Av Max Bolotin
Regi: Daniel Nyström
Scenografi och kostymdesign: Daniel Nyström, Bella Oldenqvist
Ljusdesign: Bella Oldenqvist
Ljuddesign: Niclas Jörgner, Daniel Nyström
På scen: Caroline Söderström
Urpremiär 11/2 2022
Spelas på Lilla scen, Göteborgs Stadsteater till och med 5/3
Enaktaren på cirka sjuttio minuter är ett samarbete med frigruppen Kastratret. Frigruppen består av Max Bolotin, Daniel Nyström som också är skådespelare, Bella Oldenqvist samt Caroline Söderström. Den sist nämnde ingår i Stadsteatern fasta ensemble sedan många år. I Göteborg har tidigare två monologer av samme dramatiker satts upp, vilka i likhet med Om kärlek utgår från en person som resonerar sig fram till ställningstaganden. Genom en atmosfär av osäkerhet penetreras etiska överväganden. Utifrån vad vi vet hur skulle framtiden kunna te sig? I en introducerande text refereras till kontroversielle författaren Michel Hooullebecqs estetik (läst ett par av hans romaner och recenserade Underkastelse på Göteborgs Stadsteater), vilket är en vettig jämförelse.
I en opreciserad framtid lär vi känna Gretchen, en miljömedveten skådespelare vars drivkraft består av befrielse från skuld. Redogörs animerat för hennes händelserika, ganska turbulenta och kontrasterande liv. Skildringen påstås utvecklas till ett triangeldrama, fast kärnan utgörs av konflikten mellan Gretchens insikter och shopaholic-tendenser. Berättaren uppträder i motorcykelmundering med stänk av lera i ansiktet. Som om hon hade kört Gotlands Grand National ett år med förhållandevis torrt väglag. En märklig omständighet som förblir utan förklaring. Omgiven av tropisk växtlighet vandrar hon runt, förmedlar vad hon varit med om, jämte sina tankegångar. Tyvärr var inte läktarens vinkel optimal, varför det blev svårt emellanåt att kunna iaktta Caroline Söderström och hur regissörens praktiska anvisningar utfördes. ( Förvisso sitter man bekvämt i den renoverade intima salongen.)
Samhället är faustianskt hävdar manusets författare. Bolotins huvudargument är att fossilberoende pakt med djävulen ingåtts i vårt senkapitalistiska tidevarv. Pjäsen utforskar enligt honom hur vi förhåller oss till det trauma som tanken på klimatapokalyps innebär. Lämpligt att parentetiskt skjuta in Miljöpartiets inkompatibla energipolitik, förödande nog också regeringens, i ett ekonomiskt på längre sikt förvisso ohållbart system. Implicit verkar det som om helgonförklarade Greta och hennes rörelse av klimatalarmister fått rätt i sina förutsägelser, i den av apokalyps tangerande tillvaro Gretchen vistas i.
Å ena sidan förhållandet med superrike entreprenören Heinrich som pendlar till globala Green Tech-konvent, vars motto lyder: anpassning genom att i kärlekens namn bejaka kapitalismen. Skevt måtto kan tyckas. Å andra sidan gemensam flykt med den stilige Valentin till asketisk retreat, inklusive påfrestande förlossning. Frågan ställs om vilket pris är rimligt att acceptera för att leva hållbart. Massvis av exempel på dubbelmoral anges. Mot bakgrund av än fler naturkatastrofer, mer utdöda arter än någonsin, proklameras nödvändig alternativ livsstil, vars mål är att existera på naturens villkor. Och som en filosofisk dimension dryftas vad den enskildes agerande i praktiken betyder? Gör det någon som helst skillnad att dra ner på flygresor? Vilken konsumtion kan rättfärdigas för att hålla hjulen snurrande? Monologen inbjuder till uppfordrande resonemang.
I allt väsentligt litar teamet på förhållandevis återhållsamt och distinkt agerande, i kombination med en på samma gång gåtfull och konkret berättelse, om förutsättningar för och förändringar av planeten jorden. Ljussättningen bidrar till att fånga in oss. Motsvarande suggestion förmedlas också via subtil ljuddesign, genom såväl fågelkvitter som ambientsound, pendlade från rogivande till kuslig. Dessutom förekommer en hypnosliknande sekvens, som framkallas mycket effektfullt.
Ser en utomordentlig monolog med flera bottnar med upprorisk twist vari tonläget höjs. Det är angeläget och egensinnigt gjort. Vi konfronteras med utmanande problematisering. Caroline Söderström inger förtroende, besitter förmågan till relationsskapande genom sättet att ta sig an sin roll i samarbete med regissören. En gångbar teknik hon använder är darrande stämband, jämte växlingen mellan vädjande och sturskt tonfall. Har skrivit det tidigare men det förtjänar att upprepas: Söderström har föredömlig diktion. Vad hon säger når fram. Utstrålningen på scen signalerar tydlighet och närvaro. Man hänger intresserad med i Gretchens skiftningar av känslor och hennes vacklande ståndpunkt.