Teaterkritik

Ship of Fools

Idé och koncept + regi + scenografi och kostym: Carina Reich och Bogdan Szyber

Text: Bogdan Szyber

Ljud/ komposition: Tommy Carlsson

Berättarröst: Marie Delleskog (skådespelare på Göteborgs Stadsteater)

Skådespelare: Hannah Alem Davidsson, Victoria Olmarker, Jesper Söderblom och Johan Karlberg.

Spelas på Studion Göteborgs Stadsteater till och med 31/5

Urpremiär: 26/5 2019

Ett scenkonstverk om att ljudlägga jordens undergång, tillika klimatets och människoartens kollaps. Framstår temat som überpretentiöst? På sätt och vis stämmer konklusionen. Men lyckligtvis har upphovsparet, performancekonstnärerna Reich och Szyber, fokuserat på en prosaisk mellanmänsklig dimension. Fyra så kallade trampare måste kunna samarbeta i sin verkstadsliknande ljudstudio för att kunna utföra sitt uppdrag. Det går sammantaget inget vidare. Att bevittna hur intrigerna växer fram är befriande dråpligt. Manus rymmer flera spetsfundiga lager. Fyndigt inlemmas uppfordrande tankegods med igenkännbara konflikter på en mindre arbetsplats.

Ship of Fools, på svenska Narrarnas skepp, är en dystopisk allegori från Platon om en farkost utan vare sig kompetent kapten eller besättning, en allegori som åtskilliga låtskrivare  använt sig av. Myten adresserar människans ofullkomliga  natur och följdriktigt hennes tillkortakommanden. Återkommande tvådelade  mantrat lyder  vem styr och vart är vi på väg? Avgörande frågeställningar som ger underlag för det mesta som händer på scen, såväl som i den text  vars okonstlade speakerröst tillhör Marie Delleskog. I ljudstudion jobbas det febrilt av foleyartister, med tillgång till en otrolig arsenal av prylar vid sina arbetsbänkar och i förråd. Scenografins myllrande detaljrikedom är  förbluffande, rent av episk. Fooleyartister  kallas  yrkeskåren som ända sedan stumfilmstidens era haft i uppdrag att förhöja illusionen av autenticitet i efterhand. Skådespelarna har  gått på workshop i ljudläggningspraktik hos Radioteatern.  Några  ljudeffekter är inspelade i förväg, ett smart tillvägagångssätt som vilseledde några gånger. 

Skådespelarna behärskar till fullo att exponera trassliga relationer,  arbetsmiljöproblem, irritationsmoment och sårad stolthet. Jesper Söderbloms osäkra Markus visar upp en fasad av sturskhet, beter sig på samma gång lika fånigt som rörande, inte minst vid försöket att utse en ledare. Hans motpol Anna, spelas  bitskt med bravur av Victoria Olmarker. Hon utslungar som vanligt dräpande repliker vid exakt rätt tillfälle. Hannah Alem Davidssons rollfigur agerar frimodig medlare genom att exempelvis föreslå ett rapbattle. Johan Karlberg gestaltar en pensionerad trampare som inte kan låta bli att besöka sina tidigare kollegor, fast han numera är pizzautkörare. Korsord och sentimentala sånger är aktiviteterna han underhåller sig och andra med. Närvaron finns  påtaglig hela tiden i uppsättningen, åskådliggörs träffsäkert. Föga förvånande involveras ljudteknikern i skeendet mer och mer, utan att man riktigt förstår varför till slut. Iscensättningen generar inga garv, däremot höjda ögonbryn och åtskilliga leenden. 

 

Bland det  konglomerat av metaforer, allusioner och kommenterande giftpilar som förekommer, kan framhållas Hans Roslings statistik-Messianism, de torra ordvitsarna om Titanic och framför allt skandalerna kring Nya Karolinska. Den ordakrobatik som flödar i  monologen om beslutsångest och mjölkprodukter känns däremot förhållandevis malplacerad.

 

  Vårens ljusa väderlek och naturens pånyttfödelse medför ofta problem att fylla teatersalongerna. Något extra ska till för att locka  kulturintresserade.  Visionära  tragikomiska Ship of Fools är utrustad med de extra kvaliteter som krävs. Vad som lätt kunde bli obegripligt och poänglöst, har istället inramats i en form som ger mersmak. Det logiska slutet anas implicit i färdriktningen. Anta utmaningen att se något garanterat annorlunda som förmår göra avtryck. Här finns så mycket att upptäcka att man vill återvända.

 

 

 

 

 

 

Manus och regi: Isabel Cruz Liljegren

Scenografi & ljus: Carl Kristiansson

Ljud & musik: Bernt Karsten Sannerud

Mask & kostym: Isabel Cruz Liljegren

På scen: Alexandra Nordberg

En examensproduktion med studenter från Stockholms konstnärliga högskola som görs i samarbete med Göteborgs Stadsteater

Spelas I Slakthuset Gamlestaden i Göteborg till och med 16/5

Urpremiär 12/4 2019

Lyckas gå vilse, frågar mig fram. Är som tur är ute i god tid. När man kommer in i korridorerna finns en utställning med direkt anknytning till vad som ska gestaltas, något man borde upplyst om i förväg. Hann ändå suga i mig en del relevant kunskap. Känner inte igen några kollegor. Visar sig efteråt att knappt någon ur den blygsamma publikkapaciteten (20 personer), är utan direkt koppling till de som varit involverade i produktionen. Känns därför högtidligt exklusivt att vara här, under dessa omständigheter på en närmast upphaussad premiär.

Spelstället är tillfälligt och helt nytt, valt med största omsorg. Uppsättningen har ett mantra som lyder: Så länge det finns slakthus kommer det att finns slagfält (citat från Leo Tolstoy). Vi får instruktioner innan vi leds in i det kvadratiska kaklade rummet av vår ciceron, till ett verk som har underrubriken ”en intim scenkonstupplevelse om missanpassade kvinnor och önskan om att förstå eller klassificera dem.” Det rymliga rummet är indelat i stationer likt gymnastikens cirkelträning. Med och ett par gånger utan plaststolar, förflyttar vi oss på vänlig anmodan till olika skådeplatserna.

Isabel Cruz Liljegren har jag sett tidigare på Göteborgs Dramatiska Teater i ett obehagligt,problematiserande inlägg om den manliga blicken. (I höst är hon aktuell med ett relationsdrama på Folkteatern i Göteborg om Karin Boye.) Hon har intresserat sig för det kvinnligt avvikande, beteenden som ansetts utan sans och besinning. För ett år sedan tog hon del av medierapporteringen om Nasim Aghdam, the You Tube shooter. Hon var en 38-årig aktivist, vegan och videokonstnär, vars raseri 3 april i fjol på företagets huvudkontor i Kalifornien, resulterade i tre skadade varav en allvarligt. Därpå sköt hon sig själv. Dramatikerns fallstudie tillkom för att media, i motsats till manliga förövare, inte brydde sig om att ta reda på vem hon var, ville inte leta förklaringar. I sitt underlag har Liljegren använt sig av böcker av Eva F Dahlgren, Hanna Arendt och Karin Johannisson, med övervikt för Den sårade divan av den sistnämnde. Hennes manus och regi samverkar kongenialt, bildar en lyckad väv av ingredienser.

I processen har en viktig beståndsdel varit att laborera med begreppen autenticitet och lögn. Aghdam hade en agenda, var besatt av att bedriva opinion. Samtidigt ägnade hon sig åt excentrisk videokonst genom att anta olika identiteter, något Nordberg demonstrerar vigt via peruker och skiftande kroppsspråk. Att skådespelaren som 2018 examinerades från Teaterhögskolan i Malmö, påstår sig vara performancekonstnär med behov att gå in i en undersökning som ledde fram till Ensam galning, är så skickligt planterat att det är lätt att svälja betet. Lika skickligt planterat är monologens Tjechov-variant av teaser, det vill säga det inlindade innehållet i den genomskinliga plastpåse Nordberg bär med sig under föreställningens drygt 100 minuter. I två omgångar redogör hon för kända fakta om själva gärningen, när publiken intar rollen som offer eller vittne. Det är ett hiskeligt effektivt berättande!

Finns en tät treenighet mellan den laddade texten, den stegvisa konstruktionen i rummet och det sluga agerandet; vilket totalt sett medför lysande teater i det lilla formatet. Tiden går förhållandevis snabbt, delvis beroende på våra förflyttningar jämte en genialisk interaktiv övning där monologen gör halt. Vi får chans att begrunda biografin som presenterats plus se på videoklipp.

Väl valda fragment undersöker ett psyke, vars utlopp för frustration ofattbart enkelt detonerar, något som sker gång på gång i ett land med orimligt liberala vapenlagar. The You Tube shooter fick avgörande problem att försörja sig när webbplatsen ändrade policy. Parallellt fanns störningar som ledde till katastrofen: Trasig relation till familj/ fadern, osunt bekräftelsebehov, konspirationstankar, fetischism för djur och i synnerhet kaniner samt enormt begär efter att påverka omgivningen.

Förvånar inte det minsta att Nordberg tidigare spelat Valerie Solanas. Hon verkar ha vanan inne att trollbinda genom mimik, tonfall och utsagor. Vet hur man på scen duperar och ändå framstår som förtroendeingivande. Skådespelaren i vitt kommenterar och vägleder, ger oss däremellan skärvor av insikter i en desperat aktivist utan stadga. Musik, ljud, ljus, förklädnader och utplacerad dekor förstärker kusliga intryck. Men ansvaret att upprätthålla illusionen, såväl som att bryta den, vilar helt på Alexandra Nordberg. Hela vägen fram till ett annorlunda slut, är hon lidelsefullt närvarande. Det är en storartad gestaltning!

Se till att skaffa biljett om ni är förtjusta i omvälvande scenkonst. Visserligen ingen uppbygglig historia, men Ensam galning har förutsättningar att bli årets snackis på Västkusten.