Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Precis min typ – boken om typsnitt du aldrig anat kunde vara så underhållande

by

Precis min typ – boken om typsnitt
Författare: Simon Garfield
Översättning: Pär Svensson
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgiven: 201203
ISBN: 978-91-37-13688-2

Precis min typ är inte vilken bok som helst. Det är en bok som handlar om typsnitt, deras uppbyggnad, historia och deras användning idag. Vem hade kunnat ana att det här skulle vara en bok som håller kvar mig som läsare och låter mig få följa med på en fantastisk resa med flera olika småberättelser om typsnitt och deras skapare?

Bland annat får man som läsare information om det typsnitt Beatles använde, den kritik Ikea fick när de bytte typsnitt, varför vissa har valt att bojkotta typsnittet Gill Sans, striden mellan Helvetica och Arial, hur tunnelbanesystemen i London och Paris använder typsnitt, och den historik som finns till varför man till kampanjen för Obama i det senaste presidentvalet i USA använde en viss slags typsnitt.

I boken blandas hårda fakta om typsnitt och deras uppbyggnad med småberättelser kring deras tillkomst och användningsområden. Ibland kan det upplevas som lite rörigt, men detta är ingen bok som man behöver läsa från kapitel till kapitel, utan läsaren kan hoppa in i det kapitel som känns intressant för tillfället. Flera berättelser i boken är ganska underhållande, det kanske man inte direkt hade förväntat sig om en bok som handlar om typsnitt. Det är också fantastiskt att alla dessa småberättelser sparats till omvärlden.

Jag blir förundrad över hur många som är engagerade i detta med typsnitt, hur de används i vår vardag och all den historik och allt det engagemang som ligger bakom till varför det ser ut som det gör i vårt samhälle idag.

Boken känns lika mycket som en historielektion som att ge läsaren en tankeväckare kring vardagen.

Som ett bevis på att diskussionen om typsnitt är minst lika pågående idag som den var tidigare ger författaren Simon Garfield också hänvisningar till appar i iphone, videos på you-tube och webbsidor med olika forum där man diskuterar typsnitt.

Boken blev utnämnd till Årets brittiska bok i Brittish Book Awards 2011.

Text: Jenny Lagebjörk

Bokrecension: Den sista musketören – en rolig äventyrsberättelse

by

Titel: Den siste musketören
Författare: Stuart Gibbs
Förlag: Wahlströms
Utgiven: 2012
ISBN: 978-91-32-16048-6

Greg och hans föräldrar blir falskt anklagade för mordförsök på kung Ludvig XIII. Greg lyckas fly men hans föräldrar blir förda till fängelset La Mort Triste. Det blir Gregs uppgift att rädda föräldrarna från att bli dödade. Han får hjälp av sina nyvunna vänner Aramis, Athos och Porthos. Själv blir han kallad D´Artagnan eftersom hans riktiga namn är så svårt att uttala och för att hans vänner tror att han kommmer från Artagnan. Men han kommer från Amerika och från 2000-talet.

Men nu utspelar sig historien i Paris på 1600-talet. Greg är 14 år och han och hans föräldrar har ofrivilligt gjort en tidsresa. Det är en skurk som har lurat dem och skurken följer med till 1600-talet och det är han som lurar kungen att tro att Greg och hans föräldrar är brottslingar. De fyra tonårspojkarna lyckas befria Gregs föräldrar och de får sedan uppdrag av kungen att bli hans privata vaktstyrka. Musketörernas uppdrag kan börja. Denna bok är del 1 i en serie om D´Artagnan, Gibbs, och hans vänner i Frankrike på 1600-talet. En bladvändare som är rolig att läsa.

Detta är en äventyrsberättelse för barn i åldern omkring 9 till 14 år, där både påhittade romanfigurer och verkliga människor från historien finns med. Man behöver inte ha läst de Tre Musketörerna för att följa med i handlingen men boken kan vara en bra introduktion till Alexander Dumas roman. Förutom att det finns spänning, finns här en beskrivning av livet på 1600-talet och om olika saker som skiljer mot ett liv på 2000-talet. Och det är mycket, till exempel tändstickor och bad.

Stuart Gibbs är en amerikansk författare som också arbetat som manusförfattare.

Text: Áslaug Myhrberg

Efter att ha läst ”Ett partis fall och uppgång” av Anders Pihlblad – undrar jag om Pihlblad ställde den viktiga frågan

by

Ett partis fall och uppgång
Författare: Anders Pihlblad
Formgivare: Lottie Hallqvist
Förlag: Natur & Kultur
Bandtyp: Inbunden
Språk: Svenska
Utgiven: 201204
Antal sidor: 335
Upplaga: 1, Vikt i gram: 518
ISBN10: 9127132641
ISBN13: 9789127132641

Det märks att Anders Pihlblad är journalist. Språket är enkelt, fokus finns i handlingen, det är en lättläst bok.

Trots att boken ska handla om tidsperioden 2002-2006 får vi även en hel del av den bakomliggande historien. Insprängt lite här och var finns historiska tillbakablickar. Uppbyggnaden är inte helt olik den dramaturgi som framgångsrikt används i film och TV. Berättelsen om Anders Borgs svensexa är en liten pärla.

Jag slås av hur kort minnet är. Jag får upprepade ”Javisst-ja-upplevelser”. Ett sånt exempel är Tove Lifvendals attack på den moderata partiledningen efter valet 2002. Däremot var det en nyhet för mig att Prime PR varit med och slipat formuleringarna.

Detta är en bok för politiska nördar som vill veta mer. Det politiska spelet kan ibland vara som att titta på en film genom en skärm med hål som oupphörligt rör sig. Utifrån ser vi bara delar av den helhet vi ibland kan ana, men Pihlblad lyckas lyfta bort skärmen och visa oss sammanhang och detaljer som i många fall ger en annan bild av skeenden vi trodde oss känna till.

Efter att ha läst boken sitter jag med två frågor. En som kan besvaras och en som är omöjlig att besvara.

Vi börjar med den omöjliga.
Var Reinfeldt nödvändig?
Eller rättare sagt, vad hade hänt om inte Reinfeldt funnits till hands? Jag ser två vägskäl:
Fredrik Reinfeldt vann striden mot Ulf Kristersson med tre röster. Om två personer bytt sida hade Reinfeldt förlorat striden. Vad hade då hänt med hans karriär.
Reinfeldt hamnade i partiets frysbox på 90-talet. Reinfeldt valde att kämpa på men det fanns säkert erbjudanden att säga ja till.
Säg att Reinfeldt förlorat striden med tre röster och valt att stiga av rikspolitiken. Ponera att alla andra funnits på plats 2002, förutom Reinfeldt – ven hade i det läget blivit partiledare? Hade det påverkat utvecklingen markant, eller hade Nya Moderaterna bara haft en annan partiledare med ungefär samma politik? Ingen vet, men det är fascinerande att inse hur små marginalerna är.

Vem betalade?
Fram till 2006 tog moderaterna emot anonyma gåvor.
”Det kunde vara ett par hundratusen som kom in. Pengarna var inte spårbara, säger Sven-Otto Littorin” Sid 233
Littorin uppger att moderaterna aldrig haft problem med anonyma gåvor eftersom en okänd inte gärna kan kräva något i gengäld.
Jag frågar mig om ingen i den moderata partiledningen verkligen visste var pengarna kom ifrån. Jag finner det otroligt att någon skulle slänga in den sortens pengar utan att ha underhandskontakter med någon inom partiet.

Pengarna betaldes in på partiets konto. Via banken kan man spåra från vilket konto överföringen kom, såvida ingen kom in på en bank med 250.000 kronor i en portfölj. Pengarna kan ha kommit från utländska nummerkonton med hög banksekretess, vilket gör det omöjligt att spåra avsändaren.

Det är synd att inte Pihlblad ställde frågan om de inte var rädda för att motta svarta pengar. Om givaren är anonym kan mottagaren inte veta om pengarna de får ett resultat av skatteflykt eller ekonomisk brottslighet.

Frågan huruvida ett parti som aspirerar på att vara statsbärande kan vara uppbyggt med hjälp av svarta pengar borde kittla var journalist nyhetsnäsa. Om Pihlblad ställde de frågorna eller inte, anges inte i boken. Kanske kommer det i uppföljaren.

Text: Peter Johansson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kum av Henrik Tord – svår att släppa ifrån sig

by

Titel: Kum
Författare: Henrik Tord
Förlag: Ordfront
Utgiven: 201204
ISBN10: 9170376204
ISBN13: 9789170376207

Att tappa bort ett barn är så lätt. Man vänder sig om, och som genom ett trollslag är ungen borta, försvunnen och det spårlöst. Paniken sprider sig inombords och på några sekunder inser man att allt man trodde om att ha kontroll över tillvaron är bortblåst. Just när man är på väg att bryta samman plirar ungen fram bakom en hylla, och hjärtat kan så sakteliga söka sig nedåt mot sin sedvanliga plats.

Henrik Tord har knåpat ihop en roman som bygger på samma känsla av maktlöshet som den förälder som tappat bort sitt barn upplever. Men här förvandlas mardrömmen till verklighet, i ett smutsigt, svettigt och djupt korrumperat Sydostasien. Boken heter Kum (som betyder oproportionerlig hämnd och tydligen inte ska vara alldeles ovanligt i Kambodja där stora delar av boken utspelar sig), är en thriller och rör sig hemtamt mellan olika klasser och livsöden när ett svenskt par på några års utlandsjobb får uppleva hur dottern blir bortrövad.

Barn blir handelsvaror i sexindustrin, vuxna brottas med sina egna olämpliga lustar eller funderar över var deras medmänsklighet tog vägen. Behovet av hämnd blir omättligt, och med 35 graders värme och hög luftfuktighet – vem kan klandra den blodtörst som boken är döpt efter?

En rik affärsman, utled på livet efter att redan ha skruvat upp alla reglage i livet på max, som testat oskulder från Asiens alla obskyra hörn. En nordvietnamesisk bordellägare och före detta soldat, för evigt fast i den tunnel där han offrade sin mänsklighet för några decennier sen. En ung kambodjan, vanställd och fylld av hämnd. Och ett svenskt par, på väg att glida isär efter ett liv utan några större prövningar, på det stora jobbäventyret i Asien. Uppställningen för spänningslitteratur är given, och även om det är många karaktärer som ska trängas i Tords bok lyckas han ge djup åt de viktigare, så pass att man några gånger hoppas att till och med de allra mest hopplösa ska nå en slags vändning och uppgörelse inom sig själva innan hämnden hunnit ikapp dem.

Tre historier löper parallellt och blir senare inflätade i varandra, med kolliderande världar som dödligt resultat. I sådana krockar är det få som kommer undan, och Tords roman är inget undantag – i slutändan är de flesta någon slags gärningsman, på något sätt tvingade till delaktighet i ett maskineri de innerligt hatar.

Det finns en enda liten brist i boken. Kanske skulle skildringarna av karaktärernas tankar kunnat vara lite mindre utförliga, något som jag stör mig på genom hela boken.

Men jag sugs ändå in i dem, suggererar dem framför mig och känner hur boksidorna liksom klibbar ihop när den fuktiga och tryckande värmen från Sydostasien sprider sig till mig. Engagemanget med de utsatta människorna i verklighetens Sydostasien lyser igenom och gör boken om möjligt ännu svårare att släppa ifrån sig.

Text: Johan Ranstam

Till offer åt Molok av Åsa Larsson grep tag i mig och jag kunde inte sluta läsa

by

Till offer åt Molok
Författare: Åsa Larsson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201203
ISBN10: 9100125318
ISBN13: 9789100125318

Till offer åt Molok är Åsa Larssons femte bok om åklagaren Rebecka Martinsson. Berättelsen fångade in mig direkt, jag fastnade och läste och kunde inte slita mig, ville inte att boken skulle ta slut. Det händer ibland ett en bok tar greppet på mig på det sättet. Inte ofta, men ibland.

Åsa Larsson slog igenom stort med den första som också blev filmad. Jag gillade den och efterföljarna, men i och med den här femte boken tycks Åsa Larsson ha mognat som författare och tar klivet in bland de främsta inom spänningsromaner.

Handlingen utspelar sig i Norrland och börjar med att en björn anfaller en hund i byn Lainio. Männen kallar in den främsta björnjagaren och när han lyckats fälla björnen hittar de en tumme från en människa i björnmagen Några månader senare hittar man en kvinna mördad i sitt hem. Hon har blivit brutalt ihjälstucken med en grep.

Kammaråklagare Rebecka Martinsson leder till en början förundersökningen, men blir bortkopplad från utredningen. Hon är ju rätt envis och börjar forska i mordet på kvinnan på egen hand. Hon anar ett samband med ett antal dödsfall som tidigare har avskrivits som olyckor.

Att handlingen är spännande väntade jag mig. Åsa Larsson är skicklig. Den största behållningen har ändå inte med spänningen att göra utan är beskrivningen av människor och deras beteenden. Åklagaren Von Post som drivs av sitt ego och vill göra karriär, helst på bekostnad av andra, är alltför vanlig i samhället. Vi har nog alla mött hans likar. Skickligt pendlar Åsa Larsson mellan nutid och 1900-talets början där de händelser utspelar sig som ekar fram till nutiden. Kvinnors situation under 1900-talets början berättas genom att vi får följa lärarinnan Elina som påverkad av Ellen Key trodde på kvinnans lika värde som mannen och vill tro på att fri kärlek är möjlig.

Kvinnorollen tas upp på flera sätt, som i skildringen av poliskvinnan Anna-Maria som är gift och har tre barn, en yrkeskvinna som ändå trycks ned av outtalade förväntningar på henne som kvinna. Exempelvis:
Alla hennes ärvda dukar låg ostrukna i något skåp därhemma och gav henne dåligt samvete, oklart för vad. På bordet i hennes kök låg en vaxduk som blivit gråaktig av trycksvärta från alla NSD och Annonsbladet.

Vilken yrkeskvinna har inte känna denna kluvenhet, mellan en gammal bild av kvinnors roll att sy gardiner och baka bullar. Vilken man i yrkeslivet har någonsin sådana förväntningar på sig?

Åsa Larsson har ett enastående bildspråk och målar upp miljöerna i det karga norrländska landskapet så det känns som att vi är där. Hon använder beskrivningarna också till att berätta något om människorna – vi upplever miljöer ur olika personers ögon och därmed fångar hon in deras karaktärer också.

Jag har fastnat för flera av birollerna också, som obducenten Pohjanen:
Känsla, tänkte han och sköt upp glasögonen i pannan och lät dem glida ner på näsan igen. Vi använder ordet slarvigt.
Mer än nittio procent av människans intelligens, kreativitet och analysförmåga fanns i det omedvetna. Och allt det där folk kallade magkänsla, intuition, var ofta resultatt av en intellektuell process som de inte hade den blekaste om att de genomfört.

I och med ”Till offer åt Molok” har Åsa Larsson tagit plats bland de främsta svenska deckarförfattarna, de som både behärskar att berätta en spännande historia men samtidigt berättar så mycket mer om människor och om samhället.

Fler recensioner av Till offer åt Molok:
Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,