Teaterkritik

3-4/5 2022

Stora Teatern i Göteborg

Manus: Jessica Högefjord Åslund och Mikaela Alburg (många repliker o samtliga tal i föreställningen är helt dokumentära)

Sångtext: Ida-Maria Brunt, Kajsa Lindvall, Louise Thörner

Regi: Tina Glenvik

Formgivning: Ragnhild Lennblad

Koreografi: Elisabeth Ludwig

Kostym: Isabella Hjortfors

Komposition: Kajsa Lindvall

Arrangemang och liveband: Julia Cook (kapellmästare), Hanna Westberg, Erik Wiskari, David Berio Garcia

Arrangörer (även scenografi, rekvisita, kostym, mask mm): Frigrupperna Septemberteatern, Altitudteatern, Skapet Scenkonst och Typ Vuxen,

På scen: Jessica Högefjord Åslund, Ida-Maria Brunt, Mikael Alburg, Louise Thörner, David Oest, Josefine Rapp, Linda Lättman, Mia Ohlsson, Jonathan Borg, Eva Fritz, Tina Glenvik, Fia Adler Sandblad + biroller, kör och barnskådespelare.

Tror inte jag tidigare sett musikal på Storan, vilket visade sig fungera ypperligt. Och det är i princip fullsatt när multi-frigruppsteater sätter upp en virvlande föreställning, om åren av kamp som föregick införandet av allmän och lika rösträtt i Sverige. En seger som förvisso inte var oinskränkt, tyvärr.

Teamet och den stora ensemblen på uppemot femtio personer (i flera fall samma individer) har jobbat fram Musikalen om Frigga under tre års tid. Två av de källor som legat till grund för synnerligen gedigen research har jag för inte länge sedan läst – Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutsson och Pennskaftet. Man strösslar förstås med faktiska citat och helt autentiska tal förekommer från ett pärlband av historiskt betydelsefulla kvinnor, inklusive Selma Lagerlöf (robust porträtterad av en ”bekanting”, nämligen Fia Adler Sandblad) och suffragettföreträdaren Sylvia Pankhurst. Den mödosamma kampen för politiskt inflytande skildrades som ett hundraårsjubileum i Förfesten på Hagateatern, vilket blev en braksuccé. Är benägen att utfärda liknande omdöme om vad jag bevittnade på Stora Teatern, i en musikal de själva beskriver som både rafflande och rörande. Adjektiv lätta att skriva under på.

Kronologiska redogörelsen i ord och ton inleds 1902, efter ett preludium med Elin Wägners minnesord över pionjären Frigga Carlberg. Angivna årtal bildas i Göteborg en lokalavdelning till LKPR (Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt) till vars ordförande Carlberg utses. I den obestridliga huvudrollen glänser Jessica Högefjord Åslund, i en gestaltning lika berömvärd som övriga på scen. Genom regissörens noggranna omsorg förmås rätt energi tillföras i såväl konflikt som medgång, i scener skådespelarna tajmar begåvat. Lyser av motiverat självförtroende från ensemblen, besjälad av att berätta om hur det förhöll sig.

Språkliga stilnivån, betoningen på den tidens sirliga och hierarkiskt utformade svenska, förtjänar att framhållas. Överhuvudtaget utgör både manus och sångtexter synnerligen gedigna beståndsdelar i ett lyckat bygge. I dagens ljus framstår ju motargumenten, vilka också kom från kvinnor själva och från fackföreningshåll, som så befängda att de utgör komiska inslag. Bortsett från förväntad agitation och scener där missnöje vädras på möten, får publiken sig till livs en illustrativ intrig kretsande kring det pensionat fru Håkansson (Louise Thörner) driver, inklusive ingångna ojämlika snedsprång som får konsekvenser.

Värt att understryka att Musikalen om Frigga i lika hög grad ger en belysande inblick i ofantliga klassklyftor som kampen för kvinnlig rösträtt, en kamp som pågår under sjutton år, genom storstrejk, världskrig och hungerkravaller. Och i motsats till Förfesten finns ett antal män och deras reaktioner på ”kvinnosaken” inskrivna i manus. Jonathan Borg som redaktör Kjellén i spetsen för de stroppiga, roligt koreograferade journalisterna med skrivmaskin på magen, blir till återkommande tablå marinerad i berättigat gyckel.

Utan sång och musik av tillräcklig kvalitet skulle genren falla platt till marken. Kände inte till musikerna och blir därför smått imponerad. Vill särskilt peka ut elbasist Hanna Westberg och den framträdande melodileverantören Julia Cook på klaviatur, vars roll som kapellmästare inte ska underskattas. Musikerna understryker på ett utmärkt sätt intrigens stämning, ackompanjerar förnämligt de vokala insatserna. Ledmotivet tycker jag påminner om andra teman. Slump eller snyggt inlån? Kören förlänar musikalen förnimmelser av vibrerande och bejakande livslust, jämte riktad ilska mot missförhållanden. Heder åt deras unisona bedrift.

Flera av kvinnliga skådespelarna framför sånger på egen hand. Dessa ”arior” står ut med sällsam kraft. Tänker på bland andra Mikaela Alburg, Louise Thörner och titelrollens uttolkare. Den som främst stannar kvar i ens medvetande efteråt är ändå Linda Lättman, musikalutbildad i London. Hennes ”stanna-kvar-sång” framkallar gåshud. Samma sak med Otillias ömsom sköra, ömsom stolta frambesjungna statement. Fantastisk solostämma exekverad av Mikaela Alburg! Tacknämligt med strålande sångröster som inte överarbetar, utan tar fasta på att emotionellt förmedla ett budskap, en hållning.

Varje nytt moment i handlingen åskådliggörs naturalistiskt med små medel. Rekvisita/ dekor bärs in och ut med gemensamma krafter. Fungerar skapligt då modern teknik inte installerats. I fonden projiceras fotografier, både på exteriörer och interiörer som skänker lokalfärg och välgörande djupverkan. Minns jag rätt kompletterades det visuella med videokamera. Vikten av tidsenliga kläder ska inte heller försummas att berömmas. Vilket mödosamt jobb ansvariga lagt på denna viktiga ingrediens.

Hundra år länge sedan, men min mormor som dog i början på 90-talet, gick i skolan när beslutet togs 1919. Var en inhuman tid när motsättningarna i motsats till idag var tämligen entydiga. En komplicerande faktor som delvis driver jätteprojektet Musikalen om Frigga, är förvisso det interna motståndet, de olika viljorna. Kvinnors natur var inte utrustade för att engagera sig i sådana världsliga frågor som politiskt engagemang, var en på den tiden spridd uppfattning. En omständighet som medförde att kampen blev långvarig, somliga ansåg att offer var nödvändiga. Bärande idén utgår från att orättvisor kan krossas genom solidaritet och uthållig organisering. Hoppfull tanke!

Publiken var väldigt blandad, frapperande många män. Förmodliga fanns många vänner och anhöriga till de medverkande på plats. Produktionen höll anmärkningsvärd verkshöjd, skulle förtjäna att visas i SVT. Fast jag inte såg Tältprojektet live, hävdas att lite av samma berusande positiva känsla infann sig. Också relevant att ur ett klassperspektiv referera till Oliver på Göteborgs-operan. Ensemblen kunde följaktligen ta emot rungande ovationer.

Efter en roman av August Strindberg

Manus och på scen: Eskil Lundgren

Regi: Björn Melander

Scenografi/ Ljus: Eskil Lundgren

Musik: Beata Angelbjörk

Produktion: Semah Fattah

Nypremiär 23/4 2022

Spelas på Järnstudion Norra Allégatan 8 i Göteborg till och med 18/5

Göteborgs nyaste teatergrupp bildades med minst sagt höga ambitioner 2014. Åtskilliga av personerna som var med då och under resans gång är för mig obekanta. Några känner jag. Den otroligt meriterade regissören Björn Melander har utgjort en hörnsten, han som för närmare fyrtio år sedan fick ett rungande genombrott efter att Natten är dagens mor/ Kaos är granne med Gud överförts till teve. Cirka tjugofem år senare intervjuar jag Lars Norén för LO-tidningen med anledning av att han utsetts till Folkteaterns konstnärlige ledare. Men det är en annan historia.

Hur som helst, Järnstudion jämför sig med ett garageband, vars medlemmar tycker det är kul att ses igen i ett nytt skede. Man säger att varken fast ensemble eller egen scen (inklusive teknik) finns att tillgå. Att då spela En dåres försvarstal i lokal tillhörig Järnstudion är kongenialt så det förslår, eftersom rummet påminner om en vindskupa. Publikkapaciteten ligger på omkring tjugo personer. Inte helt ovanligt att intimitet uppstår hos spartanska frigrupper på grund av praktiska förutsättningar . Dock, närmare än så här kan man omöjligen komma. Dessutom är det så pass lågt i tak att reslige Lundgren i vissa positioner inte riktigt kan stå rakt.

Som ett fristående preludium ges i salongen tre behagliga violinstycken av Beata Angelbjörk. Är jag rätt underrättad diskantbetonade tongångar av i tur och ordning Bach, Elgar samt Massenet. Under musicerandet vidtar Eskil Lundgren sina sista förberedelser. Även om han under monologens gång vid ett par tillfällen, kommer att fixa och dona vid ett sminkbord i ena hörnet, ska betonas hur frapperande porträttlik skådespelaren är. Lundgren är också dramatiker och har skrivit pjäser vilka satts upp av Järnstudion. Fast sin huvudsakliga försörjning har han haft genom journalistik (Expressen mm) och i rollen som redaktör och producent på SR och SVT.

August Strindbergs självbiografiska drapa om det stormiga äktenskapet med Siri von Essen, utkom på svenska i starkt redigerat skick först två år efter hans död. Kjell Grede omvandlade den till tv-teater. Men konstigt nog har romanen inte tidigare dramatiserats för scen. Eskil Lundgren bör rimligen ha ägnat hundratals timmar åt att vaska fram en skarpladdad monolog ur stoffet, vilket lyckats förträffligt.

Lite förvånad att andra i dramat inte återges med olika tonfall, på det sätt som exempelvis Krister Henriksson nådde kolossala framgångar med Doktor Glas. Man skulle kunna föreställa sig att ”Axel” utgjuter sig sitt, enligt honom, bittra öde för en exklusiv krets av manliga vänner. Medveten om omgivningens ställningstagande vill han förekomma, känner sig förorättad och orättvist behandlad. Förklarar genom att ordberusad lägga ut texten, kryddar med underhållande metaforer och drastiska vändningar.

Och med sin fullkomliga behärskning av språkliga tillgångar, tror sig Strindberg kunna besegra tvivlare. Denne språkliga nydanare vinner som helhet över mig på sin sida. En bedrift som ska tillskrivas manusförfattare och textuttolkare Lundgren. Visst är berättaren på väg att brusa upp, men blir sällan forcerad. Lägger band på sig utan att bli mjäkig. Tilltalet på få några få meters avstånd genomsyras av ett sturskt vädjande. ”Min hustru är otrogen – och det är mitt fel sägs det. För att jag är svartsjuk.” Även vi som inte läst boken känner igen argumenten, de infernaliskt anklagande och precisa formuleringarna ur ett socialt underläge.

Densiteten i monologen kombineras med luftig eftertänksamhet, något den synnerligen erfarne regissören förmodligen eftersträvat. Utsagorna ska få sjunka in. Pauserna ägnas åt att spela antika schlagers på vevgrammofon och fåfängt greja med utseendet. Monologen levereras parallellt med en utdragen påklädningsprocedur, en struktur som fungerar fint. Får oss att nyfiket vänta på nästa moment.

Utan att bli så påträngande att man värjer sig, förs vi in i den centrifug av tankefigurer där Strindberg ofta verkar ha befunnit sig. Det är en avskalad, briljant uppsättning. Första besöket hos Järnstudion, i vad som tydligen är en psykologmottagning, gav mersmak.

Ska man vara petig märks stundom att den ensamme, väldigt begåvade aktören haft långvariga anställningar utanför kultursektorn. Finns en skönjbar gradskillnad gentemot Reine Brynolfsson (som ju Melander gett regi). Nämner mannen med stjärnstatus eftersom han tog andan ur mig, i monolog om dogmatisk kvinnosyn på Elverket 2016. Paralysie générale redux var en dramatisering av Strindbergs brev. I breven finns säkerligen formuleringar identiska med En dåres försvarstal.

Manus: Beate Persdotter Löken tillsammans med Eddie Mio Larson, fritt efter bok av Hans Peterson

Regi: Beate Persdotter Löken

Kostymdesign: Heidi Saikkonen

Scenografi & ljus: Beate Persdotter Löken

Musik: Samuel Runsteen, Anders Ericsson & Per Buhre

Videoredigering och foto: Ludde Falk

På scen: Eddie Mio Larsson

Skuggskådespelare: Jan Ericsson, Dorian Andersson & Sara Klingvall

Nypremiär 22/4 2022

Spelas på Hagateatern i Göteborg till och med 8/5

Primär målgrupp: 8-13 år

Med stöd av Göteborgs Stad, Kulturrådet, VGR Kultur och ABF

Det lyser för närvarande av självförtroende om Hagateatern, åtminstone konstnärligt sett. Jag, Gustav den tredje är fjärde succén i rad för en högst vital frigrupp. Efter nypremiären infinner sig ett tillstånd av att ha blivit uppfylld, uppfylld av en exceptionell uppsättning vars innehåll både roar och bildar. Varje gång jag utsätts för en flerskiktad text som en regissör med lika finurlig som varsam hand dramatiserat, bekräftas min lust till scenkonst. Auteuren som oförbehållslöst ska hyllas heter Beate Persdotter Löken.

Historielektionen modell basic är i första hand ämnad för elever i mellanstadiet, fast stoffet har tryfferats med flera uppiggande blinkningar till vuxenvärlden. Fokus ligger på lynnig maktutövning, problematisk uppväxt, Teaterkungens feminina framtoning samt dennes desperat längtan efter att bli älskad.

Innan monologen tar sin början hörs musik med ursprung i 1700-talet i foajén. Där kan också en kopia på Anckarströms mordvapen beskådas. Kungens sovrum, med eller utan genomskinliga draperier, utgör centrum för en påhittig föreställning pågående i trekvart. Dockor, porslinsfigurer, skuggskådespelare samt ett inramat porträtt på modern talandes förmanande; utgör innovativa dramaturgiska lösningar. Skapar ökad intensitet, en slags vibrerande polyfoni. Fiffigt nog inleds berättandet med det omtalade brutala slutet på levnadsbanan, för en speciell kung med queera drag. Likt en cirkelrörelse återkommer den fatala sekvensen.

Unga målgruppens identifikation, eller snarare inlevelseförmåga, underlättas sannolikt av genomgående infantilisering, underhållande ingrediens för både barn och vuxna. Antar att den oförståndiga naiviteten jämte en i begynnelsen påtaglig obekvämlighet inför ärvda ämbetet, är egenskaper Hans Peterson exponerar i jag-berättelsen som manuset baseras på. Karaktärsdrag Persdotter Löken fruktbart spunnit loss på.

Inramningen visar att mycken möda lagts på att fånga barnens uppmärksamhet. Smart scenografi, genomarbetad ljussättning, dito dekor och givetvis kongenial klädsel bidrar till rätt atmosfär, att vi förs in i en helt annan tid. Samtidigt är införlivandet av nutida aktuell terminologi – ”hat och hot” / ”hålla avstånd” – snillrikt. Anakronismen att antyda att Bellman, med sin markkänning i breda folklager, kan nås på telefon tillhör de många roliga infallen, liksom innebörden av shoppingrunda utomlands. Ännu roligare är scenen där en okunnig och ointresserad kung ska genomföra ändamålsenlig akt. Gapskratt i publiken ackompanjerar föga förvånande den scenen. Finns en del inslag som torde behöva förklaras av vuxna.

Fragmentariskt passerar viktiga företeelser under regentens tid. Adelns återkommande missnöje, konflikten hattar – mössor, kriget mot Ryssland, smittkoppors härjningar, införskaffandet av koloni och vurmen för de sköna konsterna. Men kan inte erinra mig att Svenska Akademin nämndes. Görs uppenbart att även en kung behöver bry sig om tillståndet i sitt land. Gustav III uttalar sig kritiskt om sin far. På grund av olämplighet åtnjöts inte respekt. Men vilka lärdomar drog sonen, som kastades in i hetluften utan tillräcklig inskolning? Jag, Gustav den tredje ger i periferin upphov till tankar kring ofattbara klasskillnader.

Tillägnar mig en händelserik pjäs, som tack vare sina fyndiga uppslag är mer än traditionell monolog. Utvecklas till en hastig rundmålning som ändar abrupt, snarlikt hur maktinnehavet upphör genom banemannen Anckarström.

Ser en sensationell prestation av Eddie Mio Larson, rent av fulländad. I samarbete med regissören framställs sinnestillstånd och därtill hörande tonfall med karismatisk touche. 2018 såg jag honom i All min kärlek på Hagateatern (då Teater Tamauer). I jämförelse glänser Eddie Mio Larson i sin solistroll. När skådespelaren lekfullt går i svaromål eller imiterar andra röster, tas ett imponerande register i anspråk. Njöt av att bevittna en aktör med obestridlig auktoritet som ut i fingerspetsarna behärskar vad han företar sig.