Bokrecension

Älskade Public service

Aron Flam & Jens Ganman

Utgiven juli 2022 (andra upplagan)

ISBN: 978-91 987314-3-9

Samizdat

Har i bokform inte tidigare läst någon av skribenterna, en omständighet som borde ha åtgärdats för länge sedan. Däremot följt dem på sociala medier och i de kanaler de etablerat eller förekommit i, vilket bland annat inneburit långa podd-samtal (också om Älskade Public service), träffsäkra analyser om samtiden och från Ganman associerad med pajdiagram, lika roligt som rått fantiserande om Sveriges maktelit. Bägge har en satirisk ådra, vilket stundtals märks i uppgörelsen med Public service.

I höst har den förhållandevis omaka författarduon genomfört en turné i landet för att promota pionjärarbetet Älskade Public service. Vitsig sälta att kalla turnén för Scener ur ett tvångsäktenskap. Jag var med i Göteborg bland hundratals följare. Enda man då kunde klaga på under en uppsluppen stämning och pedagogisk redovisning var Jens Ganmans mikrofonteknik. Lyckades efteråt vid signeringsbordet presentera mig som hastigast och förlänades ett recensionsex. Förutom exempelvis intervjuer i Stadshuset, på ”partihögkvarteret” hos (S) vid Järntorget, via mejl med absoluta toppnamn inom arbetarrörelsen och på Kometen har jag genomfört två intervjuer i radio- och tevehuset på Hisingen, varav den ena med känd kommungranskare på Uppdrag Granskning, den sorts redaktion Jens Ganman skulle vilja ha fler av.

Boken drygt 250 sidor är fördelade på tretton kapitel med läsvänligt typsnitt. Författarna tar var för sig hand om olika ämnesområden. Fakta förenas med rimliga slutsatser, vreden över rådande förhållande med dräpande humor och en hel drös kunskaper som inte är allmänt kända. Kapitlen väcker ens intresse, inte minst för att inriktningen stundtals tar oväntade vägar. Redaktörer har ombesörjt att duon inte svävar ut. Språket är definitivt på en tillgänglig nivå och med hög läsbarhet. Tryckfelen är försvinnande få.

Återkommande favorit är ett fyndigt lån från Tage Danielsson och hans älskade julberättelse. Inside information levereras av två män som kan idka så kallad anekdotisk bevisföring efter sina år i ”åsiktsmonopolet” (Aron Flams begrepp). Dessutom har grundlig research företagits jämte att duon har tillgång till källor. Med Public Service avses de tre bolagen SVT, SR samt UR vilka sammantaget finansieras med över åtta miljarder. Bolagen har lika många anställda än CNN vars räckvidd uppgår till flera hundra miljoner tittare. Kunskap förmedlas om sådant som bolagens organisation, struktur och demokratiparagrafen.

Författarparets syn på PS skiljer sig åt. Flam vill montera ned kolossen vid Gärdet medan Ganman anser att en bantning till hälften vore att föredra. Mitt förhållande till SVT har i stort sett varit okomplicerat och lustfyllt fram till senaste åren. Numera infinner sig ofta kvalitativa invändningar mot utbudet. Än allvarligare är de tydliga ställningstaganden i ensidig riktning som ideligen görs i nyhetssändningar, fast opartiskhet ska vara en ledstjärna. Dokumentationen över bestickande hyckleri i Äskade Public service är härvidlag lika massiv som spetsig.

Kan flika in en självbiografisk kommentar. Är såpass gammal att jag minns teve i svartvitt på en enda kanal. Glömmer aldrig känslan av frihet att som 11-åring fått tillåtelse att se helgkvällars sista utsändning i tablån. Kunde vara Helgonet eller läskiga Jagad. Radiolyssnande var liktydigt med mycket glädje i min ungdom, genom program som täckte flera genrer av musik. Och SR:s liveinspelningar av konserter har varit en underbar tillgång för oss musikälskare.

Beträffande nyhetsrapportering och samhällsbevakning kan numera märkas hur mycket som skaver. Hur illa det i praktiken fungerar när utgångspunkten för beslut om oberoende och mångfald utgörs av den omhuldade värdegrunden (i praktiken dubiös term), belyses med eftertryck. Ges massvis av belägg för att Public service bidrar till polarisering. Kan röra sig om uppfostrande aktivism förklädd till journalistik med obegripliga prioriteringar, utelämnande, förvrängningar och relativisering. ”Politisk följsamhet” är en försåtlig term som tas fram i ljuset. Cecilia Uddén, Sanna Drysén och Carina Bergfeldt tillhör de vars agendasättande och iögonfallande framing speglas med auktoritet. I den sist nämndes fall klarar hon sig underligt nog, från att nagelfaras som talkshowvärd. Kanske kommer i en uppföljare.

Att sannolika resultatet vållade bekymmer för kommentator och övriga SVT-anställda under valvakan, blir till ytterligare ett tacksamt argument i raden, som ger författarna ytterligare bränsle under sin lanseringsshow. Ett talande exempel som kunde funnits med i boken är medias sanslösa intresse för Ebba Buschs husaffär. Låg på sådan hysterisk nivå, att ett inslag om detta toppade Rapport tre timmar efter knivattackerna i Vetlanda ägt rum, där gärningsmannen dömdes till livstid och utvisning.

Bisarra fokusförflyttningen efter avslöjandet om statsministern städhjälp belyses elegant. En clou på liknande tema om journalistisk dysfunktionalitet, är unika publicerandet av Erik Fichtelius kvarglömda anteckningar, efter haveriet när djupt ohederlig och aggressiv intervjuteknik verbalt avrättade Kajsa Norman. Detta trots att hon hade på fötterna. Det för wokeismen högst besvärande materialet visade sig vara korrekt. Vi får veta att Granskningsnämnden tyvärr är fullkomligt tandlös.

Aron Flam är van vid att läsa in sig på skeenden, grotta ner sig i arkiven. Den avdelning i Älskade Public service som tar upp hur press- och partistöd trots motstånd baxades igenom på 60-talet, kan tyckas vara ett sidospår. Men läsaren får lära sig att stöden har direkt samband med att tevemediet etableras. plus i första hand tidningsdöden bland A-pressen. Vill mena att Flams argument om fri kultur och media och konkurrens på lika villkor har poänger. Men kompromisslösheten fungerar enbart i teorin om mångfald förespråkas. Ibland blir resonemangen för kategoriska. Är inte överens med honom om att statlig styrning på kulturområdet oundvikligen leder till stagnation. Förvisso kan hävdas att kulturstöd utdelas godtyckligt. Men hur många av de professionella jazzmusiker och frigrupper jag recenserat skulle annars varit verksamma?

För att återgå till den styrande värdegrunden hos woke-marinerade chefer på SVT, så skärskådas den utan pardon. Obekväme Flam skjuter den i sank i avsnittet om ”annekteringen” av Guldtuben, motsvarigheten till Oscarsgalan för youtubers. Att kvinnor efter SVT:s övertagande plötsligt totalt dominerar prisgalan framstår som fullständigt logiskt. Detta och mycket annat om mediemarknaden var nyheter för mig, säkerligen för flertalet läsare av en bok som sålt häpnadsväckande bra, inte minst med tanke på att mainstream media mer eller mindre undvikit att lyfta fram innehållet.

Tyngdpunkten i välunderbyggda angreppet, mot en institution som ännu har ett förtroendekapital, ligger naturligt nog på SVT. P3 (jag har skrivit tre krönikor från P3 Guld vars solkiga rykte är allom bekant ) förekommer exempelvis när sammanhang baseras på duons egna erfarenheter. Jag lyssnar med reflekterande öron på Studio ett (vilka hade goda omdömet att bjuda in Jens Ganman till debatt om boken, även om formerna för den lämnade mycket i övrigt att önska) och Godmorgon Världen, program med hög status definitiva värda kritiska genomgångar. Aktivismen hos UR behandlas, om än perifert.

De avgjort mest pikanta kapitlen har rubrikerna ”Godisklubben sammanträder” och ”Din mamma jobbar inte här – eller?”. Det är verkligen ingen smickrande verklighetsbild för cheferna, desto mer kittlande för läsarna. Borde inte företagets anställda vara mer professionella överlag? Ska inte meritokrati styra urval istället för kontakter? Och varför ventileras så sällan rådande nepotism? Vi delges många smått sensationella avslöjanden. Ett närmast pinsamt fall av jäv som hade platsat i sammanställningen var ju avslöjandet i Medierna (P1), att programledaren för Kulturstudion i SVT hade en relation med artisten Loney dear, vilket inte omtalades när konsert med honom sändes och hyllades.

Lika avslöjande är bristen på vettiga svar från ledningen. De svar som ändå inkom återges i andra upplagan. Ett batteri av specifika frågor hade sammanställts av författarna, vilka välkomnade såväl respons som faktakoll. Signifikativt för mainstreammedia att recensioner uteblivit. Säger åtskilligt om etablissemangets cancel-kultur att Flam & Ganman betraktas som persona non grata.

Om man googlar hittas enbart en gedigen anmälan med rubriken ”Värre än jag kunde föreställa mig” (Johan Westerholm på Ledarsidorna) samt vad som på turnén betecknades som spya. Sågningen i SvD signerades kulturredaktören på LO-ägda Arbetet (där undertecknad faktiskt blivit publicerad ett antal gånger, mest frekvent för ett drygt decennium sedan). Ha överseende med en väldigt utförligt text. Min tid spenderad på första granskningen i bokform om Public Service (vars titel ska vara en blinkning till titel av Henrik Arnstad) var väl investerad tid.