Nordiska gudasagor
Författare Katarina Harrison Lindbergh
Utgivningsdatum 2021-05-03
Förlag Historiska Media
ISBN 9789177896470
Jag tänkte börja denna recension med att ursäkta mig för att läsa den här lilla pärlan till bok alltför sent. Ursäkten: sagor – inkluderat gudasagor – är mysigast att läsa under de kalla månaderna av året. Vare sig denna ursäkt rättfärdigar mitt beteende eller inte, är jag mycket glad över att äntligen ha öppnat denna bok, och äntligen kunnat ha färdats bort till en sagovärld – så olik, och ändå så lik vår egen.
Nordisk mytologi har varit populärt utomlands under de senaste åren, till stor del tack vare Neil Gaimans bok gällande ämnet, möjligtvis mer populärt än i själva Norden. Själv kom jag på att detta är första gången jag på riktigt kom i kontakt med nordisk mytologi. När jag säger kontakt menar jag självklart en sorts närmare kontakt, med tydliga skildringar och berättelser – sagor – som har en början och ett slut. Jag undrar hur många av oss som har hört lite här och där, men kanske aldrig satt oss ner och läst berättelserna från början till slut.
Nordiska gudasagor är en relativt lättläst kort bok, berättad i en någorlunda lättsam ton, med djupa underströmmar som får läsaren att tänka till, och ett par mer sorgsna berättelser som hugger ens hjärta med skarpa dolkar. Om det är någonting jag gillar med förlaget Historiska media så är det klockrena urvalet av skarpa berättarröster – framför allt Katarina Harrison Lindbergh vars bok Dracula myt och verklighet också var mycket läsvärd –, författarröster som skickligt lyckas pendla mellan fakta och en sorts levande passion som gör texten spännande. Med andra ord är fakta och saga i perfekt harmoni hos Harrison Lindbergh.
Två koncept i Nordiska gudasagor framstod som mest tankeväckande. Det första gäller tiden – ett slut som utmynnar i en ny början och en början som så småningom utmynnar i ett slut. Idén av världen som befinner sig i en cykel där det inte finns några definita slut eller början – på samma sätt som det är med de fyra årstiderna – var särskilt tydlig i denna skildring av nordiska gudasagor. Det andra konceptet som väckte stort intresse hos mig är de dödas rik, styrd av en vacker mörkögd Hel. Hel passade aldrig in i de levandes värld, och hennes mäktighet framhävs desto tydligare när hon får sin egen värld att vara i och styra över. Att hels värld är någonstans man hamnar för att man blir straffad är en missuppfattning. De dödas värld är en fridfull plats, där träden blommar och det växer smultron på marken.
Den här vintern läser jag alltså nordiska gudasagor, drömmer mig bort till döda smultronställen och tänker på hur årstiderna förändras. Allt detta med hjälp av Historiska media och Katarina Harrison Lindbergh som än en gång publicerat en bok som uppskattas. När vintern tar slut kommer våren igen.