry misstänker att Oleg inte är mördaren.

På Oslos gator har droghandeln förändrats rejält sedan Harry Hole arbetade som polis. Bara två stora droghandlare finns kvar, resten har försvunnit. En ny drog, fiolin, har dykt upp. Den är en slags syntetiskt framtagen heroinkopia, fast önnu starkare. Harry inser efter ett tag att Oleg och den mördare unge knarklangaren Gusto kan ha varit ett hot mot narkotikakungen. De vet för mycket. Harry upptäcker också att den stora knarkkungen måste ha bulvaner långt upp i polishusets hierarkier. Kampen för att rentvå Oleg blir ännu farligare. Människor som kan förlora makt och sociala ställningar kan vara livsfarliga.

Jo Nesbøs nya deckare ”Gengångare” är mörkare, dystrare och svartare än hans tidigare och det är sorgligt att inse att det helvete som många svåra missbrukare lever i är just så vidrigt som det skildras.
”Gengångare” har en del spektakulära våldsbeskrivningar, som i alla Harry Hole-böcker, men det är mindre av detta än det brukar – och det är ett skäl till att jag tycker det här är en av de bästa i serien.

Recension i Göteborgsposten:

Gengångare är dystrare än föregångarna, men innehåller också lakonisk humor, associationer till gamla filmrepliker, populärkulturella referenser, på kornet-miljöbeskrivningar, utanför turiststråken.
Detta är en krimi utan några som helst döda punkter, slugt konstruerad och stadigt spännande. Och det finns tidigt anledning att fråga sig om Hole kommer att överleva (han kommer hur som helst inte att dö av hög ålder, sa Nesbø i en tv-intervju för några veckor sedan)?

Du har väl inte missat vår intervju med Jo Nesbø?

Piratförlaget berättar om boken:

Harry Hole lämnar Hongkong och återvänder till Oslo med ett enda ärende: att undersöka ett i praktiken uppklarat mord i narkotikamiljö eftersom han vägrar tro att polisen gripit rätt person. Han får snart träffa den misstänkte mördaren. En pojke på arton år som han inte har sett på länge och knappt känner igen – Oleg, sonen till Harrys stora kärlek Rakel.

I Oslo har polisen samordnat en stor insats mot narkotikaförsäljningen på gatorna och lyckats minska heroinet kraftigt. Men i dess ställe har fiolin dykt upp, en drog som ger färre dödsfall men är desto mer beroendeframkallande.

Det som från början såg ut som ett vanligt drogrelaterat mord växer till en omfattning som Harry inte kunnat förutse. Ett välorganiserat, våldsamt och väldigt farligt nätverk styr Oslo med järnhand. Ingen vill komma i deras väg och ingen vill avslöja något om dem eftersom det sker med livet som insats.

Men alla spår pekar i en riktning – mot mycket högt uppsatta personer i staden.

Jo Nesbøs hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,