Bokrecension

Bokrecension: Kulan som inte träffade av Richard Osman – ännu en underbar bok om Torsdagsmordklubben

14 november, 2022 by Rosemari Södergren

Kulan som inte träffade
Författare: Richard Osman
Serie Torsdagsmordklubben (del 3)
Utgivningsdatum 2022-10-26
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare Ing-Britt Björklund
Originaltitel The Bullet That Missed
ISBN 9789100198534

Ännu en hjärtevärmande mysdeckare om de mordlösande pensionärerna i Torsdagsmordklubben. Detta är bok nummer tre i serien om pensionärerna Elizabeth, Joyce, Ibrahim och Ron, alla närmare de åttio, bor på Coopers Chase, ett luxuöst äldreboende på den idylliska engelska landsbygden. På torsdagarna träffas de och ägnar sig åt att efter bästa förmåga lösa ännu olösta brott.

Denna deckarserie slår ett starkt och tydligt slag för årsrika människor, den visar att bakom ett rynkigt ansikte kan det gömma sig en skarp hjärna och en människa med mycket erfarenhet. En pensionär kan ha haft ett spännande yrkesliv och kan ha mycket att ge sin omgivning. Gänget i torsdagsmordklubben består av en spännande blandning: en duktig psykiatriker, en tidigare spion och en färgstark envis fackföreningskämpe och ledare.

Liksom de två tidigare deckarna i serien är det en puzzeldeckare i Agatha Christies efterföljd. En kriminalhistoria som är lättläst och underhållande, med humor och värma och spänning. Denna serie skulle kunna bli en helt underbar brittisk tv-serie. Författaren sade från början att det skulle bli tre böcker i denna serie men med tanke på att han i sitt efterord skriver ”På återseende” är jag säker på att det kommer fler deckare med Torsdagsmordklubben.

Denna tredje del är minst lika rolig och klurig som de tidigare två. Gänget har bestämt dig för att kika närmare på ett mord som skett tio år tidigare då journalisten Bethany Waites försvann då hon körde över ett bergsstup. Var det självmord eller mord? Och varför har kroppen inte återfunnits? För att undersöka fallet bjuder gänget in en tv-stjärna med sin sminkös. Samtidigt som Elizabeth, Joyce, Ibrahim och Ron undersöker detta mord blir Elisabeth mordhotad och måste ta beslut om hon ska bli dödad eller ska döda någon.

Joyce har skaffat sin fina hund Alan och får nya ideer utöver att uppdatera sitt instagramkonto. Rom blir förälskad och Ibrahim besöker en knarkdrottning i fängelser. En KGB-agent dyker upp och en expert på kryptovalutor rör om i grytan. Berättelsen tar många lustiga vändningar och poliserna Chris och Donna har fullt upp.

Lite fakta om författaren:
Richard Osman, född 1970, är en brittisk tv-programledare, producent och komiker. Han debuterade med Torsdagsmordklubben (2021) som följdes av Mannen som dog två gånger (2021) och Kulan som inte träffade (2022). Torsdagsmordklubben gick direkt in på förstaplatsen på bästsäljarlistan i Storbritannien när den kom ut i september 2020, rättigheterna är sålda till mer än 30 länder och Steven Spielberg har köpt filmrättigheterna till boken.

Nordiska gudasagor i levande och ny form

13 november, 2022 by Anastasia Bark

Nordiska gudasagor
Författare Katarina Harrison Lindbergh
Utgivningsdatum 2021-05-03
Förlag Historiska Media
ISBN 9789177896470

Jag tänkte börja denna recension med att ursäkta mig för att läsa den här lilla pärlan till bok alltför sent. Ursäkten: sagor – inkluderat gudasagor – är mysigast att läsa under de kalla månaderna av året. Vare sig denna ursäkt rättfärdigar mitt beteende eller inte, är jag mycket glad över att äntligen ha öppnat denna bok, och äntligen kunnat ha färdats bort till en sagovärld – så olik, och ändå så lik vår egen.

Nordisk mytologi har varit populärt utomlands under de senaste åren, till stor del tack vare Neil Gaimans bok gällande ämnet, möjligtvis mer populärt än i själva Norden. Själv kom jag på att detta är första gången jag på riktigt kom i kontakt med nordisk mytologi. När jag säger kontakt menar jag självklart en sorts närmare kontakt, med tydliga skildringar och berättelser – sagor – som har en början och ett slut. Jag undrar hur många av oss som har hört lite här och där, men kanske aldrig satt oss ner och läst berättelserna från början till slut.

Nordiska gudasagor är en relativt lättläst kort bok, berättad i en någorlunda lättsam ton, med djupa underströmmar som får läsaren att tänka till, och ett par mer sorgsna berättelser som hugger ens hjärta med skarpa dolkar. Om det är någonting jag gillar med förlaget Historiska media så är det klockrena urvalet av skarpa berättarröster – framför allt Katarina Harrison Lindbergh vars bok Dracula myt och verklighet också var mycket läsvärd –, författarröster som skickligt lyckas pendla mellan fakta och en sorts levande passion som gör texten spännande. Med andra ord är fakta och saga i perfekt harmoni hos Harrison Lindbergh.

Två koncept i Nordiska gudasagor framstod som mest tankeväckande. Det första gäller tiden – ett slut som utmynnar i en ny början och en början som så småningom utmynnar i ett slut. Idén av världen som befinner sig i en cykel där det inte finns några definita slut eller början – på samma sätt som det är med de fyra årstiderna – var särskilt tydlig i denna skildring av nordiska gudasagor. Det andra konceptet som väckte stort intresse hos mig är de dödas rik, styrd av en vacker mörkögd Hel. Hel passade aldrig in i de levandes värld, och hennes mäktighet framhävs desto tydligare när hon får sin egen värld att vara i och styra över. Att hels värld är någonstans man hamnar för att man blir straffad är en missuppfattning. De dödas värld är en fridfull plats, där träden blommar och det växer smultron på marken.

Den här vintern läser jag alltså nordiska gudasagor, drömmer mig bort till döda smultronställen och tänker på hur årstiderna förändras. Allt detta med hjälp av Historiska media och Katarina Harrison Lindbergh som än en gång publicerat en bok som uppskattas. När vintern tar slut kommer våren igen.

Bokrecension: Djävulsgreppet av Lina Wolff – en symbol för principen om Kejsarens nya kläder

7 november, 2022 by Rosemari Södergren

Djävulsgreppet
Av Lina Wolff
Antal sidor 270
Utgivningsdatum 2022-08-05
Förlag Albert Bonniers Förlag
ISBN 9789100196493

En förfärande resa med expressfart mot katastrofen. Varför skriver man en sådan här roman överhuvudtaget? Vi får följa en kvinna i trettioårs-åldern som av något oklart skäl gett sig av till Florens i Italien och där träffar en man hon flyttar ihop med. Deras förhållande är osunt och det ryker av våld kring relationen och romanen skildrar raksträcka mot en katastrof. Den säger mig ingenting, för mig som i hela mitt liv inte haft något annat val än att försörja mig själv är denna berättelse helt intetsägande. Att kvinnan, som kallas Minnie av den våldsamma mannen, inte får hjälp i tid beror väl på att hon inte behöver gå till något jobb, inte har några människor omkring henne som kan reagera.

Dessutom är denna roman nominerad till Augustpriset. Här får jag verkligen en symbol för Kejsarens nya kläder-fenomenet inom svenska litteratureliten. Författaren, Lina Wolff, har fått Augustpriset tidigare och en lång rad andra förnämliga litteratur-pris.

Jo, utan tvekan kan Lina Wolff skriva. Det är skickligt skrivet. Orden och meningarna är skrivna i en takt och rytm som gör att vi läsare känner det som att vi är inne i Minnies psyke. Jag blir helt sönderstressad när jag läser och vill bara gripa tag i Minnie och väcka henne från hennes förvirrade tankar och känsloliv.

Som en beskrivning av hur det kan snurra runt inne i en kvinna från övre medelklassen och hur en kvinna med ekonomisk trygghet kan fastna i en sjuk och förgörande destruktiv relation är den välgjord. Men det räcker inte. Den säger inget till den som inte tillhör den välbärgade övre medelklassen. Det är bara en långt besök inne i Minnies förvirrade psyke och i stort sett inget mer. Det enda romanen tydligt bevisar för mig är att det är den övre medelklassen som styr över kulturvärlden och svenska medier till stor del tillhör den. För den som aldrig skulle ha råd att bara släppa allt och dra till Italien och leva på besparingar under lång tid är är denna berättelse obegriplig. Om du måste arbeta för att försörja dig då skulle varningssignalerna synas och förhoppningsvis skulle någon ingripa. Jag menar inte att en roman nödvändigtvis måste utspelas bland människor som måste arbeta för att försörja sig för att ha kvalitet. Men den ska beröra mig, helst få mig att känna att den säger mig något. Det gör denna inte, den är bara rotande i psykisk sjukdom och trasighet utan att jag känner att det är meningsfullt att läsa den. Fast nu ha jag läst den och är bara ledsen.

Fakta om författaren från förlagets hemsida:
Lina Wolff (1973) bor i Lund och har tidigare varit bosatt i Italien och Spanien där hon jobbat som tolk och handelsagent. Hon debuterade 2009 med novellsamlingen Många människor dör som du. Romanen Bret Easton Ellis och de andra hundarna (2012) fick Tidningen Vi:s litteraturpris och rönte framgångar i engelsk översättning. Hennes tredje bok, De polyglotta älskarna (2016) belönades med Svenska Dagbladets litteraturpris och Augustpriset för bästa skönlitterära bok. Romanen Köttets tid (2019) blev nominerad till Sveriges Radios romanpris och Eyvind Johnson-priset 2019. 2020 tilldelades Lina Wolff Aftonbladets litteraturpris 2019. Samma år belönades hon också med Piratenpriset. Hon fick även 2020 års Aniarapris för sitt författarskap. För sin översättning av Natt i Caracas av Karina Sainz Borgo nominerades hon till Kulturhuset Stadsteaterns Internationella litteraturpris 2020. 2021 mottog Lina Wolff Samfundet De Nios Vinterpris.

Bokrecension: Detaljerna av Ia Genberg

2 november, 2022 by Rosemari Södergren

Detaljerna
Författare Ia Genberg
Utgivningsdatum 2022-01-07
Förlag Weyler Förlag
ISBN 9789127175549

Ur boken:
Vi lever så många liv inuti våra liv, mindre liv med människor som kommer och går, vänner som försvinner, barn som växer upp, och jag förstår aldrig vilket av mina liv som är själva ramen.

En underbart välskriven roman som sätter igång tankar kring kärlekens form. Vad är kärlek? I denna roman möter vi fyra olika personer som varit eller är viktiga för bokens ”JAG”. Fyra karaktärer som symboliser fyra olika slags kärlekar. Jag blir tagen och kan inte sluta att läsa och det känns som att jag är med där, som en fluga på väggen som ser allt gestalta sig.

Jag blir så imponerad av förfaren Ia Genberg att jag måste läsa mer om henne och jag googlar runt och läser att hon inte är så känd för allmänheten trots att hennes hittills utgivna böcker fått mycket bra mottagande av kritiker. Hon debuterade med romanen ”Söta fredag” 2012. Därefter har romanen ”Sent farväl” (2013) och novellsamlingen ”Klen tröst och fyra andra berättelser om pengar” (2018) getts ut. ”Detaljerna” som kom i år, 2022, har nominerats till Augustpriset. Om jag fick välja skulle hon vinna mer stor marginal.

Romanen är mästerligt skriven. Boken heter ”Detaljerna” och det är tusentals detaljer som berättar så mycket och dessutom breder författaren inte ut sig eller gör någon stor sak av berättelsen. Den är enkel och oändligt stor. En av dess styrkor är att den inte är så tjock. En riktig mästare behöver inte 500 sidor för att berätta något.

Från bokförlaget:
Detaljerna är en roman med fyra porträtt och tusen detaljer, om tummade pocketböcker, psykedelisk dans och kippande oro. Vilken är den perfekta millennieklänningen? Kan en älskad människa verkligen försvinna? Och vem är det egentligen som porträtteras, personen på bilden eller den som håller i penseln?

Nödvändig och initierad granskning blir till skrämmande dokumentation

13 oktober, 2022 by Mats Hallberg

Älskade Public service

Aron Flam & Jens Ganman

Utgiven juli 2022 (andra upplagan)

ISBN: 978-91 987314-3-9

Samizdat

Har i bokform inte tidigare läst någon av skribenterna, en omständighet som borde ha åtgärdats för länge sedan. Däremot följt dem på sociala medier och i de kanaler de etablerat eller förekommit i, vilket bland annat inneburit långa podd-samtal (också om Älskade Public service), träffsäkra analyser om samtiden och från Ganman associerad med pajdiagram, lika roligt som rått fantiserande om Sveriges maktelit. Bägge har en satirisk ådra, vilket stundtals märks i uppgörelsen med Public service.

I höst har den förhållandevis omaka författarduon genomfört en turné i landet för att promota pionjärarbetet Älskade Public service. Vitsig sälta att kalla turnén för Scener ur ett tvångsäktenskap. Jag var med i Göteborg bland hundratals följare. Enda man då kunde klaga på under en uppsluppen stämning och pedagogisk redovisning var Jens Ganmans mikrofonteknik. Lyckades efteråt vid signeringsbordet presentera mig som hastigast och förlänades ett recensionsex. Förutom exempelvis intervjuer i Stadshuset, på ”partihögkvarteret” hos (S) vid Järntorget, via mejl med absoluta toppnamn inom arbetarrörelsen och på Kometen har jag genomfört två intervjuer i radio- och tevehuset på Hisingen, varav den ena med känd kommungranskare på Uppdrag Granskning, den sorts redaktion Jens Ganman skulle vilja ha fler av.

Boken drygt 250 sidor är fördelade på tretton kapitel med läsvänligt typsnitt. Författarna tar var för sig hand om olika ämnesområden. Fakta förenas med rimliga slutsatser, vreden över rådande förhållande med dräpande humor och en hel drös kunskaper som inte är allmänt kända. Kapitlen väcker ens intresse, inte minst för att inriktningen stundtals tar oväntade vägar. Redaktörer har ombesörjt att duon inte svävar ut. Språket är definitivt på en tillgänglig nivå och med hög läsbarhet. Tryckfelen är försvinnande få.

Återkommande favorit är ett fyndigt lån från Tage Danielsson och hans älskade julberättelse. Inside information levereras av två män som kan idka så kallad anekdotisk bevisföring efter sina år i ”åsiktsmonopolet” (Aron Flams begrepp). Dessutom har grundlig research företagits jämte att duon har tillgång till källor. Med Public Service avses de tre bolagen SVT, SR samt UR vilka sammantaget finansieras med över åtta miljarder. Bolagen har lika många anställda än CNN vars räckvidd uppgår till flera hundra miljoner tittare. Kunskap förmedlas om sådant som bolagens organisation, struktur och demokratiparagrafen.

Författarparets syn på PS skiljer sig åt. Flam vill montera ned kolossen vid Gärdet medan Ganman anser att en bantning till hälften vore att föredra. Mitt förhållande till SVT har i stort sett varit okomplicerat och lustfyllt fram till senaste åren. Numera infinner sig ofta kvalitativa invändningar mot utbudet. Än allvarligare är de tydliga ställningstaganden i ensidig riktning som ideligen görs i nyhetssändningar, fast opartiskhet ska vara en ledstjärna. Dokumentationen över bestickande hyckleri i Äskade Public service är härvidlag lika massiv som spetsig.

Kan flika in en självbiografisk kommentar. Är såpass gammal att jag minns teve i svartvitt på en enda kanal. Glömmer aldrig känslan av frihet att som 11-åring fått tillåtelse att se helgkvällars sista utsändning i tablån. Kunde vara Helgonet eller läskiga Jagad. Radiolyssnande var liktydigt med mycket glädje i min ungdom, genom program som täckte flera genrer av musik. Och SR:s liveinspelningar av konserter har varit en underbar tillgång för oss musikälskare.

Jens Ganman – foto från förlagets hemsida

Beträffande nyhetsrapportering och samhällsbevakning kan numera märkas hur mycket som skaver. Hur illa det i praktiken fungerar när utgångspunkten för beslut om oberoende och mångfald utgörs av den omhuldade värdegrunden (i praktiken dubiös term), belyses med eftertryck. Ges massvis av belägg för att Public service bidrar till polarisering. Kan röra sig om uppfostrande aktivism förklädd till journalistik med obegripliga prioriteringar, utelämnande, förvrängningar och relativisering. ”Politisk följsamhet” är en försåtlig term som tas fram i ljuset. Cecilia Uddén, Sanna Drysén och Carina Bergfeldt tillhör de vars agendasättande och iögonfallande framing speglas med auktoritet. I den sist nämndes fall klarar hon sig underligt nog, från att nagelfaras som talkshowvärd. Kanske kommer i en uppföljare.

Att sannolika resultatet vållade bekymmer för kommentator och övriga SVT-anställda under valvakan, blir till ytterligare ett tacksamt argument i raden, som ger författarna ytterligare bränsle under sin lanseringsshow. Ett talande exempel som kunde funnits med i boken är medias sanslösa intresse för Ebba Buschs husaffär. Låg på sådan hysterisk nivå, att ett inslag om detta toppade Rapport tre timmar efter knivattackerna i Vetlanda ägt rum, där gärningsmannen dömdes till livstid och utvisning.

Bisarra fokusförflyttningen efter avslöjandet om statsministern städhjälp belyses elegant. En clou på liknande tema om journalistisk dysfunktionalitet, är unika publicerandet av Erik Fichtelius kvarglömda anteckningar, efter haveriet när djupt ohederlig och aggressiv intervjuteknik verbalt avrättade Kajsa Norman. Detta trots att hon hade på fötterna. Det för wokeismen högst besvärande materialet visade sig vara korrekt. Vi får veta att Granskningsnämnden tyvärr är fullkomligt tandlös.

Aron Flam är van vid att läsa in sig på skeenden, grotta ner sig i arkiven. Den avdelning i Älskade Public service som tar upp hur press- och partistöd trots motstånd baxades igenom på 60-talet, kan tyckas vara ett sidospår. Men läsaren får lära sig att stöden har direkt samband med att tevemediet etableras. plus i första hand tidningsdöden bland A-pressen. Vill mena att Flams argument om fri kultur och media och konkurrens på lika villkor har poänger. Men kompromisslösheten fungerar enbart i teorin om mångfald förespråkas. Ibland blir resonemangen för kategoriska. Är inte överens med honom om att statlig styrning på kulturområdet oundvikligen leder till stagnation. Förvisso kan hävdas att kulturstöd utdelas godtyckligt. Men hur många av de professionella jazzmusiker och frigrupper jag recenserat skulle annars varit verksamma?

För att återgå till den styrande värdegrunden hos woke-marinerade chefer på SVT, så skärskådas den utan pardon. Obekväme Flam skjuter den i sank i avsnittet om ”annekteringen” av Guldtuben, motsvarigheten till Oscarsgalan för youtubers. Att kvinnor efter SVT:s övertagande plötsligt totalt dominerar prisgalan framstår som fullständigt logiskt. Detta och mycket annat om mediemarknaden var nyheter för mig, säkerligen för flertalet läsare av en bok som sålt häpnadsväckande bra, inte minst med tanke på att mainstream media mer eller mindre undvikit att lyfta fram innehållet.

Tyngdpunkten i välunderbyggda angreppet, mot en institution som ännu har ett förtroendekapital, ligger naturligt nog på SVT. P3 (jag har skrivit tre krönikor från P3 Guld vars solkiga rykte är allom bekant ) förekommer exempelvis när sammanhang baseras på duons egna erfarenheter. Jag lyssnar med reflekterande öron på Studio ett (vilka hade goda omdömet att bjuda in Jens Ganman till debatt om boken, även om formerna för den lämnade mycket i övrigt att önska) och Godmorgon Världen, program med hög status definitiva värda kritiska genomgångar. Aktivismen hos UR behandlas, om än perifert.

De avgjort mest pikanta kapitlen har rubrikerna ”Godisklubben sammanträder” och ”Din mamma jobbar inte här – eller?”. Det är verkligen ingen smickrande verklighetsbild för cheferna, desto mer kittlande för läsarna. Borde inte företagets anställda vara mer professionella överlag? Ska inte meritokrati styra urval istället för kontakter? Och varför ventileras så sällan rådande nepotism? Vi delges många smått sensationella avslöjanden. Ett närmast pinsamt fall av jäv som hade platsat i sammanställningen var ju avslöjandet i Medierna (P1), att programledaren för Kulturstudion i SVT hade en relation med artisten Loney dear, vilket inte omtalades när konsert med honom sändes och hyllades.

Lika avslöjande är bristen på vettiga svar från ledningen. De svar som ändå inkom återges i andra upplagan. Ett batteri av specifika frågor hade sammanställts av författarna, vilka välkomnade såväl respons som faktakoll. Signifikativt för mainstreammedia att recensioner uteblivit. Säger åtskilligt om etablissemangets cancel-kultur att Flam & Ganman betraktas som persona non grata.

Om man googlar hittas enbart en gedigen anmälan med rubriken ”Värre än jag kunde föreställa mig” (Johan Westerholm på Ledarsidorna) samt vad som på turnén betecknades som spya. Sågningen i SvD signerades kulturredaktören på LO-ägda Arbetet (där undertecknad faktiskt blivit publicerad ett antal gånger, mest frekvent för ett drygt decennium sedan). Ha överseende med en väldigt utförligt text. Min tid spenderad på första granskningen i bokform om Public Service (vars titel ska vara en blinkning till titel av Henrik Arnstad) var väl investerad tid.

Bokrecension

Footer

Om oss