Titel: Dylan – en kärlekshistoria
Författare: Håkan Lahger
Förlag: Norstedts
Utgiven: September 2011
ISBN10: 9113026534
ISBN13: 9789113026534
Dylan – en kärlekshistoria av Håkan Lahger är en fascinerande vandring kring Dylan. Lahger berättar inte i kronologisk ordning om Bob Dylans liv, det är långt ifrån en traditionell biografi. Istället har Lagher träffat olika personer som har Dylan betytt något för, eller tvärtom: de har inte alls uppskattat Dylan. Men oavsett sitt förhållande till Bob Dylan har Dylans musik och texter påverkat de flesta, om inte genom att han i sin tur påverkat andra som påverkat andra …
På så sätt får jag som läsare av biografin ett mycket vidare och djupare förståelse av Dylan.
Trots att boken är väldigt välskriven och har flyt och är jätterolig att läsa är den samtidigt väldigt mastig att läsa, för varje stycke har så mycket information. Jag kan inte skumläsa, jag som annars läser rätt fort har tagit lång tid på mig att läsa denna bok som ändå inte är särskilt tjock.
Bob Dylans text och musik har präglat en generation svenskar. Oavsett om man gillar Dylan eller inte, så är det så. Lahgers bok är mer en reportage- och intervjubok. Den utgår från Bob Dylans liv, möten med ett antal kända och okända svenskar.
Vi möter Jörgen Lindström som spelade denunge pojken i Bergmans film Tystnaden. Han berättar varför han vigt sitt liv åt Dylan. Lindström är en av världens främsta experter på Bob Dylan, en svensk som sett närmare 150 Dylan-konserter världen över.
Andra vi möter i boken:
Izzy Young, som upptäckte Dylan i New York i början av sextiotalet och arrangerade hans första konsert, skildrar en annan tid och ett annat liv
Nikke Ström som var var musikerkompis med Totta Näslund, vår främste Dylantolkare.
Ola Magnell talar om hur han blev så förknippad med Dylan att han till slut inte ville höra talas om mannen. Gunnar Harding som visar på Dylans förmåga att göra andras verk till sina egna.
Svenska Dagbladets recensent är rätt kritisk och skrev:
Lahgers bok om Bob Dylan rymmer alltför mycket strunt på slafsig prosa för att övertyga. Men så lyfter det när han träffar Izzy Young, folkmusikpionjären som arrangerade de första konserterna i Greenwich Village med många av 60-talets folk- och protestsångare, däribland Bob Dylan.
Izzy Young, sedan länge bosatt i Stockholm, har berättat sin historia många gånger, men när Lahger återger den får hans prosa en lust och lyster som även präglar de intryck från dagens Greenwich Village som samtalet med Young övergår i.
Själv är jag inget fan av Bob Dylan. Jag har inget emot honom heller, jag har ett ganska svalt förhållande till honom. Jag kan tänka mig att den som kan sin Dylanhistoria får ut ännu mer än jag av boken, för han eller hon kommer ju att få en fördjupat förståelse och dra egna paralleller till vad de intervjuade berättar. Jag fascinerades av hur en del kan ge sig så hän åt dyrkan av en artist att de reser världen runt och byter kassetband med varandra. Jag tycker rätt synd om den man som fått en sådan ikonstatus – och jag har verkligen fått respekt för Dylans egensinnighet efter att ha läst boken.
Fast jag håller också med Svenska Dagbladets recensent om köttbullsreceptet:
Dessutom undrar jag vad den skicklige Christer Olsson gjort för ont för att tvingas stoltsera med ett matrecept i boken. Hans tomatsås och Dylans köttbullar är lika intressanta som Sten Bromans viskyköttbullar och Jan Myrdals saffranspannkaka.
Fler recensioner av boken: Expressen och Aftonbladet
Läs även andra bloggares åsikter om Bob Dylan, bokrecension, biografin, Håkan Lagher