Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Pulkkinens Sanningen om kärlek, hemligheter och död

by

Titel: Sanningen
Författare: Riikka Pulkkinen
Förlag: Norstedts
ISBN10: 9113036580
ISBN13: 9789113036588

Riikka Pulkkinen skriver om förödande kärlek, hemligheter och död. För när den erkände psykologprofessorn Elsa, döende i cancer och det vuxna barnbarnet Anna återupplivar barndomens kostymlekar öppnas dörren till en väl förborgad familjehemlighet. Den klänning Anna klär ut sig i får Elsa att först stelna till, men därefter att berätta för henne om Eeva – Annas mammas barnflicka. Steg för steg rullas historien upp och förändrar hela familjens tidigare berättelser.

Anna är den som får veta, och det Eeva själv som berättar om sitt liv under några korta år under sextiotalet hos familjen där modern Elsa ständigt var på resa och fadern, konstnären Martti hemma med dottern och barnflickan. Man får följa med på en resa till det radikala Helsingsfors och uppleva den frihet som en ung flicka från landet kunde förnimma när hon sökte sig dit. Och dela en kärlek som är dömd att gå i kras. Parallellt med att hemligheten avslöjas får man följa färden mot den oundvikliga döden från flera perspektiv. Dottern Eleonooras oro och rädsla att blir övergiven, Martti som vill göra sin makas sista levnadstid till den bästa möjliga men som också är rädd. Anna som brottas med egna svarta minnen som hon undviker genom att hitta på historier om andra, och konfrontera med det som kryper fram ur de dolda gömmorna gör hennes.

Pulkkinen har ett språk som gick mig att läsa, läsa, läsa. Hon fångar stämningar och känslor utan att bli övertydlig eller klemande. Hon visar på de många tankarna, den rädsla, ilska och oro som föds när en älskad mor, mormor och maka är på väg att lämna jordelivet utan att falla i sentimentalitet. Den kritik jag har är att Elsa blir lite för positivt tecknad eftersom hon är munter sidorna igenom och den eventuella ångest hon bär på inte visar sig.

Boken föder tankar om vad det är man minns, vilka minnen som konstrueras för att de passar bättre och de lever vidare generation efter generation. Men också funderingar över vad hemligheter gör med relationer i en familj. För även om man inte pratar om dem lever de också vidare och påverkar även de som inte känner till dem. Själv funderar jag över om inte Elsa med flit lämnat kvar den där klänningen i förhoppningen att något av barnbarnen eller varför inte dottern en dag ska plocka fram den, så att hon får släppa fram sanningen i ljuset.

Jag kommer att läsa om boken men på finska, originalspråk är alltid bäst. Men jag vill ge översättaren Janina Orlov en eloge. Hon har gjort ett fantastiskt arbete med att ge boken sin svenska dräkt.

Text: Heli Kärkkäinen

Rör mig inte – vackert skriven ungdomsroman av Tahereh Mafi

by

Titel: Rör mig inte
Författare: Tahereh Mafi
Översättare: Carina Jansson
Förlag: B. Wahlströms
Utgiven: 2012
ISBN: 978-91-32-16049-3

Juliette sitter isolerad och har gjort det i 264 dagar. Egentligen har hon varit isolerad i hela sitt liv, även innan de styrande kastade henne i fängelse. Människor har betraktat henne som ett monster, även hennes egna föräldrar har behandlat henne som utstött. Hon har en kraft som hon inte kan rå för, så fort de flesta rör vid henne så dör de. En kraft som kan utnyttjas både för att förgöra och för att kämpa för det goda.

Plötsligt en dag får hon en cellkamrat, en pojke som heter Adam. Juliette blir först förvirrad och rädd och tror att han kommer för att döda henne, men för första gången i sitt liv möter hon någon som pratar med henne. Han berättar om världen utanför fängelset, att Återetablissemanget lyckades väl med maktövertagandet genom sina falska löften till människorna och nu har de tagit kontroll över hela världen. Världens beboeliga yta är indelad i 3,333 sektorer och olika maktpersoner kontrollerar varje område. Det är soldater överallt och ett ständigt krig pågår mot alla åsiktsmotståndare. De förs bort och dödas, övriga människor är slavar som betjänar de styrande. Juliette själv minns vad som skedde precis innan hon blev fängslad, upplopp och kravaller och dödande.

”Jag ser död död död och rött och vinrött och rödbrunt och den djupaste nyansen av din mors favoritfärg utsmetat i jorden.
Så mycket allting alltsammans dött.”

Återetablissemanget förstör även allt som påminner om människornas historia, dokument, böcker, tavlor och alla föremål. Det finns inte nog med mat. Föräldralösa barn lever övergivna. Naturen är smutsig, skördar är sällsynta och det finns knappt några blommor, djuren dör och inga fåglar sjunger längre. Klimatet ändrar sig hela tiden. Innan Återetablissemanget tog över lovade de en lösning på miljöförstöringen, men den lösningen har inte visats, tvärtom.

En dag stormar fem soldater in i cellen och Adam ställer sig vid deras sida. Han är också soldat, något som Juliette inte visste. Hon förs bort till ett hus så stort och där allt finns i överflöd. Warner är ledare och han vill ha Juliette för sig själv, han vill använda henne som ett vapen för att stärka sin egen makt. Han försöker locka henne med alla rikedomar och när det inte går hotar han henne. Till slut lyckas hon fly. Adam är med på flykten men liksom alla andra soldater har han blivit injicerad med spårningsserum. En förfärlig jakt börjar när de söker efter likasinnade där de kan få någon form av skydd, för de finns där ute, människor i motståndsrörelsen. Det är en väldigt mörk framtidsskildring författaren skildrar så jag blir glad när vändningen kommer, att det i denna grymma värld finns goda människor kvar som kämpar mot de onda styrande.

Detta är första boken i en planerad trilogi, författaren Tahereh Mafi berättar själv på Youtube att den andra delen kommer ut i februari 2013. Boken ska också bli film. Språket i boken är fyllt med liknelser och metaforer och det flyter bra, ibland är det vackert att läsa. Huvudpersonen själv överlever tack vare sina ljusa tankebilder.

”Jag drar efter andan och väntar på att han ska gå sin väg som alla andra i mitt liv. Jag fokuserar blicken på fönstret och löftet om vad som kunde vara. Löftet om något större, något bättre, en orsak till galenskapen som byggs inom mig, en förklaring till min oförmåga att göra någonting utan att förstöra allt. Idag kommer det en fågel. Den kommer att vara vit med gyllene strimmor som en krona på huvudet. Den kommer att flyga. Idag kommer det en fågel. Den kommer …”

Alla tankar som huvudpersonen censurerar är överstrukna. Ett grepp som jag har lite svårt för i början men som snart inte alls stör mig eftersom det speglar den onda ofria värld hon lever i.

”Jag lyfter blicken till glasrutan i väggen. Rosa och rött silar in i rummet och jag vet att det är inledningen på en ny början. Inledningen på samma slut. En ny dag.
Kanske dör jag idag.
Kanske flyger en fågel idag.”

Tahereh Mafi började som bloggare och hon är även en aktiv twittrare. Hon är 24 år och bor i Orange County i Kalifornien. Detta är hennes debutroman, en ungdomsroman som jag tycker att hon lyckats mycket väl med.

Text: Áslaug Myhrberg

Paradisoffer av Kristina Ohlsson – tar raka vägen till filmsuccé, men är inte den litterärt bästa i serien

by

Paradisoffer
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag: Piratförlaget
Utgiven: 201204
ISBN10: 9164203859
ISBN13: 9789164203854

Paradisoffer är Kristina Ohlssons fjärde bok i Fredrika Bergman-serien. Till handlingen är den nog den allra mest spännande, som visar hur skicklig Kristina Ohlsson blivit i att regissera och lägga upp en spänningsroman. Däremot tycker jag att hon litterärt och när det gäller att skildra karaktärernas inre gått ett steg tillbaka. Det som fick mig att fastna för hennes tidigare böcker i serien var just de trovärdiga människorna, att de kändes som äkta människor.
Paradisoffer är istället en deckae som väldigt lätt kommer att gå att föra över i filmens format.

En fullsatt Boeing 747 lyfter från Stockholm och flyger mot New York. Kort efter start hittas ett hotbrev på en av flygplanets toaletter. Krav riktas mot både den svenska och amerikanska regeringen, om de inte infrias kommer planet att sprängas. Ett av kraven från kaparna är att regeringen ska ompröva sitt beslut att utvisa en man som Säpo bedömt vara en säkerhetsrisk. Regeringen ställs inför valet att rädda livet på de fyrahundra passagerare som hålls gisslan på tiotusen meters höjd eller att fullfölja utvisningen.

Den som läst de tidigare böckerna i serien känner igenom huvudpersonerna: Kriminalkommissarie Alex Recht som utreder kapningen av planet tillsammans med Eden Lundell på Säpos kontraterrorenhet. Seriens huvudperson Fredrika Bergman jobbar för tillfället på på justitiedepartementet och är inblandad i utvisningsärendet. Hon får i uppdrag att vara kontaktperson mellan regering och polis.

Det finns delar i berättelsen som sätter kalla kårar i ryggen och får säkert en och annan flygrädd att bli än mer förskräckt. I vissa delar sätter Kristina Ohlsson fingret på ett ohyggligt dilemma. Amerikanarna är redo att låta flygplanet flyga i luften, hellre än att tillmötesgå terroristernas krav på en enda punkt. De svenska beslutsfattarna är mer flexibla – och frågan är om det inte i det långa loppet är ännu mer skrämmande.

Kristina Ohlsson använder skickligt tidsaspekten – bränslet i planet tar sakta med säkert slut och då går tidsfristen ut. Upplagt för filmsuccé. Att jag inte faller pladask beror dels på att karaktärsskildringarna den här gången är ytligare men också att det finns några aspekter i handlingen som gör att den inte är helt trovärdig, som anledningen till pilotens agerande. Det är lite tunt. Likaså finns det delar i terroristernas bakgrund som känns svåra att ta till sig som trovärdiga.

Det går dock inte att komma ifrån att ”Paradisoffer” är spännnande. Även om jag inte köper alla delar i logiken är det en bok det är svårt att slita sig ifrån.

Boktokig var något mer förtjust och gav boken betyg 4 av 5.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Efter mörkrets inbrott av Haruki Murakami – deprimerande slarvigt skriven

by

Efter mörkrets inbrott
Författare: Haruki Murakami
Översättare: Vibeke Emond
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201203
ISBN10: 9113021540
ISBN13: 9789113021546

Den som läst ett par böcker av Haruki Murakami börjar känna igen en del: där finns ofta någon ung kvinna som har gula sneakers på sig – där finns ofta någon scen är någon gungar och där finns alltid någon scen där en måne har viss betydelse. ”Efter mörkets inbrott” känns som en roman Murakami fått till ganska mycket på slenrian.

Handlingen kretsar kring den unga kvinnan Mari som sitter på en nattöppen restaurang i Tokyo och den unge studenten och jazztrombonisten Takahashi sätter sig ned bredvid henne. Han känner igen henne, från en dubbeldate han och en kompis hade med Maris syster.

Mari är fåordig och inte särskilt intresserad av hans samtal. Han är lite orolig över att hon ska stanna där hela natten, en ung kvinna borde inte vara ute på natten. Strax efter att han lämnat Mari kommer en kvinna dit och ber Mari om hjälp, på rekommendation av Takahashi. Kvinnan driver ett så kallat Lovehotell, där män tar in med kvinnor för en timme eller en natt för att ha sex. En ung kinesiska har blivit svårt misshandlad och Mari kan kinesiska och blir ombedd att tolka.

Det kunde varit en fascinerande berättelse om händelser under en natt i Tokyo. Det är dock lite för mycket som känns som maner från författarens sida, som grepp han tar till för att läsaren ska uppfatta det som intressant.

Dialogerna är ofta väldigt onaturliga: människor talar inte på det sättet – och jag har svårt att tro att Murakami använder det onaturliga sättet att tala för att han vill säga något särskilt med det. Antingen har han varit slarvig med dialogerna eller så har översättaren gjort ett slarvigt arbete.

Ett exempel:

”Det här är Mari. Det var henne jag pratade om innan. Hon som kan kinesiska. Hon mer rött hår heter Komugi. Konstigt att heta något som betyder vete, men det är faktiskt hennes riktiga namn. Hon har jobbat länge hos mig”.

Det känns konstruerat, människor talar inte så förklarande.

Ett annat exempel på slarvig dialog, från ett citat av Takahashi:
”… Det var ett mycket snabbt förlopp, och hon hann inte få nån riktig behandling heller. Under hela tiden satt min pappa i fängelse. Som jag berättade innan.”.

Säger en ung man ”snabbt förlopp”? Säger han inte att det gick snabbt eller det gick fort?

Murakami leker med berättarperspektivet och låter oss läsare vara som en kamera som zoomar in rum och människor där. Det känns konstruerat. Men ännu mer störs jag av hans slarv med berättarperspektiven i övriga texten, som :
Hon verkar ha stor vana vid sådant, för hennes handlag är förvånansvärt skickligt.
Förvånansvärt skickligt – ur vems perspektiv och bedömning då? Genom författaren och läsarens?

Jag tillhör inte Murakamis största fans, det är sant. Jag har svårt att hitta den där atmosfären som hans stora fans talar om att de hittar i hans böcker. Jag tyckte om 1Q84-trilogin, efter att den tredje boken kommit, för den band ihop alla tre delarna. ”Efter mörkrets inbrott” får mig att se klart se vad det är i hans sätt att skriva som gör att jag inte fallit för hans andra romaner. Det är slarviga dialoger som inte känns som att det är verkliga människor som talar, det är bilder som känns som manér skapade för att väcka förundran, som knep bara. Som att han leker med svåra saker utan att vilja berätta något.

Bokförlaget skriver:
Efter mörkrets inbrott är ett suggestivt och filmiskt drama som blandar tid och rum i en närapå metafysisk utforskning av människans psyke. Ingen annan än Murakami hade kunnat skriva denna roman präglad av hans helt egensinniga humor och psykologiska skärpa.

Jag har svårt att de någon psykologisk skärpa eller metafysiska utforskning av människans psyke.

Recensenten i DN skriver:

I detta universum återkommer en Vergiliuslik gestalt: Här heter hon Kauro och är före detta proffsboxare, numera manager och livvakt på hotellet Alphaville. Den ärrade kämpen som blir som en god mor som kan badda skador och sätta dit de starkare, en lyssnare som genom sina öppna frågor väcker kraften hos den som går på sparlåga, som sover sig genom livet, eller bara väntar.

Jag tror det är nyckeln till den globala förtjusning Murakamis författarskap väcker: den övertygande känslan av att det går att börja om, att sätta sig upp mot marknadssamhällets krav på lydnad, att förändra världen. Min lokala förtjusning är också stor.

Det som DN-kritikern uppskattar är ännu en av de saker som jag tycker är ett klicheartat maner från Murakamis sida. Han låter en chef för ett sexhotell vara hjältinnan, precis som han i IQ84-trilogin satte hjältegloria på pedofilen i sexsekten. Jag kan inte se att Murakami ger något hopp om att det går att börja om, det är ju tvärtom: hans böcker lämnar en deprimerande känsla av att allt är hopplöst och att det inte finns något hopp, utom just i IQ84-trilogin.

Nej, ”Efter mörkrets inbrott” avslöjar mer myten om Murakami. Det kommer alltid någon författare som på samma sätt blir omhuldade världen över – för att de skickligt får oss att tro att de är banbrytande, fast de bara kittlar våra fördomar.

Relaterat: Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Recension av den historiska deckaren Ondskans pris av Set Mattsson

by

Titel: Ondskans pris
Författare: Set Mattsson
Förlag: Historiska Media
Utgiven: 201204
ISBN: 978-91-86297954

Ondskans pris är en historisk deckare, skriven av debutanten Set Mattsson. Boken bygger på verkliga händelser i Malmö i slutet av andra världskriget, åren 1945 och 1946.

Våren 1945 kommer tusentals flyktingar från koncentrationslägren till Malmös flyktingförläggning.
En av flyktingarna, en polsk kvinna hittas plötsligt mördad på förläggningen. Kriminalkonstapel Palm kämpar med att lösa fallet samtidigt som han oroar sig för sin hustru som sliter med sitt arbete på förläggningen. Det ska visa sig att bland flyktingarna finns det inte bara offer för nazismen utan även förövare och medlöpare som döljer sina rätta identiteter. Palm får ännu mer att göra när en pedofil börjar härja i Malmö och även flera kvinnor utsätts för våldtäkter.

Set Mattsson kan skriva, han kan hantverket. Polisarbetet, tidsandan och miljöskildringen känns trovärdiga och språket flyter på bra. Men jag rycks aldrig med av berättelsen och romanfigurerna är för ytliga och antagligen för många för att kunna engagera mig. Ondskans pris har så många parallellhandlingar, stickspår och bifigurer att jag kommer bort från själva huvudspåret – det vill säga mordet på den polska flyktingen. Pojken Josef Lipski som förlorat hela sin familj i koncentrationslägret är en sympatisk karaktär. Polskorna Sofia och Agata är däremot skumma typer som håller ihop på förläggningen, rädda för att bli avslöjade. Om man kan tala om en huvudperson bör det vara kriminalkonstapel Palm som inte är världens mest spännande man, trots att han tränar boxning på fritiden. Han är inte ens tråkig på ett intressant vis… Hans kollega, den lesbiska polissystern Sara hade kunnat bli en lovande romanfigur. Men hon får inte så stort utrymme i romanen fastän hon visar sig ha en viktig koppling till fallet. En annan viktig bifigur är journalisten Jonnervik som jagar nyheter och har affärer med gifta kvinnor.

Ondskans pris är fylld av polisarbete och vardaglig dialog. Men de existentiella, moraliska frågor som mordet väcker hade jag velat få nosa närmare på. Fast det kanske är en annan bok. Läsare intresserade av Malmö och dess historia har dock mycket att hämta i denna bok.

Titeln känner jag mig tveksam till. Ondskans pris låter som en kioskroman, författaren har haft högre ambitioner än så. Romanen är första delen i en serie som Historiska Media döpt till Malmökrim. Jag förstår att man vill locka läsare till ”spännande Malmö”, men staden kanske inte vill skylta som en sinnebild för kriminalitet… Jag vill också varna känsliga läsare för alla skildringar av sexuella övergrepp på småflickor och kvinnor.

Text: Ulrika Bergman