Maj
Efter Kristina Sandbergs romansvit
Dramatisering Pia Gradvall och Magnus Lindman
Regi Ellen Lamm
Scenografi och kostym Rikke Juellund
Ljus Torkel Blomkvist, Erik Berglund
Peruk och Mask Sofia Ranow Boix-Vives, Nathalie Pujol
Musik Matti Bye
I rollerna Ellen Jelinek, Kicki Bramberg, Magnus Ehrner, Gunnel Fred, Rita Hjelm, Omid Khansari, Tanja Lorentzon, Hannes Meidal och Siham Shurafa’
Nypremiär 19 september 2021 på Lilla scenen på Dramaten
När de här romanerna kom blev de älskade och lästa av många kvinnor. Kvinnor som minns och har levt liknande liv som hemmafruar, makar och mödrar. Men också många yngre som påverkas av idealen av perfekta hem, vällagade middagar och nybakade bullar. Påverkade av det duglighetsideal som ännu lever kvar.
Pjäsen om Maj utspelar sig från 1930 talet till 1960 talet. Maj är snart 21 år när hon träffar den betydligt äldre Tomas. Hon blir oplanerat med barn och de gifter sig.
Så börjar livet med barn, hemarbete och släktmiddagar. Maj som ung präglas av sin härkomst. Uppvuxen i en stor arbetarfamilj i Östersund i ett klassamhälle präglat
av sociala skiktningar. I relation till den 16 år äldre välbeställda Tomas kommer hennes
osäkerhet fram. Men när åren går ändras rollerna. Hon blir starkare men också oförsonligare. Någon samhörighet mellan makarna uppstår aldrig. Egentligen blir det en väldigt tragisk pjäs om ett äktenskap där man aldrig når varandra. Även dottern Anita drabbas av Majs nyttighetsideal. Att det alltid finns något att putsa är viktigare än närhet.
Att hemmafru var samhällets ideal under den här tiden är sant och det påverkade naturligtvis Majs liv. I pjäsen blir ändå Majs agerande mer resultatet av hennes uppfostran hemifrån och klassamhället. Att ha ett perfekt hem blir ett sätt att duga.
Man kämpar på för att trycka undan sin oro. Dottern Anita får representera den nya tiden med ett öppnare samhälle och friare liv.
Ellen Jelenek är perfekt i rollen som Maj. Den unga osäkra och den äldre som börjar ifrågasätta sitt liv. Hennes närvaro på scenen är total och kontaktlösheten med maken Tomas (Hannes Meidal) gripande.
Scenen är kal med några lyxiga bokhyllor längs väggarna och ett bord med pallar. Längst fram på scenen finns luckor där använt material släpps ner. Det är snyggt upplägg. Bra att pjäsen följer boken och eleganta övergångar mellan olika händelser. Jag uppskattar att historien berättas så rakt utan utsvävningar och utan konstruerade effekter. Den här gripande och verklighetsnära historien räcker precis som den är.
Föreställningen startar i samma ögonblick du sätter din fot innanför entrédörren. Det tar mig några sekunder att förstå att det är så, när en av skådespelarna hälsar och pratar vid min sittplats, som om vi känner varandra. Lätt kallsvettig letar jag i minnet efter om jag verkligen känner honom eller om han enbart är trevlig. Det visar sig att jag 20 sekunder senare inser att han bejakat sin rollkaraktär utanför scen och att närheten mellan skådespel och publik genom detta ska bli kortare och mer intimt. Det var en trevlig effekt, men förstår jag inte syftet, även om metoden med överraskningsmoment vanligtvis tilltalar min personlighet.
Det gläder mig mycket att föreställningen växer mer och mer med tiden och att karaktärerna i stort får mer och mer nyanser med hjälp av en blandning av vanligt tal och fraser med rim (ibland alexandrin). Framförallt ger huvudrollsinnehavare Cyrano de Bergerac (Alexander Lycke) indikationer på att kunna gestalta både hjälten, antihjälten, desperationen, romantikern och vara ordets tjänare. Det är nästan så man blir lite betuttat i honom och vill rädda honom från den olyckliga kärleken. Jag har dessutom alltid haft så svårt för att förstå hans blinda kärlek till Roxane som i mina ögon inte förtjänar hans totala hängivenhet. Dock ger uppsättningens tolkning av henne (Josefin Asplund) inte enbart ett vackert utseende, utan även intelligens, egenhet och personlighet som gör det mer rimligt att förstå hans trofasthet. Kanske är det också så att Cyrano inte är tillräckligt motbjudande i denna uppsättning för att jag ska förstå varför hon inte blir förälskad i honom. Han är underbar och då bortser jag från det faktum att de är kusiner och att det i Sverige inte är socialt accepterar på 2000-talet att vara förälskad i en så nära släkting.
Föreställningen som bygger på en fråga Mattias Andersson bad skådespelarna svara på har blivit en tankeväckande och rolig uppsättning om scenkonst och om livet och tiden. En föreställning helt klart värdig att betraktas som öppningen för alla svenska teaterscener.
Det är ett visuellt och koreografiskt mästerverk med både ensamma skådespelare och hela ensemblen, ljus och dimma och vridscenen utnyttjas. På en och en halv timme visar föreställningen och skådespelarna och övriga medverkande som koreografer, ljus- och ljudsättare med flera vad scenkonst kan vara. Det är en fantastisk teaterfest som Dramaten bjuder in till.
Trots min enorma hunger och glädje att äntligen få lov att befinna mig vid scenen, blev jag snabbt påmind om hur svårt det är att spela musikal. Ännu svårare blir det också om den ska göras i skuggan av en tidigare världsberömd musikalisk film och/eller en bok/bestseller/sann historia. Inte nog med att man går i någras fotspår, det är inte heller möjligt att återge så många bilder och ord som ens föregångare har kunnat använda sig utav. Man kan inte bli jämförd utan att förlora något.
Föreställningens förvåning i kväll var att man hade lagt till en sång som inte fanns med i originalupplagan av musikalen. Sången blev ett tydligare ställningstagande för Elsa Schräder att inte ta så hårt på brytningen med kapten von Trapp, eftersom en tydlig meningsskillnad fanns. Jag tycker nog att originaltanken kring deras relation var bättre.