Teaterkritik

AINA En sjöluffares äventyr

Manus & regi: Gunilla Johansson Gyllenspetz

Musik & text: Lotta Sjölin Cederblom och Henrik Cederblom

Scenoografi & kostym: Jens Langert

Ljus: Thomas Heyman

Produktion: Possibilitas

Urpremiär 20/11 2011

Spelas till och med 25/11 i Gröna huset vid Konstepidemin i Göteborg

Musikteater för alla från 6 år

Med stöd av Göteborgs stad, VGR, Kulturrådet och Folkuniversitet

Känner mig uppfylld efteråt, tillfreds av att ha fått vara med om inbjudande scenkonst. En musikteaterföreställning på drygt femtio minuter av det intima slaget, anpassad för väldigt ung publik. Ska genast fastslås att vuxna har lika stor behållning. Uppsättningen ger inblick i vad en ung kvinna för omkring hundra år sedan, utsatte sig för med egenplanerade resor till havs. Aina Cederbloms osannolika livsberättelse har varit ämne för ett avsnitt i SVT:s Här har du ditt liv. Publiken tas tillbaka till Henrik Cederbloms barndomsminnen av en högst speciell gammelfaster, sugen på att lira bordtennis med tävlande två generationer yngre. En minst sagt händelserik tillvaro har utforskats genom böcker, brev, gamla kassettinspelningar och minnesbilder från släktingar.

Ansvariga för Aina – en sjöluffares äventyr utgör en mycket kvalificerad skara. Gunilla Johansson Gyllenspetz sågs senast som vokalist i Backa Musikernas 40-årsjubileum. Som skådespelare och regissör har hon tillhört Backa Teaterns ensemble sedan 90-talet. Har också synts på filmduken och i teverutan. Jens Langert har en brokig karriär vilket inkluderar erfarenhet av seglatser som sjöman. Förutom att ha varit konstnär och konstruktör (ritade rigg till ostindiefaren Götheborg och arbetat med liknande segelfartygsprojekt), arbetar han idag som framgångsrik scenograf.

Följdriktigt är paret på scen lika meriterat. Lotta Sjölin Cederblom spelar musikteater i Big Wind, varit med i kören Amanda, världsmusikgruppen Simbi och i Markatta Musikteater. Driver dessutom duo med japansk musiker. Henrik Cederblom tillhör landets mest intressanta musiker och producenter, ett namn att ha koll på sedan drygt ett kvarts sekel, då jag lade märke till honom i Den fule. Debuten i eget namn härförleden fick högsta betyg i Kulturbloggen. Har utfört många lyckade uppdrag som teatermusiker, tillika som ensam ackompanjatör till Freddie Wadling.

Med emfas trumfas in att allt som händer i föreställningen, hur overkligt det än verkar, är helt sant. När Aina påstår att hon med sin lilla bår Rospiggen ska ta sig till Vinga, korrigerar dock våra ciceroner henne, varvid hon medger att destinationen låg avsevärt längre bort. Regissören har snillrikt organiserat berättandet genom att mixa utifrån- och inifrånperspektiv. Henriks repliker har som avsändare personer Aina kommer i kontakt med. Och Gyllenspetz Johansson drar sig inte för att införliva en skopa magisk realism. Vill påminna oss om värdet av att hålla minnen av människor levande. Tror hennes förhoppning om att lågstadieelever ska kunna spegla sig i denna okuvliga frihetsapostel kommer infrias.

Animerad gestaltning av främst Lotta Sjölin Cederblom jämte ett knippe utsökta sånger, föranleder innehållsmässigt två slutsatser. Klicken individer utrustade med överskottsenergi och extra adrenalinpåslag kan inte nöja sig med ombonad vardagslunk. Farofyllda kickar måste uppsökas för att må bra. Många av dessa praktiskt lagda, extrema naturer – ständigt i färd med att utmana ödet – tycks ha nio liv. När hon uppmanas skaffa sig kompass, replikerar sjöfararen att hon vet vart hon ska. Att gammelfaster inte går under utan klarar sig ur varje knipa, måste betecknas som ett mirakel.

Genom vår föreställningsförmåga, dramatiskt återgivna anekdoter och fiffig scenografi färdas vi runt om i världen med Ainas blick. Vi hör om när hon deltar i byggandet av sjukhus i Brasilien, hur illa däran hon är när motorn pajar på Norra Ishavet och bevittnar flykten från fängelsevistelse i Tibet. Möjligen lite pirrigt och läskigt för de allra minsta. Vuxna skrattar hjärtligt åt hur flera episoder gestaltas, över Ainas bekymmerslösa inställning. Ändå uppenbart att huvudpersonen kan liknas vid en hjältinna, alls inte bara inriktad på självförverkligande.

Pendlas hastigt mellan känslolägen, vilket understryks av sångerna. Henrik spelar mest på dobro (om jag rätt identifierar instrumentet), medan Lotta trakterar basklarinett. Behöver det påpekas att de är duktiga, väldigt duktiga och kolossalt samspelta? Deras rikt fylliga sound omspänner ett stort register. Från glatt förhoppningsfull till bluesig ton, präglad av järnhård vilja och vådan av att förlora sin bästa vän.

Har inte tidigare sett paret tillsammans på scen, vilka tydligen gjort åtskilliga uppsättningar riktade till barn. Självklart uppstår en kemi dem emellan när de berättar sant om en legendar ur släkten. Med god assistans från regissören, vet duon precis vad och hur som ska förtäljas. Rätt Ingredienser samverkar till en förträfflig produktion. Tänker på rytmen, musiken, sången, välavvägda repliker, kroppsspråk inklusive lustig dans, kläder som anspelar på upptäcktsresanden, rekvisitan, uppspända segelduken( lösgörs och får fler användningsområden) samt självfallet den otroliga historien.

Lokalen är inte stor och saknar naturlig scen, vilket å andra sidan ger en omslutande karaktär, skapar närhet. Moment av publikmedverkan förekommer förstås ett par gånger. Aina – en sjöluffares äventyr förtjänar att komma ut på turné.

Manus och regi: Thilda Elfström

Scenografi och kostym: Jenny Munter

Teknik: Mimmi Holmén

I rollerna: Elin Mattsson, Luna Ayala Villamil, Alice Erzmoneit och Madeleine Lindoff

Premiär 13/11 2021

Spelas till och med 21/11 på Teater Jaguar – Storgatan i Göteborg

Frigruppen Teater Agrell bildad 2019 har sina rötter i teaterstudier på Göteborgs Universitet. Man består av yngre kvinnor som ägnar sig åt dramaövningar, impro, textanalyser och manusläsningar. Pjäserna de sätter upp skriver de själva utifrån aktuella frågor de brinner för. Igenkänning och dialog bildar hörnstenar i deras samhällskritiska scenkonst. Namnet är taget efter en populär 1800-tals dramatiker, vars renommé fallit i glömska. Alfhild Agrell (1849-1923) som skrev under pseudonym har på senare tid återupprättats. Thilda Elfström tar tillfället i akt och smugglar i Unga Vuxna, in en litterär passus där publiken blir upplyst om en dåtida rebell.

Handlingen utspelas kring fyra individer boende i kollektiv i en längre akt. Tiden går snabbt, vilket i realiteten innebär att man verkligen lyckas engagera oss betraktare. Vi ges en hastig introduktion av Elin Mattsson om vad scenens utrymmen symboliserar, hyresgästerna i det gemensamma boendet och deras inbördes förhållanden. Har en övergripande reflektion av alla händelser som utspelas i vardagsrummet. Antingen ska kvartetten utmålas som sällskapssjuka exhibitionister, eller så är den omfattande samvaron intrigernas utlösare, något Elfström vill utnyttja i sin dramaturgiska båge. Hur som helst fängslande att ta del av anspänningen av friktioner och ömhetsbetygelser.

Ungdomarna pluggar, jobbar extra och den mest bohemiskt lagda målar och skriver. Varmhjärtade och välmenande organisatören Mika (Elin Mattsson) står på kontraktet. Hon är sedan tidigare så tajt med träningsnarkomanen Tess (Luna Ayala Villamil) att de delar hemlighet, jämte en störning när till synes olösliga problem tornar upp sig. Publiken får smått kuslig inblick i psykisk ohälsa hos unga. Panikångestattacker skildras trovärdigt. Tess bosätter sig hos sin bästa kompis, tillsammans med sin odrägliga strulpelle till pojkvän, spelad av Alice Erzmoneit, vars androgyna framtoning tillför en ytterst intressant dimension. Gränslöst agerande konstnärssjälen Wilma (Madeleine Lindoff) kompletterar kvartetten. En individ med ringa förmåga att ta hänsyn, varför hon är på vippen att bli utröstad. ”Hon passar inte in.” Samtidigt höjer Wilma tjejernas humör flera gånger genom att initiera spritdrickande, ösig indiepop och vild dans i soffan.

Olika karaktärer med gemensamma behov måste lära sig umgås och sköta ett hushåll. Självklart uppstår konflikter. Fångar inledningsvis upp en retorisk fråga: ”är det så farligt att leva?” Möjligen charmige pojkvännen Charlie breder ut sig bokstavligt talat, är upphov till vad som är på väg att eskalera till triangeldrama. Vore fel att avslöja hur skeendet fortlöper, vad den något oväntade upplösningen utmynnar i. Behållningen ligger i att få ta del av intrigerna, växlingar mellan det smärtsamma och det glädjefyllda.

Replikerna ligger helt rätt i munnen hos skådespelarna. Rollfigurernas beteenden är lagom överdrivna för att skapa friktion. Thilda Elfströms tonträff ska applåderas också i egenskap av regissör. Jämfört med Folkteaterns spektakulära premiär i helgen som gjorde mig likgiltig, finns hos Unga vuxna en helt annan attraktionskraft. Massvis av tankar uppstår under och efter pjäsens pendelrörelser.

På ren svenska är uppsättningen väldigt bra skriven och aktörerna i princip på samma höga nivå. Jenny Munter ska också harangeras för sina visuella idéer. Kan skjuta in att publiken får föreställa sig hur det ser ut på gymmet och puben utan dekor. förlagt till högra kanten av scen, bortanför lägenhetens gråa matta. Till vänster på fotot ovan finns en bildskärm. När någon i kollektivet går till badrummet syns dennes förehavanden på den vita duken.. Inslagen när rollfigurer uträttar behov, borstar tänderna, vill vara i fred, idkar älskog eller till och med bryter ihop exponeras på skärmen. Troligtvis har scenerna filmats på annan plats i förväg och klipps in i pjäsen. Genial scenlösning! Publiken upplyses om att därinne lättas på trycket, vilket ju kan associeras med upplägg i Big Brother-produktionen.

Skådespelarna äger beundransvärd tajming. Repliker levereras utan tillstymmelse till osäkerhet, naturligt finkalibrerade. De kompletteras av föredömligt matchande mimik och dito kroppsspråk. Madeleine Lindoff gestaltar en extrovert, smygsupande typ som mot alla odds blir en vinnare. Under resans gång märks fragment av förändring. Tess beskriver hennes approach: ”Du har bestämt dig för att vara lycklig, köra din grej, vilket jag inte har några bekymmer med.” Tacksam roll där svängar kan tas ut ordentligt. Psykologiskt bevandrade regissören och Alice Erzmoneit har säkert filat extra på att porträttera den framfusige och virile Charlie, vars frånvaro av manlig röst snillrikt kompenseras med manér. Erzmoneit glänser i en minst lika tacksam roll. När tjejerna under alkoholpåverkan är inne i en anklagelseakt mot patriarkatet, hamnar de ändå i en diskussion om hur män bäst behagas sexuellt.

Luna Ayala Villamil tar fram en vibrerande, hudlös känslighet. Rollen kräver helhjärtad satsning, vilket nog innebär att psykiskt tömma sig. En oerhörd talang som förfogar över stor kapacitet. Elin Mattsson representerar pjäsens nav, den som kämpar tappert med att införa demokratiskt instiftade bestämmelser. Försöker lansera vettiga begrepp som respekt, rättvisa och hänsynstagande. När hon livfullt inför övriga, redogör för hur tråkigt kvinnliga huvudpersoner i verk av Alfhild Agrell (fått namnge spårvagn) har det, blir hon pjäsförfattarens alter ego. Belysande visas hur Mikas projekt drivs av altruism. I strävan efter att måna om andra riskerar hon att själv duka under. Extremt trovärdig och sensitiv tolkning av Mattsson.

obs Fotografierna på ensemblen i Teater Agrell togs samma föreställning jag bevittnade (14/11). Intensiteten skådespelarna radierar förmedlar högsta möjliga närvaro, eller hur?

Rövarna på Folkteatern i Göteborg

Fritt efter Friedrich Schiller

Bearbetning: Magnus Lindman

Översättning/ manus: Magnus Lindman

Regi: Frida Röhl

Scenografi/ kostymdesign: Charlotta Nylund

Ljusdesign: Carina Persson-Backman

Mask- och perukdesign: Susanne Åberg

Kompositör: Joel Igor Hammad Magnusson (text och musik)

Medverkande: Andrea Paddington Edwards, Pelle Grytt, Sanna Hultman, Emma Mehonic, Li Molnár Kronlid, Lena B Nilsson, Ylva Olaisson, Lilja Fredriksson, Rebecca Riggo och Alexander Öhrstrand.

Premiär 12/11 2021 på Stora scen

Spelas till och med 18/12

Lockande förutsättningar och förväntan i luften när höstens första premiär på stora scen går av stapeln. Publiken sitter bekvämare än någonsin tidigare i bulligt gröna fåtöljer eller soffor. För första gången någonsin finns en äkta bar placerad på scenen, bortanför den mjuka heltäckningsmattan i gulbrunt, vars färgnyans förstärks av ljusdesignen runt om. Vi bjuds in att handla dryck och hänga i baren i pauser. På balkong snett bakom mig spelar en dj nyskriven musik av ”Californiaman”. Och på ena väggen mellan restaurang och foajé håller graffitti-målare till. Alkoholfritt bubbel kan tas med in till ens plats i plastglas. Och vi blir nästan överdrivet välkomnade av transvestiten Hermann (Alexander Öhrstrand känd från populära tv-serier). Folkteatern har med andra ord bestämt sig för att skämma bort sin publik på denna helaftonsföreställning.

1780 skriver Friedrich Schiller sin medicinska avhandling ”sambandet mellan människans djuriska och andliga natur”. Året efter publiceras pjäsen Rövarna (alternativ titel: Rövarbandet). På grund av dess kontroversiella innehåll tvivlar författaren på att verket kommer sättas upp. Ändå äger urpremiären rum året därpå, vilket orsakar kraftiga reaktioner. En extraordinär pjäs utan hjältar, vars persongalleri så gott som uteslutande agerar nihilistiskt med subjektiv, egenmäktig hållning. I det essäutdrag av Nina Björk som tryckts i programhäftet, slår hon fast att varje samhälle oavsett struktur vilar på gemensamt överenskomna normer. Kruxet i Rövarna är att normerna är destruktiva, så långt bort ifrån moral och demokratiskt instiftade lagar man kan komma. I Schillers omskakande och uppfordrande drama gäller snarast motsatsen till tio Guds bud och FN:s mänskliga rättigheter.

De två adliga syskonen Karl och Franz lever i oändlig rikedom, vilket mest antyds i denna version. Kreative, utsvävande storebror är ensam arvtagare, medan lillasyster (i originalet är antagonisterna två bröder) ilsket argumenterar för förnuft och rättvisa. Uttalar sig om förhållandet dem emellan: ”lämna lidandet åt mig. Alla älskar Karl trots hur han beter sig”. Amoraliske Kalle Kapten spelad av mustaschprydd Andrea Paddington Edwards, känner sig förskjuten av sin mor, samlar ihop sina dryckesbröder och bildar rövarband. Tanken är att uppehålla en Robin Hood-mentalitet, vilket ganska omgående spricker när gänget går bärsärk utan vare sig kaptens tillstånd eller närvaro. I Andrea Paddingtons turbodrivna gestaltning, framkommer att hon förgäves försöker upprätta spelregler, förbjuder sina undersåtar att bete sig gränslöst barbariskt. Följden blir föga förvånande fatala konflikter, i en stegrande våldsspiral. Ödesbestämda upplösningen känns igen från Hamlet. Andra i tiden närliggande exempel på samma scen, är verk av Lars von Trier och Aiskylos.

Scenen är nästan renons på dekor, liknas bäst vid en cirkusmanege. Det klättras i rep och stora kuddar kommer farande. Följdriktigt har cirkuskoordinator anlitats. Rövarbandet är uppumpade med energi och skådespelarnas fysiska bravader hindrar dem förmodligen från att vara utrustade med myggor, tyvärr. Somliga repliker faller bort. Vad som inledningsvis roar blir i längden en avgörande nackdel. Syftar på att regissören måste ha gett instruktioner om avsiktligt överspel, vilket skapar onödig distans allt eftersom intrigerna minst sagt hettar till. Uppmaningen som signaleras från teatern lyder ”häng med in i kaosets dimma”. Märks påtagligt att alla involverade i uppsättningen haft väldigt roligt under repetitionstiden. Uppsättningen frustar av melodramatiska utfall.

I Magnus Lindmans uppdaterade och delvis omgjorda bearbetning betonas inte bara ondskans mekanismer och utanförskapets förödande konsekvenser, utan också könsöverskridande skådespeleri. De perverterade, sammansvurna banditgänget spelas av kvinnor av varierande längd och ålder. Lite udda att Lena B Nilsson (Göteborgs Spårvägars Kulturpris 2018) , tillhörande ensemblen i tre decennier ses i förbrytarnas skara. Birollen som terapeut med påslagen ”taxameter” i nunnekläder är å andra sidan kongenial. Märks hur de förlustar sig genom att framhäva det primitiva och oanständiga. Självutnämnde härskaren (Andrea Paddington Edwards) vinner deras förtroende, levererar en märklig utläggning om samtida strukturer. Lillasyster i lila klänning får ologiskt nog heta (fjant-/trans-Franz. Denne hämndlystna individ görs av Emma Mehonic (känd från både scen och filmer). Hennes svalosande monologer utslungade i ständig rörelse tillhör uppsättningens förtjänster. Alla resonemang i upprörd ton går fram med ackuratess.

Mitt i återberättade illdåd, uppdragna konfliktlinjer, interna uppgörelser utan pardon och smått förutsägbar kärlekslabyrint med Amalia (Rebecca Riggo) i centrum; förekommer spetsfundiga monologer, vilka Magnus Lindman ska harangeras för. Den första minnesvärda förmedlas av Paddington Edwards, vars rollfigur jämför kritiker med sportkommentatorer. Karl von Moor säger sig syssla med fördelningspolitik, utbrister uppgivet att hon trodde att världen kunde förbättras med laglöshet.

Angeläget knivskarpt blir manus, när Förhandlaren (Sanna Hultman) gör entré. Kräver respektfull samtalston och har befogenhet att utfärda allmän amnesti. Inte utan att man refererar till myndigheters naiva valhänthet i synen på återvändande IS-terrorister och hur de benämns i media. Samma problematik som i Rövarna, där det diskuteras vilka avskyvärda gärningar som kan rättfärdigas. Att kvinnliga skådespelare förkroppsligar detta förkastliga sällskap skulle kunna ses som en drift med rå manlighet, krigare med heroiskt ryktbarhet.

Sanna Hultman övertygar som den lika skröpliga som strama modern med makt. Pelle Grytts betjänt är precis lika ömklig och komiskt lomhörd man föreställer sig. Kärlekskranka Amalia görs med intensiv laddning av Rebecca Riggo, som också river av en högstämd sång. Andrea Paddington Edwards passar för utlevande roller där tillvaron gungar. Berömvärd prestation, snarlik sinnesstämningen i Dogville.

Regissören förmår dock inte vända på kuttingen tillräckligt. När den dråpligt skojfriska tonen övergår i blodigt allvar, sker det utan att känslan fortplantas utanför scen. Ju mer våldsspiralen eskalerar, ju mer beskådas en uppsättning som havererar, får pyspunka. Under den uppskattningsvis sista halvtimmans misslyckade tonträff, dyker en term upp i skallen som ska undvikas så länge det är möjligt, en term vars begynnelsebokstav är p. När tragedin hamras in slag för slag borde man vara tagen av ödesbestämda vändpunkter. Utvecklingen gör mig istället likgiltig. Går inte att engagera sig i vem som dödar vem och varför. Åtskilliga av Magnus Lindmans monologer förtjänar en helt annan omgivning, borde ges trovärdig inramning istället för parodiskt anslag.

Av Ingmar Bergman

Bearbetning: Mark O´Halloran och Dead Centre

Översättning: Joel Nordström

Regi: Bush Moukarzel

Scenografi: Jeremy Herbert

Kostymdesign: Marja Kall

Maskdesign: Patricia Svajger

Ljusdesign: Max Mitle

Komposition och ljuddesign: Kevin Gleeson

Videoregi: Grant Gee

Medverkande: Sandra Redlaff, Mia Höglund Melin, Karin Lycke, Marta Andersson Larsson, Christer Fjellström, Ratmin Parvaneh, Berna Inceuglu, Anna Jukic´, Farrokh Tavakoli

Urpremiär på Stora scen 5/11 2021

Spelas på Göteborgs Stadsteater till och med 4/12

Ingår i europeiska teaterprojektet Prospero Extended Theatre

Ingmar Bergmans kammarspel Tystnaden från 1963 belönades med hela tre Guldbaggar (betydligt färre Guldbaggar delades ut då) under första året galan gick av stapeln. Den ingår som sista fristående del i en trilogi, tänkt att kallas Guds tystnad. Värt att betona att dessa 60-tals verk domineras av existentiellt grubbel omvandlat till minimalistiska kammarspel med kvinnlig agens. Med sin manliga blick satte han helst kvinnors belägenhet i centrum, deras frustration och möjlighet att uppnå ögonblick av lycka. En betydelsefull belägenhet i uppsättningen på Stadsteatern.

Filmen – ämnad att vara murbräcka mot Statens biografcensur av vuxenfilm – gjorde i praktiken skandalsuccé, vilket bland annat ledde till inflammerad debatt i Riksdagen och problem utomlands. Den bidrog till att späda på talesättet ”den svenska synden”. Bortklippta scener eller till och med totalförbud och i extremfall utdömt fängelsestraff blev konsekvenser utomlands av alltför explicit innehåll. . När det irländska scenkonstkollektivet Dead Centre tar sig an Tystnaden har så kallad intimitetskoordinator anlitats plus ett par statister i negligé, vars funktion i uppsättningen är att spela hårdföra strippor/ sexarbetare.

Två systrar i ständig konflikt med varandra befinner sig på resande fot. I främmande land tvingas de på grund av den enes sjukdomstillstånd (Ester) att uppsöka närmaste hotell. Med sig har de tioårige Johan, son till Esters motpol (Anna). Visar sig omgående att människorna systrarna kommer i kontakt med, inte är i stånd att kommunicera verbalt då de inte behärskar engelska. Illa nog i sig. Och för att understryka graden av oförståelse, förvärras läget genom att lokalbefolkningen pratar ett påhittat språk. För att komma framåt i intrigen låter man ändock invånare undslippa sig några styltiga fraser på en slags engelska. Irländarna – O´Halloran ansvarig för bearbetningen sägs vara Bergman-freak – sysslar med estetik som inte levererar lösningar.. Dead Centres märkvärdiga uppsättning vilar på mystik och emellanåt rå framtoning. De vill förbrylla åskådaren och sätta igång en tankeprocess, vilket är en hållning öppensinnad publik ansluter sig till.

Lite förvånande att man bestämt formatet till en enaktare på knappt hundra minuter (Tystnaden är något kortare än angiven längd). Däremot inte alls förvånande att avancerad videoteknik används parallellt, överlappar och i perioder tar över. Att sitta långt fram i salongen bör undvikas, då såväl inspelat material som vad som fångas i realtid på scen av mobil fotograf, syns över hela den ytan där annars ridån hänger. Resulterar i groteskt stora närbilder, vilkas exponering associeras till Bergmans konstnärliga universum. Hans besatthet av närbilder på främst kvinnor, ofta under stress. Kameralinsen på Stora scen symboliserar pojkens perspektiv, den väv av händelser han upplever vid utforskandet av den främmande, smått hotfulla miljön. Pojken själv är osynlig förutom utzoomad på film i slutscen. Men det är till honom man vänder sig, vilket skapar en säregen dimension. Blev tyvärr tämligen påfrestande att som publik på femte raden försöka fästa blicken på rätt ställe, även om greppet att samtidigt blanda avfilmat/ inspelat med traditionell teater har sin mångbottnade tjusning. Regissören menar att tekniken använts för att få till nya möjligheter. Men i detta fall har det lett till svårigheter att följa med, åtminstone från nära håll.

Mycket möda har lagts på omsorgsfull scenografi och dekor. Publiken tackar och tar emot. På vridscenen flitigt i bruk syns moduler med hotellets reception, systrarnas olika rum, servitörens lya, porrbiograf och den glittrande strippklubben som verkar ligga vägg i vägg med hotellet, som trots det har proper interiör. Att Ester (Mia Höglund Melin) reser med en laptop, är ett tecken på att manus uppdaterats. Saknar annars kunskap om eventuella genomgripande ändringar från filmen. Könsidentitet och framför allt gränsöverskridande är underliggande ämnen i Tystnaden. Berättelsen har en inbyggd, inte direkt logisk dramatik. Systrarna tål inte varandra, ändå reser de tillsammans, en incestuös dragning antyds. Ester är den intellektuelle, översättare som älskar Bach och deklarerar att hon inte borde acceptera sin roll i livet. Anna ( Sandra Redlaff) år å andra sidan anfäktad av köttets lustar, verkar ha en masochistisk läggning. Lockas till vad många andra medelålders kvinnor skulle se som perverst. Ramtin Paravaneh gestaltar övertygande en av sina mest osympatiska roller i karriären, genom att på hennes(?) premisser agera bad guy, burdus ta-för-sig-tölp.

Dramat förespråkar såväl jämvikt (systrarnas obalanser plågar dem), som den utopiska tanken att människor ska avhålla sig från utnyttja varandra. Råder ingen tvekan om att systrarna hamnat på en brutal plats där förhållandet förtryckare – offer är legio. Landet befinner sig på randen till inbördeskrig, trots att utlänningar tillåts resa över gränsen. De lidande sexarbetarna förenas i en klagosång under gungande pastellfärgade lampkronor i en emblematisk scen. I likhet med systrarna i en situation till synes utom kontroll.( Ett öde de sorgligt nog delar med ett oräkneligt antal kvinnor världen över.) Ett mörkt, destruktivt tillstånd att begrunda som bildar undertext till strandsatta trions famlande efter lösning, sätt att påverka och ta sig ur dilemmat de försatts i.

I denna värld definierad av kvinnor urskiljes de två manliga birollerna lättast. Förutom nämnde Ramtin Parvaneh gestaltar Christer Fjellström portiern, en äldre man hela tiden till hands för Ester, allt mer illa däran. I princip har Fjellström inte en enda begriplig replik bortsett från ”musika”. Parvanehs dominanta rollfigur står för egoistisk virilitet. Karin Lycke har setts i åtskilliga gripande roller på små och större scener i Göteborg. Här spelar hon Rita, en karaktär på hotellet jag inte riktigt kan placera. Hotellägare eller rent av bordellmamma? Nu är ju Dead Centre inriktade på diffusa, oprecisa budskap, varför det vore oklokt med entydiga tolkningar.

Tippar att det är premiär för Sandra Redlaff på Göteborgs Stadsteater, skådespelarutbildad mezzosopran med imponerande cv från scener i Stockholm och Skåne, film och teve. Ett för mig nytt ansikte vars auktoritet gav mersmak. Mia Höglund Melins tillhör sedan länge fasta ensemblen. Hennes drivande figur anklagar och ifrågasätter på ofta förekommande manér. Tillsammans med regissören framställer de på lysande sätt sina olikheter och längtan efter att nå varandra.