Baserad på romanen Mitt arbete av Olga Ravn (översättning Michael Larsson)
Bearbetning: Liv Helm, Sanna Albjörk, Christine Sönderris, Marie-LydieMelono Nokuda,
Dramaturgi: Sanna Albjörk, Magnus Lindman
Regi: Liv Helm
Scenografi & kostymdesign: Freya Sif Hestnes
Ljusdesign: Christian Vest Berntsen
Kompositör och ljuddesign: Nanna-Karina Schleimann
Medverkande: Nina Haber och Anna Lundström
Sverigepremiär 23/10 2021
Spelas till och med 18/12 på Lilla scen Folkteatern i Göteborg
Samproduktion mellan Folkteatern och Husets Teater i Köpenhamn
Enaktare som ställer frågan om man kan skriva sig ur en förlossningsdepression. Anna är på väg hem från BB med nyfödd son och omtänksamme Aksel. Simsalabim ska hon, enligt praxis, gå in i en självklar mammaroll, det obetalda omsorgsarbetet. Pjäsen sägs utforska relationen mellan moderskap och litteratur/ skrivande. Anna drabbad av sin depression, förmår inte upprätta en sund balans varken i parrelationen eller i sin vision om självförverkligande. Att barnets pockande behov krockar med egna i ohanterlig strömvirvel, blir uppenbart omgående. En konflikt med i värsta fall förödande konsekvenser.
Anna ser dilemmat ur den andres perspektiv: ”Synd om pojken att han ska behöva älska mig, jag som inte vill ha barn.” Således inga goda förutsättningar för att etablera ett välfungerande förhållande, i vetskap om att spädbarnet måste förlita sig på mammans omsorg. Anna är medveten om att det finns risk för att barnet omhändertas om brister i mammarollen upptäcks. Utan avsevärd avlastning från mannen och parets föräldrar hade nya föräldraskapet gått överstyr. MITT ARBETE skildrar tydligt pendlandet från att inte knyta an alls till att bli överbeskyddande.
I Liv Helms regi har boken, vars bearbetning till scen flera bidragit till, omvandlats till en rapp och fängslande odyssé över moderskapets våndor och glädjeämnen. Vi män utan förutsättningar att föreställa oss unika bandet mellan biologisk mor och barn, har också mycket att vinna på att se pjäsen. Olga Ravn som beskrivits som Danmarks hippaste författare, prisades 2019 för sin roman baserad på egna erfarenheter. Idén om självförsörjning vilar uteslutande på att det är arbete utanför hemmet som ger status, enligt Ravn (ett uttalande som bör preciseras till att ta hand om småbarn, med tanke på rekommendationen att jobba hemifrån under pågående pandemi).
Skådespelarna iscensätter drastiskt författarens syn på att föda, sköta och uppfostra barn. Amning lyfts fram som ett extremt exempel härvidlag. Och upplevelsen av att föda – vars utdragna skeden Anna Lundström skickligt speedat återger – liknas vid att komma döden nära. ”En skog vidgar sig när man blundar under värkarna”. Hur omvälvande processen blir skiftar förstås från person till person. Vill man som betraktare vara krasst empatilös, kan man ställa sig frågande till varför Anna konstant beklagar sig. Har hon det inte ganska bra ordnat? Samma känsla infann sig efter läsningen av Maria Svelands Bitterfittan.
Berättelsen har en intrikat struktur. Nina Haber och Anna Lundström turas om att vara huvudperson, ge liv åt Annas repliker, hennes ofta uppjagade, förbittrade tonfall. Dessutom tillför de motargument och uttalanden från Annas närmaste på ett raffinerat vis.
Att bli mamma är en inskränkt roll, vilket enligt författaren ger känslan av att spela flera roller. Därför har hon fört in ett dubbelgångarmotiv i romanen. Ett grepp som perfekt synkade och suveränt påslagna kvinnliga duon förvaltar perfekt. Alltför ofta är kritik riktad mot yngre skådespelare befogad, för att de saknar magstöd eller helt enkelt mumlar. Vilken befrielse då att se detta fysiska agerande ypperligt kombinerad med distinkt avlossade, synnerligen vältajmade repliker. Lundström och den mer rutinerade Haber är ett föredöme för jämnåriga. Utan att förfalla till mekaniskt rabblande, är de värda beundran för leveransen av tempofylld text.
Antagligen premiär för Liv Helm beträffande regijobb i Sverige. En kvinna med framgångsrik karriär, vilket yttrat sig i befattningar som teaterchef, konstnärlig ledare , jobb på Det Kongelige Teater och flera priser. I en nästan enbart kvinnlig produktion, bidrar flera yrkesgrupper till en lyckad helhet. Dock, den som utan tvekan präglar uppsättningen mest heter Freya Sif Hestnes. Hon har verkligen låtit fantasin flöda. Hennes händelsebaserade och färggranna scenografi är långt utöver gängse visuell skepnad. Allt ifrån fotbad och kokplattor till lysrör och målade lakan nyttjas och arrangeras om, får nya funktioner. Att Hestnes turnerat i Europa i egenskap av performer förvånar inte, bekräftar snarare bilden. På näthinnan efteråt den röda färgen, vilket otvetydigt associeras till blod, möjligen också till huvudpersonens kampfyllda duster.
Har redan antytt att det i manus kryddas med vulgära, rent av groteska inslag. Fast hela tiden med glimten i ögat. Pjäsen lanseras som tragikomisk. Vansinne och specifikt kvinnlig galenskap är den underström MITT ARBETE består av. En tacksam symbolik författaren använt sig av. I Intervju nämns termen ”domestic horror”, hemmet som ett fängelse. Det förryckta kan, enligt utsago, tolkas som en väg ut, frihetslängtan och lockelse i en ohanterlig situation. Goda modersrollen sägs vara inkompatibel med att skriva fiktion, skildra det avvikande och abnorma.
En oundviklig referens i sammanhanget droppas, nämligen galna kvinnan på vinden i Jane Eyre. Lustigt nog sattes just den romantiska klassikern upp på Folkteatern 2019. Annas hormoner och upp och nervända tillvaro tar sig olika känslouttryck, frestar på hennes omgivning. Den kanske mest belysande incidenten utspelas hos svärföräldrarna i förort till Stockholm. Hur hon reagerar på att de inte har julgran.
Den omvälvande dramatiken i frustrerade Annas liv har utformats som en cirkelrörelse, ett välfungerande knep för att knyta ihop säcken. Borde nog ägnat mig mer åt att berömma Nina Haber och Anna Lundström. De agerar alldeles lysande i sina monologer, tillika när de blixtsnabbt skiftar perspektiv. Av alla pjäsens utläggningar om att bli mamma stannade denna kvar extra mycket, hämtad från bibeln: ”Stor glädje, stor smärta. Det ena utesluter inte det andra.
Måsen av Tjechov är ett fantastiskt drama med mycket djup. Inför premiären var det poängterat att det vi skulle få uppleva är en modernare version. Det håller jag både med om – och inte. Föreställningen som regisserats av den brittiska regissören Lyndsey Turner må vara en version anpassad till vår tid och vårt språk, delvis. Det är ändå Tjechov. Som i alla dramer av Tjechov är det mycket dialog, mycket prat och inte så mycket handling – det som händer, det händer under ytan, mellan raderna. Orden är bara halva berättelsen, om ens det. Det som inte sägs är minst lika viktigt.
Som i alla stora dramer finns det många olika sätt att se den, att uppleva och tolka föreställningen. I pressmaterialet beskrivs tankarna bakom denna uppsättning: I John Donnellys bearbetning av Måsen från 2013 får publiken en modern blick på Konstantin, Nina och de andra i Tjechovs klassiker från 1895. Det blir en rolig och tragisk berättelse om unga och gamla generationer, om etablissemang och förnyare och om vanliga, fåfänga människor som drömmer om att bli sedda och älskade.
John Donnelly är brittisk dramatiker som har arbetat inom både teater och film. Han har erhållit Tom Erhardt Award, PMA Award för bästa nya författare och NSDF Sunday Times Playwriting Award. 2019 spelade hans version av Molières Tartuffe på Lyttleton, National Theatre i London.
I den här föreställningens inledning avverkas en hel del låtar i supertempo framförda av 5 härliga artister. Artister som gestaltar personerna Robban, Robert Karl-Oskar Broberg, Zero och Robert Broberg. Det dansas, spexas och sjöngs. Publiken bjuds in att delta genom att klappa händer eller svara på frågor. Allt är glatt och igenkänningsfaktorn stor. Robbans tjejsånger om Ingela, Ulla-Trapid, Carola och inte minst Uppblåsbara Barbara gör alltid succe. Här följt av en kommentar att de egentligen avser killarnas sätt att se på tjejer. En onödig brasklapp för vem kan ta anstöt av de texterna.
