Mitt positiva liv
Andreas Lundstedt och Cecilia Blankens
ISBN:978-91-1-302996-2
I skuggan av Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar” och inte minst den tv-sändna tv-dramat med samma namn kan man nog påstå att frågan om de homosexuellas situation då och nu har blivit mycket aktuell.
Under senare delen av augusti kom artistens Andreas Lundstedt självbiografi ”Mitt positiva liv” ut. En bokutgivning som helt har gått mig förbi, men jag snabbade upp ett inlägg på Twitter som uppmanade oss att inte glömma att läsa boken. Detta twitter väckte en sorts nyfikenhet hos mig och efter att ha ”tjuvläst” första kapitlet på Akademibokhandeln blev jag intresserad så intresserad att jag på ort och ställe köpte boken. Att vänta tills boken släpps i pocket mars 2013 var aldrig aktuellt
En annan förklaring till bokköpet är säkerligen att jag älskar att läsa just självbiografier och romaner med historisk anknytning och Andreas Lundstedt´s ”Mitt positiva liv” har en självklar plats där.
Om Andreas Lundstedt vet jag egentligen ingenting utöver att jag ju naturligtvis känner till honom som en del av Alcazar, men också att han och Magnus Carlsson, dansbandssångaren, ni vet, var ett par. Det var också modigt av honom att ge de hivsjuka ett ansikte, vilket han gjorde genom att gå ut med beskedet om sin sjukdom.
Det kan kännas lite märkligt att en medelålders man ger ut sin självbiografi särskilt med tanke på att han ju mänskligt borde ha många år kvar både som artist och i själva livet. Detta gäller ju även om jag självklart förstår att han skriver en bok om en stor och genomgripande del av sitt liv sett ur hans egen synvinkel alltså den dagen han fick sitt hivbesked.
Det är en mycket självutlämnande bok även om jag inte är så intresserad av att läsa om hans liv som knarkare. Det är bra att han berättar om hur han kom ut, i sitt pojkrum och det beskriver han på ett enkelt och naturligt sätt genom att konstatera att han är homosexuell till sin läggning.
I några kapitel beskriver han också, dock mycket ytligt, sina kärleksrelationer till andra män. Boken hade nog vunnit på om han hade hållit sig till dessa istället för att beskriva sina knarkproblem.
Det framgår ju tydligt och klart att han har problem med sin diagnos, men det är, åtminstone för mig fortfarande helt oklart varför han var tvungen att dränka sin oro och bekymmer med till exempel kokain. Det är också helt obegripligt varför han inte hade styrka att berätta detta varken för sina anhöriga eller närmaste vänner eller kärleksrelationer. Han framstår ju varken som en blyg eller inåtriktad person; tvärtom skulle jag påstå. Dessutom fick han ju en indikation på att han kunde vara smittad på ett konkret sätt genom ett brev från smittskyddstyrelsen. Det borde ju har varit ett naturligt steg att när testresultatet förelåg att åtminstone berätta detta för sin närmaste omgivning; för sin egen skull.
Det positiva med boken är trots allt att det visar sig att han ändå till slut förmår att ta tag i sina problem och till sist hitta en lösning att komma vidare på bästa sätt i livet.
Litterärt kan jag inte påstå att ”Mitt positiva liv” är en stor läsupplevelse och det är inte så lite frusterande att jag inte direkt kan förstå vilka delar han själv har skrivit och vilka delar Cecilia Blankens svarar för. Uttryckt på ett annat sätt kan jag konstatera att boken ger ett mycket splittrat intryck från en lysande inledning och ett starkt skrivet slutkapitel.
Det som är bra och utmärkande för boken ligger i att, som tidigare konstaterats, att Andreas Lundstedt ger de hivpositiva ett ansikte och på så sätt kompletterar Jonas Gardells bok och tv-serie ”Torka aldrig tårar utan handskar”, som ju i grunden skildrar en parrelation,men också livet bland en grupp homosexuella, medan Andreas Lundstedt beskriver sin individuella situation och problematik.
Ytterligare en positiv del med boken är avsnittet, som kallas ”Hiv för dummies” och där Sven Grützmeier, läkare på Venhälsan på Södersjukhuset i Stockholm, svarar på Andreas frågor.
Övriga recensioner