Teaterkritik

Förundran inför skogens invånare väcker stor munterhet – Träd hopp och kärlek på Teater Jaguar

19 september, 2022 by Mats Hallberg

Manus, regi och koreografi: Ika Nord

Scenografi och kostym: Erik Radix

Mask: Kerstin Olsen

Dekormåleri: Mika Lövsén

Musik: David Tallroth

Ljus: My Persson och Torben Sigelius

Specialeffekter: Lars Carlsson

Illustrationer: Karolina Westenhoff

I rollerna: Torben Sigelius Kulin, Emil Klingvall och Louise Juliusson

Urpremiär 17/9 2022 hos Teater Jaguar på Storgatan i Göteborg

Spelas på hemmascenen och på turné läsåret 2022-2023

Från 5 år

Ika Nord är en smått legendarisk mimartist intimt förknippad med barn-tv och program som Ika i rutan. När hon inte fick förnyat förtroende att göra teve för små barn inriktades intresset på scenföreställningar, jämte jobbet som teaterkonsulent i Halland. För några år sedan kunde karaktäristiska estetiken beskådas på Göteborgs Stadsteater i festlig sidekick-roll. 2016 sattes hennes pjäs Det stora äventyret upp av Teater Jaguar.

Nu är hon tillbaka med en underfundig rapsodi om liv i naturen, inklusive att skogens grönska animistiskt får röst genom en urgammal ek och intilliggande buske. Ambitionen har varit att ge nytt perspektiv på den växtlighet vi är omgivna och beroende av och djur som har sitt hem i det vilda. En väldans massa scener svischar förbi på en halvtimme utan att det blir flåsigt. Skådespelartrion får verkligen ligga i, ägna sig åt otaliga hastiga klädombyten. Som en påtaglig konsekvens av ett livfullt händelseförlopp. Driften att storögt berätta för en väldigt ung publik om vad som pågår i skogen är utgångspunkten. Ika Nord vet att ett stor portion fantasi underlättar redovisningen, en föreställningsförmåga bortom realismens trista begränsning.

Torben Sigelius Kulins entusiastiska naturfotograf agerar guide, levererar förnumstigt latinska namn på djur och träd. Det blir väldigt roligt, särskilt för oss vuxna. Tilltalet verkar dock gå hem i alla generationer Förmodligen en tacksam roll att ta sig an genom underhållande överdrifter i gester och repliker. Dessutom förvandlas han till representant för en grov ekstam, vars historik och nuläge vi delges.

Åtskilliga djur gör entré och passerar. Att ett par av dem återkommer tycker förstås publiken är skoj. I flertalet fall förkroppsligas de fiffigt av Emil Klingvall och Louise Juliusson efter Ika Nords kreativa instruktioner. Från skogens stolta konung och lustigt skuttande rådjur till ekorrar, fjärilar och uppförstorade larver. Lilla men naggande goda ensemblen uppnår på bilden ovan pjäsens höjdpunkt., när de som ugglor några gånger extra upprepar roterande huvudrörelser.

Teamet som färdigställt alla beståndsdelar som förstärker manus – utsagan om skogens magiska betingelser – ska ha stor eloge. Scenografin och kulissbygget är listigt gjort, liksom förekomsten av tekniska lösningar. Mask- och kostymansvariga har varit framgångsrika i sin uppfinningsrikedom. David Tallroth ( hört tillsammans med Lars Demian i makalös konsert) har skapat eggande musik. Effekterna av ljusskiftningar och ljudpålägg inverkar också. Kommentaren om hur tyst det är i skogen ackompanjeras finurligt nog av ihärdigt fågelkvitter och rejvmusik i bakgrunden.

För att i denna familjeföreställning fånga den yngsta publiken har regissören betonat intensiva ansiktsuttryck och exakt tajming, tekniker temperamentsfulla aktörer excellerar i. Som bilden ovan indikerar stöter experten i Träd hopp och kärlek på två tävlingsorienterare, vilka har diametralt olika inställning till att tävla i naturskön miljö. Och trots korta längden på pjäsen finns ytterligare dimension inlagd, när en buskes innanmäte rymmer en slags dockteater där en dramatisk riddarhistoria utspelas. Komik i kubik!

Infallen är legio, lockar till många skratt med en fin rytmik trots alla tvära kast. Och Ika Nords ikoniska koreografi skiner igenom i omgångar, vilket uppskattas. Teater Jaguars rutinerade skådespelare är på högvarv, slår frejdigt an rätt ton. En lustfylld pärla till barnteater som har potential att få publiken att värdesätta skogens rogivande mystik. Genomsyras av respekt för och värnande av vår flora och fauna i situationskomikens format.

Teaterkritik: Tröstrapporter – Gustaf Skarsgård äger scenen

17 september, 2022 by Rosemari Södergren

Tröstrapporter
Av Alex Schulman
Regi Alex Schulman
Ljus Patrik Angestav
Peruk och mask Moa Hedberg
Ljud Johan Adling
Scenografi Alex Schulman, Benoit Malmberg
Dramaturg Jacob Hirdwall
Medverkande Gustaf Skarsgård
Premiär på Dramatens stora scen 16 september 2023

Gustaf Skarsgård briljerar i denna avskalade starkt berörande monolog. Att stå på en scen och utan några större tillbehör ändå skapa sådant liv i en monolog att vi lever oss in i berättelsen – det krävs en skickligt och trygg skådespelare. Premiärpubliken var imponerad och gav stående ovationer. Skarsgård äger scenen.

Scenbilden är avskalad och vacker, mesta delen i en blå färg och inga möbler, ingenting. Men när morgon gryr i berättelsen förändras färgen på bakgrund till hoppfullare ljus gul-orange.

Gustaf Skarsgård går sakta in på stora scenen som är i stort sett blå. En blå bakgrund, som en himmel och en liten horisont och blått vatten under. Barfota och iklädd något som ser ut som en sidenpyjamas berättar han om hur uppbrott med sin sambo. Han minns hur de träffades, att hon ljög redan då och nu är det en lögn som gjort att de slutgiltigt fallit isär. Han är rädd att han sa saker om inte går att reparera och hon också. I timmen mellan natt och gryning gör han upp med sig själv. Han möter sina känslor och tankar och minnen från en stor och djup sorg från barndomen. Kanske förstår han själv då vad som gjort honom till den han är. Han berättar också om något tragiskt hans flickvän upplevt i sin barndom. Två människor med ett tungt minne har mötts och bott tillsammans.

Monologen, berättelsen, är så stark för att den inte tar ställning för någon av de två. Vi som hör och betraktar kan förstå dem båda. Vi tolkar det nog däremot olika beroende på vår livserfarenhet. Vi hör mellan raderna att allt inte är som mannen på scenen säger.

Det jag själv allra mest berörs av är bristen på stöd för barn som upplever en stor sorg. De skuldkänslor barn kan bära med sig kan påverka dem resten av livet. Tyvärr tror jag att det ofta är likadant fortfarande. Eftersom jag är med i sammanhang där bara människor som förlorat barn är med vet jag hur dåligt syskon kan må. Och hjälp finns ofta inte.

Monologen Tröstrapporter är skriven av Alex Schulman och den enda tröst som finns är att höra Sjörapporten i Sveriges Radio där någon med en neutral röst läser upp namn på öar. Alex Schulman berättar om bakgrunden:
– Idén föddes efter en artikel i Dagens Nyheter, där det berättades om hur Sjörapporten i Sveriges Radio inte längre har någon praktisk betydelse. De som befinner sig på sjön använder sig av sina egna appar och väderlekstjänster. När Paris-attentaten inträffade beslutade sig P1 för att rensa tablån och ta bort Sjörapporten. Genast hörde lyssnare av sig, förtvivlade. För dem handlade Sjörapporten aldrig om vädret, utan om trygghet. I en värld som är orolig, så är det en tröst för människor att höra att världen står kvar, att öarna ligger där de ligger.

Monologer är krävande att framföra. Gustaf Skargård gör detta så naturligt och starkt, utan överdrivna åthävor. Han helt enkelt äger scenen. Ett stort plus för Dramaten som valt att sätta upp den. Det är väldigt kul att premiärpubliken hade en stor andel yngre personer under denna premiärafton. Medelåldern för Dramatens besökare sänktes nog rejält.

Teaterkritik: Mandomsprovet – laddad men smakfull attraktion

17 september, 2022 by Lotta Altner

Mandomsprovet
Dramatisering Pamela Jaskoviak
Regi och scenografi Suni Munshi
Manus efter Charles Webbs roman och Calder Willinghams uruppförande (originaltitel The Graduate)
Ljud och scenografi Linus Fellbom
Kostym Ann Bolander Loof
Ljud Johan Ehn
Mask Susanne von Platen
Regiassistent Julia Hackman
Rollista Rasmus Luthander (Benjamin Braddock), Marie Richardson (Mrs Robinson), Nina Rashid (Elaine Robinson), Göran Ragnerstam (Mr Robinson), Leif Andre (Mr Braddock), Lena Nilsson (Mrs Braddock) och Carlos Romero Cruz (Miranda la Magia, Hotellportier, Psykolog, Präst)
Premiär Stockholms stadsteater den 16 september 2022

När en uppsättning baserar sin tolkning på en Oscars nominerad film och en klassisk bok, blir det naturligt att det finns utrymme för jämförelser från båda håll. Fast den allra största frågan kvarstår, d.v.s finns det utrymme för kraftig attraktion, förförelsen och är den trovärdig/möjlig mellan Mrs Robinson och Benjamin. Det har nog inte undgått någon som sett filmen från 1967 att ålderskillnaden dem emellan till och med kan få en liberal att höja något på ögonbrynen. Både karaktärerna i föreställningen och skådespelarna på scen har en ålderskillnad på ca 30 år. Mystiken måste därmed grunda sig på att vi blir övertygade om handlingens drivkraft, den förbjudna sexuella relationen och följderna av detta.

Tolkningen av manuset uttrycker att Ben måste vara tillräckligt vuxet förvirrad, uttråkad, pressad kring sina framtidsplaner och familjens förväntningar, för att kunna förföras av en kvinna som är mycket målmedveten, vacker, olycklig och är desperat i behov att bli bekräftad som kvinna. Båda skådespelarna lever upp till dessa förväntningar och det blir inte svårt att förstå att de på någon nivå behöver varandra, om än tillfälligt. Attraktionen mellan karaktärerna ska vara chockerande men trovärdig – det är den också. Kärleksscenerna dem emellan är passionerade, smart genomtänkta och gör ingen av oss åhörare obekväma. Luthander och Richardson är dessutom mycket vackra tillsammans och lever upp till alla förväntningar kring karaktärernas möjlighet till samvaro.

Men tanke på hur djärvt temat ändå är, kändes det något förvirrat över att både Mrs Braddock- och Elaine Robinsons rolltolkningar upplevdes väldigt platta, ointressanta och ibland lätt fördomsfulla. Bens mamma är allt för hysterisk, gnällig och för tantig för sin ålder. Vid varje konflikt är hon enbart högljudd och kategorisk – varför måste hon enbart vara det och varför är det så roligt med neurotiska kvinnor? Många i publiken skrattade och jag blev enbart beklämd. Dessutom är Elaine Robinson mestadels bara liten och söt. Även om Bens relation med Mrs Robinson kanske inte kan anses som ”normal”, är det svårt att förstå varför Ben blir så enormt förälskad i Elaine, när hennes personlighet knappt gör något avtryck alls. Även om Mrs Robinsons karaktär är den som står ut i mängden, så hade jämförelsen med henne ändå klarat av, att övriga kvinnliga karaktärer fått mer kött på benen. Det skulle ha varit bra om uppsättningen som ville förtydliga transsexualitet/transvestism genom rollkaraktären Miranda la Magia, också hade kunna kosta på sig mer nyanserade kvinnliga rollkaraktärer i just Bens mamma och hans förälskelse. Jag blir personligen ointresserad av kvinnliga karikatyrer på scen. Manuset gör dessa två rollkaraktärer en björntjänst.

Scenografin i föreställningen var mycket enkel och barskrapad men tillsammans med ljuset, genomtänkt rekvisita, så fyllde den full funktion för scenbytena. Att scenerna blev trovärdiga berodde också på att skådespelarna var mycket duktiga på att återge mer rymd och detaljer i sig själva.
Ett intressant perspektiv i föreställningen är att Ben mestadels får skulden för den s.k. ”otrohetsaffären” med Mrs Robinson från samtliga andra karaktärer. Det är han som får bära hundhuvud trots att det är han som är ung, oerfaren och ogift. Min uppfattning är ju dessutom att det är han som blir förförd. Det skulle kanske i en föreställning 2022 ha kunnat få smyga in en mer nyanserad och bredare tolkning av det hela, där män inte alltid automatiskt är drivkraften till skamligheter enbart för att de är just män. Det känns väldigt förlegat. Det är inte enbart män som förför kvinnor. Sexuell utsatthet berör alla människor.

Vacker, rolig och egendomlig hybrid – Don Juan på Göteborgs Stadsteater

12 september, 2022 by Mats Hallberg

Av JB Moliére och Lorenzo Da Ponte (översättning Ulf Peter Hallberg)

Bearbetning: Hilda Hellwig och Ulf Peter Hallberg

Komposition: Wolfgang Amadeus Mozart

Regi: Hilda Hellwig

Scenografi: Richard Andersson

Kostymdesign: Ann-Margret Fyregård

Maskdesign: Ingela Collin

Ljusdesign: Marianne Tallaug Wedset

Ljuddesign: Karin Bloch-Jörgensen

I rollerna: Caspar Engdahl, Tobias Aspelin, Caroline Söderström, Negar Zarassi, Christer Fjellström, Eline Höyer, Hans Brorson, Karin De Frumerie, Emil Ljungestig, Mikael Kjellgren, Victoria Olmarker och Jesper Söderblom

Premiär 9/9

Spelas på Stora Scen Göteborgs Stadsteater till och med 26/11 2022

Ursprunget till arketypen Don Juan kan spåras tillbaka till Sevilla tidigt 1600-tal och ett spansk skådespel. Myten om den obotlige förföraren fick evigt liv genom Moliére 1665, späddes på i operan Don Giovanni vars premiär ägde rum 1787. I Hollywood i modern tid är det Johnny Depps porträtt som etsat sig fast på näthinnan.

Mycket meriterade Hilda Hellwig verkar ha ett gott öga till Moliére och den problematik han behandlar. I samma teaterhus hade hon stor framgång med Lärda kvinnor för några år sedan, när samtida igenkännlig snobbism lika obarmhärtigt som underhållande dissekerades. Denna gång framstår inte syftet lika uppenbart, med en intrig som också äger rum i vår tid. Oklart vad Hellwig vill ha sagt bortsett från att hyckleri ställer till med elände. Att premiären skedde parallellt med sista stora valdebatten i SVT var förmodligen en slump, även om frasen ”politiskt pladder” dryftades. Möjligen en ytlig analys, men i dessa turbulenta tider skulle Stadsteaterns Don Juan kunna ses som verklighetsflykt, ett dråpligt drama på temat köttets lust och själens obotliga ensamhet.

Hennes uppsättning kombinerar fars med idédrama. Vi befinner oss på Lusterholm där repetitioner av operan Don Giovanni pågår i första akten, med förutsägbara förhinder. Den notoriske kvinnojägaren är ju föga fokuserad på uppgiften att sjunga Mozart, vilket utsätter assistenten för enorma påfrestningar. Lusterholm utgör en kopia av Drottiningholmsteatern ( stämmer med min minnesbild från enda gången jag besökt teatern) med handmålad dekor. Scenografin och scentekniska lösningar inklusive moment där fiktionen bryts tillhör uppsättningens plusfaktorer.

Don Juan vägrar ägna sig åt läpparnas bekännelse, bejakar istället sin natur fullt ut. Den ståtlige adelsmannen tar glupskt för sig, lär sig knepen att få trånande skönheter att falla för honom. Vet precis hur smicker och uppmärksamhet fungerar som smörjmedel. Framstår som orimligt att kalla denne egoist för rebell eller normbrytare. Enligt belackare fattas ju dygden. Självklart uppstår rivalitet och faror när han går från famn till famn, för dagbok för att ha koll. Görs en hänvisning till omtalade publikationer av Norén, Knausgård med flera och möjliga konsekvenser av att förekomma i kända dagboksredogörelser. Borde varit fler lika smarta referenser, fler samtidsmarkörer. Leporello ( Tobias Aspelin) vurmar i en utläggning för det coola i att röka, vilket snarare får betraktas som bakvänd ironi än uppdaterad kommentar.

Musiken får förhållandevis stort utrymme, särskilt inledningsvis.. Det börjar med ouvertyr innan ridån går upp, varefter Caspar Engdahl bland annat levererar Katalogaria och glänser i ”Räck mig din hand min kära” tillsammans med Negar Zarassi, vars vokala uppdrag borde varit fler. Två personer med mycket gedigen operautbildning har således rekryterats till ensemblen, jämte frilanspianisten och pedagogen Mikael Kjellgren i rollen som repetitör. Helt andra tongångar betonar att uppsättningen går av stapeln i nutid. Emil Ljungestig och Tobias Aspelin framför lustfyllt en bekant rockdänga. Den försmådde skinnknutten Masetto (Jesper Söderblom) gör entré med urban r & b i sin bergsprängare, medan teatersällskapet på fest dansar till techno, som endast hörs i bakgrunden.

Praktfulla klädedräkter och dito peruker har valts med omsorg, blir en fest för ögat. Hierarkier i status signaleras effektfullt. Någon koreograf finns inte angiven vilket innebär att regissör Hellwig, antagligen i samarbete med kvinnliga skådespelarna, lagt mycket möda på att få fram rätt rörelsemönster. Förorättat alternativt behagfullt kroppsspråk blir tacksamt uttrycksmedel att tackla. Utmaningen i att mest uppseendeväckande tala med kroppen vinns av komiska begåvningen Victoria Olmarker, följd av Caroline Söderström som den paranta Donna Elvira och Eline Höyer, flitigt i elden som Zerlina.

Med förvärvad psykologisk insikt hävdar Don Juan att de han kurtiserar försöker göra motstånd, men förnuftet väger lätt när längtan blossat upp. De dånar av att bli sedda och genomskådade, trots vetskapen om att bli en i raden, någon som på ett oanständigt sätt förbrukas. Förförarens monolog innehåller nycklar som avtäcker skenheligheten hos förment goda människor. Ligger nära till hands att exemplifiera med politiska makthavare som propagerar för en bestämd hållning, fast själva agerar tvärtemot.

Reslige Caspar Engdahl i huvudrollen ges möjlighet att porträttera en undflyende hal och självsäker figur om vartannat. Sjunger därtill oklanderligt även om han inte har den karisma man förväntat sig. Den som i stora stycken stjäl showen är istället skälmaktige Tobias Aspelin, vars gestalt både kivas med rekvisitören och förtroligt kommunicerar med statister i publiken. Han ligger bakom åtskilliga kvicka scener genom att framstå som lika delar ömklig och beskäftig.

Aspelin är den största behållningen i en produktion med förtjänster, även om den lämnar mig tämligen oberörd och något förbryllad.. Inte sällan finns fog att kritisera regissörer som inte är kapabla till kill-your-darlings-estetik. Här gäller snarare motsatsen. 2 ½ timme inklusive paus och ett antal sångnummer känns aningen rumphugget. Hade önskat en påbyggnad på minst en halvtimme.

Kontentan är att recensionen hamnade i ett mellanläge, tar varken ställning för eller emot. Är ni som läser sugna på en opera-doftande uppsättning som tar spjärn utifrån en klassiker, uppmanas ni att bilda er egen uppfattning.

Teaterkritik: Nordic Crime – surfar mest på ytan

9 september, 2022 by Rosemari Södergren

Nordic Crime
Av Mattias Andersson
Text och regi Mattias Andersson
Scenografi Ulla Kassius
Kostym Moa Möller
Ljus Charlie Åström
Musik och ljuddesign Anna Sóley Tryggvadóttir
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Jacob Hirdwall

Premiär på stora scenen på Dramaten 8 september 2022
Medverkande i rollerna Rebecka Hemse, Jakob Eklund, Nina Zanjani, Nemanja Stojanović och Krister Henriksson
Statister Ellie Aho, Tobias Cronwall, Jocelyn Leal Sundroos, Joshua Wernius, Paterne Irumva, Andro Elserwi, William Nyrén, Sandra Samuelsson, Camilo Vera-Zavala, Sam Herrgård, Maksimiljan Savnik

Intresset för kriminalromaner och deckarserier är stort, både fiktiva och True Crime. I denna föreställning granskar Dramatenchefen Mattias Andersson ämnet. Delvis är det roligt och delvis tankeväckande men i det stora hela skrapar denna föreställning mest på ytan.

Den tar upp tre riktiga fall där en del fakta ändrats för att ingen inblandad ska gå att identifiera. Det hindrar förstås inte att kriminalreportrar som bevakat fallen direkt vet vilka brottsfall det handlar om.

Sex välkända tv-poliser står på teaterscenen. Vi får höra namn som Beck, Hassel och Falk på dem. Jakob Eklunds roll heter däremot Stig (Eklund är inom kriminalgenren väl mest känd för Johan Falk-filmerna medan namnat Stig ger mig associationer till Stieg Larsson som skrev första delarna av Millenium-serien). Krister Henriksson däremot kallas för Kurt. Det syftar väl på Kurt Wallander från Henning Mankells kriminalromaner där Henriksson spelat Wallander i filmer. De skämtar och reproducerar jargonger och klichéer från kända kriminalserier vilket lockar till enskilda skratt.

Dessa poliser ställs inför ett antal autentiska rättsfall. Tyvärr känns detta ofärdigt då detta inte iscensätts utan till största delen innebär att de läser upp dokument från domstolsbeslut och förhörsprotokoll.

I en intervju med Mattias Andersson före premiären i Aftobladet läste jag att han sade att han inte lyfter fram någon lösning. Jag håller inte med. Hur ska vi annars tolka slutscenen där både citat från Svenska kyrkans gudstjänstordning används och där samtliga förövare får sitta tillsammans med polismannen Stig vid ett bord som utan tvekan är en avbild av tavlor på nattvarden. Det är väl ett budskap om att förövarna bör bemötas med kärlek och förlåtelse?

Jag förstår att föreställningen vill vara ett ifrågasättande av att många politiker talas om att brotten måste bli hårdare för mord och andra grova våldsbrott. Mattias Andersson vill ge utrymme för förlåtelse i debatten. Det är vackert tänkt.

Men jag undrar varför inte några fler offer än barnet som misshandlats grovt av sin mamma får sitta med vid bordet? Hur menar regissören att alla som förlorat någon genom grova brott ska leva vidare? Hur mår föräldrarna till den pojke som blev misshandlar och våldtagen på en kyrkogård? Hur känner föräldrar och anhöriga till den kvinna som blev grovt misshandlad av sin partner?

I ett pressmeddelande före föreställningen säger regissören och manusförfattaren Mattias Andersson:
– Jag vill skapa en frontalkrock mellan det fiktiva och dokumentära.

Njae. För mig känns föreställningen långt ifrån klar. Någon krock mellan de fiktiva och verkligheten känner jag inte att föreställningen lyfte fram. Okey att poliserna på scen skojade lite klyschigt emellanåt men de brott de läste upp var minst lika hemska som i tv-serier. Däremot brukar tv-serier betydligt oftare visa upp offren och hur hemskt det är att bli drabbad. Den sidan lyste med sin frånvaro.

Om ett syfte är att visa att förövarna behöver kärlek och förlåtelse då tyckerjag inte att denna föreställning problematiserar vad som utlyst våldet. Vi får inte några svar på eller ens några försök till att förstå vad som gör att någon kan döda eller misshandla någon som är svagare. Ett litet försök görs i Stigs berättelse om när han sköt en pil i ögat på ett rådjurskid, men det räcker inte för att lyfta föreställningen. Ett bra initiativ och bra försök, men det skulle behöva bearbetas mer. Med så duktiga skådespelare och fascinerande scenbild är den ändå värd att se, speciellt om man är intresserad av kriminalromaner och serier.

Teaterkritik

Footer

Om oss