Bildtext Ann-Sofie Rase och Peter Andersson i Drivhuset av Harold Pinter. Sverigepremiär 4 februari på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.
Drivhuset
Av Harold Pinter
Regi Stefan Metz
Scenografi och kostym Peder Freij
Ljus Max Mitle
Mask Maria Reis
Ljud Camilla Näsström
Sverigepremiär 4 februari 2022 på Klarascenen Kulturhuset Stadsteatern
Medverkande Roote: Peter Andersson, Gibbs: Per Sandberg, Lamb: Shebly Niavarani, Fröken Cutts: Ann-Sofie Rase, Lush: Henrik Norlén, Tubb och Lubb: Peter Perski.
Ett tidlöst drama som beskriver maktens tyranni. När Harold Pinter skapade den här historien 1950 var det en annan tid än 2022. Ändå är historien lika aktuell nu och kanske än mer i framtiden.
Den despotiska chefen styr från sitt skrivbord över sin personal och inte minst över sina patienter. Patienter så anonyma att de inte har namn utan nummer som sin identitet.
Roote (Peter Andersson) är den delegerade chefen. Uppfylld av sin egen betydelse och obegränsade makt. Ibland pompös och rasande och däremellan gemytlig eller självömkande. Hans närmaste man är Gibbs (Per Sandberg) som rapporterar allt som sker. Underdånigt bugande stryker han chefen medhårs men tar däremellan varje chans att påpeka fel. Övriga i personalen är Miss Cutts (Ann-Sofie Rase) älskarinna, Lush (Henrik Norlén) och Lamb (Shebly Niavarani) som offras för verksamheten.
Någonstans i bakgrunden finns ett anonymt Ministerie som utfärdar föreskrifter att följa.
Att makt korrumperar är sant och oinskränkt makt blir en fara. När ingen kontroll finns kan makten bli godtycklig och egoistisk. Pinter fångar maktstrukturen mellan chefen och personalen. Undergivenhet som ibland bryts mot ilska eller när trycket uppifrån minskar till lismande vänskapsförsök. Men makten är ingen envägskommunikation. Den kräver hela tiden att de underställda spelar sina roller och godtar maktens agerande. Dialogen flyter fram och tillbaka. Snurrig ibland men också genial och den för historien framåt. Patienterna finns med hela tiden som en anonym massa.
Scenrummet är uppbyggt som ett gammaldags kontor med fikarum och testrum ovanpå. Skådespelarna är klädda i rejäla kostymer och miljön är långt från flashiga It-kontor. Det känns befriande att pjäsen inte har moderniserats till nutid vad gäller kläder och interiör. Problematiken och frågorna är inte tidsbundna utan eviga.
Ett välspelat tragikomiskt drama där speciellt samspelet mellan Peter Andersson och Per Sandberg är fascinerande. Pers Sandbergs luggslitna figur med stor närvaro matchar Peter Anderssons utbrott. Skrattet åt det komiska fastnar dock ofta i halsen när det tragiska tar över.