Bokrecension

Koltrasten som trodde att den var en ambulans
Författare: Anders Mildner
Förlag: Volante
Utgiven: 201209
ISBN: 9789186815738

Om man läser på baksidan på bokomslaget av denna bok ser man att det står någonting i stil med att boken kommer få läsaren att höra världen på ett helt nytt sätt. Påståendet må låta en aning otroligt men beskriver egentligen bokens innehåll på bästa möjliga sätt. Tricket ligger inte i att läsaren lär sig att höra ljud som är otillgängliga för resten av världen, utan gör tidigare ignorerade ljud hörda.

Det kan anses onödigt och uttråkande att koncentrerat lyssna efter vindens susande eller flygplanens motorljud, speciellt en dag då man helst vill sätta på sig hörlurarna och hellre lyssna på de ljud man själv väljer att höra – ur sin Ipod, Iphone eller mp3-spelare. Att få välja vilka ljud man ska få höra har – med dagens elektronik – gjort det möjligt oberoende av tidpunkten på dagen att lyssna på precis vad som passar en bäst. Enligt Anders Mildner är ljud dessvärre också en klassfråga.

Om man tänker efter finns det inte särskilt många platser kvar på jorden där det är helt tyst. Den moderna tekniken skapad av människan har gjort det oerhört svårartat att ta sig ifrån alla oljud – om man inte hör till överklassen, det vill säga.

Verkstäder, fabriker och trafiken är en av de tre mest fullgörande ljuden som kan höras nästan vart man än går. Att ta sig till en skog eller strand som än inte har blivit berörd av elektronikens knistrande och knastrande kostar pengar, likaså gör spahotellen som med olika sorts knep försöker isolera så många störande ljud som möjligt. Där kommer hörlurarna in. Hörlurarna tillsammans med mp3-spelaren stänger ut alla människoskapade ljud hon lider av.

Anders Mildners Koltrasten som trodde att den var en ambulans handlar till den stora delen om ljudens historia, dess påverkan och skrämmande effektivitet. Innehållet kan anses pessimistiskt eftersom Mildner ständigt drar upp hur ljud påverkar vår stressnivå och hur svårt det är att komma undan de irriterande ljud som teknologin ideligen skapar. Som läsare får man känslan av att ljuden som klassfråga och klyfta dras upp minst trettio gånger. Detta kan anses långtradigt men är samtidigt en kraftig röd tråd genom boken som kvarblir i minnet.

Samhällets ljudstruktur och aktörerna som har påverkat hur ljud uppfattas idag får lika mycket plats genom bokens 182 sidor. Bland sidorna finns allt från hur ljud används i krigstid till hur mammor sjunger barnvisor. Innehållet är både fascinerande – med tanke på hur olika sorts ljud kan påverka en individs humör – och skrämmande, eftersom ljud kan vara någonting lika negativt som positivt. Ljud kan alltså lika gärna vara tortyr som räddning.

Ordvalet kan på vissa ställen tyckas vara poetiskt, vilket gör faktaboken till en skön läsning. Innehållet är kunskapsrikt och intresseväckande; dock bör ett kapitel läsas i taget, så att man som läsare hinner tänka efter.

Det mest uppskattande med Koltrasten som trodde att den var en ambulans är att läsaren får ta del av ämnets påverkningsprocess. En aktiv läsning.

Text: Anastasia Brink

Tusen klassiker från hela världen som format Sverige från 1956 till idag
Författare: Björn Nordström
Författare: Marie Oskarsson
Författare: Ulf Nordström
Författare: Lars Nylin
Förlag: Norstedts
Bandtyp: Inbunden
ISBN10: 9113033158
ISBN13: 9789113033150

Det här är en tung bok, den väger nästan två kilo. En julklapp med tyngd kanske?

2009 kom Tusen svenska klassiker, en symbios mellan modern kulturhistoria och nostalgifrosseri, med populärkulturella pärlor från 1956 till idag. Nu har uppföljaren kommit, Tusen klassiker, som löper parallellt med den förra boken, men som handlar om alla de utländska böcker, filmer, skivor och tv-program som gjort avtryck i den svenska folksjälen under det senaste dryga halvseklet. Det rör sig om allt från Frank Sinatra till Las Ketchup, från Ung rebell till Borat, från Alf Prøysens bok om Teskedsgumman till Imre Kertész förintelseroman Mannen utan öde, från Kalle Ankas jul till Mad men.

Jag tycker nästan att den här boken ger mig ännu mer nostalgitrippar och wow, vad många minnen som kommer fram när jag läser i boken. Allt är mycket kortfattat skrivet – men istället finns det med så mycket, mycket mer. Bruce Springsteen, New Order, Spandau Ballet och mycket mer från musikens värld. Från filmens värld massor, förstås: Jakten på den försvunna skatten, till exempel och när jag ser bilden på Harrison Ford och läser om filmen minns jag hur jag gick längs Avenyen i Göteborg tillsammans med Anette och Berit och vi skulle se en film och vi bara slank in på just den, utan att veta vad det var för film.

Boken bjuder på en enorm minnesresa för alla oss som var från 1956 fram till idag, men det är också en fantastisk uppslagsbok för alla som är intresserad av senaste århundradets historia. För samhällsutvecklingen speglas ju i kulturen och i nöjeslivet.

Boken är förstås rikt illustrerad med massor av svenska originalomslag och filmscenerna man minns, men också full av underhållande anekdoter och överraskande fakta. Visste du till exempel att Jimi Hendrix spelade tre gånger i Mariebergsskogen i Karlstad?

För urvalet och texterna står Björn Nordström, Ulf Nordström, Lars Nylin och Marie Oskarsson. Alla fyra är erfarna journalister och kritiker som skrivit om musik, film, litteratur och tv sedan sjuttiotalet.

Här kan du provläsa ett avsnitt

På Spotify hittar du låtlistan: ”Tusen klassiker – Hundra låtar” som du kan lyssna på här:

Titel: Oktober i Fattigsverige
Författare: Susanna Alakoski
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201210
ISBN: 978-91-0-013010-7

Skriv om det som får dig att sucka, citatet av Allen Ginsberg inleder Oktober i Fattigsverige. Det är ingen feelgood-roman direkt som Susanna Alakoski skrivit. Det är bra. Jag vill läsa om riktiga människor som har något att berätta. Något som tar i hjärtat som jag tror finns där bakom medelklassglasyren.

Oktober i Fattigsverige är en dagboksroman, en slags dokumentärroman och en politisk debattskrift. Författaren vill tala om hur fattigdomen ser ut idag och hon är angelägen. Alakoski skriver om sin vardag som författare, berättar hur hon reser till olika föredrag och uppläsningar runt om i Sverige. Och överallt ser hon de fattiga och de ser henne.

Alakoski har gjort en klassresa från Svinalängorna i Ystad, fattigdomen finns inpräntad i henne och den har gett henne en särskild blick för de utsatta i samhället. I boken blandas minnen från uppväxten med citat från Socialtjänstens journaler:
”Fru Alakoski på besök. /../Har tio kronor”.

Här citeras också författare med bakgrund i arbetarklassen med liknande erfarenhet av fattigdom och missbruk som exempelvis Kristian Lundbergs Yarden:
”Du arbetar och är alltid fattig”.

Utdrag ur Rädda barnens rapport om den ökande barnfattigdomen får illustrera Alakoskis egen historia. ”Risken att växa upp fattig ökar om man har utländsk bakgrund eller lever med en ensamstående förälder.” Alakoskis föräldrar var finnar och jobbade för minimilön. De var alltid fattiga.

Susanna Alakoski har arbetat som socialsekreterare. Men när hon ska läsa sina egna journaler blir det för svårt känslomässigt. Hon inser att det var mycket värre än hon mindes. Fattigare, våldsammare. Hennes bror blev missbrukare och hamnade i fängelse. Men efter 30 års missbruk har han tur och träffar en socialsekreterare som kan hjälpa honom.

Alakoski frågar sig hur det hade gått om hon hade växt upp i dagens Sverige. Hade hon klarat sig? Jag läser i tidningen att socialsekreterarna i Årsta/Enskede inte hinner med att hjälpa barn och unga. Ärendena samlas på hög.

Alakoski tror att det främst är medelklassen som kommer att läsa hennes bok. Utan en medveten och solidarisk medelklass hade hon kanske varit död. Finns den solidariska medelklassen idag?

Stilistiskt är boken inget mästarprov. Texten kränger hit och dit, mellan gestaltade minnen, rena citat, historieskrivning, tankar och diskussion. Men man läser den inte för formen, utan för det angelägna innehållet. Det är en text som gör avtryck och kanske kan den få fler att orka se de fattiga och utsatta i den värld som omger oss.

Text: Ulrika Bergman