Manus och regi: Thilda Elfström
Scenografi och kostym: Jenny Munter
Teknik: Mimmi Holmén
I rollerna: Elin Mattsson, Luna Ayala Villamil, Alice Erzmoneit och Madeleine Lindoff
Premiär 13/11 2021
Spelas till och med 21/11 på Teater Jaguar – Storgatan i Göteborg
Frigruppen Teater Agrell bildad 2019 har sina rötter i teaterstudier på Göteborgs Universitet. Man består av yngre kvinnor som ägnar sig åt dramaövningar, impro, textanalyser och manusläsningar. Pjäserna de sätter upp skriver de själva utifrån aktuella frågor de brinner för. Igenkänning och dialog bildar hörnstenar i deras samhällskritiska scenkonst. Namnet är taget efter en populär 1800-tals dramatiker, vars renommé fallit i glömska. Alfhild Agrell (1849-1923) som skrev under pseudonym har på senare tid återupprättats. Thilda Elfström tar tillfället i akt och smugglar i Unga Vuxna, in en litterär passus där publiken blir upplyst om en dåtida rebell.
Handlingen utspelas kring fyra individer boende i kollektiv i en längre akt. Tiden går snabbt, vilket i realiteten innebär att man verkligen lyckas engagera oss betraktare. Vi ges en hastig introduktion av Elin Mattsson om vad scenens utrymmen symboliserar, hyresgästerna i det gemensamma boendet och deras inbördes förhållanden. Har en övergripande reflektion av alla händelser som utspelas i vardagsrummet. Antingen ska kvartetten utmålas som sällskapssjuka exhibitionister, eller så är den omfattande samvaron intrigernas utlösare, något Elfström vill utnyttja i sin dramaturgiska båge. Hur som helst fängslande att ta del av anspänningen av friktioner och ömhetsbetygelser.
Ungdomarna pluggar, jobbar extra och den mest bohemiskt lagda målar och skriver. Varmhjärtade och välmenande organisatören Mika (Elin Mattsson) står på kontraktet. Hon är sedan tidigare så tajt med träningsnarkomanen Tess (Luna Ayala Villamil) att de delar hemlighet, jämte en störning när till synes olösliga problem tornar upp sig. Publiken får smått kuslig inblick i psykisk ohälsa hos unga. Panikångestattacker skildras trovärdigt. Tess bosätter sig hos sin bästa kompis, tillsammans med sin odrägliga strulpelle till pojkvän, spelad av Alice Erzmoneit, vars androgyna framtoning tillför en ytterst intressant dimension. Gränslöst agerande konstnärssjälen Wilma (Madeleine Lindoff) kompletterar kvartetten. En individ med ringa förmåga att ta hänsyn, varför hon är på vippen att bli utröstad. ”Hon passar inte in.” Samtidigt höjer Wilma tjejernas humör flera gånger genom att initiera spritdrickande, ösig indiepop och vild dans i soffan.
Olika karaktärer med gemensamma behov måste lära sig umgås och sköta ett hushåll. Självklart uppstår konflikter. Fångar inledningsvis upp en retorisk fråga: ”är det så farligt att leva?” Möjligen charmige pojkvännen Charlie breder ut sig bokstavligt talat, är upphov till vad som är på väg att eskalera till triangeldrama. Vore fel att avslöja hur skeendet fortlöper, vad den något oväntade upplösningen utmynnar i. Behållningen ligger i att få ta del av intrigerna, växlingar mellan det smärtsamma och det glädjefyllda.
Replikerna ligger helt rätt i munnen hos skådespelarna. Rollfigurernas beteenden är lagom överdrivna för att skapa friktion. Thilda Elfströms tonträff ska applåderas också i egenskap av regissör. Jämfört med Folkteaterns spektakulära premiär i helgen som gjorde mig likgiltig, finns hos Unga vuxna en helt annan attraktionskraft. Massvis av tankar uppstår under och efter pjäsens pendelrörelser.
På ren svenska är uppsättningen väldigt bra skriven och aktörerna i princip på samma höga nivå. Jenny Munter ska också harangeras för sina visuella idéer. Kan skjuta in att publiken får föreställa sig hur det ser ut på gymmet och puben utan dekor. förlagt till högra kanten av scen, bortanför lägenhetens gråa matta. Till vänster på fotot ovan finns en bildskärm. När någon i kollektivet går till badrummet syns dennes förehavanden på den vita duken.. Inslagen när rollfigurer uträttar behov, borstar tänderna, vill vara i fred, idkar älskog eller till och med bryter ihop exponeras på skärmen. Troligtvis har scenerna filmats på annan plats i förväg och klipps in i pjäsen. Genial scenlösning! Publiken upplyses om att därinne lättas på trycket, vilket ju kan associeras med upplägg i Big Brother-produktionen.
Skådespelarna äger beundransvärd tajming. Repliker levereras utan tillstymmelse till osäkerhet, naturligt finkalibrerade. De kompletteras av föredömligt matchande mimik och dito kroppsspråk. Madeleine Lindoff gestaltar en extrovert, smygsupande typ som mot alla odds blir en vinnare. Under resans gång märks fragment av förändring. Tess beskriver hennes approach: ”Du har bestämt dig för att vara lycklig, köra din grej, vilket jag inte har några bekymmer med.” Tacksam roll där svängar kan tas ut ordentligt. Psykologiskt bevandrade regissören och Alice Erzmoneit har säkert filat extra på att porträttera den framfusige och virile Charlie, vars frånvaro av manlig röst snillrikt kompenseras med manér. Erzmoneit glänser i en minst lika tacksam roll. När tjejerna under alkoholpåverkan är inne i en anklagelseakt mot patriarkatet, hamnar de ändå i en diskussion om hur män bäst behagas sexuellt.
Luna Ayala Villamil tar fram en vibrerande, hudlös känslighet. Rollen kräver helhjärtad satsning, vilket nog innebär att psykiskt tömma sig. En oerhörd talang som förfogar över stor kapacitet. Elin Mattsson representerar pjäsens nav, den som kämpar tappert med att införa demokratiskt instiftade bestämmelser. Försöker lansera vettiga begrepp som respekt, rättvisa och hänsynstagande. När hon livfullt inför övriga, redogör för hur tråkigt kvinnliga huvudpersoner i verk av Alfhild Agrell (fått namnge spårvagn) har det, blir hon pjäsförfattarens alter ego. Belysande visas hur Mikas projekt drivs av altruism. I strävan efter att måna om andra riskerar hon att själv duka under. Extremt trovärdig och sensitiv tolkning av Mattsson.
obs Fotografierna på ensemblen i Teater Agrell togs samma föreställning jag bevittnade (14/11). Intensiteten skådespelarna radierar förmedlar högsta möjliga närvaro, eller hur?