Teaterkritik

Teaterkritik Backstage, Teater Giljotin: Modig träffsäkerhet och behövlig självrannsakan av skådespelarvälden, av skådespelarna själva

Backstage, Urpremiär den 12 april 2019
Av Emersson Berglund, Inger Edenfeldt och Kia Berglund
Regi Kia Berglund
Scenografi och Kostym Youlian Tabakov
Rekvisita och Kostym Helen Falk
Musik Rikard Borggård
Ljus Anders ”Shorty” Larsson
Mask Andrea Engström

Det finns en fascination för oss dödliga, som varit publik någon gång och därmed undrat hur de har det bakom scen. Vi vill ju veta vad skådespeleri och dess skådespelare egentligen bär i sitt sköte. Man undrar också hur de som jobbar på scenen är privata utanför sitt arbete. Är de sådär härligt spontana eller mörksinta som karaktärerna de spelar, när skådespelaren kliver av och går hem? Kvällens föreställning ger raka puckar, om priset de betalar och för hur det kan vara att vara försäljare av så kallad ”Showbusiness”. Vi får se vad som kan ske bakom draperierna, på repetitionerna och bakom sceniska framgångar. Skådespelare behöver använda sina kroppar och sina egna känslor i sitt jobb och allt för att underhålla oss i tjänst. Det kostar och det smakar.

I kvällens urpremiär släpps vi in i en repetition av Shakespeares Rickard III:e. Skådespelare glider en efter en in i handlingen och presenterar vem de är. Publiken får glasklar insyn i vilka de är, deras drömmar och det liv som krävs av dem för att lyckas i en bransch där många vill stå i blickfånget med rungande applåder. Det blir en föreställning om en förställnings svårigheter, så kallad teater i/med teater. Dessutom låter uppsättningen några av oss att sitta på stolar på scen och komma dem väldigt nära i deras spel. Jag tror att det var ett medvetet val av uppsättningen att låta publiken få känna på hur nära ett samarbete måste vara mellan skådespelare för att de ska kunna framföra sina verk.

Jag tog chansen att sitta sådär nära och det gav en medkänsla och en inblick som berikade min förståelse för den utsatthet en skådespelare kan uppleva när de faktiskt måste ta i varandra oavsett personkemi. Förställningen tar en djupdykning i de roller och maktstrukturer som kan förekommer bakom scen. Det blir också ett enormt utelämnande av skådespelarkonsten, om hur tuff deras arbetsplats kan vara men också om hur dåligt de faktiskt tar hand om varandra. Lampljusets sken är inte tillräckligt starkt för dem alla och man anser sig behöva se om sitt eget hus först för att kunna legitimera sina framgångar. 

Den omtalade ärketypen av regissör, med stort manligt ego och med sexualiteten som drivkraft, får under kvällen många skratt. Kanske för att publiken vill kunna slå sig för brösten och vara politiskt korrekta i sin vetskap om denna ökända typ. Jag är dock mer orolig över att de enbart ser honom som en lustig liten människa och inte ser den otäckt djupa satiriska tolkningen av honom som jag starkt upplever. En uppfattning som inte gav ett enda leende på mina läppar. Rollkaraktären Alex (Jacob Ericksson), spelas knivskarpt och ger en mycket obehaglig manlighet av ett geni som kan tafsa och styra med orubblig hand. Det hemska är att har man satt sin fot i teaterbranschen, om än bara i dess ytterkanter, så finns det tio stycken sådana maktfullkomliga gubbar på ett dussin. Han är inte det minsta lustig och skratten från publiken måste vara någon form av försvarsmekanism (hoppas jag på).

Naturligtvis får vi i meetoo-anda möta den anklagade manliga skådespelaren och hans kvinnliga offer. På ett snyggt sätt balanseras det mellan skuld, skam och ord mot ord. Mannen verkar verkligen inte tycka att han gjort något fel i det berusade tillståndet på efterfesten där de träffades. Kvinnan vågar inte sätta ord på vad som hänt och törs inte direkt påstå att de rörde sig om en våldtäkt även om hon reagerar med posttraumatisk stress. För båda parter står det så mycket på spel och i en bransch där alla är beroende av varandra är det inte lätt att missa sina chanser genom anklagelser. Karaktären Inga (Åsa Widéen) spelas magstarkt trovärdigt. Eftersom jag sitter så nära henne under föreställningen känner jag av hennes hyperventilering och hjärtklappningar. Vid ett tillfälle rycks jag med och vill jag erbjuda henne min hand för att ge henne lite ro. Men man ska ju inte ta i människor hur som helst.

Det otäckaste med föreställningen är just den tystnadskultur som redan beskrivits i pressen om teatervärlden. Det här att folk inte vill veta sanningar om eventuella övergrepp för att det skulle förstöra deras egna chanser att lyckas i branschen. Man tiger och låtsas som att det inte finns problem eller är så fokuserad på sig själv att man medvetet satt på sig skygglappar för att kunna köra vidare på sina egna spår utan att stoppas. Dessa slätstrukna fegisar kliver över lik och kan alltid skylla på att de inte såg något. Föreställningens slätstrukna ledare är Hanna (Angela Kovács) som teaterchef. Kovács ger oss en fåfäng chef som inte vill ta i problem och tycker att offer måste finnas för konstnärlig framgång. Jag hade gärna sett Hanna som ännu mer hårt drivande och tyvärr upplevs hon för sympatisk för att verkligen genomdriva de avsked som sker. Jag vet inte om Kovács var nervös eller om rollkaraktären i sig var för slätstruken för hennes smak. Jag hoppas på en mer nyanserad teaterchef vid nästa föreställning.  

Alla obehagliga sammanhang finner sina offer – någon måste bära hundhuvud. En syndabock hittas och man tar den som vågar säga en och annan sanning högt, i en tystnadskultur. Naturligtvis får det bli den arma regiassistenten (Julia Marko-Nord) som inte är hemma i gruppen från början som inte kan vara tyst. Hon har varit ute på andra uppdrag när hon kommer försenad till repetitionen. Men den yngre kvinnan tar plats och står på sig och tror att sanningar kan levereras rakt på. Den konstruktiva kritiken ska leda till någon form av förlossning i gruppen tror hon. Självklart blir det inte så eftersom rannsakning eller självkritik är något som inte direkt praktiseras i den spelade teatergruppen. Rollkaraktären känns något för slängig i kroppen och aggressionerna kommer för snabbt. Assistenten upplevs inte stå övriga teamet så nära, vilket gör att hennes reaktionstid skulle ha behövt varit lite mer långdragen och eventuellt lite mer slipad. Hon blir lite för pubertal och man har svårt att sympatisera med henne, även om hon i sina anklagandes har helt rätt i sak.

Självklart får vi också en klassisk tuppfight med ord mellan två manliga skådespelare. Båda vill ha rollen som Rickard i föreställningen. Båda anser sig dessutom förtjäna rollen och båda deras självupptagenhet speglar en typ av självklarhet som stjärnglans skapar. Det mest magstarka med den här tolkningen var att männen bokstavligen tyckte att de var gåvor till mänskligheten. Man undrar hur det är möjligt att bli så upptagen av sig att man inte ser hur andra har det runt omkring. Jag vill inte tro de är representativa för manliga skådespelare.

Många tror att det där med framgång mäts i hur starkt rampljus du får lov att stå i och hur många som ser dig där på scen. Borde man inte veta att lycka och ett härligt liv mäts med helt andra mått när det inte finns några garantier för hur vår morgondag kan se ut. Våga släcka lampan och var tyst och ensam med dig själv en stund.

I rollerna Jacob Ericksson (Alex), Angelica Kovács (Hanna), Åsa Widéen (Inga), Josef Säterhagen (George), Björn Wahlberg (Martin), Julia Marko-Nord (Kim)

Haydn hade oturen att vara samtida med Mozart och hamnar därför ofta i hans skugga. Men det är synd, han var en produktiv skicklig kompositör, och en klo är väl Skapelsen, det mäktiga oratorium han skrev år 1798 och som nu Folkoperan nu sätter upp i samarbete med Stadsteatern.

Librettot är en blandning av bibelns skapelseberättelse och Miltons epos Paradise Lost, som beskriver hur Adam och Eva fördrivs från lustgården. Men det låter mer komplicerat än det är. Verket i sig är egentligen en vänlig saga som förundrat vill visa på det storslagna i allt vi har omkring oss. Genom de tre ärkeänglarna Gabriel (Susanna Stern, sopran) Rafael (Martin Hatlo, bas) och Uriel (Jesper Säll, tenor) får vi i recitativ och arior följa hur Gud skapade först ljuset, sedan jorden, havet, himlen, solen, stjärnorna, månen, växterna, alla djuren, …och till sist Adam och Eva. Mellan varven kommer hyllningskören, för Gud såg att det var gott.

Folkoperans orkester och Mikaeli kammarkör framför musiken precis så sublimt och storslaget som man vill att det ska låta. Folkoperan har satsat på många musiker, något som behövs i den torra akustiken, och det gör susen. Klangen blir fyllig. Och körens klang är tät, renklingande och mäktig. Solisterna är fina och har en underbar kommunikation på scenen, inte minst tack vare Susanna Sterns karisma.

Ärkeänglarna skojar till det hela ibland, går ur sina roller och berättar om hur Haydn tänkte sig det hela, eller skålar i champagne och dansar loss som riktiga party animals till hyllningskören när de firar hur bra jobbet med skapelsen går.

Eftersom det är Folkoperan med Mellika Melouani som konstnärlig ledare som ligger bakom uppsättningen, måste det också in lite normkritik i det hela. Enligt programbladet vill hon ”skrota skapelsen” som ju är ”starkt normativ” och ersätta den med alternativa kärlekar. Därför tar hon upp på scen människor som delar med sig av sina historier om kärlek som begränsats av tradition, normer, religion, politik och på duken bakom får vi se  homosexuell och lesbisk kärlek.

Men det mest normbrytande som händer på scenen (nu när normkritik blivit norm) och som man nästan ber om ursäkt för i programbladet, är att man också hyllar parförhållandet. Man till och med bjuder på ett riktigt bröllop mellan – håll i er – en man och en kvinna. Det är faktiskt ett riktigt brudpar som blir gift på riktigt, borgerligt, av en vigselförrättare på scen. Det är ju ett härligt publikfriande och underbart grepp och publiken jublar. Den gamla heteronormativa kärleken får alltså vara med ett tag till – och ur skapelsesynpunkt är den ju faktiskt också den enda möjliga. Om vi inte kan lyda guds uppmaning att ”vara fruktsamma och föröka oss” stannar ju skapelsen så att säga av.

Därför skjuter kanske Folkoperan lite bredvid målet när det gäller logiken, men vad gör det? För föreställningen är fylld av glädje, värme och en dos humor, och duger inte det så har man fått njuta av Haydns fullödiga musik. När den klingat av och de medverkande fått sina blommor på scen väntar ytterligare brölloppsfestligheter i foajen. Ett kul och överraskande grepp! Man går därifrån med ett stort leende på läpparna.

Teaterkritik Bortbytingen Elverket UngaDramaten En fantastisk Bortbyting som gör att vi alla blir ett medmänskligt troll med hjärta

Bortbytingen
Urpremiär den 6 april 2019
Kungliga Dramatiska teatern, Elverket i Stockholm
Av Sara Bergmark Elfgren
Efter Selma Lagerlöf
Regi Tobias Theorell
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Ellen Ruge
Musik Frida Johansson
Peruk och mask Nathalie Pujol, Barbro Forsgårdh
Ljuddesign Björn Lönnroos
Dramaturg Cecilia Ölveczky
Rekvisitör Anders Colliander, Lotta Wallin

Att Selma Lagerlöf som är en Sveriges mest kända författare genom tiderna (första kvinnliga nobelpristagare i litteratur), har skrivit boken Bortbytingen vet vi med säkerhet. Däremot är det inte alla som känner till att kvällens urpremiär är skriven av Sara Bergmark Elfströms tolkning. Hon blev nominerades till Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2018. Att två kvinnor från så skilda tider ändå kan slå sina påsar ihop och skapa ett mästerligt manus, bådar gott för kommande generationer eftersom Selmas budskap i Bortbytingen fortfarande är aktuellt.

Det första som slår en när föreställningen börjar, är hur fantastisk scenografin är. Trots att den är enkel med sin cementerade u-form och med månen i bakgrunden, ger det en modern trolsk- och skogsaktigt råhet, men ändå med lite John Bauers känsla. Jag blir alldeles mångalen under kvällen genom den växande och skymmande månen som tar upp mitt blickfång. Det pulserar ebb och flod i mig på ett vidunderligt sätt. Jag vill ut i skogen och träffa ett troll.

Ett annat magiskt scenografiskt fenomen är det brinnande huset. När husbondens hus brinner ned på grund av slarv av honom själv visas riktiga eldsflammor kontrollerat på scen. Det är så snyggt gjort att man nästan tror att elden gått en personlig PR kurs i förförelse. Man tror nästan inte att det är möjligt. Men det sker framför näsan på oss. 

Kvällens trollsvansar är inte bara snygga. De gör att man vill bli ett troll. Jag blir svartsjuk på deras vackra och stolta attribut som är en sådan skönhet för trollen. Frågan är om jag inte måste ringa Dramaten och fråga hur det burit sig åt för att skapa en av de mest naturtrogna och livliga svansar jag någonsin sett. Bara svansarna i sig är värda ett besök.   

Jag förvånades tyvärr över hur många föräldrar som tagit med sig riktigt små barn till föreställningen. Antingen har de inte läst Selma Lagerlöfs historia som barn, eller så har de enfaldigt trott att troll alltid är söta små nissar som barn uppskattar. Tyvärr fick min förvåning bekräftelse genom att flera barn blev mycket rädda av föreställningen, några gick i pausen och några föräldrar var tvungna att trösta och förklara handling för sina barn under föreställningen. Det är respektlöst av publik att störa annan publik och något som föräldrar måste ta ansvar för. Tyvärr är det här ett vanligt förekommande fenomen på teatrar.

Känslosamt kryper Bortbytingen in under huden på en. Hans enastående kroppsspråk och starka inlevelseförmåga i att vara den där andra som ändå bara vill passa in och bli älskad. Bortbytingens namnlöshet gör honom enormt sårbar och jag vill inget annat än att rädda honom från världens förfärliga vuxna och föräldrar. Hur kan man inte bara älska honom för den han är? ”Det är ju i alla fall ett barn”. Trots att barnamodern finns där för honom gör hon inte det som är bäst för honom. Varför är mänskligheten så rädd för det som inte är normativt eller för det okända? Varför får trollungen skulden för att ha blivit bytt mot ett människobarn? Fadern spelar en ohygglig roll som genom skrämsel, manipulation och våld plågar det arma trollet. Jag är dock glad över att pappan som rollkaraktär spelas ytterst stereotypt och platt. Om faderskapet, som i originaltexten, hade levts ut till fullo med sitt våld, tror jag något hade kunnat gå sönder i oss. Nu blev jag räddad genom att jag inte kände mig tillräckligt hotad av karaktären. Han är inget annat än en tragisk och självupptagen gubbe som tror på dumheter.

I föreställningen spelas Myrlingen med en knivskarp tonsäkerhet. Tonen klingar mellan de ironiska och det sorgliga. För vad gör vi inte för att pigga upp oss själva när vi känner att vår omgivning inte på något vis är för oss. Det är också Myrlingen som fångar upp Bortbytingen när han fysiskt och psykiskt håller på att falla ihop eller drunkna. Det är hon som står för erfarenheten och glädjen i att vi inte behöver bli accepterade av världen, så länge vi kan ta vara på oss själva. Hon ger också en charm åt det som inte är som henne själv, ”Jag tycker om när det är annorlunda”. Dessutom får dessa två en gemenskap och samhörighet de delade utanförskap. Man vet att det kommer att ge dem krafter och förbindelser utöver det vanliga. Jag blir också glad över det faktum att de kommer att kunna skapa en frizon i och med varandra. Fler sådana zoner borde få lov att finnas för både troll och människor.

Historien om Bortbytingen påminner mig om att utanförskapet och rädslan för de andra forfarande är ett ämne som är aktuellt. Trots att vi människor vet att vi inte är stöpta i samma form, har vi svårt att respektera och förstå det som inte är som vi själva. Skuld och skam över att inte kunna rädda sig själv eller någon annan flyter upp till ytan när vi inser att mänskligheten kan vara så grym och tiden gör oss inte bättre med varandra.

När slutminuterna närmar sig i föreställningen så kryper sig en vacker räddning fram för Bortbytingen. Det är med stor fanfar inombords som jag ler åt det faktum att det faktiskt finns en räddning för honom, trots att han inte naturligt har något riktigt hem längre. Skulle inte det fungera välkomnas alla troll som han hem till mig.   

Medverkande på scen Rasmus Luthander (Bortbytingen), Maia Hansson Bergqvist (Mylingen), Rasmus Nyström (Människobarnet Johan), Mia Benson (Klok Gumma), Maria Salomaa (Bondhustru/Trollmor), Andreas Rothlin Svensson (Bonden/Trollfar), Marall Nasiri (Piga/Trollsyster)