Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Fedra/Hippolytos på Scenkonstmuseet – en modig uppsättning

by

Fedra/Hippolytos
Av Jean Racine, Seneca och Euripides
Bearbetning Tora von Platen
Översättning Göran O. Eriksson, Magnus Florin, Hjalmar Gullberg
Regi Tatu Hämäläinen
Scenografi Anastasia Ax
Kostym Jenny Nordberg
Ljus Susanna Hedin
Musik Maria W Horn
Musiker Magdalena Meitzner
Peruk och mask Thea Holmberg
Premiär på Dramaten, Scenkonstmuseet 28 september 2019
Föreställning som recenseras: 29 september 2019

Fedra/Hippolytos på Scenkonstmuseet är en modig uppsättning. Detta drama som först skrevs av den grekiske dramatikern Euripides 400 fKr och sedan kommit i flera versioner sedan dess handlar om drottning Fedra som blir galet passionerat förälskad i det mest förbjudna, sin unge styvson Hippolytos. Vad jag menar med modig är framför allt att scenlösningen gör att skådespelarna är nära publiken, den sitter nästan i knät på publiken, vilket kräver en hel del av skådespelarna.

Föreställningarna spelas i Scenkonstmuseet, i en hall som inte i första hand är tänkt som teaterscen utan snarare för performance eller en installation. Publiken sitter runt om scenen som ser ut som ruiner som bombats med några stora gipspelare som fortfarande står kvar. Det innebär att skådespelarna hela tiden är oerhört nära publiken som ofta kan se dem, bra när inte någon skådespelare är gömd bakom någon av gipspelarna. Akustiken fungerar inte helt perfek ti detta rum. Är skådespelaren bakom en pelare, dold från där jag sitter hörs det inte alltid vad han eller hon säger. Dessutom spelas föreställningen med mer ljus i rummet än föreställningar oftast har i traditionella teatersalonger. Luften är fylld av damm och små partiklar och marken är täckt av flisor och lös sand.

Kanske var det ljuset som gjorde att flera ur publiken satt och pillade med sina mobiltelefoner av och till och också fotade under föreställningen, något som annars aldrig brukar vara tillåtet under en teaterföreställning. Jag har ingen aning ifall det är tillåtet i den här föreställningen men det gjordes i alla fall.

Myten om Fedra har berättats på många sätt under olika tider. I denna uppsättning har manusförfattaren Tora von Platen utgått från klassiska pjäser av Jean Racine, Seneca och Euripides. Fedra är vansinnigt förälskad i sin styvson. Att en äldre kvinna är kär i en mycket yngre man ses väl fortfarande inte med blida ögon. Om det varit ombytta könsroller, att drottningen varit bortrest och kungen förfört sin styvdotter hade det inte varit samma skandal.

Om du läst någon av de tre versionerna av Fedra som omarbetats till denna föreställning kommer du att se att allt inte följer det du läst. Tora von Platen har satt sin prägel på texten och den får en mer nutida tolkning, i skuggan av #metoo. Regissören, Tatu Hämäläinen, har strukit under detta genom att rollbesätta delvis med queer-ögon. Iwar Wiklander i rullstol spelar Fedras amma och förtrogna medan kung Theseus spelas av Mia Benson. Jag minns att när jag läste Fedra första gången som drama önskade jag få se en version där Theseus, kungen som reser iväg på egna äventyr där han slåss med monster och har älskarinnor, ifrågasätts eller åtminstone inte skildras som en god kung. Hans eskapader är en av orsakerna till tragedin, tycker jag. Detta har manusförfattare och regissör också tagit fasta på. Theseus skildras som både auktoritär och våldsam.

Musiken vill jag ge ett stort plus. Den är oerhört fascinerande med gonggong, shamantrummor och glas fyllda med vatten. Det var något konstigt med ljudet dock som gjorde att ljudet ibland skar sig, jag är osäker på om det var medvetet för att ge obehag-känslor eller om det var något fel på ljudet?

Ett minus får manuset på grund av att när upplösningarna närmar sig har Hippolytos en käresta, visar det sig. Något som inte på något sätt visats under föreställningens lopp.

I helhet är det svårt att vare sig göra tummen upp eller tummen ned. Det är en intressant uppsättning, en modig föreställning, som jag går och tänker på efteråt länge. Samtidigt var den rätt övertydlig och ganska seg av och till.

Medverkande
Ingela Olsson
Rasmus Luthander
Iwar Wiklander
Mia Benson
Maia Hansson Bergqvist
Omid Khansari


Rebellisk förtvivlan – Kärleken, döden och vi – Adas Musikaliska Teater

by

från ADAS facebooksida – foto Lisa Hjertén

Idé, manus & regi: Fia Adler Sandblad

Koreograf: Mireille Leblanc

Musik & Ljud: Jonas Franke Blom

Scenografi, kostym & mask: Lisa Hjertén

Skådespelare: Mirja Burlin, Cassandra Hedberg & Anette Sevreus

Spelas på Konstepidemin ateljé 201 i Göteborg t.o.m 3/11

Urpremiär: 26/9 2019

En pjäs i två akter om kvinnors psykiska ohälsa, beskrivet som ett körverk med tre solopartier. Kärleken, döden och vi utgör avslutande delen i en trippel (recenserat de två föregående) med likartad problematik. Den är baserad på en rad källor, såsom samtal med överläkare i psykiatri, professor i mikrobiologi, docent på Chalmers och idéhistorikern Karin Johannissons bok Den sårade divan. De tre skådespelarna representerar sinsemellan olikartade livsöden, vars gemensamma nämnare består i att befinna sig utanför normalitetsfållan. Kvinnorna saknar förutsättningar att fungera, enligt den miniminorm som krävs för ett drägligt liv. Skådespelarnas berättelser har Fia Adler Sandblad hämtat från en mängd djupintervjuer hon genomfört under de sex senaste åren. Tystade erfarenheter och problematiska myndighetskontakter förenar informanterna.

På den black box som utgör ADAS intima scen förmedlas sår i själen, historiska trauman från en trio skådespelare över två akter. De angriper sitt utanförskap på olika sätt, blir en angelägenhet för psykiatrin. Den yngsta, träffsäkert gestaltad av Cassandra Hedberg, har vad det verkar mått så dåligt, att hon aldrig varit en del av samhället som en fungerande varelse. Dysfunktionalteten definierar henne och diagnosen blir både en lättnad och hämsko när den fastställs. De andra har kraschat och gått sönder mitt i en tillvaro fylld av vardagens sysslor. Plötsligt på väg till jobbet på spårvagnen dräneras en medelålders kvinna (Anette Sevreus) på all energi och framåtrörelse. Mirja Burlin som jag uppskattat på flera scener i Göteborg inklusive Stadsteatern, spelar en person vars identitet hon kopplar till sin tjänst som forskare i cell- och molekylärbiologi. Ett par av hennes monologer blir till miniföreläsningar om just livets minsta beståndsdelar. Ett lite apart sidospår från huvudtemat om kvinnors ökande psykiska ohälsa.

Scenografin består av en hög träkonstruktion att ta spjärn mot eller klättra på. I andra akten återstår bara en rektangulär botten. Då kommer kvinnor närmare varandra fysiskt, utan att föra några samtal bildar de ändå någon sorts stumt systerskap. Däremot kastar tar de av sig klädesplagg, vilka bildar en hög med pånyttfödd energi. På ett tragikomiskt vis imiteras den makt som styr över deras underordning, ett perspektiv som stärker medvetandet. Den yngsta av dem vägrar acceptera klassificeringen ”färdigbehandlad”. Gryende, famlande kampvilja antyder möjligheten till förändring. I så fall måste de namnlösa kvinnorna synliggöras och ges rätt verktyg, något annat än medicinering. Barnhemsbarnet Adler Sandblad drivs av egen agenda (framkommer i essä i viktiga programhäftet). Hon lyfter ett eskalerande hälsoproblem hos människor som riskerar att bli övergivna.

Duktiga skådespelare får fram frustrationen hos rollfigurerna. Vankelmod och desperation märks genom tomma blickar, talande tystnader och ivriga utläggningar. Cassandra Hedberg förtjänar en extra eloge för att hon i sin hood med sina tics och fåtaliga maniska utbrott, bottnar så totalt i sin karaktär.

Ser en angelägen pjäs som inte fastnar som förväntat, märkligt med tanke på tidigare uppsättningar i denna svit. Kan inte förklaras av mitt kön, att jag därmed skulle vara inkompatibel med de öden som skildras. Kan istället ha att göra med sångerna aktörerna framför, som inlagda i manus bryter av förloppet, även om det sjungna också kommenterar trions belägenhet. Främst beror det nog på något som egentligen är positivt, nämligen att verket har en öppen tendens. Att man, som man säger, öppnar upp för diskussion om komplexa sammanhang är lovvärt. Men kan samtidigt vara det som gör att upplevelsen inte leder till förlösande slutsats, i en pjäs som vill rikta strålkastarljuset mot destruktiva strukturer.

Teaterkritik: Pennskaftet – lättsam och underhållande hyllning till kvinnorna som kämpade för rösträtten

by

Pennskaftet
Av Elin Wägner
Dramatisering: Johanna Emanuelsson
Regi: Maria Löfgren
Scenografi: Fridjon Rafnsson
Kostym: Matilda Hyttsten
Kompositör: Fredrik Söderberg
Koreografiskt arbete: Dorte Olesen
Dramaturg: Marie Persson Hedenius, Jonas Bernander
Ljus: Jonas Nyström
Mask: Sigrid Nathorst-Windahl
I rollerna: Jennifer Amaka Pettersson, Emil Brulin, Vivian Cardinal, Daniel Engman, Arman Fanni, Åsa Forsblad Morisse, Harry Friedländer, Livia Göttfert, Tytte Johnsson, Linda Kunze, Malin Persson, Peshang Rad, Gloria Tapia
Premiär Uppsala stadsteater 28 september 2019

En hyllning till de kvinnor som kämpade för att kvinnor skulle få rösträtt och lika politiska rättigheter som männen. 100 år efter införandet av den kvinnliga rösträtten år 1919 firar Uppsala stadsteater kampen för kvinnors rösträtt med en pjäs som bygger på Elin Wägner och hennes roman Pennskaft.

Det märktes att publiken uppskattade föreställningen, det blev stående ovationer och många skratt och applåder under föreställningen också. Det är en rolig, lättsam föreställning med mycket musik och dans.

I centrum för handlingen står främst den unga kvinnan Barbro, som kallas för ”Pennskaftet”. Hon är en ung journalist, en av få kvinnliga journalister på den tiden i en mansdominerad redaktionell miljö. Hon är en självförsörjande bildad kvinna som strider för den allmänna rösträtten. En dag möter hon arkitekten Dick och blir förälskad. Barbro ”Pennskaftet” och Dick har ett förhållande men han måste hålla det hemligt för sin familj eftersom de inte har gift sig. Det är Pennskaftet som inte vill gifta sig. Ett skäl till att hon inte vill gifta sig är att den dag hon gifter sig blir hon omyndig. I äktenskap för hundra år sedan bestämde männen för fruarna, rent juridiskt.

Nog finns det många skäl till att hylla de kvinnor som för hundra år sedan kämpade både för kvinnors rösträtt och kvinnors lika värde med män. TV-serien Fröken Frimans Krig handlar också om samma tid och om samma frågeställningar. I tv-serien finns mycket mer nyanser och problematik. Jag föredrar film, teater och litteratur där inte allt delas in i svart eller vitt, där det finns många nivåer i vad som förmedlas och där allt inte är övertydligt, där det finns saker jag måste tänka efter lite för att tolka.

Det jag inte riktigt tycker om med föreställningen Pennskaftet är att det blir för lustigt och karaktärerna oftast är karikatyrer. Visserligen är det svårt att se någon försonande över de högermän som på fullt allvar trodde att samhället skulle falla i bitar om kvinnor fick rösträtt.

En sak som skrämmer mig oerhört är att än idag, runt om i världen, finns det länder och samhällen där kvinnor fortfarande inte har samma rättigheter som män och där kvinnor i stort sett är rättslösa. Det är snarare så att kvinnorna dessa samhället idag är ännu mer nedtryckta än vad kvinnorna var i Sverige för hundra år sedan. Kvinnor i länder som Iran får inte resa utomlands utan att ha tillåtelse av sin make, de får inte ta ett jobb utan makens tillåtelse. Det finns så mycket kvar att göra för att få en värld där kvinnor har samma rättigheter som män.

Jag kan inte hitta några paralleller till nutidens kvinnoförtryck i föreställningen. Föreställningen fungerar som en hyllning till de kvinnor som kämpade då och tar på ett lättsamt underhållande upp några frågor som kvinnorna hade att kämpa om. Det är en snygg föreställningen koreografiskt och scenografiskt där hela scenen utnyttjas med djup i scenbilden. Skickligt och imponerande. Musik, ljud och många duktiga skådespelare. På djupet går föreställningen däremot inte och det är alldeles uppenbart och tydligt vem som har hundra procent rätt och vem som har fel.

Teaterkritik: Gränsfall belyser hur den relativa sanningen blänger oss surt i ögat

by

Gränsfall
Regi Hugo Hansén
Översättning Hugo Hansén och Björn Lönner
Musik Daniel Douhan
Scenografi Jenny Nordmark
Rekvisita Maria Felldin Almgren
Playhouse Teater den 26 september 2019

Den spräckliga ridån går åt sidan och vi ser en blå rektangel som föreställer ett rum. Det är minimalistiskt med rekvisita som för att poängtera att det är skådespelarna som kommer att fylla ut all den lämpliga plats som fyllas ska. Det visar sig att den tolkningen verkligen kommer att göra sig gällande under kvällen. Här stjäls ingen uppmärksamhet från aktörerna.

Föreställningen belyser mycket krasst att det där med egna barn och andras ungar är en realitet vi måste räkna med i andras- och i vårt eget liv. Det går inte att gömma sig bakom klyschor. Om du kan rädda ditt eget skin eller framstå som finare än vad du egentligen är, för egen vinnings skull, så kommer de flesta av oss att ta den gyllene- och enkla vägen. Det låter inte fint, men vad sjutton. Nu tänker jag kosta på mig att bli cynisk också. För är det inte rätt mänskligt trots allt, eller borde vi vara helt principfasta när det gäller moral och etik. Uppsättningen håller mycket fast vid den vite mannens fördelar och makt, samtidigt som andra gärna vill anse sig som skrupelfria och för mångfald, så länge det inte viner om den egna knuten.

Kvällens skådespelare levererade en och annan lång monolog av poängterande och provocerande natur. Man kan naturligtvis inget annat än att förbluffas och imponeras över att man kan komma ihåg långa repliker i ett mycket högt tempo. Däremot irriterades jag utav att publiken började applådera efter dem, som om massan av ord i sig skulle jämföras med ett ordmaraton som man ville heja fram mer av. Jag funderade över om det var så att karaktären Charlie fick dessa applåder inledningsvis, för att tempot och mängden ord enbart upplevdes som huvudsyftet med den långa monologen (åh hör ni så många ord jag kan säga fort och länge). Självklart såg vi den arga och upprörda unga mannen, men orden blev mer av kvantitativ natur än genomgående kvalitativ i sina känsloyttringar. En och annan paus verbalt sätt hade kunnat ge mer must till karaktären.

I motsatts till sin son var Louise en mycket tänkande rollkaraktär som tydligt genomgick våndor. Där såg man hur känslolivet kastades mellan att vilja göra det som är rätt och till det faktum att moderskapet lätt vill ge egna fördelar till det födda barnet.

Kvällens mest sympatiska karaktär var pappa Henry som faktiskt inte var förblindad av sitt föräldraskap. Han hade inte heller problem med att ge sonen raka puckar. Dessutom glade det mig någonstans att inte heller Henry fick förbli perfekt i sina val och bedömningar mot slutet. För det är väl lite det som är meningen med att vara människa; vi är av naturen självupptagna individer, ologiska personer som vill ta för oss av det vi kan få. Vi är inte politiskt korrekta utan har alla en släng av både det ena och det andra.

Både Pia Oscarsson (Monica) och Cecilia Frode (Jenni), blev i sina tolkningar, trots att rollerna inte var helt politiskt korrekta, ändå de tolkningarna som påminner om oss alla envar. Kan det vara så att ju mycket finare man försöker vara som människa desto hårdare faller man när man väl faller under påtryckningar.

Är det inte ganska mänskligt, om än förkastligt, att vi gärna är villiga att rucka på våra fasta principer när det konkret och ingående påverkar oss som djupast ? Inte vill man ge bort sina chanser och stora möjligheter, även om det blir på någon annans bekostnad.

Det är nästan så att jag inte vill säga det, för det låter nog lite klyschigt. Sanningen är dock den att Strindberg har rätt d.v.s. ”det är syn om människorna”.

Ensemble Jessica Liedberg (Louise), Björn Lönner (Henry), Linus Nilsson (Charlie), Pia Oscarsson (Monica), Cecilia Frode (Jenni)

Teaterkritik: 3 vintrar på Uppsala stadsteater – engagerande men för mycket experimenterande

by

3 vintrar
Manus Tena Štivičić
Översättning Amanda Svenssion
Regi Anja Suša
Scenografi Ulla Kassius
Kompositör Igor Gostuški
Dramaturg Marie Persson Hedenius
Koreografi Damjan Kecojevic
Kostym Maja Mirković
Mask Ella Carlefalk
Ljus Mats Öhlin
Premiär på Uppsala stadsteater 21 september 2019
Medverkande: Anna Carlson, Lolo Elwin, Göran Engman, Jakob Fahlstedt, Madeleine Ferraud Norberg (praktikant), Alexander Lindberg (praktikant), Bashkim Neziraj, Crister Olsson, Mikaela Ramel, Moa Silén, Natalie Sundelin, Logi Tulinius, Elisabeth Wernesjö

En inblick i tre generationer kvinnor från Kroatien, från tiden då det var en del av Jugoslavien, från tiden då Jugoslavien sprack och från tiden då Kroatien gick med i EU. Publiken passerar genom ett interaktivt museum på vägen in i salongen. Därefter utspelar sig tre dygn genom en rekonstruktion av minnen med nedslag i Kroatiens historia. Efter kommunismens övertagande 1945, Jugoslaviens sammanbrott 1991 och Kroatiens ansökan om inträde i EU 2011.

Det är en stor brist på berättelser på svenska teaterscener från den delen av Europa – och ändå ligger det så nära oss och de flesta av oss har säkert bekanta eller vänner med sina rötter från det forna Jugoslavien. Föreställningen ger en inblick i Kroatiens många ansikten men emellanåt vill föreställningen för mycket. Det är som om regissören inte litar på den spännande berättelsen i sig utan måste experimentera med uttrycken, speciellt i andra delen då scengolvets stora vita underlägg fylls med jord och skådespelarna kravlar runt där. Det är synd, det blir för mycket då handlingen i sig är tillräckligt engagerande.

När jag var i tjugoårsåldern tränade jag karate. På karateklubben hade jag många träningskompisar som var från Jugoslavien. De var alla svenskar men samtidigt jugoslaver då de hade föräldrar som kommit därifrån för att arbeta i Sverige. Det var aldrig något särskilt med de. De var ju födda i Sverige och var som oss andra. Men plötsligt en dag började det: en av dessa med jugoslaviska rötter påpekade för mig att en av mina vänner med jugoslaviska rötter var muslim. ”Det märks på namnet”, påpekade personen. Det var så uppdelningen av Jugoslavien först märktes för mig.
Det gick snabbt och plötsligt fanns inte Jugoslavien och människor var plötsligt serber eller kroater eller slovener eller bosnier. Jugoslavien omfattade hela eller delar av det område som idag utgör staterna Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Kosovo, Nordmakedonien, Montenegro, Slovenien och Serbien. Vägen dit gick genom ett blodigt inbördeskrig där grannar plötsligt blev fiender.

Detta är länder om inte ligger så långt från oss. Jag tror att de flesta som bor i Sverige känner några som har rötter därifrån. Ändå får vi så sällan höra berättelser därifrån. Jag blev så fascinerad av den här teaterföreställningen där vi fick följa en familj genom tre generationer, främst speglat genom kvinnorna. Det är mycket som utspelat sig under mindre än hundra år. Vi får möta Rosa, som var partisan och kämpade för att Jugoslavien skulle bli socialistiskt, vi för följa hennes dotter Maša och Mašas döttrar, speciellt Lucija som bryter med familjens traditioner genom att gifta sig kyrkligt och gifter sig med en man som är för kapitalismen.

Berättelsen fascinerar mig och av och till känns det som att jag vill kliva upp på scen och delta i diskussionerna. Kroatiens utveckling speglar mycket av vad många kan associera till: från att ha varit en del i ett socialistiskt drömprojekt som föll samman till att bli ett självständigt land och nu en del i EU. Det finns många intressanta frågor om äganderätt, om frihet och en stark gestaltning av den lilla människans försök att anpassa sig till samhället. Jag saknar dock frihetsaspekten och det övervakningssamhälle som många berättat om från de forna öststaterna. Socialismen behandlade lite väl okritiskt.

Jag tycker också att berättelsen är engagerande och att det inte hade behövts så mycket experimenterande med formen. Det experimenterande blir av och till för övertydligt och ställer sig ibland i vägen för berättelsen. Hoppas vi får möta fler teateruppsättningar och filmer som skildrar de senaste hundra åren i det forna östblocket.