Manus och regi: Isabel Cruz Liljegren
Scenografi & ljus: Carl Kristiansson
Ljud & musik: Bernt Karsten Sannerud
Mask & kostym: Isabel Cruz Liljegren
På scen: Alexandra Nordberg
En examensproduktion med studenter från Stockholms konstnärliga högskola som görs i samarbete med Göteborgs Stadsteater
Spelas I Slakthuset Gamlestaden i Göteborg till och med 16/5
Urpremiär 12/4 2019
Lyckas gå vilse, frågar mig fram. Är som tur är ute i god tid. När man kommer in i korridorerna finns en utställning med direkt anknytning till vad som ska gestaltas, något man borde upplyst om i förväg. Hann ändå suga i mig en del relevant kunskap. Känner inte igen några kollegor. Visar sig efteråt att knappt någon ur den blygsamma publikkapaciteten (20 personer), är utan direkt koppling till de som varit involverade i produktionen. Känns därför högtidligt exklusivt att vara här, under dessa omständigheter på en närmast upphaussad premiär.
Spelstället är tillfälligt och helt nytt, valt med största omsorg. Uppsättningen har ett mantra som lyder: Så länge det finns slakthus kommer det att finns slagfält (citat från Leo Tolstoy). Vi får instruktioner innan vi leds in i det kvadratiska kaklade rummet av vår ciceron, till ett verk som har underrubriken ”en intim scenkonstupplevelse om missanpassade kvinnor och önskan om att förstå eller klassificera dem.” Det rymliga rummet är indelat i stationer likt gymnastikens cirkelträning. Med och ett par gånger utan plaststolar, förflyttar vi oss på vänlig anmodan till olika skådeplatserna.
Isabel Cruz Liljegren har jag sett tidigare på Göteborgs Dramatiska Teater i ett obehagligt,problematiserande inlägg om den manliga blicken. (I höst är hon aktuell med ett relationsdrama på Folkteatern i Göteborg om Karin Boye.) Hon har intresserat sig för det kvinnligt avvikande, beteenden som ansetts utan sans och besinning. För ett år sedan tog hon del av medierapporteringen om Nasim Aghdam, the You Tube shooter. Hon var en 38-årig aktivist, vegan och videokonstnär, vars raseri 3 april i fjol på företagets huvudkontor i Kalifornien, resulterade i tre skadade varav en allvarligt. Därpå sköt hon sig själv. Dramatikerns fallstudie tillkom för att media, i motsats till manliga förövare, inte brydde sig om att ta reda på vem hon var, ville inte leta förklaringar. I sitt underlag har Liljegren använt sig av böcker av Eva F Dahlgren, Hanna Arendt och Karin Johannisson, med övervikt för Den sårade divan av den sistnämnde. Hennes manus och regi samverkar kongenialt, bildar en lyckad väv av ingredienser.
I processen har en viktig beståndsdel varit att laborera med begreppen autenticitet och lögn. Aghdam hade en agenda, var besatt av att bedriva opinion. Samtidigt ägnade hon sig åt excentrisk videokonst genom att anta olika identiteter, något Nordberg demonstrerar vigt via peruker och skiftande kroppsspråk. Att skådespelaren som 2018 examinerades från Teaterhögskolan i Malmö, påstår sig vara performancekonstnär med behov att gå in i en undersökning som ledde fram till Ensam galning, är så skickligt planterat att det är lätt att svälja betet. Lika skickligt planterat är monologens Tjechov-variant av teaser, det vill säga det inlindade innehållet i den genomskinliga plastpåse Nordberg bär med sig under föreställningens drygt 100 minuter. I två omgångar redogör hon för kända fakta om själva gärningen, när publiken intar rollen som offer eller vittne. Det är ett hiskeligt effektivt berättande!
Finns en tät treenighet mellan den laddade texten, den stegvisa konstruktionen i rummet och det sluga agerandet; vilket totalt sett medför lysande teater i det lilla formatet. Tiden går förhållandevis snabbt, delvis beroende på våra förflyttningar jämte en genialisk interaktiv övning där monologen gör halt. Vi får chans att begrunda biografin som presenterats plus se på videoklipp.
Väl valda fragment undersöker ett psyke, vars utlopp för frustration ofattbart enkelt detonerar, något som sker gång på gång i ett land med orimligt liberala vapenlagar. The You Tube shooter fick avgörande problem att försörja sig när webbplatsen ändrade policy. Parallellt fanns störningar som ledde till katastrofen: Trasig relation till familj/ fadern, osunt bekräftelsebehov, konspirationstankar, fetischism för djur och i synnerhet kaniner samt enormt begär efter att påverka omgivningen.
Förvånar inte det minsta att Nordberg tidigare spelat Valerie Solanas. Hon verkar ha vanan inne att trollbinda genom mimik, tonfall och utsagor. Vet hur man på scen duperar och ändå framstår som förtroendeingivande. Skådespelaren i vitt kommenterar och vägleder, ger oss däremellan skärvor av insikter i en desperat aktivist utan stadga. Musik, ljud, ljus, förklädnader och utplacerad dekor förstärker kusliga intryck. Men ansvaret att upprätthålla illusionen, såväl som att bryta den, vilar helt på Alexandra Nordberg. Hela vägen fram till ett annorlunda slut, är hon lidelsefullt närvarande. Det är en storartad gestaltning!
Se till att skaffa biljett om ni är förtjusta i omvälvande scenkonst. Visserligen ingen uppbygglig historia, men Ensam galning har förutsättningar att bli årets snackis på Västkusten.
