Teaterkritik

Revisorn
Av Nikolaj Gogol
Bearbetning Magnus Lindman
Översättning Staffan Skott
Regi Frida Röhl
Scenografi och ljus Carina Backman
Kostym Linda Gonçalves
Regiassistent Elin Löfman och Loran Batti
Dramaturg Sofia Fredén
Ljudtekniker Camilla Näsström
Rollista Pablo Leiva Wenger (Alex Tornfalk-Barbar), Björn Kjellman (Lennart Föhn), Katarina Ewerlöf (Pia Föhn Hunsing), Emma Mehonic (Selma Hunsing), Peter Andersson (Steve Binjuré), Linus Troedsson (Dick Abloy), Lisa Lindgren (Irene Stissig), Tove Wahlberg (Personal) och Jacob Broberg (Personal)
Premiär Stockholms stadsteater den 10 februari 2023

Scenen står öppen utan förhänge, med full insyn, när vi sätter oss i salongen på Klarascenen denna premiärkväll. Av någon ofrånkomlig anledning upplever jag scenen hämtad från en annan tidsålder, traditioner med genomskinliga förhängen, bländande speglar i rörelse och glitterljus. Min första tanke är att danska författaren Karin Blixten ska kliva in i handlingen genom ”den afrikanska farmen” och påminna oss om mänsklig bräcklighet. Kanske blåser det starka vindar med sand rakt genom rummet?

Handlingen utspelar sig i en liten stad, med ett flertal högt uppsatta personer som av olika anledningar oroar sig för att bli upptäckta och avslöjade privat och i sina arbetsroller. De har skot sig på andras elände, utsatthet och roffat åt sig mer än vad som är rimligt. De ursäktar sina beteenden för att de nog är lite finare, bättre och mer framgångsrika än de flesta. Fast som ett brev på posten, får kommunstyrelsens ordförande, prästen i byn, överläkaren, säkerhetschefen och skolstyrelsens ordförande reda på att en kontrollant från staten, någon form av revisor ska komma på besök och inspektera dem. De får höra att han bor på staden hotell. Sakta men säkert växer rädsla, frustration och utspel fram. Vad kan man göra innan man blir brutalt avslöjad?

Föreställningen är en härlig tragisk komedi i mina ögon. Vi skrattar mycket åt karaktärerna som är klockrent fasta i sina strukturer, rutiner och samtidigt som det är något i en som gör ont. För att se någon göra samma misstag hela tiden utan att lära sig något är smärtsamt. Är verkligen vi människor så korkat genomruttna och måste vara så syniska för att överleva? Antagligen, för det är ju det jag själv är i mina bedömningar just nu. Mänskligheten kan man inte lita på.

Det finns mycket i föreställningen att tydligt och direkt skratta åt, när det gäller lyteskomiska beteenden. Man snubblar, man har den där senapsgula offerkofta på sig, man darrar som ett asplöv och blir neurotisk. Varje karaktär är helt klockren i sin framtoning, följer klara mönster och beskrivningar. Det är mycket bekvämt och lättsamt att de är som det är. Jag kostar på mig att sitta där och verka smart, för man vet med stor säkerhet hur den röda tråden kommer att framställas, vad som komma skall. Skådespelarinsatserna är generellt höga och det är kanske därför som jag förgäves väntade på någon nyare, mer spännande intriger och brytande dragning åt ett annat håll, i allt det tramsigt roliga. För hur länge kan man skratta åt samma sak? Jag längtade efter en ”twist” som skulle rufsa till mig lite, bortom den där fantastiskt vidriga noppiga koftan som jag ville slita av karaktären. Det enda jag skrattade åt, om och om igen, var säkerhetschefens vidrigt gråa och överdimensionella stödstrumpor som inte räddade honom från hans personliga perversiteter.

Det är mycket intressant för avslutet, att de allihop håller fast vid att, ”ärlighet och transparens inte lönar sig” oavsett om man har rent mjöl i påsen eller inte. Det är att stoppa huvudet i sanden, trots anklagningar som är lösningen. I deras fall spelar det dock inte någon roll eftersom de ”vet att du vet att de vet att du vet” och det underlättar ju allt i en värld av spekulationer utan säkerhet.

Kristin
Scen: Stadsteatern Kilen, sedd 9 feb (nypremiär 8 feb)
Medverkande och medskapare: Anna-Maria Käll
Idé, text och regi: Hanna Adolfsson (fritt efter August Strindbergs text)                                          Koreograf och dramaturg: Emma Krafft
Ljus och ljud: Gustave Lund
Grafisk design: Moa Pettersson Lund                                                                                                   Foto: Kevin Chang

Det retoriska greppet och perspektivet är genialiskt i debuterande Hanna Adolfssons dramaturgi och text. Hon låter kokerskan som vi – via Strindbergs scenhänvisningar till Fröken Julie från 1888 – får veta ”sover”, är ”slö”, ”trög” och på grund av sin ”alldaglighet har en mer abstrakt karaktär” – en utfyllnad – äntligen få tala ut! Istället får vi ta del av allt genom Kristins ögon, som är allt annat än slö. Sover gör hon verkligen inte heller.

Vår nutida feministiska författare bell hooks skulle kalla Adolfssons text ett moment av ”talking back”. Klassmotsättningarna (även könsmotsättningarna) känns in i benmärgen, redan i början av föreställningen. Initialt skildras motsättningarna/ gapet mellan herr författare Strindberg själv – gestaltad på scen i form av en pappersdocka i mitten – i sin trångsynthet från 1888 – och en verklig effektivt arbetande köksa Kristin av kött och blod. Författaren hörs därefter svagt, som en inspelad röst, i korta inhopp. Men vartefter spelet tar vid är det motsättningarna/gapet mellan gestalterna i originalpjäsen det handlar om. Pigan/kokerskan/städerskan Kristin själv och Greven, betjänten Jean och unga fröken Julie. Alla roller blir effektivt tolkade av den enda skådespelaren Anna-Maria Käll som finns på scenen, närvarande och självklar.

Förhållandena beskrivs vara sådana i originalet att Kristin är förlovad med Jean men de är båda anställda hos Greven och hans dotter Julie – och lyder under dem. I Adolfssons text upplever vi hur Kristin tvingas till underkastelse men också till slut säger ifrån, och hur hon känner sig när hon hör Jean förföra Julie (och hon visst är vaken och hör allt!), men hur hon i kvinnoallians tar på sig att därtill även trösta Julie efteråt – samt också städa upp spåren efter den tragedi som därefter utspelar sig.

I Adolfssons föreställning talar Kristin till publiken om sitt stora ansvar och uttrycker precis sådan underkastelse hennes klasstillhörighet och kvinnoroll inpräntat. Här blandas vår samtid med dåtiden i pjäsen. Trots sin ställning har även hon en längtan som tar form av ett liv med Jean i en nutida tvåa på Kungsholmen med gröna växter i fönstret och vaser från Svenskt Tenn. I scenen där Kristin tar emot otaliga telefonsamtal från vänner och andra håll blir också orimliga krav – som samhället i dag, och även då, lägger i kvinnorollen – genialt skildrade. Tröst och allehanda tjänster – alltifrån sex-samtal till nödhjälp till barn som fått andnöd – delar hon ut, i stor hastighet utan paus. Hon har en vilja att ta ansvar och gränslöst räcka till. Här märks att texten delvis bygger på intervjuer med olika nutida kvinnor. Igenkänning uppstår också när jag hör att ”glutenfri mat” önskas i de orimliga beställningar hon får (i en annan scen), och de specifika ”laxkroketter” som ska levereras parallellt med självklart ”känslomässigt ansvar”.

I dagarna kom resultatet från en undersökning från TCO som sa att kvinnor spenderar mer tid hemma med barn än tidigare. Detta får följder för löner och pensioner för kvinnor, jämställdheten backar. Livspusslet är förmodligen fortfarande ett kvinnoansvar i alla samhällsklasser. Och för vem är det inte mest kännbart, om inte för dem varpå samhället vilar, de som utför fotarbetet och inte kan betala sig fria.

Kebaben på skäret
Manus: Alma Kirlic
Regi: Anna Novovic
Dramaturg: Marie Persson Hedenius och Alexander Charlamov
Scenografi/kostym: Hanna Cecilia Wilén Lindkvist
Mask och peruk: Siv Nyholm
Ljusdesign: Maria Ros
Komposition/ljuddesign: Stefan Johansson
Sufflör: Moa Rundberg
Medverkande: Parwin Hoseinia, Özz Nûjen, Arina Katchinskaia,
Caroline Rauf, Christoffer Rigeblad
Premiär: 2 februari, Årsta stadsteater, Stockholm
Producent: Riksteatern

Kebabhaket på skäret hotas av vräkning, men anledningen är oklar. Är det på grund av änderna som roffar åt sig kebabrester utanför byggnaden eller handlar det om smutsiga vitlöksosande golv eller stavas anledningen araber, afrikaner och turkar som härjar inne på restaurangen?

Alma Kirlic har skrivit en rolig pjäs med ett allvar i botten och med en utgångspunkt från en faktiskt händelse. Det var hösten 2019 när Midas, den populära syriska restaurangen i Hornsbergs strand, fick besked om eventuell vräkning.

Den närliggande bostadsföreningen var missnöjd med hur verksamheten skötes och ville genast se att verksamheten stängdes ned. En seglivad konflikt mellan restaurangägare och bostadsförening slutade med att Midan i början av 2021 fick beskedet om att de inte behöver flytta. En seger för de fördomsfria samhället om du frågar mig.

Kebaben på skäret skildrar konflikten från början till slut – från en inledande förvirring till en eskalering med massprotester och våld. Özz Nûjen spelar den levnadsglade och humoristiske ägaren, här kallad Remi. Han busar med besökare och viskar pillemariskt i deras öron om den hemliga ingrediensen till specialaren, enligt flera den godaste kebaben i staden. Remis go-to svar är alltid – Vi löser det. Men för varje motgång blir rynkorna fler och tyngden på hans axlar mer märkbar. Remi driver stället tillsammans med  brorsdottern Alex, spelad av Parwin Hoseinia. Det är full rulle åtta-sju med besökare från både sidor av skäret.

Då restaurangen är placerad invid ett nybyggd lyxområde är det flera från den övre medelklassen som söker sig dit. De ska samsas med Muhammed och Ali, en kombo som inte alltid fungerar. Eller bygger klagomålen från Bostadsföreningen Fristaden snarare om fördomar om hur araber och turkar beter sig, en rädsla för det okända och främlingsfientlighet?

När klagomål riktade mot Midan dyker upp börjar Remi att gräva vidare i ärendet. Han frågar besökare om anledningen till det uttalade missnöjet men det enda svar han får tillbaka är tystnad. Det är människor med pengar och makt som riktar sina fördomar som missiler mot det populära kebabhaket vid skäret. Konflikten accelererar och snart är det massprotester och våld som blir restaurantägarnas vardag. Plötsligt är det ett politiskt ställningstagande om man ska besöka stället eller inte.

Ett inte allt för lättvindigt ämne, men i Alma Kirlics och Anna Novovics händer blir teatern en tillskruvad fars där den ena karaktären är mer tillskruvad än den andra. Här finns neurotikern som i smyg är kär i Alex och vid varje besök drar de sämsta tänkbara skämten, killarna från orten med hoodies och pösiga byxor som inte kan sitta still en endaste sekund. Smygrasisten Anette ställer upp i kommunvalet och för att nå dit hon vill kan hon trampa över lik. Och min personliga favorit PT:n Peter som dagligdags måste parera aptiten kontra träningen eller som han själv beskriver det – reptil-egot kontra sundheten själv. Vid flera tillfällen svänger han in i restaurangen, beställer ett mål för att sedan lämna stället utan någon doggybag i hand. Almas manus med tokroliga figurer i centrum är farligt nära att bekräfta istället för att utmana normerna. Och berättandet gränsar mot det revyartade. Tur nog är karaktärerna så pass älskvärda att man köper upplägget och allvaret som finns i botten lyfter pjäsen från myllan av revyer och farser.

Tidsmässigt är Kebaben på skäret väl lång och utdragen. Vi behöver inte veta varje enskild händelse i förloppet men det är roligt från början till slut. Özz Nûjen, som jag för första gången ser på en scen, gör bra ifrån sig. Vi ser tydligt hur han förvrängs från gladlynt syrier till desperat och provocerad restaurangägare vars hopp tryter ju mer klagomål som uppdagas.

Alma och co har gjort en lustig pjäs om segregation och rasism i dagens Sverige. Det är folkligt och utifrån temat rätt snällt. Och det brännheta ämnet om Bostadsföreningar som tar sig makt och riktar klagomål mot högljudda barer och restauranger hanteras snyggt. Balansakten att inte själv bekräfta fördomar är svår, men Kebaben på skäret hamnar oftast på rätt sida vågskålen. Efter kvällen är min upprördhet gentemot bostadsföreningars fräckhet lika starkt som suget efter en kebabspecial med extra allt.

Petter Stjernstedt

Mefisto Remixed
Av Kia Berglund och Tobias Hjelm
Med Tobias Hjelm
Musik Rikard Borggård
Ljus Emil Olsson
Premiär på Teater Giljotin 27 januari 2023

Det är före, efter eller mellan föreställningarna. Publiken möts av en dimma som verkar skapad av alltför många rökta cigaretter. Han står där på den knallröda mattan som blir som en cat-walk. Mattan, ett bord och några bråten är det enda som markerar scenrummet. Ensam står han i stålkastarens hårda ljus. Minsta rörelse syns. Iklädd bara ett slags svart brottarlinne syns hela hans kroppshydda, smidigheten, en skådespelares instrument. Det vita sminket, liksom en clowns, framhäver hans minspel. Hastigt tar han sig en sväng om i en långhårig peruk… och vips blir han kvinna. Han rör sig smidigt, ler varmt och bjuder på slängkyssar. Men raskt åker peruken av och i gesten reses handen istället till den välkända hälsningen, Heil…Tidigt slås – i den serien av rörelser – pjäsens tema an genialiskt.

Det är inte första gången Teater Giljotin gör Mefisto Remixed, (av politiska skäl), får jag veta. Pjäsen är kopplad och inspirerad av Klaus Manns pjäs Mefisto från 1936. Ordet remixed antyder dess aktuella omtolkning. Skådespelaren och dramatikern Klaus Mann, själv homosexuell, flydde Tyskland när nazisterna tog över. Mefisto handlade om hans vän och teaterkollega Hendrik Höfgen som för att fortstätta vara skådespelare och teaterdirektör blev medlöpare till nazisterna. Han sålde sin själ mot framgång i livet, liksom även den gamla myten om Faust förtäljer.

Det är skådespelarens verklighet med samvete, drivkrafter och omvärld vi får ta del av i Mefisto Remixed. Tobias Hjelm gestaltar en vuxen nutidsmans förtvivlan, hänvisad av ekonomiska skäl till att googla på begreppet ”god vandel” som angivits i kraven för kulturbidraget. Vi ser honom – desperat och perfekt – nöta in rollen som barnens Karlsson på taket – liksom en marionett – jagad av brist på mer givande alternativ till brödfödan. Rickard Borggårds musik – som då och då väldigt finstämt förstärker den enda skådespelarens tal – blir en allvarston med sitt ödesmättade, svävande vemod. Hjelms närvaro balanserar med precision de 50 minuterna av allvar blandat med inslag av bitande humor och ironi. När de färgglada Marianne-karamellerna flyger i luften mot oss – kallade ”publikkontakt” – skakas jag om. I tid och rum är han bara autentisk, arbetet tycks sammanfalla med hans person – och jag som åhörare drabbas på flera plan.

– Köp dig en bil! …(ropar han ut i ett försök att trolla bort sitt samvete …)
– Vem bryr sig? Det är ingen som bryr sig …. (om teaterdöden i Stockholms innerstad …)

Mina associationer går till den galna, skrämmande dvärgen som planlöst dansar mot röda draperier på det svartvita golvet i Twin Peaks. Är det alternativen som återstår, att ge efter och bli en smågalen docka? Det känns som Teater Giljotins under kvällen legitimerar sin existens och levererar botmedel och sällskap i en tyvärr alltför bekant omvärld.