Teaterkritik Shakespeare in love . Skimrande vacker underhållning men med avsaknad av åtråvärd passion
Shakespeare in love
Nypremiär på Dansens Hus den 13 april 2019 i Kulturhuset Stadsteaterns regi
Baserad på ett filmmanus av Marc Norman och Stoppard
Bearbetad för scen av Lee Hall
Översättning Calle Norlén
Regi Ronny Danielsson
Komposition och musikalisk ledning Martin Östergren, Mathias Venge
Koreografi Roger Lybeck
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Ann-Sofi Nyberg
Mask Karin Wahlberg
Ljus Fredrik Jönsson
Ljud Petter Samuelsson
Det finns alltid små fallgropar i en nypremiär. Det är som en vänskapsmatch i fotboll när du redan veta att du gått vidare sedan förut och är en hyllad champion. Att ladda om och försöka starta från noll utan att luta sig mot gamla meriter och känna sig lite bekväm i det, är väldigt svårt. Kvällens föreställning startade lite i det spåret, som att man hade dunkat varann i ryggen före start och spelade lite på rutin. Jag tror att skådespelarna kände av det själv och precis som vilket lag som helst ryckte de upp sig och gjorde en hel del fiffiga dribblingar och gjorde flera schyssta mål.
Att ha en huvudroll i en föreställning ger en många och långa stunder att påvisa hur man tolkat sin karaktär. Man kan till och med då kosta på sig att spela mindre bra i vissa stunder, och ändå komma helskinnad ut på andra sidan. När man har en roll som Amma (Gunilla Röör) och har en mindre talroll, men en betydelsefull sådan, måste man ta till vara på varenda sekund att kunna leva ut sin rollkaraktär. Röör gjorde en briljerande insats och var enastående bedårande i sin roll. Hon vara inte bara rolig och fyndig i sin karaktär, utan hade roande mimik och kroppsspråk. Likaså var det med rollkaraktären Sam (Victor Morell) som också tog till vara på sina tillfällen och var kvällens stora ”comic relief” varje gång han stod på scen.
Scenografin, rekvisitan och musiken gav varje inbiten anglofil och 1600-tals historiker en aha-upplevelse. I allt vackert, pompöst och majestätiskt, föll mina ögon ändå mest på ljusens skimmer och kandelabrarna som gav hela scenen sin grundstämning. Färgnyanserna på scen var mestadels tidstypiska och snitten på kläderna likaså. Dessutom lyckades man skapa många scenbyten på exemplariska vis utan att förstör illusionerna eller ta för mycket tid. Sängkammar scenernas intimitet hade genialiska lösningar och gav tillräcklig ömhet, men nödvändig diskretion.
Även om det i programmet står att föreställningen är baserad på ett filmmanus, kändes det som att man gärna hade velat att det på något vis hade betonats tydligare. För de jämförelser som görs under kvällen, är enbart sammanställande kring filmen och inte med forskningen kring en mer verklig tolkning av Shakespeare. Kanske är det för att Shakespeare är lite helig för en dramatiker som det skaver i mig. Vi såg inte en biografi kring Shakespeares liv även om vissa saker överensstämde med hans liv. Kanske har det ingen betydelse att exempelvis William faktiskt inte ansågs som speciellt attraktiv som man för sin tid. Kvinnorna/Männen drogs inte till honom av den anledningen. Däremot uppvisar man en vacker man både i filmen och i kvällens föreställning. Inget ont om det, men det är en försköning av en man som förförde mer med ord an med anletsdrag. Något i mig ville skrika ”…så där attans snygg var han inte”.
Kärlekshistorien mellan Shakespeare och De Lesseps är en vacker och fin tolkning av kärlekens möjligheter och hinder i ett 1600-talets England. En tid då man inte kunde ge sig hän till vem man ville och kvinnor inte ägde sin egen kropp. Trots att två vackra och begåvade skådespelare återgav en kärlekshistoria om ömsesidig kärlek, var det något som fattades dem emellan i kväll. Jag kände inte tillräcklig passion och jag fann inte de modiga besluten i att våga, att trots allt ge sig hän till något som var totalt förbjudet, skamlöst och farligt ( exempelvis var det straffbart att bedriva otukt utanför äktenskap och inte vara oskuld som kvinna vid äktenskap). Jag hade behövt en större känsla av att det inte gick att motstå, kärleken dem emellan, i ett virrvarr av större busighet.
Jag kan förstå om man tyckte att antalet betydelsefulla karaktärer kändes för många på scen i kväll. Har man inte sett filmen och om man inte känner till alla dessa hovmän, teaterledare, skådespelare, författare, dramatiker och poeter som fanns under Shakespeares tid, blev det lite mycket. Det var för många ilskna och väl uppsatta män som kom inspringandes och var viktiga en kort stund. Jag tror att man hade tjänat på att vara mer tydlig med vad karaktären hade för betydelse i handlingen, snarare än att enbart satsa på kraftfulla entréer gång på gång.
Man är glad i kropp och själ när man lämnar föreställningen. Man har fått en förälskad William att ta med sig hem i tanken. Möjliga uppslag i föreställningen till Shakespeares andra verk gör att jag definitivt kommer att vilja läsa hans Trettondagsafton mycket omgående. Shakespeare kan man aldrig bli mått på och kan man läsa hans originaltexter så ska man göra det.
Rollista Alexander Karim, Sofia Ledarp, Lars Göran Persson, Christer Fant, Robin Keller, Shelby Niavarani, Gerhard Hoberstorfer, Gunilla Röör, Katarina Ewerlöf, Johan H:son Kjellgren, Jan Mybrand, Martin Redhe Nord, Kardo Mirza, Victor Morell, Anders Johannisson, Magnus Borén, Kerstin Steinbach, Tove Edfeldt, Mats Qvistström, James Lund, Tim Dillman, Odile Nunes, Anette Belander.