Inspirerad av Cervantes roman
Regi: Erik Holmström
Scenografi och kostymdesign: Maja Kall
Ljusdesign: Tobias Hagström-Ståhl och Sofie Andersson
Komposition och livemusik: Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén
Medverkande: Lena B Nilsson, Andrea Paddington Edwards, Malin Morgan, Pelle Grytt, Jonas Sjöqvist och Anna Lundström (praktikant)
Spelas på Folkteatern Göteborgs stora scen 11-12/9 2020
Urpremiär: 11/9 2020
Idén bakom och dess förutsättningar skrev jag om i recensionen av första avsnittet (https://kulturbloggen.com/?p=135920). Med trettio liter teaterblod i tuber och hinkar, en halvcirkel av uppspänd, skyddande plast samt mer eller mindre ändamålsenlig rekvisita iscensätts de två antihjältarnas osannolika kraftmätningar med fiender. De råa våldsskildringarna är omfattande. För att hinna med på en dryg timme är transportsträckor bortskalade. Romanens spektakulära bataljer poängsätts efter antal träffar i tre kategorier. Sköter indelning i ronder med klockringning jämte poängsättning på blädderblock gör Jonas Sjöqvist. Har tilldelats uppdraget som ”protokollskötare” på grund av frånvaro under veckans repetitioner på grund av sjukdom. Märks att Sjöqvist trivs i sin funktion. Hur det sammantaget gick i dessa grymma holmgångar kan nog lätt listas ut.
Ensemblen turas om att vara Don Quijote, Sancho Panza eller mordiska motståndare. Uppgiften att högläsa handlingens groteskt våldsamma episoder görs till en stafett. Somliga berättar genom att artikulera normalt, medan andra till publikens munterhet hafsar sig igenom hysteriska förlopp, vars klimax påminner om Hollywoodproducerade föga trovärdiga uppgörelser tänk Scarface. (Som jämförelse kan nämnas att Göteborgs filmfestival för min del avslutades i år, utan att jag var tillräckligt förberedd, med en splatter-film från Brasilien med politiska undertoner.)
Riktigt roligt att se att standardförfarandet i Into the Violence är att den innantill läsande måste vänta in skeendet, kolla upp hur skådespelarna ligger till. Om det sägs att hjälm slits av och sådan saknas hos den attackerade, måste någon till publikens förnöjelse spontant assistera.
Upprepning är en effektiv humoristisk metod, vilket bevisas gång på gång. Påminnandet om och verkställandet av klockringning bästa exemplet. Inser ganska omgående att de på scen antagligen har minst lika kul som oss betraktare. Förhoppningsvis slapp skådespelarna obehag av allt teaterblod i ansiktet jämte vätska symboliserande kaskader av spyor (särskilt Morgan). Mycket fallteknik praktiseras, vars avsiktliga överspel går ut på att fånga orealistiska, orgiastiska mönster av ultravåld. Måste vara tacksamt att få dra på, överdriva maximalt. Pelle Grytt förklarar att ensemblen ”åskådliggör genom att ställa sina kroppar till förfogande” Han och Andrea Paddington Edwards får tampas mest flest ordmassor. Den sistnämnde har också på sin lott ett minnesvärt utbrott av förtvivlan. I ett par sekvenser reciterar Lena B Nilsson i kör tillsammans med Anna Lundström
De komprimerade, rapsodiska sammanstötningarna illustreras med energiskt hetsig och dramatiskt laddad musik av den kvinnliga kompositörsduon. Larmiga och explosiva tongångar fungerar som tändvätska, ger stridslystna kombattanter förnyade krafter. Vid ett tillfälle sjunger Cecilia Nordlund suggestivt ett slags ledmotiv. Framgår inte vem eller vilka som fixat, men ljudeffekterna är fenomenalt gjorda. Förhöjer och understryker ypperligt samtliga utdraget, skiftande sammandrabbningar.
Inga lärdomar att med sig, inga berörande personporträtt. Däremot gick ensemblen i land med vad Holmström planerat: en tillsammans väl utförd, konsekvent och crazy vinkling på vad som brukar kallas den första moderna romanen.