Teaterkritik

Av och regi: Mattias Andersson

Scenografi och kostym: Maja Kall

Koreograf: Cecilia Milocco

Ljud och komposition: Jonas Redig

Ljus. Charlie Åström

Skådespelare: Adel Darwish, Ylva Gallon, Rasmus Lindgren, Josefin Neldén, Marie Richardson, Magnus Roosman, Nemanja Stojanovic, Kjell Wilhelmsen och Nina Zanjani + statister

Premiär 18/10 (recenserar föreställningen 22/10)

Spelas till och med 28/12 2019 på Lindholmen i Göteborg – Nypremiär 23/1 2020 på Elverket, Dramaten

Ett samarbete mellan Backa Teater och Dramaten i Stockholm

Från 15 år

Mattias Andersson har överösts med lovord, tillmäts sådan respekt att han utsetts till chef på Kungliga Dramatiska Teatern (tillträder mars 2020). Det första han såg på Backa Teater var En Midsommarnattsdröm 1989. Första uppsättningen han gjorde som konstnärlig ledare invigde nya huset vid Lindholmen. Det var den uppmärksammade uppsättningen av Brott och straff. Såg utdrag ur pjäsen på publikombudsträff. Nu tar han farväl med ett omfattande projekt – 2, 45 h inklusive paus – där några välkända ansikten från film och scen medverkar.

Andersson har blivit berömd för sin metod att insamla råmanus. Barn- och ungdomsscenen med sina generösa resurser, har till och med sammanställt en bok med titeln Backa Teater vs Reality. Inför konstnärlige ledarens sista uppsättning har fyra personer intervjuat 137 respondenter. Samtliga har besvarat samma fråga: Vad skulle du göra om du fick leva om ditt liv? Den spatiösa rektangel i vitt som utgör scen är näst intill renons på rekvisita. På mitten en tvärgående balk ett par meter upp i luften, vars yta meddelar vems utsago vi hör.

Jonas Redigs kompositioner förhöjer tyngden i hur frågeställningen besvaras. I övrigt har man inkorporerat snuttar med musik. Vitt skilda melodier förknippade med exempelvis Edit Piaff, Alphaville, Neil Young, Taco och Hoola Bandoola. Vad som etsade sig fast var Thåströms tolkning av ett oanständigt klassamhälle (Keops Pyramid), jämte Rasmus Lindgrens utlevande shaka- loss – till techno -som -ensamgrej, påkommen av två roade städerskor.

Vad formar livet? Hur mycket är slump och hur mycket bestämmer vi själva? När uppstod den revolutionerande tanken på att begära en dräglig tillvaro? Flera ideologier har haft principen att individen inte ska utmana hierarkin, istället nöja sig med livets lott, bli vid sin läst och som god människa belönas först när döden inträder. I programhäftet finns en essä med utgångspunkt från Descartes. På scen citeras Nietzsche. En forskare i teoretisk fysik (Lindgren) lägger ut texten om parallella världar och oändliga möjligheter, samtidigt som han vill veta mer om uppsättningen på planeringsstadiet. I övrigt håller sig Vi som fick leva om våra liv på en vardagsnära nivå.

Skådespelarna har både funktionen som isolerade öar och kommunicerande kärl. Den senare varianten utvecklas till en ringlande, lakonisk höjdpunkt, när äkta par sittande vid varsin sida av bordet benar ut slumpens inverkan, när två människor råkar träffas, blir förälskade. Hade inte just mötet skett där och då, sägs att attraktionen antagligen inte uppstått. Annars är det för mycket redovisning och snålt med gestaltande. Därav mitt ambivalenta förhållande till uppsättningen. Mitt i första delen tänker jag på hur mycket koncentration man kräver av sin unga publik.

På Backa premieras fysisk teater. För att det inte ska bli korvstoppning när undersökningen presenteras, har koreografin varit ett viktigt redskap. Innovativa rörelser utformade av Cecilia Milocco inte bara förstärker enskilda berättelser, blir också mellanspel där det vi hört kan få sjunka in i vårt medvetande. Dock, går denna estetik till överdrift när skådespelarna i utdragna excesser gör ruscher, rullar runt och börjar byta kläder med varandra. Ett återkommande mönster. På temat invändningar mot tillämpad metodik, är det störande när aktörer måste uttala repliker med ryggen mot publiken. Du uppfattar långt ifrån allt och får inte skåda laddningen i deras ansikten.

Mot- och följdfrågor binder ihop dramaturgin. Vad sätter stopp för era drömmar?, är en formulering som triggar. Somliga intervjuade berör i högre utsträckning. Kvinnan som beklagade att hon hade för lite sex (Marie Richardsson), personen född med fel kön (Nemanja Stojanovic) och hon som var orsaken till att ensemblen var begravningsklädd efter paus. Ylva Gallon återger en fruktansvärd historia från Västra Frölunda. Ett par gånger saknas uppgift om respondent. Sker då det berättade kommer från någon på scen. Adel Darwish från Syrien talar om sin döda mamma, vars själ ledsagar honom på scen.

Trots att man, som framgått, inte väjer för fasansfulla upplevelser, finns en bejakande grundton. Den symboliseras bäst av den rullstolsburna kvinnan som livet igenom älskat teater. Förhindrades att förverkliga sin skådespelardröm. Femtio år senare tar hon glädjestrålande scenen i besittning som statist.

Originalmanus: John Casavettes

Regi: Marcus Carlsson

Scenografi och kostym: Fianna Robijn

Ljus: Kim Leach

Komposition och ljuddesign: Ludvig Sjöstrand

I rollerna: Magnus Sundberg, Hanna Ullerstam, Mia Eriksson, Erik Åkerlind och Simon Eriksson.

Spelas till och med 7/12 2019 hos Göteborgs Dramatiska Teater på Stigbergsliden 5B.

Sverigepremiär 19/10

John Casavettes (1929-1989) har av filmvetare kallats punkare. Han var en särling, pionjär och varm anhängare av improvisation. Okonstlad, rå realism jämte oansenlig produktionsapparat utgjorde grundstenar i hans estetik. Mastodontprojektet Faces hade premiär 1968. Tvåhundrafemtio sidor manus renderade i etthundrafemtio timmar inspelat material. Efter flera års slit klipptes filmen slutligen till hanterbart skick. (Kan erinra mig en lysande dokumentär om denne independentregissör, producent och skådespelare.) I sin iver att förmedla hudlös konst ville dysterkvisten Casavettes komma så nära som möjligt, var närmast besatt av närbilder. En hängivenhet som triggat regissören Marcus Carlsson, vars gåtfulla Shirins Vargar jag såg på Göteborgs Stadsteater tidigare i år.

Intrigen kretsar kring ett gift intellektuellt par i övre medelklassen, vars äktenskap krackelerar på makens initiativ. Han har rumlat runt på baren Loser´s Club i N.Y.C med snobben (Freddie), bästa kompisen. Stiligt ekiperade och rejält tankade hamnar de hos en lastbar skönhet på efterfest, varvid den överförfriskade Freddie skämmer ut sig och visas på dörren, medan nämnde make (affärsmannen John) stannar kvar, blir blixtförälskad. Hans fru reagerar på begäran om att skiljas, genom att gå ut med sin väninna. En kaxig yngling attraherar dem, raggas upp, följer med till party i makarnas våning. Och fortsättningen inbegriper såväl ömsesidig njutning som rop på hjälp och djupgående konfrontationer. Gentemot den ikoniska filmen verkar kronologin vara något omkastad och den åldrande playboyen omvandlats till hormonstinn, självsäker tonåring.

Är för första gången med om att publiken i salongen sitter på motsatta sidor av scen. I högtalare hörs soft trumpetjazz. Första scenen är från baren där det dansas, dricks och röks cigaretter. I tidstypisk mikrofon sjunger Jeannie (Hanna Ullerstam) Strangers In The Night, medan Richard (Magnus Sundberg) maniskt drar ordvitsar. Stämningen bekymmerslös och uppspelt. Faces kännetecknas av en slags hedonistisk bejakelse utan konsekvenstänk. En filosofi (viktigt begrepp för Casavettes) som genererar såväl extas som konflikter och hotfulla underströmmar.

Regissören har gjort ett storstilat jobb. Förtätat ett ordrikt, tämligen ostrukturerat drama, fått det att vibrera. De skådespelare som inte medverkar i scenerna sitter på lediga stolar, kring den lilla scenen som avgränsas av vit heltäckningsmatta. Han betonar med bravur karaktärernas trassliga relationer och bräckliga psyken. Avslöjar effektivt att den olyckliga umgängeskretsens beteende, krampaktigt håller upp en cool mondän fasad. Tänker ändå på manusförfattarens användning av naket närgången kamera. Visst är teater en annan konstform. Men hade gärna sett att man införlivat bruket av videokamera (i likhet med vad Stadsteatern frekvent gjort), eller att ljusansvarig ägnat sig åt att släcka ner och rikta strålkastare mot ansikten som våndas. Scenografin fungerar väl, trots sparsmakad utformning med ett bord i centrum. Mer krut har Fianna Robijn lagt på kläder och håruppsättningar. Det yttre är viktigt för rollfigurerna, vilket sannerligen märks. Ett stort plus för denna omsorgsfulla insats.

Nästan oförskämt att ännu inte ha skrivit om ensemblen. Motorik och samexistens vittnar om total närvaro. Ser passionerat finkalibrerade skådespelare mejsla fram glimrande porträtt. Märkligt nog finns inte någon i produktionsteamet ansvarig för skådespelarnas rörelseschema. Idéer och utförande vad beträffar det koreografiska är på absolut toppnivå. Och att med trovärdighet agera onykter och ändå leverera tydliga repliker, är att betrakta som avsevärd yrkesskicklighet.

Magnus Sundberg (känd från teveserier och En man som heter Ove) glänser med hela kroppen i sin roll som dominante Richard. Den imploderande laddning Erik Åkerlind besitter är beundransvärd. Firar triumfer när hans Freddie inser att han betett sig pinsamt. Hanna Ullerstam dubblerar, fast det är som outtalad eskort – den karismatiska roll som Gena Rowlands gjorde på vita duken – man blir betagen av hennes stolta rollfigur. Mia Erikssons gestaltning imponerar återigen, inte minst när skenbart stabila Maria förvandlas. Har en strålande förmåga att förmedla energi och känslor utan verbala uttryck. Simon Eriksson (har långfilmsvana) porträtterar den impulsive och nervige tonårsgrabben genom att ta ut svängarna och behärska läget. Alltid en fröjd att se välgjord teater med påtaglig densitet.